måndag 30 april 2012

Fula omslag - Vacker musik

För den som fortfarande går och rotar i skivbackar efter nya fynd och hoppas på något som ska överraska och slå en med häpnad, så kan det vara lätt att förledas av omslag. Trots att man i dessa tider lätt kan göra efterforskningar med hjälp av sin smartphone eller liknande redan i butiken så händer det fortfarande att jag kommer hem med en LP som jag köpte enbart för att det var ett snyggt omslag. Tyvärr är det inte alltid musiken lever upp till konvolutets upphaussade förväntningar. På samma sätt är det lätt att gå miste om guldkorn enbart för att omslaget är motbjudande. Jag presenterar därför en lista med fem skivor där artisterna i fråga totalt har misslyckats med konvolutet, men där innehållet har ett desto större värde och kan därför klassas som köpvärda alster. (Klicka på bilderna så länkas ni till albumen på Spotify i den mån de finns)


Ry Cooder - Paradise and Lunch (1974)
Detta är i mitt tycke Cooders bästa album från 1970-talet. Cooder som främst varit en talangfull musiker och en kreativ uttolkare av musikhistorien lyfter här fram väl valda låtar ifrån blues-, country- och gospelmusiken och visar att han var för 70-talet vad Beck var för 90-talet och Jack White för 2000-talet. En fantastisk inspiratör och återvinnare av musikhistoriens guldkorn, som han sedan kunde modernisera och göra något eget av. Omslaget är dock motbjudande och även om det tenderar gå mot det fulsnygga, så har det länge avhållit mig från att införskaffa detta album. Men på LP är det en skiva som går att hitta till en billig penning och den är väl värd sitt pris.




Boz Scaggs - Slow Dancer (1974)
Att det är den kända och hypade fotografen Annie Leibovitz som fotat Scaggs, endast iklädd speedos spatserande i avslappnad (?) pose på stranden, är inget försvar. Omslaget är möjligtvis lite roligt, men fruktansvärt fult. Det är ingen slump att denna skiva ganska snart efter att den gavs ut fick ett nytt, något mer behagligt omslag. Men detta är orginalutgåvan och hittar ni den för ett bra pris så ska ni slå till, för musiken är av betydligt högre kvalité. Scaggs befinner sig på sin topp och han framför skön musik som kan liknas vid en hybrid av Neil Young-rock och Isaac Hayes-soul. Han gör en utsökt cover på Allen Toussaints Hercules, som är mer känd med Aaron Neville men Scaggs version håller nästan lika hög nivå. Skivan är den sista innan Scaggs blir, åtminstone för min smak, allt för välpolerad i sitt västkustsound och här kan man fortfarande höra spår av hans rötter i sydstatsrocken.



Crosby & Nash - Wind on the Water (1975)
Är det Lasse Åberg och Jon Skolmen från Sällskapsresan som gett sig in i rockbranschen? Skulle kunna ha varit, men nej, det är de fd medlemarna från The Byrds respektive The Hollies; David Crosby och Graham Nash. Radarparet, från stjärnkvartetten Crosby, Stills, Nash & Young, gav med detta fula konvolut ut sin andra skiva som duo. Den starka inledande låten, Carry Me, blev en mindre hit och skivan gästas av storheter som Carole King, James Taylor och Levon Helm. Skivan är den sista angelägenhet som Crosby hann ge ut på 70-talet innan han föll allt längre ner i sitt drogmissbruk och det kom att ta något drygt decenium innan han kom på fötter igen. Men detta är bra, trots omslaget, och fullt jämförbart med Nash första soloskiva och skivorna med CSN & Y. Så för alla er som sökt efter Fleet Foxes rötter så uppmanar jag er att även införskaffa detta gräsliga skivomslag. 


