torsdag 29 mars 2012

Dom 999 skivor jag aldrig skulle köpa, dom vägs upp av 999 värre skivor jag redan har köpt

De sjunger om Michael Bolton, Pepsi och om att tända grillen och jag kan inte sluta lyssna. Det känns av någon anledning motvilligt att erkänna, men återigen faller jag handlöst för ett pånyttfött Kent. När jag sätter låten på repeat ännu en gång, inser jag att den handlar om just den känslan jag får när jag tvingas erkänna att det är ju detta jag gillar. Jag gillar ju stadiumrockande grupper i medelåldern och jag har nyligen köpt ännu ett nytt album av Bruce Springsteen. Jag är knappast så unik som jag en gång i min enfald och ungdom trodde eller hoppades på att jag skulle bli.

Hur som helst så är Eskiltunagruppens nya singel 999 det bästa jag hört från dem på väldigt länge. Kanske det bästa någonsin. De har har lagt undan synthar och trummaskiner för att istället åter plocka fram arenarockande gitarrer och bakgrundskörer som kombineras med piano och galopperande trummor. Det går att dra kopplingar till både Scott Walkers We Came Through och Arcade Fires Intervention. Låten är en betraktelse över att träda in i medelåldern och inse att det inte inte blir som man har tänkt sig eller hoppats på, då ungdomens idealism övergår i ålderdomens cynism. Eller kanske insikten att ens liv inte är unikt utan att man faller in i mallen och att livet blir precis som alla andra har tänkt sig. Jag vet inte riktigt och jag ska inte inte ge mig in på någon djupare analys, det är ju bara att lyssna själv, men det är i vilket fall svårt att inte på något sätt känna sig träffad av Jocke Bergs text som framförs med både energi och känsla. Låten når sitt klimax efter dryga fem minuter då titeln framförs och etsar sig fast i ens medvetande långt efter att låtens knappa sju minuter har tickat färdigt. Lika effektfullt som i deras tidigare rockepos; 747 och Ensammast i Sverige. Stor musik från ett band jag aldrig kan sluta tycka om, hur mycket jag än försöker. 

tisdag 27 mars 2012

Saknad, sorg och vacker musik

Under inledningen av detta år har det kommit två skivor med ett gemensamt tema; att bearbeta sorgen efter att ha förlorat sin mamma. Svenska Winhill/Losehill släppte tidigare i år skivan Swing of Sorrow, där sångare Jonas Svennem Lundberg behandlar sorgearbetet efter att hans mamma gått bort i cancer. Det ambitiösa dubbelalbumet är vackert och innehåller några riktigt bra låtar som berör.

Lost In the Trees
Ännu mer känslomässigt tagen har jag dock blivit av det amerikanska bandet Lost in the Trees med sångaren Ari Picker i spetsen. Pickers mamma begick självmord för ett par år sedan och denna tragiska händelse är temat bakom albumet A Church That Fits Our Needs som släpptes förra veckan. Tonläget på skivan följer skivans tema, men trots allt det mörka går det att skönja en hoppfullhet i musiken och resultatet är vemodigt och fantastiskt vackert. Picker har en röst som fångar en direkt och de atmosfäriska stråkarrangemangen kombineras med nedtonad folkrock. Det är musik med höga pretantioner där det går att finna spår av såväl Midlake, Bon Iver som klassisk musik. Lyssna framförallt på låtar som Icy River, This Dead Bird is Beautiful och Golden Eylids. Får nog hävda att detta är det vackraste och mäktigaste album jag hört hitintills detta år. Så jag hoppas även ni ger albumet den uppmärksamhet som det så väl förtjänar.

Spotifylista: Sleepless in Nashville

Jag var i går på konsert med det Nashvillebaserade bandet Lambchop på Palladium i Malmö. Konserten levde väl upp till förväntningarna och Palladium, som är den tystaste konsertlokal jag har besökt, var en utmärkt scen för sjumannabandets lågmälda alternativa countryrock. Jag kan varmt rekommendera gruppens senaste skiva Mr. M, vars låtar kom att utgöra större delen av konsertens låtmaterial. Stundtals saknade jag dock stråkarrangemangen från skivan, men det kompenserades delvis av en vacker steel guitar och ett för övrigt ytterst samspelt band. Sångaren Kurt Wagners karaktärsfulla, men aningen bräckliga röst, fick bitvis sällskap av Cortney Tidwells lena stämma vilket, i likhet med deras duettskiva för ett par år sen, visade sig åter vara en lyckad kombination.

