fredag 25 september 2020

And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.


Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

söndag 6 september 2020

Terra - Underbara saker

Jag vet inte mycket om den Göteborgsbaserade gruppen Terra mer än att de släppt sin andra platta i år och att de spelar poppunkig rock på svenska som andas The Bear Quartet, Krunegård med flera och slungar mig tillbaka till den svenska indiepopscenen runt millenniumskiftet. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på deras debut men föll direkt då jag i våras hörde uppföljaren Underbara saker. Blev tvungen att göra en beställning. Och så här tre månader senare har jag fortfarande behållning av det jag hör. Nyskapande? Jag vet inte. Hör mycket Mattias Alkberg i sång och lyrik och bitvis förekommer Nirvanadoftande riff. Inget ont i det. Snarare tvärtom. I slutänden känns soundet ändå rätt unikt och skivan har mötts av mest bifall från musikjournalisterna. Det känns välförtjänt.




lördag 5 september 2020

TEMA 20: 2020 - Dödsskön rock för september

September är kanske den bästa tiden på året för mitt musiklyssnande. Det är inte sällan under denna period på året som jag faller tillbaka till den musik som genom åren har betytt mest för mig. Det finns något i denna månad som fångar essensen av det som jag allra mest uppskattar med musik. Sommarens avsked och mörkrets smygande entré väcker känslor av vemod och nostalgi. Både på gott och ont. Känslan av ett ankommande mörker har fått sätta sin prägel på månadens tematiska lista vars röda tråd är något så diffust som gotisk romantik eller romantisk gotik.

Det som egentligen var startskottet till denna spellista var upptäckten av ett av The Walkabouts tidigare alster, New West Hotel från 1993. Ett album som kom innan jag upptäckte dem med storslagna och högtravande Devil's Road från 1995. Jag ångrar lite att jag inte redan då gav mig tid till att förkovra mig i deras tidigare alster men jag var då fullt upptagen med att söka mig vidare till de historiska föregångarna som Townes Van Zandt och Scott Walker samt samtida aktörer som Tindersticks och Lambchop. Idag kan jag nästan uppskatta deras mer punkiga och rockiga attityd som präglade deras tidigare plattor mer än de mer tillrättalagda och mer homogena efterföljarna som kom att bli deras signum.

I vilket fall var det den förföriskt vackra domedagscountryn i låten Sundowner som blev utgångspunkten för listan som sedan söker sig vidare till Nick Cave, 16 Horsepower, Mark Lanegan, PJ Harvey, Tom Waits och andra gamla favoriter låter inom samma känslospektra. Det är känslan mer än stil och ursprung som fått utgöra temat denna gång. Men även om det är en del gammal välsmakande skåpmat så får en del mer nyvunna favoriter plats. A.A. Williams senaste platta värderar jag högt och hon kändes given. Även Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Algiers får räknas till det mer moderna. Jag hade även velat få med Weyes Blood men det fick inte riktigt plats. Listan är tänkt som ett soundtrack till ytterligare en säsong av Peaky Blinders som aldrig blev av (?). Håll till godo. Det blir knappast bättre än så här. Du hittar listan här: