Bästa plattorna från 2021 - Mackes val

Det skulle vara lätt för mig att säga att denna blogg har gjort sitt, men det har den inte, tror jag... I vilket fall måste jag lista mina favoritplattor från 2021. Det är trots allt en tradition. Dessutom skapade en ofrivillig coronakarantän under mellandagarna lite tid över för mindre livsavgörande grubblerier. Även om jag fortfarande har en uns kvar av tonårsövertygelsen om att popmusik är på blodigt allvar. Här kommer i vilket fall de plattor från 2021 som fångat min uppmärksamhet mest.

1. The War on Drugs I Don't Live Here Anymore 
   Adam Granduciel har nått en nivå i sitt låtskapande där de mest självklara melodislingorna känns unika och storslagna. Likt förebilderna Springsteen och Dylan i sina bästa stunder. Han stjäl med stil och finess och det låter fantastiskt.
    
   
   
   
   
   
2. Gojira Fortitude
   Den franska metaltrion blandar teknisk finess med aggressiva vredesutbrott mot skövlingen av Amazonas regnskogar. Sympatiskt och välbehövligt, men främst underhållande och välljudande.
   
   
   
   
   
   
3. Mastodon Hushed and Grim
   Mastodon gör sitt storslagna rockepos. Likt Physical Grafitti eller Beatles vita album. Kanske att det inte kommer inte i närheten av dessa skivors status. Men i min värld är det inte kvalitén som skiljer dessa åt. Det är bara tiderna som förändrats.
   
   
   
   
   
   
4. Billie Eilish Happier Than Ever
   Vet inte om detta är ett uttryck för en ålderkris men jag kan inte sluta lyssna på denna genialiske yngling. Spänstigare än Lana Del Rey och coolare än alla andra.
   
   
   
   
   
   
5. Strand of Oaks In Heaven
   Tim Showalter är återigen uppbackad av musiker från My Morning Jacket och gör den där självklara rockplattan som jag hoppades MMJ skulle göra.
   
   
   
   
   
   
6. Robert Plant & Alison Krauss Raise the Roof
   Robert Plant är 53 år äldre än Billie Eilish men fortfarande vital och relevant. Tillsammans med den nu 50-åriga countrystjärna Krauss skapas återigen magi.
   
   
   
   
   
   
7. Ossler Regn av glas
   Den här plattan är tung som fan. Tung som fan. Absolut.
   
   
   
   
   
   
8. Israel Nash Topaz
   Nash framstår allt mer som en Jim Ford för 2000-talet. Stor soulmusik med rötter i traditionell americana. Nash övertygar allt mer för varje album han ger ut.
   
   
   
   
   
   
9. Nick Cave & Warren Ellis Carnage
   Caves musikaliska skapande har, likt själsfränder som Cohen och Cash, visat sig bli allt bättre med åren. Tillsammans med vapendragaren Warren Ellis känns detta som en naturlig uppföljare till den magnifika men ack så tragiska Ghosteen.
   
   
   
   
   
   
10. Lucy Dacus Home Video
    En behaglig och sympatisk mix av indierock á la nittiotalets glansdagar och mer traditionell popmusik. Inget revolutionärt nyskapande här inte men vem behöver det?

Bubblare:

My Morning Jacket My Morning Jacket

Sturgill Simpson The Ballad of Dood & Juanita

Loney Dear A Lantern And A Bell

Hederos & Hellberg Tillsammans mot ljuset

Halsey If I Can't Have Love, I Want Power

David Ritschard Blåbärskungen

Low HEY WHAT

The Reds, Pinks and Purples Uncommon Weather

Nu åter till den stora frågan. Är denna blogg äntligen död nu? Utgör denna mediokra lista spiken i kistan? Vem vet. 2022 har nog svaret i sitt sköte.

Gott nytt rockår!

Israel Nash toppar formen

Vid nittiotalets mitt befann jag mig vid ett vägskäl vad gäller min musikaliska vandring inom pop- och rockmusiken. Jag hade alltmer lämnat grungig hårdrock bakom mig och nya världar började öppna sig. En bidragande orsak till att jag fann ny stigar att vandra som uppmuntrade min begynnande skivkonsumtion och fortsatta nörderi låg i att jag vid denna tidpunkt upptäckte samlingsplattorna  39 Soulklassiker 1960-69 och 35 Soulklassiker 1970-75, utgivna i ett samarbete mellan Diesel Music och Sony. Mats Nileskär spelade en central roll på flera sätt vid tillkomsten av dessa eminenta samlingsplattor som levde upp till de tämligen fantasilösa titlarna. Faktum är att dessa album har haft större betydelse för mitt musiklyssnande än någon annan soulsamling som är utgiven av "creddiga" bolag som Kent, Stax, Motown eller Soul Jazz Records som jag har i min skivsamling.

Parallellt med detta började jag sjunka allt djupare ner i Americana-rock som senare skulle föra mig vidare mot country och singer/songwriter-rock. Där jag sen fastnat under allt för lång tid för att det ska anses som hälsosamt eller att jag på något sätt ska uppfattas som modern. Jag tänker på denna fas i mitt musiklyssnande då jag hör Israel Nash senaste album Topaz. En utomordentligt fin hybrid mellan främst 70-talets smäktande och episka soulmusik och den traditionella countryrock som har varit Nash hemvist sedan han även tilltalade sig som Gripka i efternamn. Det handlar knappas om något banbrytande, revolutionärt album för att vara utgivet 2021. Det handlar om musik som lever upp till devisen att "Country Got Soul" som vid det här laget egentligen är ganska uttjatad. 

Men vad gör det när musik kan vara såhär befriande vackert. Israel Nash tillhör en av många män med skägg som jag beundrar allt mer ju längre deras alltmer grånande hår får växa.

TEMA 2O: Sophisti Pop (Mars 2021)

Pretentiös popmusik från 1980-talet finns det tämligen gott om. Musik med ambition att både finna sig på topplistorna och dansgolven men även med ett intellektuellt djup. En svårbemästrad genre men månadens lista är ett urval av några personliga favoriter.

TEMA 20: Waits For Spring(steen)

De föddes med bara drygt ett par månaders mellanrum under 1949, släppte sina debutalbum samma år och utmålades under tidigt sjuttiotal som lovande singer/songwriters. Men därefter slutar kanske likheterna mellan Tom Waits och Bruce Springsteen. Då Waits gick all in på teatralisk, whiskeydränkt cabaretcirkus iklädd en jazzig singer/songwriter-skrud rörde sig Springsteen mot de storskaliga arenorna med gitarren och sitt kraftfulla patos som förenade oliktänkande människor som främsta vapen. Men båda kom att få sina genombrott, både kommersiellt och konstnärligt, och är idag två av dem mest aktade namnen inom sitt gebit inom den moderna pop- och rockmusikhistorien. Givna referenspunkter för ett stort antal efterföljare. 

De har båda släppt plattor i jämn takt och har med några få undantag aldrig gjort någon djupdykning eller praktfiasko likt Dylan, Bowie eller Neil Young. De har bibehållit respekt och integritet. Det har dessutom fått sina låtar omtolkade av en rad andra artister.

Efter att nyligen läst Springsteens biografi Born To Run blev jag inspirerad att göra en komparativ lista dessa storheter emellan med covers av deras alster. Varannan låt av vardera låtskrivare. Inte nödvändigtvis de bästa, utan de som för stunden kändes mest intressanta och relevanta utifrån ett subjektivt perspektiv. Allt från Pet Shop Boys och Pointer Sisters till John Holm och Queens of the Stone Age. Håll till godo. Här kommer årets andra tematiska lista:

Olof Wallberg - It All

Att Olof Wallberg är en fullfjädrad entertainer i alla dess uttrycksformer hade jag viss kännedom om. Det har jag som kollega vid flertalet tillfällen fått bevittna. Att han även går in med både själ och hjärta i de projekt han tar sig an är något som knappast överraskar. Men att han besatt en sådan mångfacetterad röst som kunde fånga ett brett känslospektra och en förmåga att komponera  majestätiska poplåtar i all sin enkelhet var något jag inte förutspådde. Men som så ofta förr vet jag alldeles för lite. Jag blir positivt överraskad av hans första singel som soloartist. Wallberg har en professionell förmåga att klä sig i ny skrud beroende på i vilket sammanhang han vill röra sig i. Mer som en kameleont än en varan. Men det känns äkta och ärligt. It All heter den i vilket fall och den tycker jag att ni ska lyssna på. 

Låten får plats på min lista över årets mest intressanta låtar som som passerat mina öron hitintills.

2021 - So Far, So Good... So What!?