Nick Lowe - Labour of Lust (1979)
Nick Lowe har ofta haft en fallenhet för tokroliga omslag och detta är ytterligare ett i raden av märkliga val av konvolut. Skivomslagen är en orsak till att det tog lång tid för mig att ta till mig Lowes mix av brittisk pubrock, country och vit soul. Denna skiva tillhör en av Lowes bästa och innehåller favoriter som Cruel to Be Kind, Cracking Up, Without Love och den nedtonande kärleksförklaringen You Make Me. Detta är egentligen en skiva som skulle kunna tillskrivas gruppen Rockpile, som utöver Lowe bestod av medlemmarna Bill Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams, som kompar på skivan, men av kontraktsskäl gav de under 70-talets slutskede ut skivorna under sina egna namn istället. Denna skiva, tillsammans med föregångaren Jesus of Cool, är utmärkta val för den som vill fördjupa sig i Lowes tidiga karriär.



Elvis Costello - King of America (1986)
Omslaget får mig att tänka påWoody Allen. På något sätt har både Costello och Allen förmågan att se ut som förvirrade genier, vilket säkert återspeglar deras konstnärliga personlighet. Säkerligen är denna framtoning inte omedveten även om Costello på senare år oftast iklätt sig en mer skräddarsydd kostym. Omslaget är inte det mest inspirerande, kungakronan till trots, men skivan tillhör Costellos bästa skiva från 1980-talet i konkurrens med den personliga favoriten Punch the Clock, som även den har ett osmakligt omslag. Denna T-Bone Burnette-producerade platta innehåller höjdpunkter som Brilliant Mistake, Don´t Let me Be Understood, Indoor Fireworks och avslutande balladen Sleep of the Just. Costellos skivor är oftast lätta att hitta i skivbörsar därute till bra pris och står ni och väljer och inte redan är ägare av denna skiva så är detta ett givet val.

Det var min lista över osmakliga omslag med välljudande musik. Ni kanske inte håller med och istället tycker tvärtom, det är synd, för det är ju trots allt roligare att gilla innehållet än ytan. Precis som med allt annat här i livet. Eller så gillar ni både musiken och omslaget och då är det bara att gratulera. Jag tar tacksamt emot fler tips på album som följer detta tema.

lördag 28 april 2012

Spotifylista: Till Arvid

Jag har aldrig haft som avsikt att bli personlig på denna lilla musikblogg. Vad gäller musikjournalistik, som utför denna syssla på en professionell nivå, så har jag alltid haft svårt för skribenter som relaterar till allt för personliga händelser när de i en artikel eller i form av en recension ska väcka intresse en skiva eller en artist. Det kan lätt förta den personliga upplevelsen och istället för att själv relatera till saker i ens eget liv så har man någon annans upplevelser i åtanke när man lyssnar på det som man läst om. Men ibland händer det saker i ens liv som gör det oundvikligt att inte ta musiken till hjälp för att beskriva en känsla eller situation och när det känns livsviktigt för en själv så vill man ju gärna förmedla det till andra. Saknar man dessutom själv totalt talangen att på egen hand skapa någon musik så är det ju lätt att ta musikhistorien till sin hjälp. 

Den 6:e april, klockan 00:01 föddes min son Arvid. 3 730 gram tung och 51 cm lång. Ointressant information för de flesta, men för mig väger det tyngre än något annat i mitt liv. Att bli pappa över en natt är en märklig känsla. Fantastiskt på många sätt och vis, men knappast smärtfri. Sällan har glädje, rädsla, kärlek, otillräcklighet, oro, insikten om livets bräcklighet och dess styrka blandats samman och känts så intensivt som under de tre veckor som passerat sedan hans liv fick se dagens ljus. Att träda in i ett nytt skede i ens liv är på många sätt fantastiskt, men det handlar också om ta avsked till ens tidigare tillvaro där längtan, hopp och förväntan går hand i hand med saknad, oro och vemod. Många stora känslor som kan förvirra en och det enda jag kan konstatera, redan efter några veckor med nya uppgifter och ett nytt ansvar för någon annans liv, är att det är värt mödan och varenda uppoffring som krävs.

Detta är givetvis känslor som kommer till uttryck även i andra sammanhang. Det finns fler tillfällen i livet när saker händer som förändrar ens liv på ett radikalt sätt, samtidigt som man har samma personlighet kvar som ska anpassa sig till den nya tillvaron. Ingen alldeles enkel ekvation att lösa. Veckans spotifylista handlar i vilket fall om föräldraskap ur mitt perspektiv och jag väljer att tillägna den min nyfödda son. Alla låtar handlar inte specifikt om att bli eller vara förälder, utan snarare beskriver känslor som för mig kan sättas in i detta sammanhang. Ni får sätta in det i vilket sammanhang ni själva önskar och därför skriver jag inget mer om låtarna utan lämnar dem för egen tolkning. Håll till godo, här kommer världens bäste Arvid!

Broken Record: Till Arvid (v. 17 apr 2012)

Skivtips: Joe Nolan - Goodbye Cinderella (2011)

För ett par år sedan släppte Dylan LeBlanc ett lovande debutalbum där han trots sin ringa ålder lyckades förmedla en känsla av livserfarenhet som fick en att tro att han minst var dubbelt så gammal än de 20 år han hunnit bli. Nu har ytterligare en ung, talangfull singer/songwriter dykt upp och visar prov på en oförskämd mängd med livsvisdom vid alldeles för unga år, vilket genast får en att dra paralleller  till Nick Drakes fantastiska album från slutet av 60- och början av 70-talet. Det handlar om den 21-årige kanadensaren Joe Nolan som förra året gav ut skivan Goodbye Cinderella och som nu även getts ut i Sverige. Uppbackad av kända och erfarna musiker som bland annat Spooner Oldham och Charlie McCoy har han lyckas skapa ett album som andas lagom mycket Bob Dylan, Ryan Adams, Steve Earle och Conor Oberst(Bright Eyes). Inget unikt eller nyskapande vad gäller musiken i sig, men Nolan har en röst som med små medel skapar variation och en skön sinnesstämning. Det är riktigt bra och väl värt att uppmärksamma för alla er som, likt bloggaren själv, inte kan få nog av vemodiga rocktrubadurer. Lyssna! Observera dock att det finns en amerikansk artist med samma namn som lätt kan förväxlas om ni söker på Spotify. Använd länken ovan så kommer ni rätt.

måndag 23 april 2012

Spotifylista: The White Stripes

Under den kommande veckan släpper Jack White sin första skiva under eget namn med titeln Blunderbuss. Ni som är intresserade av hans musik har säkert redan hört den lovande singeln Love Interuption. Som frontman i det numera nedlagda The White Stripes kom White att under 2000-talets inledande år att spela en central roll för mitt, liksom många andras, musikintresse och mitt sökande efter såväl ny som gammal musik. Tillsammans med grupper som 16 Horsepower och senare My Morning Jacket, så tillhör de en av de grupper som inspirerat och format min musiksamling mest under 2000-talet. Jack White har förmågan, liksom artister som Tom WaitsDavid Eugene Edwards och Jim James, att stjäla från musikhistorien på ett snyggt sätt men ändå kunna forma det till något eget. De har aldrig behövt hymla om vilka inspirationskällor de har för det unika i musiken har ändå alltid funnits i dessa artisters uttryck. De förstår hur musikalisk återvinning ska utföras på ett modernt och stilfullt sätt och de största artisterna är de som inser storheten i sina förgångare och likt Isaac Newton inte behöver framhäva sin egen genialitet utan istället konstatera att de "standing on shoulders of giants". Att det sedan var uppblåsta Oasis som kom att använda detta citat som titel på en av sina skivor kan jag tycka är paradoxalt och märkligt.

The White Stripes skivor från inledning på 2000-talet innehåller såväl bluesrockig energi, punkig charm, Led Zeppelin-doftande riff och träffsäkra melodier. Det var singeln Hotel Yorba  och skivan White Blood Cells som gjorde att jag fick upp ögonen för denna duo och tonen i musiken blev för mig en perfekt brygga mellan den skramliga rockmusik jag länge lyssnat på och den amerikanska country- och bluesmusik som jag vid denna tid började göra mig allt mer bekant med. The White Stripes kom att utgöra en katalysator för mig i denna process som gjort mig många hundralappar fattigare, men många rockalbum rikare. Med anledning av detta så innehåller veckans spotifylista mina personliga favoriter med gruppen. Som en hyllning och en nostalgisk tillbakablick på inledningen av detta årtuseende:

Broken Record: The White Stripes (v. 16 apr 2012)

lördag 14 april 2012

Spotifylista: Flanell, tvärflöjt och Converse

Med inspiration från Lost in the Trees fina skiva från detta år så kommer veckans spotifylista kretsa kring flanelldoftande indierock. Indierock är egentligen ett missvisande begrepp, vad det handlar om är musik gjorda av amerikanska grupper eller artister som iklär sig flanellskjortor, hämtade från den amerikanska countryrocken från sent 60-tal, ger sig ut i skogen, men inte med ett par rejäla boots på fötterna utan i ett par Converse eller ett par missanpassade sneakers. Och istället för att ta med sig yxan eller motorsågen så tar det med sig en tvärflöjt, ett dragspel eller stråkinstrument och med inspiration från den brittiska folkrocken så sätter de sig på en stubbe och sjunger vemodig stämsång tillsammans. Det är i alla fall min beskrivning av den musik som efter Fleet Foxes, Midlake och Band of Horses genombrott, för nästan ett halvt decenium sedan, växt så att det knakar och spricker i sömmarna.

De är säkert många som har åsikter om man verkligen kan placera in grupper som Grizzly Bear, Local Natives och Beach House i denna genre, men för mig så finns det en gemensam nämnare och det handlar främst om tonläget och influenserna. Artister som Sean Rowe, Andrew Bird och Bon Iver kvalificerar en plats på vilken lista som helst oavsett tema och är svåra att genreplacera, men även där finns det ett diffust släktskap med den folkrockinspirerade indievågen som nådde sin peak under inledningen av detta decenium. Några av grupperna, som exempelvis Grand Archives, Low Anthem och Stornoway, har kanske inte visat hitintills att de håller för ett helt album, men kan blixtra till och göra fantastiska låtar. Det räcker långt även det och därmed förtjänar dessa grupper en plats på listan.

Här kommer i vilket fall mina personliga val:

Broken Record: Flanell, tvärflöjt och Converse (apr 2012 v. 15)

Jag vill även passa på att rekommendera denna video med ett Phil Spector-inspirerat The Morning Benders som framför Excuses:

torsdag 12 april 2012

Jerry Lee Lewis

Jag avslutade nyligen underhållande läsning i form av Nick Tosches Skärseld - berättelsen om Jerry Lee Lewis (Hellfire, 1982). Boken behandlar Jerry Lee Lewis uppväxt och karriär fram tills dess att han befann sig på botten, både privat och karriärmässigt, vid 1980-talets inledning. Jag vill varmt rekommendera er att läsa denna bok även om ni nödvändigtvis inte är, eller har varit, intresserade av Lewis musik. Ni kommer bli det när ni har läst den och boken är mer än bara en rockbiografi. Bitvis påminner den mer om en roman och du kan omöjligt gå helt oberörd av den färgstarka beskrivning som görs i boken av ett lika tragiskt som framgångsrikt levnadsöde inom populärkulturen. Jerry Lee, uppväxt i frikyrkliga kretsar i den amerikanska södern, har en karriär där både framgångens sötma och beska eftersmak tydligt framkommer och boken beskriver en artist vars vägval är outgrundliga, geniala beslut varvas med miserabla omvartannat.

