måndag 31 mars 2014

Lake Street Dive svänger

Om vi tänker oss att omständigheterna ville annat och att The Strokes hade åkt till Muscle Shoals och spelat in ett album med en livs levande Amy Winehouse. En inte helt korkad idé om det inte vore för att den senare inte är i livet annat än som hologram. Då hade det kanske låtit som den Boston-baserade kvartetten Lake Street Dive gör i låten You Go Down Smooth. En svängig bit som hör hemma på deras alldeles färska album Bad Self Portraits.

Parker Millsap: Old Time Religion EP


Nu finns min nya favorittrubadur Parker Millsaps EP Old Time Religion tillgänglig på Spotify och det är alltid en början. Jag har fortfarande inte hittat hans senaste album i annan form än som import men hoppas kunna komma över ett exemplar inom kort. Fram tills dess får jag nöja mig med denna EP i streamat format. Begreppet EP är för övrigt ett märkligt begrepp i ett modernt sammanhang. Men ni som är över 30 förstår väl vad som menas? I vilket fall handlar musiken om skön folkblues för 2010-talet och den kan alla njuta av.

torsdag 27 mars 2014

The 80's Country Show (alla vägar bär till Nashville)

När det gäller rock- och countrymusik är det få decennium som är lika bespottade och hånade som 1980-talet. Kanske med rätta, för det var ju då många av de största artisterna satte på sig midjekorta kavajer och gick vilse i teknikens labyrinter kombinerat med lite för mycket opiater längs vägen. Jag har personligen ett ytterst ambivalent musikaliskt förhållande till detta årtionde. Men om man bortser från den pastellfärgade och glittriga ytan, den syntetiska ljudbilden och en del andra skavanker så gömmer det sig en hel del godbitar även från denna tid. Bra låtar har ju alltid skapats och det gäller bara att hitta dem under den kamouflerade ytan. Vissa tider kräver större ansträngning vilket ibland gör upptäckterna roligare.

Rent estetiskt kommer jag aldrig omvärdera 80-talets
countryscen. Osmakligt är bara förnamnet.
Just nu upplever 80-talet någon slags renässans inom rock- och countrymusiken. I dagarna släpps en skiva med Johnny Cash inspelningar från detta årtionde. I början året återutgavs Lucinda Williams hyllade och självbetitlade album från 1988 och för en tid sen lanserades det en, i min smak visserligen mindre lyckad, hyllning till Bob Dylan där respekterade alternativrock-aktörer lyfter fram hans mer anonyma 80-talsverk. Så det ligger i tiden att omvärdera 1980-talets rock- och countrymusik och där vill ju inte jag vara sen med att haka på denna trend. Man vill ju trots allt hänga med även om jag innerst inne har gett upp.

För en tid sedan påbörjade jag en spotifylista bestående av 70-talets bästa countryrock ur mitt trångsynta perspektiv. En lista som sakteliga börjat svälla ut till ett mastodontformat vilket inte är konstigt med tanke på vilken guldgruva detta årtionde utgör. Utmaningen blir desto större när jag nu påbörjar ett liknande projekt för 1980-talet. Men jag har insett att det finns en hel del att uppmärksamma och omvärdera, inte minst under inledningen då bland annat George Jones, Merle Haggard, Dolly och Emmylou med flera fortfarande höll sig på rätt sida om den syntetiska muren för att sedan mot slutet av årtiondet se hur nya aktörer som Dwight Yoakam, Steve Earle, Lyle Lovett med flera blommade ut. Hur som helst, här kommer min lista över mina personliga val från 1980-talets Nashville-präglade scen:

The 80's Country Show (alla vägar bär till Nashville)

tisdag 25 mars 2014

Ages and Ages på Friends Arena?

Vissa låtar fastnar direkt och etsar sig fast i huvudet. På gott och ont. Som den här låten med den amerikanska rockgruppen Ages and Ages. Låten är hämtad från deras alldeles färska album Divisionary. Videon, som ni kan se nedan, skulle ju kunna användas i någon slags antimobbningkampanj a'la Friends. Och det är ju bra. På många sätt och vis. Musik för den som gillar grupper som Band of Horses, Blitzen Trapper, Decemberists och Grand Drive. Vackra melodier och indiepoppig körsång. Låten hittar ni också på min spotify-lista över lovande, ny musik från 2014.

lördag 22 mars 2014

Side Saddle har gjort låten för våren

Side Saddle är en till ny talangfull förmåga på den amerikanska folkpop-scenen. Låter som en lite mer "catchy" version av Ben Gibbard (Death Cab For Cutie) och M. Ward. Bakom artistnamnet står den Queens-baserade sångaren och låtskrivaren Ian McGuinness. Mer än så vet jag inte men tycker låten, som ni kan se i klippet nedan, sprider en skön och bitterljuv vårkänsla. Om det håller i längden vet jag inte men ibland räcker det om musik funkar för nuet. Och det gör definitivt det här. Lyssna!

torsdag 20 mars 2014

Parker Millsap igen

Eftersom jag blivit mer och mer fängslad av den unga amerikanen Parker Millsap kan jag inte låta bli att dela med mig av ytterligare ett klipp där han är på besök hos redaktionen till den utmärkta tidskriften American Songwriter och framför låten When I Leave. Även den hämtat från den senaste självbetitlade skivan som gavs ut i år men tyvärr inte finns tillgänglig annat än som import i Sverige. Men det är nog bara en tidsfråga.


onsdag 19 mars 2014

Parker Millsap: Truck Stop Gospel

Parker Millsap framställs med rätta som en av de där unga, lovande och brådmogna singer/songwriter-artisterna som hämtar inspiration från amerikansk folk, country och bluegrass. I likhet med talangfulla ynglingar som John Fullbright, Dylan Leblanc och Joe Nolan. Ur mitt perspektiv känns nog Millsap som mest intressant av dem alla. Det finns något egensinnigt hos honom och en lite lagom galen framtoning som för tankarna till en ung Tom Waits. Jag tror på det här, i längden, när det har fått mogna lite. Han är aktuell med sitt självbetitlade album som jag inte hört i sin helhet än men här kommer i alla fall ett smakprov som faller mig i smaken:


Vill ni höra mer av Millsap kan ni alltid lyssna på skivan Palisade från 2012 som han spelade in tillsammans med Michael Rose och finns tillgänglig på Spotify. Titellåten, som jag tidigare uppmärksammade här på bloggen, är utmärkt.

The Original Five - Skånsk bluegrass

Om jag hade haft lite mer framförhållning och vetat bättre hade jag i kväll gärna varit på det malmöbaserade bluegrassbandet The Original Fives releasefest för debutalbumet Greetings From Möllevången. Men ska jag vara ärlig hade jag ingen koll på gruppen innan jag läste dagens artikel om dem i Sydsvenskan och därför var det ju inte lätt med framförhållning. Och det vuxna småbarnslivet uppmuntrar ju inte direkt till spontanitet och flexibilitet. Istället sitter jag och lyssnar på deras musik via min dator och roas av charmen och spelglädjen. Och alla referenser. Musik som gärna håller sig traditionen men det blir ju lika bra för det. På nått sätt känns det ändå helt rätt med skånsk bluegrass.

måndag 17 mars 2014

The Audreys: My Darlin' Girl

Att upptäcka ny musik är idag ingen större utmaning. Åtminstone inte i kvantitet räknat. Det krävs inte många knapptryck på din Iphone eller dator för att du ska kunna hitta ett helt nytt band från andra sidan jordklotet. Problemet är ju snarare att du hittar för mycket och du blir snabbt mätt. Även en sådan inbiten musikjägare som jag drabbas av detta. Ett överflöd av god musik som gör det svårt att sålla ut vad som egentligen håller måttet och vad man personligen tycker om. Istället för att fördjupa sig och lyssna in en platta lockas du lätt till att söka dig vidare och klicka fram nästa upptäckt och fortsätta vidare på det spåret. Så kan man hålla på i timtals. Ungefär som vi moderna människor läser nyheter. Inget djup men mycket yta. Den moderna världen uppmuntrar till ett sådant beteende och det är svårt som enskild individ att stå emot. Men sen träffar det helt plötsligt rätt och timmar av planlöst sökande på diverse musiksajter, Youtube och Spotify återfår sin mening.

Som idag då jag upptäckte denna bluesiga och countrydoftande indierock från Australien. The Audreys är aktuella med sitt fjärde album, 'Til My Tears Roll Away, som jag hittade på en kompis spellista för 2014. Gruppen är ur ett australiensiskt perspektiv ett etablerat och prisbelönat rockband på den alternativa scenen och senaste skivan är inspelad i samma studio som nationalklenoder likt INXS och Midnight Oil har spelat in en gång i tiden. Jag kan inte säga så mycket om hela skivan i fråga eftersom jag råkade klicka mig vidare innan jag hade hunnit lyssna klart. (Det är därför jag gillar vinylen, den uppmuntrar till koncentrerad konsumtion). Men den här låten gillar jag i vilket fall och albumet låter bitvis lovande:


lördag 15 mars 2014

W.B. Givens rör på sig

Jag publicerade för ett par månader sen ett youtube-klipp här på bloggen med W.B. Givens fantastiskt sköna countrydänga Oh My God. Detta inlägg fick kanske inget större genomslag vilket är lite synd. För min känsla är att det är alldeles för få potentiella lyssnare som upptäckt Givens musik. Därför försöker jag igen.


Jag vet inte mycket om denna Mississippi-fostrade, men numera Nashville-baserade, artist mer än att han förra året på egen hand gav ut sin debutskiva Locomotion  i digitalt format för nedladdning. Jag kan ibland vara lite skeptiskt gentemot Spotifys oändliga utbud men i detta fall är jag tacksam att skivan finns tillgänglig. För skivan är riktigt bra och den senaste veckan har jag inte kunnat slita mig ifrån den. Vill ni ta reda på lite mer om artisten i fråga så hänvisar jag till hans hemsida. Vad jag vet så finns denna skiva endast i digitalt format än så länge vilket jag givetvis kan tycka är lite synd. Men bättre det än ingenting alls och det är ju lättillgängligt. Alla kan lyssna så det vore dumt om ni inte gjorde det.


Musiken är en lagom mix av nytt och gammalt och du hör spår av allt från Willie Nelson och Townes Van Zandt till Brad Paisley och Pistol Annies. Inget revolutionerande nytt men ni som varit inne på min blogg förr och fått kännedom om min musiksmak vet att jag uppskattar traditionen. Främst artister som med stil och en egensinnig finess vårdar sina musikaliska rötter och förflyttar sig framåt. Det tycker jag Givens lyckas med, så missa för guds skull inte detta.


Bill Callahan får saker att växa

Det är något märkligt med Bill Callahans förmåga att med minimala medel få låtar att växa till något storslaget. Något som inledningsvis kan låta intetsägande och tråkigt blir efter ett par minuter fängslande och trollbindande. Som här, när han tolkar ett av Mickey Newburys stor verk: Heaven Help the Child. Håll ut och lyssna klart:

fredag 14 mars 2014

Doug Paisleys föregångare

Jag gillar egentligen inte att generalisera i onödan men kan ändå konstatera att det finns två kategorier av människor på jorden; de som gillar Doug Paisley och de som aldrig har hört Doug Paisley. Det har mina (inte alltför vetenskapliga) hobbystudier visat med tydlighet och det är omöjligt att det kan se ut på något annat sätt. Tyvärr är den förstnämnda gruppen alldeles för liten i förhållande till den senare och det är något jag kommer ta strid för att ändra på. Årets viktigaste samhällsfråga om ni frågar mig. Mer Paisley till folket. Åtminstone när det gäller Doug. Den countrydoftande kanadensiska singer/songwriterns senaste album, Strong Feelings, gjorde mig så lycklig att jag beställde hans två föregångare på vinyl utan att ens ha hört dem, med undantag för enskilda spår som jag hittat på Soundcloud och Youtube. Paisley skivbolag, No Quarter, har det goda omdömet att inte ge rättigheterna till Spotify och därmed är Paisley inte tillgänglig för allmänt missbruk. Musiken ges däremot ut i välljudande vinylformat till rimlig kostnad. Häromdagen levererades de med posten efter en lång och tålmodig väntan. Men den väntan var de värda visade det sig när jag nu har lyssnat på dem ett par vändor

Toronto-sonen Paisley har sina rötter inom country och bluegrass och inledde sin musikaliska karriär som ena parten i en hyllningsduo till The Stanley Brothers. 2008 kom hans sjävbetitlade debut men då var det närmare till traditionell singer/songwriter-musik än till bluegrass. Den nedtonade och avskalade debuten skiljer sig inte nämnvärt från årets storverk. I likhet med övriga skivor från Paisley håller låtmaterialet hög nivå, det innehåller välplacerade duetter och lagom sorgsna melodier som andas Townes Van Zandt, Gordon Lightfoot och Tim Hardin. Den enda märkbara skillnaden är kanske att albumet är just lite mer avskalat och instrumenteringen mer sparsmakad. Det finns även här flertalet låtar som fastnar direkt, däribland duetten We Weather och den bitterljuva Wide Open Plains. 


Två år senare kom uppföljaren Constant Companion och möttes då av lovord från diverse inflytelserika håll (Rolling Stone, Pitchfork med flera) men nådde aldrig någon större uppmärksamhet. Åtminstone inte i Sverige. Detta trots att den forne The Band-legendaren Garth Hudson medverkade, vilket han även gör på den senaste skivan, samt att Leslie Feist gästsjunger på två spår. Jämfört med debuten är skivan lite mer bredbent och tempot är bitvis lite högre men detta sagt ur ett relativt perspektiv. Skillnaderna mellan albumen i musikaliskt tonläge är marginella och det är något jag uppskattar. Det här är musik för en sympatisk och chosefri lägereld där ensamma och kärlekskranka kan ta en naturlig plats bredvid varandra. Duetten med Feist, Don't Make Me Wait, sticker ut lite extra tillsammans med End of the Day och den vackra avslutningen i Come Here My Love. 

Mitt råd till er alla är att lyssna mer på Doug Paisley. Det är knappast musik för barrikaderna men väl för en vardagskväll i soffan då behovet av lugn och sinnesro är som störst. Musik utan påklistrad attityd som står sig starkt och upprätt på egna ben. Den enda kritik som går att rikta är att musiken kanske blir lite väl entonig och tenderar till att bli tråkig. Men i vissa perioder i livet är det just det som behövs. Förändring och nytänkande skapar bara stress och då söker jag ett tillbakalutad, bekvämt och självsäkert lugn. I likhet med  Ron Sexsmith på sina första plattor och Lloyd Cole i sina bästa stunder skapar Paisley sympatisk och tidlös musik som inte går annat än att tycka om. Musik som passar in överallt men samtidigt ingenstans. Det är då jag känner mig hemma.

onsdag 12 mars 2014

Det glada 2000-talet med Kent!

Jag lyssnade som hastigast på Kents nya singel La Belle Epoque och det slutade med att jag gick runt och nynnade på Magnus Ekelund & Stålets lyckade samarbete med Jakob Hellman från 2011 i låten Utan er.


Ni får själva avgöra om det var en naturlig koppling jag gjorde eller bara ett långsökt och irrelevant tankefel från en musikmissbrukare. Knappast någon låtstöld men låtarna har ju något gemensamt över sig. En positiv samtidssyn? Kent-låten har jag inte så mycket mer att säga om i nuläget utan istället lyssnar jag en gång till på Utan er och hoppas på mer från Eskilstunamännen i framtiden.



lördag 8 mars 2014

Danny Kirwan's Fleetwood Mac

Fleetwood Mac är en rockgrupp som tagit många skepnader. De började som ett brittisk bluesrockkvartett i slutet av 60-talet för att ett knappt decennium senare vara ett amerikanskt västkustband och därefter utvecklas till en kringresande såpopera på 1980-talet. Medlemsbytena var många och de enda bestående var trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie, som visserligen inte varit med vid bildandet men tillkommit kort därefter. Dessa två herrar har dock sällan utgjort gruppens frontfigurer på de olika albumen. Till en början, under bluesrockperioden, var britterna Peter Green och Jeremy Spencer de kreativa centralgestalterna. När den jättelika kommersiella succén inträffade under 70-talets andra hälft med den utsökta trilogin av album; Fleetwood Mac, Rumours och Tusk var det amerikanska paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks tillsammans med Christine McVie, John McVies fru, de huvudsakliga låtskrivarna.


Green och Spencer hoppade av gruppen i början av 1970-talet, båda av religiösa(!) skäl, och därefter famlade de kvarvarande medlemmarna lite i mörkret efter nya musikaliska vägar att färdas efter. De som skulle ta över rodret tillfälligtvis var främst Danny Kirwan och Bob Welch. Dessa två herrar kom tillsammans med den då nye medlemmen Christine McVie att leda gruppen mot mer melodiös och traditionell rock. Det resulterade bland annat i 1972 års Bare Trees som kan ses som en brygga mellan det tidiga bluesrocken och det senare så framgångsrika västkust-soundet. Ett album värt att uppmärksamma för den som vill utforska andra sidor av gruppen än de stora hitsen.

På albumet finns en rad lyssningsvärda spår. Inte minst Welch två bidrag The Ghost och Sentimental Lady. Tydligt att den amerikanske gitarristens bidrag gick mot den typiska mjukrock som kännetecknar 70-talet och företräddes av bland andra Dan Fogelberg, Jackson Browne och James Taylor.  Men det här är främst Danny Kirwans album och står som låtskrivare till hälften av albumets spår. Kirwan bidrar med en mer bluesrockig och progressiv ljudbild som förvaltar gruppens rötter. Bitvis riktigt bra. Främst i inledande Child Of Mine, den instrumentala Sunny Side Of Heaven och den bitterljuva Dust. Det här skulle bli Kirwans främsta bidrag till gruppens historia. Strax efter detta album fick den 22-åriga britten sparken från gruppen på grund av sina missbruksproblem. Christine McVies två bidrag kan ses som en föraning till vad som skulle komma men de känns i sammanhanget överflödiga med tanke att det skulle bli så mycket bättre på de senare skivorna.

Bare Trees framställs sällan som något av Fleetwood Macs stora verk och det kanske det heller inte ska göra. Men med rätt förväntan har detta bortglömda album sina stunder som gör att det känns relevant även för nutiden. Ur mitt perspektiv det mest intressanta med gruppen utöver det sena 70-talets gyllene trilogi som utgör en klass för sig. Albumet är svårt att hitta på vinyl men finns att beställa på CD från bland annat Ginza och Wowhd för under 100-lappen. Det är den värd även i ett plastfodral. Det finns i nuläget inte tillgängligt på Spotify vilket gör att den snåle och late inte kan ta några enkla genvägar.

fredag 7 mars 2014

Magiska möten 3: The Roots och Jim James

När de vidsynta hiphoparna i The Roots förenas med Jim James (My Morning Jacket) och framför en uppdaterad version av Dear God från James sidoprojekt med Monsters of Folk uppnås himmelska höjder. Låten är hämtad ifrån The Roots album How I Got Over från 2010. En crossover som håller i längden.

torsdag 6 mars 2014

Magiska möten 2: R.E.M och Patti Smith

När jag vill förenkla tillvaron brukar jag hävda att R.E.M var som bäst fram till och med 1992 års Automatic for the People. Därefter tappade det något. Men det stämmer inte riktigt för då missar man ju några av deras allra bästa låtar. Inte minst E-Bow the Letter från 1996 års New Adventures In Hi-Fi. En sådan där fantastisk och urtypisk R.E.M-låt som nästan på ett hypnotiskt sätt smyger sig på och tränger sig in i med ett litet ljus själens innersta och mörkaste rum. Precis som låtar likt Drive och Country Feedback från deras succéalbum under 90-talets inledning. Här får de god hjälp av Michael Stipes själsfrände och tillika punkrockikonen Patti Smith. Storslaget!

onsdag 5 mars 2014

Mer Emmylou!

