tisdag 14 juli 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #16

#16: Sixteen Horsepower Folklore (2002)



Gothcountryns okrönte kung, andlige ledare eller profet, kalla det vad ni vill, heter David Eugene Edwards. Tidigare centralgestalt i Sixteen Horsepower och numera verksam under namnet Wovenhand. Under hans karriär har han med sin musik förenat influenser från  Joy Division och The Gun Club med Hank Williams och The Carter Family. Gruppens musik skulle kunna beskrivas som om The Louvin Brothers befinner sig på industrisemester i Tyskland med Leonard Cohens ande som medresenär.

Folklore skulle bli gruppens sista album, åtminstone till dags datum (jag hoppas fortfarande på en återförening), innan de splittrades och gick vidare med diverse soloprojekt. Att splittringen var på gång kan eventuellt synliggöras med att stora delar av detta album består av tolkningar av andras låtar och traditionell folkmusik, vilket titeln antyder till. Men å andra sidan är det något som Edwards alltid har ägnat sig åt. Alltifrån Bill Withers till Creedence och Bob Dylan har han gett sig på med både finess och värdighet.

Men gruppens allra bästa egenkomponerade låt finns här, Hutterite Mile. En låt jag kan lyssna på i oändlighet utan att bli mätt.  Den har evigt liv. Så ödesdigert vackert att man blir tårögd. Lägg därtill en rad tolkningar av traditionell amerikanska folkmusik som Single Girl, Sinnerman och Hank Williams Alone and Forsaken och du får ihop ett fantastiskt album som blev en vacker svanesång för en grupp som aldrig kan få för mycket uppmärksamhet. Albumet blev gruppens mest nedtonade och tillbakalutade vilket gav en fingervisning om var Edwards fortsatta musikaliska utveckling skulle ta vägen under det efterföljande decenniet. Det tog mig tid att komma in i Edwards musikaliska universum men när jag väl var där har jag aldrig tagit mig därifrån.


söndag 12 juli 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #17

#17: My Morning Jacket Z (2005)



My Morning Jacket är 2000-talets bästa rockband. Så är det bara. Det går inte att ifrågasätta. Inte för att de nödvändigtvis har gjort de bästa plattorna men summerar man deras produktion så har de gjort den bästa musiken totalt sett. Okej, jag erkänner, jag har knappast hört allt så påståendet är givetvis subjektivt som allt annat på denna blogg men det kändes kul att skriva och för stunden helt rätt.

Likt flertalet av mina favoritartister har de mognat med tiden. De har ingen självlysande debut som de måste hävda sig emot och leva upp till. Istället har de utvecklats på varje album de släppt, tagit in nya influenser och förskönat sitt sound. Z är deras fjärde fullängdsalbum och deras ditintills mest homogena och helgjutna. Bitarna och beatsen föll på plats. Föregångarna är emellanåt fantastiska men skulle ha gynnats av ett lite mer sparsmakat urval. Z har topparna men egentligen inga dalar. Arenadoftande collegerockhits varvas med hypnotisk och melodiös folkrock, själfulla elektroniska indiebeats och avslutas med den majestätiska balladen Dondante där något så ovanligt som ett välljudande saxofonsolo får utgöra albumets klimax. Det blir sällan bättre än så här. Inte ens E Street Band gör det snyggare.

We are the innovators, they are the imitators 

Få grupper kan leva upp till en sådan textrad på 2000-talet. Men Jim James & Co kan.




Det bästa på 2000-talet (00-14) - #18

#18: Richard Hawley Coles Corner (2005)



Jag skulle i många avseenden vilja beskriva mig som en konservativ nostalgiker. Finns knappast särskilt många hipster-poäng att vinna i ett sådant påstående och det finns säkerligen en del som därmed skulle vilja ifrågasätta mitt intresse för pop- och rockmusik. Rockmusiken har ju (nästan) alltid, som kulturfenomen, stått för det moderna och det progressiva. Men den tiden är förbi, de flesta musiknördar är just konservativa nostalgiker, och därmed ägnar jag stor del av min tid på denna blogg åt att hylla det förgångna. Jag är väl medveten om att det inte var bättre förr. Bara annorlunda och det är det jag gillar med dåtiden. En tid då album fortfarande hade en betydelse i människors liv. Det var något som diskuterades på kafferasten, i skolans uppehållsrum och vid bardisken. Jag är också medveten om att denna tid är en marginell period i mänsklighetens moderna historia som sträcker sig över ett par, eller max tre, decennium i en begränsad del av världen. En tid då sociala forum, likt detta, inte fanns, hockey-VM var av ett större folkligt intresse än melodifestivalen, då Eric Sykes Plankan sändes varje nyårshelg och blandband kändes relevanta. En tid då internet var fortfarande var "en fluga" och mobiltelefoner enbart användes av personer som ansåg sig vara viktigare än andra. Då man var tvungen att bestämma träff vid ett speciellt ställe, vid ett visst klockslag, för att en sammankomst skulle kunna var möjlig.

Coles Corner i Sheffield är tydligen ett sådant ställe. Där människor möts "IRL". Det känns som ett självklart val att att en melankolisk romantiker likt Richard Hawley sätter ord och ton till en sådan plats belägen i sin hemstad. Hawleys texter och musik utstrålar en längtan till det förgångna, både ur ett personligt och ett konstnärligt perspektiv. Här möts Frank Sinatra, Morrissey, Kevin Rowland och Johnny Cash i en stad som symboliserade det moderna på det sena 1800-talet. Som då var början på det nya och lade grunden för något som nu håller på att gå ur tiden. En svunnen tid. En vacker tid. Åtminstone i backspegeln. Och på skiva.

måndag 6 juli 2015

Skivtips: Rosanne Cash - Rosie Strike Back


Jag köpte nyligen ett begagnat exemplar av Rosanne Cash utmärkta 80-talsplatta Rosie Strike Back vilket inspirerade till en ny Spotifylista. Att vara dotter till en av de största inom countryvärlden är knappast någon lätt mantel att bära men Rosanne har genom hela sin karriär visat på en talang att samtidigt som hon för traditionen vidare kunna staka ut nya vägar för efterföljare. Vilket bland annat spotifylistan nedan visar. Visst är det country hon sysslar med, men begreppet är vitt och trots att hon gör en av Johnnys låtar så håller hon sig på lagom behörigt avstånd för att inte hamna i skuggan av av sin far. Både med hjälp av eget material och av låstskrivare som Eliza Gilkyson, John Stewart, John Hiatt och hennes dåvarande make, Rodney Crowell, som även står för produktionen. Summan av alla delar gör att det låter mer Bruce Springsteen, vid samma tid, än vad det doftar Nashville,

Att konstruktionen av denna lista sedan sammanföll med debatten kring Zara Larssons utspel om Bråvallafestivalen var en ren slump. Jag kan inte påstå att jag har fördjupat mig i debatten, vet knappt vem denne Zara Larsson är och Bråvalla känns avlägset, mer än att jag med en djup suck beklagar mig på vilken nivå den hamnar. Debatten alltså, för det finns säkerligen giltiga skäl till diskussion. Jag tycker egentligen det är ointressant att försöka fördela musik efter kön men jag har trots detta gjort gjort en lista med enbart kvinnor som sysslar med countrydoftande rock eller rockig country, beror hur man väljer att se det, på gränsen till det alternativa. Inte för att de är kvinnor utan för att de gör bra musik. Det finns inget annat syfte. Jag hoppas det smakar.