The Million Dollar Quartet
Vi förknippar Jerry Lee Lewis främst med den tidiga rock´n´roll-hiten Great balls of fire, som han slog igenom med under 1950-talets senare del. Han var då en av medlemmarna i den löst sammansvetsade gruppen The Million Dollar Quartet, som utöver Lewis bestod av Elvis Presley, Johnny Cash och Carl Perkins. Det var ingen grupp i ordets egentliga mening utan beskriver mer på vilken kommersiell nivå de fyra befann sig på vid denna tid. De fyra soloartisterna var inledningsvis alla knutna till Sam Phillips legendariska skivbolag Sun Records i Memphis, som lade grunden den vita rockmusikens födelse, och de var de hetaste och det mest utmanande som spelades i radio eller fanns på jukeboxen vid denna tid. Lewis, som redan vid barnsben fick smeknamnet The Killer, kom att bli den av dessa som i media ansågs vara den mest kontroversielle, där skandalerna och katastroferna avlöste varandra. Den största skandalen uppstod vid 22 års ålder när Lewis gifte sig för tredje(!) gången, då med sin kusins 13-årige dotter. Detta gjordes först i hemlighet, men efter att media avslöjat hennes ålder och deras äktenskap offentliggjordes, blev han svartlistad från flertalet amerikanska radiostationer under lång tid. Äktenskapet varade trots detta i ett drygt decenium, dock inte problemfritt. Hela hans karriär har kantats av tvära kast mellan religiös fundamentalism och ett svårt narkotika- och alkoholmissbruk som havererade både karriär och privatliv. I mitten av 1970-talet sköt han sin basist, visserligen oavsiktiligt, i bröstet, vilket kom att leda till en rättstvist. Han fick flera barn, men båda hans söner gick bort innan Lewis hunnit passera 40 års-strecket. Den ena drunknade i unga år i familjens pool och den andra råkade utför en trafikolycka vid 19 års ålder, även han led av drogmissbruk likt sin far. Trots alla dessa katastrofer har dock Lewis lyckats skapa en hel del minnesvärd musik. Han hade en talang som kan mäta sig med både Presley och Cash, både vad gäller förmågan att framföra energidriven rock´n'roll som att sjunga smäktande countrymusik och hans scenframträdande är legendariska. Men han har aldrig fått den upprättelse eller status som dessa två storheter och kanske beror det på att Lewis aldrig gjort sig bekväm med sin omgivning. Han har till skillnad från Cash och Presley inte försökt dölja eller släta över sina skandaler och misslyckande. Istället har han levt med dem fullt ut, förstorat upp sitt syndfulla leverna och förlikat sig med sitt smeknamn; The Killer. Lewis har ofta framställts som "det svarta fåret" i miljonkvartetten vilket satt honom i återkommande konflikter med sin publik och med media. Paradoxalt nog så är Lewis den enda av de fyra som fortfarande är vid livet och så sent som 2010 gav han ut skivan Mean Old Man, där en rad tunga namn inom rock- och countrymusiken gästar för att försöka skapa upprättelse av en skadeskjuten artist med ett närmast osannolikt liv.

Han har varit en mostsägelsefull man som kunde sin Bibel och var fullt övertygad om Guds existens. I Jerry Lee Lewis värld finns det inga gråzoner, utan allting är antingen svart eller vitt. Han var under sin storhetstid övertygad om att det han ägnade sig åt var synd och han därmed aldrig skulle nå himmelriket och såg sig själv som en förtappad själ, djävulens budbärare som var utom all möjlighet till räddning. Det är ett arv som Lewis bar med sig från sin uppväxt i karismatiska frikyrkorörelsen Assembly of God och han hade i unga år haft ambitionen att själv bli predikant. Han var övertygad om att Great Balls of Fire var djävulens verk vilket föranledde en onykter diskussion med bland annat Sam Phillips och övriga medverkande musiker vid inspelningen av denna ledgendariska låt. Producenten Jack Clement tryckte på REC och spelade in diskussionen som nu finns förevigad och ni kan lyssna på den här. Den har ett visst underhållningsvärde och är en beskrivande skildring av Lewis personlighet.