När jag väl är inne på det skönsjungande spåret kan jag inte låta bli att sprida lite mer Emmylou Harris. Hon besitter en av rockhistoriens vackraste röster. Oavsett om den får vara i centrum eller utgöra bakgrundskuliss. Här ett klipp från 1977 då hon framför Townes Van Zandts Pancho & Lefty. En fantastisk låt med en stor artist:

Magiska möten 1: Emmylou Harris och the Band

En låt som har cirkulerat i mitt huvud under dagen som gått. Bara för att den är så bra. The Band möter Emmylou Harris under repetitionerna inför deras avskedskonsert The Last Waltz 1976. Ett av alla fantastiska möten som musikhistorien har kunnat bjuda på. Magiskt!

måndag 3 mars 2014

Gästspel i Nashville - 6 favoriter

Jag fortsätter att glädjas åt Jills veranda, Nashville på onsdagskvällarna. Varje program har hitintills varit en fröjd och det är fantastiskt att titta på ett program där kärleken till musiken får stå i centrum. Så långt från melodifestival, Idol och andra bisarra talangjakter man kan komma. Det är därför roligt att just Jill Johnson, som jag i allt för länge har förknippat med just melodifestival, får vara den huvudperson som bjuder in artister och dylikt för att göra gästspel i countrymusikens Mecka. Ytterligare en bidragande orsak till att programmet gör mig lycklig är det utrymme som ges till mina favoritartister likt 16 Horsepower och Townes van Zandt, vars musik återkommande dyker upp i bakgrunden. Det är ju precis det som Public Service ska ägna sig åt. Att sprida god och väldoftande musik till folket. Ni som är nyfikna på musiken kan ju alltid ta del av följande spotifylista som SVT bjussar på:

Musiken i Jills veranda

Få städer i världen är lika tydligt förknippade med en musikstil likt Nashvilles förhållande till countrymusiken. Det finns visserligen andra musikstäder likt Memphis, New Orleans och kanske även Seattle där bara stadens namn ger en association till ett specifikt sound men Nashville är på gott och ont enbart förknippat med country. När artister som normalt sätt inte förknippas med staden beger sig dit är det allt som oftast just för att fånga det bästa ur countrymusikens historia. Och det finns ju några sådana gästspel att uppmärksamma.

Jag tänkte därför lista sex favoritalbum där artister med en annan geografiskt och och musikalisk bakgrund beger sig till Nashville för att göra sitt "countryalbum". Så här är mina val men ni får ju som vanligt tänka att den varken är heltäckande eller objektiv. Jag är enbart en hängiven amatör som gör det här på min egen fritid. Bara det tycker nog en del av er är bisarrt. Men listan är personlig och jag hoppas att ni blir inspirerade att upptäcka, återupptäcka eller bara instämma på någon av de sex favoritalbumen:

Bob Dylan Nashville Skyline (1969)
Att det tog tid för mig att på allvar förstå Bob Dylans storhet beror nog att jag började i fel ände. Jag började, som så många andra, med Blonde On Blonde men den fastnade aldrig riktigt och tillhör fortfarande inte topp fem bland mina Dylanalbum trots att den beskrivs som ett mästerverk. Ur min smak allt för präglad av sin samtid. Om jag istället hade börjat med den tidlösa och avslappnade countryplattan Nashville Skyline skulle jag ha varit hooked tidigare. Ett av Dylans mer lättsmälta alster men aldrig trivialt och här ryms några av hans allra bästa låtskrivarprestationer. Dessutom sjunger han bättre än på något av sina tidigare album, gör en duett med Johnny Cash och backas upp av hängivna musiker. Allting är av yppersta världsklass. Tillsammans med The Byrds Sweetheart of the Rodeo den kanske viktigaste skivan för countryrockens ökade popularitet vid åren omkring 1970.


Solomon Burke Nashville (2006)
Solomon Burke är på sätt och vis soulmusikens svar på Johnny Cash. Åtminstone har deras karriärer haft liknande utvecklingskurvor. Efter att varit borta från de stora scenerna under ett par decennier återvände de båda på 90- och 00-talet och gjorde fantastiska och genre-överskridande comebackalbum. Burke tog med sig soulen till Nashville och i Buddy Millers hem spelade han in ett engagerande och kärleksfullt album med god hjälp från artister som Gillian Welch, Emmylou Harris, Patty Griffin och Dolly Parton. Jag håller detta album minst lika högt som Burkes hyllade Don't Give Up On Me från 2002. Stor musik av en stor man.