Det är inte den banbrytande rock'n'roll som den unge Lewis framförde i slutet av 1950-talet som främst intresserar mig, utan istället är det de album som Lewis gjorde i slutet av 1960-talet och början av 70-talet som har bidragit till att jag fått upp intresset för hans musik. Trots att han ännu inte uppnått 40-årsåldern så visar hans uttryck under denna tidsperiod på en livserfarenhet som kan mätas med få andra. Den skiva som jag skulle vilja lyfta fram och rekommendera är Another Place, Another Time från 1969. Den kom efter att Lewis passerat några karriärsmässigt tunga år på 1960-talet och beslutade sig då för att delvis överge sin pianobaserade boogie woogie-rock n'roll och istället satsa på mer traditionell country. Resultatet är utsökt, väl i nivå med Elvis Presleys countryinspelningar från samma tidsperiod. Lewis röst är klockren och låtarna håller hög kvalité. Som bäst är det i titellåten och den inledande och i sammanhanget så välplacerade låten What´s Made Milwaukee Famous (Has Made a Loser Out of Me). Även duetten med Lewis syster Linda Gail i We Live In Two Different Worlds bör ni inte missa. Dessvärre är inte denna skiva helt lätt att hitta. Den finns inte utgiven i sin helhet på Spotify och som CD finns den främst som import och dubbelutgåva till högt pris. Däremot går den att hitta på vinyl i en välsorterad skivbörs och jag uppmanar er att köpa den om ni kommer över den. För er som vill lyssna in er på Lewis coumtryinspelningar så hänvisar jag till den billiga men inte allt för roliga The Country Collection. Där kan ni hitta en del av låtarna från detta album. Börja annars med att läsa boken, så kan i själva välja vilken del av Lewis karriär ni vill fördjupa er i. 

onsdag 4 april 2012

Skivtips: Philip Lynott - Solo in Soho (1980)

Det tog tid för mig att upptäcka Thin Lizzy. Det är inte mer än något år sedan som jag fastnade för deras charm när jag upptäckte låten Cowboy Song från deras mest framgångsrika album, Jailbreak från 1976. Kanske är det för att gruppen allt som oftast och delvis felaktigt placerats i hårdrocksgenren som gjort att jag missat dem. Jag har klumpat ihop dem med grupper som Deep PurpleRainbow och Status Quo och därmed inte gett dem den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag ska dock vara försiktig med att säga något ont om de ovan nämnda grupperna, eftersom det allt som oftast slutar med att jag sitter där med en platta i handen och tycker att det svänger. För inte så lång tid sedan så insåg jag ju att tidiga Lynyrd Skynyrd inte är så tokiga och jag kommer säkerligen hylla deras Pronounced-skiva här på bloggen inom en snar framtid. Det jag vill komma fram till är att Thin Lizzy är så mycket mer än förutsägbar after ski-rock. 

Mannen bakom Thin Lizzys storhet är sångaren och låtskrivaren Phil Lynott, som liksom gruppens musik är en svårplacerad själ i rockhistorien. Han var en person som aldrig verkade finna sin plats i de fack han sorterades in i, varken i det sociala livet eller inom populärkulturen, vilket kan vara en bidragande orsak till varför han hamnade i ett drogmissbruk som ledde till hans allt för tidiga död 1986, endast 36 år gammal. Utanförskapet var ett återkommande tema i hans texter. Lynott hade en fängslande röst och ett sinne för medryckande popmelodier och det visar han inte minst på sin första soloskiva som gavs ut 1980 med titeln Solo in Soho. Lynott har ofta fått respekt för intelligenta och kvalitativa texter, vilket inte tillhör vanligheterna i den genre som Thin Lizzy placerats in i. Han gav även ut två diktsamlingar under sin levnad som visade på en litterär ådra. Som låtsnickrare förtjänar han dock mer respekt och därför vill jag rekommendera detta album, som lätt går en förbi om man inte aktivt söker upp det.

Musikaliskt spretar skivan åt alla möjliga håll, gitarriff blandas med synthpop, Kraftwerkinfluenser, funkiga basgångar, pampiga stråkarrangemang och irländsk reggae. Liksom musiken så kommer även de medverkande gästmusikerna från vitt skilda håll, däribland Midge Ure från Ultravox, Mark Knopfler, Huey Lewis och Gary Moore. Det som håller ihop skivan och gör den värd att lyssna på är Lynotts röst och de medryckande melodierna. Visst har delar av produktionen passerat bäst före-datum, men med tillräckligt bra låtar så gör det inte så mycket. Titelspåret är fullt jämförbart med Elvis Costellos Watching the Detectives och Tattoo låter som något Dexy´s Midnight Runners hade kunnat göra. Saknaden efter Elvis Presleys bortgång skildras i bitterljuva King's Call och lika vackert blir det det i kärleksförklaringen till Lynotts dotter i den stråkbaserade hymnen A Child´s Lullaby. Den hårdrockiga blueslåten Ode To A Black Man får ni heller inte missa, även om hyllningen till Robert Mugabe fås ses som ett historiskt misstag när vi nu, drygt 30 år senare, sitter med facit i hand. Hur som helst så tycker jag att ni ska ge denna skiva en ärlig chans om ni inte redan har gjort det. Det är den väl värd och för er som inte nöjer er med Spotify och även jagar vinyler så är denna platta ett ganska lättfångat byte som ni kan hitta till bra kvalité för en billig penning i någon skivbörs därute. Så köp den och ni har en dryg halvtimmes underhållande rockhistoria att se fram emot. Köp även Thin Lizzys Jailbreak, även om den inte är lika lätt att hitta till fyndpris.

Phil Lynott står för övrigt staty i sin hemstad Dublin. Det förtjänar han.

tisdag 3 april 2012

Spotifylista: Amerika 1968


Martin Luther King och Robert F. Kennedy
Jag avslutade helgen vecka 13 med att se filmen Bobby, från 2006, som skildrar mordet på senatorn och den då tilltänkta presidenten Robert F. Kennedy ur olika närvarande vittnens perspektiv. Historier flätas samman på ett snyggt sätt och filmen är en klart sevärd skildring över vad som hände på Ambassador Hotel  i Los Angeles den 5:e juni 1968. Filmen lyckas också beskriva de motsättningar som fanns i USA vid denna tidpunkt då mordet på Martin Luther King och Vietnamkriget synliggjorde landets splittringar och problem. 1968 är ett speciellt år i den moderna historien, inte bara i USA. I Västeuropa förknippas året med kraftiga vänstervindar och studentrevolter, inte minst i Paris och även i form av kårhusockupationer i Stockholm. I Östeuropa och främst Tjeckoslovakien gick om möjligt vinden åt motsatt riktning innan Sovjetregimen satte stopp för den uppkomna Pragvåren. Dessa politiska händelser runt om i världen kom även att påverka rock- och popmusikkulturen och det blev inspirationskällan till veckans spotifylista som uteslutande innehåller musik från detta år, med fokus på USA. Jag ska dock betona att musiken inte i första hand är politisk, men den går möjligtvis att sätta in den i ett politiskt och historiskt sammanhang om man så vill.