Neil Young Comes A Time (1978)
I ärlighetens namn inget tvättäkta Nashville-album eftersom det bara delvis är inspelat i Music City. Men det är ett av Neil Youngs mest countrydoftande verk och det närmaste han skulle komma en uppföljare till succén med Harvest under 1970-talet. Visserligen gjorde Young ett mer renodlat countryalbum 1985 i Old Ways men det här är jämnare och helheten är bättre. Dessutom finns det höga toppar i form av löter som Goin' Back och Peace Of Mind. En personligt favoritplatta med Young som allt för ofta glöms bort. (Lite kuriosa som kanske inte hör hit: Om man spelar LP:n Old Ways på 45 varv istället för 33 så låter det som en Dolly Parton-platta. 2 plattor i 1 helt enkelt. Ett koncept inte många har tänkt på tidigare.)


Elvis Presley I'm 10 000 Years Old - Elvis Country (1971)
Att Elvis för eller senare skulle hamna i Nashville var kanske inte överraskande. 1971 års Nashville-album är ett av hans bästa och mest genomarbetade studioalbum där Presley, fortfarande vid god vigör och med en helt fantastisk röst, hyllar sina musikaliska rötter i gospel, blues och självklart då även country. Det skulle dock bli en av Elvis sista riktigt angelägna skivor, möjligtvis att 1974 års Promised Land är undantaget. Det roliga tog i vilket fall slut alldeles för tidigt. Det enda jag störs av på denna skiva är det återkommande mellanspelet av titellåten som används som outro och intro till varje låt. Jag hade fördragit tystnad istället. Men själva låtarna är rakt igenom av yppersta kvalité.


Robert Plant Band of Joy (2010)
Den forne Zeppelin-sångaren blev så pass fängslad av countrymusikens dynamik efter det lyckade samarbetet med Alison Krauss att han återvände till Nashville för att spela in ytterligare en skiva. Med rätt omgivning och samarbetspartners har Plant genom historien visat på en fantastisk förmåga att med sin karaktäristiska röst skapa gränsöverskridande musik och mystik som sträcker sig över både tid och rum. Med låtar av bland andra Richard Thompson, Townes Van Zandt och Buddy Miller lyckas Plant nästan överträffa samarbetet med Krauss från 2007. En platta som inte får underskattas eller glömmas bort.


Elvis Costello & The Attractions Almost Blue (1981)
Ur ett nutida perspektiv är det inte särskilt överraskande att Costello har spelat in ett countryalbum i Nashville. Nu när vi vet vad hans karriär har tagit för vägar hade det varit mer förvånande om han inte hade gjort det. Men ur dåtidens perspektiv var det anmärkningsvärt att han fyra år efter sin hyllade och kaxiga debut, som stod med ena foten i den brittiska pubrocken och den andra i punken, skulle bege sig till Nashville och anlita en av genrens största producenter, Billy Sherrill, och spela in sina countryfavoriter. Ett modigt beslut som han utför med den äran tillsammans med sina vapendragare i The Attractions. Kanske inte den bästa skivan med Costello men ett av de roligare och klart lyssningsvärt.

söndag 2 mars 2014

Skörden från en skivmässa - Nästa i Lund är den 6:e september

Gårdagens skivmässa i Lunds stadshall resulterade i 10 nya LP-skivor trots att jag tagit fel på tiden och mitt nördiga "samlar-jag" blev lite stressad och irriterad redan vid ankomst. Det började klocka 11 och inte 12 som jag trodde men skyller på den dåliga annonseringen av tillställningen. Det tog några minuter innan jag hade lugnat ned mig av detta förnedrande faktum; hur kunde jag missa tiden på en skivmässa i Lund? Men sen kom jag till insikt med att det finns nog större problem här i världen trots allt. Onekligen verkar folk ha fått vetskapen för det var en förhållandevis välbesökt mässa. Det är ju skoj att se att intresset hålls vid liv. Om mina inköp var några fynd eller inte får framtiden utvisa men ett gammalt exemplar av Odetta sings Dylan för 10 kronor gjorde mig glad. Likaså två Kinky Friedman-plattor från 70-talet, lika många med Bobbie Gentry och Cous Cous med Björn J:son Lindh. Så det var nog värt mödan att trängas lite med oduschade men initierade skivnördar och svettas lite vid skivbackarna.

Skörden från vårens skivmässa 2014
Nästa skivmässa i Lund sägs äga rum den 6:e september. Då är jag kanske där eller så har jag skaffat mig ett liv... till.