1968 år egentligen inget år jag brukar lista bland mina favoritår i musikhistorien. Jag har aldrig fallit för den våg av psykedelisk pop- och rockmusik som kom i dyningarna efter 1967 års Summer of Love och LSD-trippar, men det finns andra perspektiv på denna period i rockhistorien. Det är under detta år som countryn och rocken förenas på allvar, vilket resulterar i lysande album från grupper som The Byrds och The Band och lägger därmed grunden för mycket av den musik som idag kallas americana (se förra veckans spotifylista). Det är också under denna period som den svarta soulen når en allt bredare, därmed även vitare, publik genom blivande legender som Marvin Gaye, Aretha Franklin och Stevie Wonder. Något som, om inte annat, visade på en förändrad situation för de svarta i landet och att medborgarrättsrörelsen hade åtminstone kommit en bit på väg. Elvis Presley påbörjar även sin comeback i Memphis och det betydde inledningen på hans musikaliskt sett bästa period i karriären. Även The Everly Brothers gör en lyckad återkomst efter några mediokra år under 60-talets mitt, medans Simon & Garfunkel befinner sig på uppåtgående och i sin kreativa topp som duo. Hur som helst så finns det en hel del musik att lyssna på under detta år och här kommer mina personliga val från 1968:




söndag 1 april 2012

Skivtips: Vic Chesnutt - Silver Lake (2003)

Vissa levndadsöden inom rockhistorien berörs man av mer än andras. Det gäller inte minst den amerikanske artisten Vic Chesnutt. Som 18-åring råkade han ut för en trafikolycka, vilket gjorde honom förlamad från midjan och nedåt och rullstolsburen resten av livet. Trots detta handikapp och med begränsade möjligheter att använda sina händer kom han att satsa på en karriär som gitarrspelande singer/songwriter. Hans karriär tog fart i början av 1990-talet då hans vän Michael Stipe, som upptäckt honom som gatumusikant i Athens på slutet av 80-talet, producerade hans första skivor. Sedan kom samme Stipe att vara med och bidra när några av 1990-talets största rockartister samlades för att hylla honom i form av Sweet Relief 2, där artister som Smashing Pumpkins, Soul Asylum, Madonna, Hootie & The Blowfish, Garbage m.fl. gjorde covers på Chesnutts låtar. Efter det fick han mer medial uppmärksamhet och blev en inspirationskälla för många artister inom den alternativa rockscenen och singer/songwriter-genren. Han fortsatte att ge ut skivor ända fram till sin bortgång på juldagen 2009 då han dog av en överdos av mediciner som han varit beroende av under större delen av sin karriär. Chesnutt blev 45 år gammal och hade då hunnit ge ut 15 soloalbum.

Chesnutt var en låtskrivare av hög rang och hade en förmåga att med små medel fånga sin publik. Hans röst förmedlar känslan av att leva ett liv där förutsättningarna inte alltid finns serverade på ett silverfat, men inte utan att samtidigt kunna förmedla hopp och humoristiska skildringar av tillvaron. Det finns dock en risk att musiken blir allt för entonig och det bidrog till att jag, efter att lyssnat på hans skivor i slutet av 1990-talet, tröttnade och gav inte hans 2000-tals skivor någon större uppmärksamhet. Ett misstag visade det sig när jag för en tid sedan gick igenom delar av hans diskografi som finns tillgänglig på Spotify. Inspiration till denna genomgång fick jag av Lambchops hyllning till Chesnutt på deras senaste skiva Mr. M i låten Nice Without Mercy. Lambchop kompade Chestnutt på 1998 års The Salesmen And Bernadette och har därefter behållit vänskapen och de bär också på ett tydligt musikaliskt släktskap.

Den skivan jag fastnade för och vill rekommendera här är Silver Lake, som gavs ut 2003. Musiken på detta album är överraskande varierande i sin ton och vackra melodier kombineras med popiga refränger och mer gitarrbaserad sydstatsrock. Chesnutts röst är i toppform och det visar han inte minst i inledande och mäktiga I'm Through, som är en typisk Chesnutt-ballad, men för övrigt är ett albumet ett ovanligt helgjutet rockalbum med flertalet starka låtar. Lyssna särskilt på låtar som Stay Inside, Band Camp och Styrofoam. Det går att dra kopplingar till artister som Neil Young, John Prine, Paul Westerberg och Randy Newman men musiken står även stadigt på sina egna ben. Lyssna om ni inte redan gjort det!