Konserten inspirerade till veckans spotifylista som består av artister och grupper, som likt Lambchop, befinner sig i gränslandet mellan traditionell countrymusik och den alternativa rockscenen. Det vill säga någonstans mittemellan Seattle och Nashville, där Seattle får symbolisera den alternativa rockscenen och Nashville den traditionella countryn. Rent geografiskt skulle vi då hamna ungefär i Denver, där mina husgudar i 16 Horsepower härstammar ifrån, men rent musikaliskt är exemplen fler och grupper som Calexico, The Jayhawks, Uncle Tupelo, The Sadies, Wilco med flera finns med på listan. Missa inte Drive-By Truckers The Purgatory Line, som är den bästa Fleetwood Mac-låt som gjorts på nästan 30 år. Johnny Dowds och Jim Whites skruvade country får heller inte undgå någon. Låtarna är hämtade från tidigt 90-tal och framåt och det är under denna tidsperiod som den alternativa countryscenen, ofta benämnd som modern americana, har växt så att det nästan har blivit ett överflöd. 20 låtar räcker inte långt för att beskriva hela scenen, men jag var tvungen att spara lite till en framtida singer/songwriter-lista, så tills dess får ni hålla er till godo med detta:

Broken Record - Sleepless in Nashville (mar 2012 v.13)

söndag 25 mars 2012

Skivtips: Ray Charles - Modern Sounds in Country & Western Music, vol 1 & 2 (1962)

När Anders Glenmark vid 90-talets inledning frågade sig vad man kan göra av en söndagsmorgon så kom han med det något oväntade förslaget att man kan kan sätta pengar (100 kr) på att havet finns där ute än. En i mina ögon tämligen trist och riskfri aktivitet, särskilt i dessa tider när miljödiskussionerna snarare handlar om att havet breder ut sig och inte tvärtom. 100 spänn dessutom? Om ändå insatsen hade varit lite högre så hade jag kanske förstått lite av tjusningen, men det är klart, det har hänt en del sedan 1991. Mitt förslag på lämplig söndagsaktivitet är av en helt annan karaktär och har inget med nämnda Glenmark att göra. Dock inget ont om den hårfagre skåningen, han var en av mina favoriter under slutet av 80-talet när jag som 11-åring i stort sett svalde allt som framfördes av manliga svenska popstjärnor som Orup, Mauro Scocco, Jakob Hellman och Eric Gadd (på svenska).

Mitt tips på söndagsaktivitet är givetvis att lyssna på väl valda skivor och det är få tillfällen som musik låter bättre än på lediga förmiddagar då man förhoppningsvis har tid och ork att botanisera i sin skivsamling med en kaffekopp i handen och utvilade öron. Lediga förmiddagar kräver dock sin speciella musik. Den ska vara uppiggande utan att vara klämkäck. Det ska inte vara festligt, men samtidigt kunna fånga den glädje och frihetskänsla som ledighet så ofta frambringar. Mitt förslag är därför att lyssna på Ray Charles när han befann sig i sina glansdagar under 60-talets inledning och spelade in två volymer av Modern Sounds in Country & Western Music (1962). Skivorna har jag plockat fram med jämna mellanrum den senaste tiden och blir lika glad varje gång jag ger dem min uppmärksamhet. Jag har haft den första volymen i min ägo en längre tid men kom ganska nyligen över volym 2 till ett överkomligt pris och insåg att denna platta är minst lika bra.

På dessa skivor har Charles haft det goda omdömet att, med sina rötter i den svarta bluesen, jazzen och gospel-musiken, ta sig an den vita countryn. Ett inte helt okontroversiellt musikaliskt steg under denna tid, men resultatet är utsökt. Precis lika bra som när Elvis Presley under slutet av 1960-talet rörde sig i motsatt riktning under sin Memphis-comeback. Albumen innehåller väl valda låtar låtar med bl.a. Hank Williams, Chet Atkins och Don Gibson som upphovsmän och en utsökt produkion, där musiken tar lagom tvära kast mellan country, blues, gospel och storbandsjazz. Volym 1 är den skiva av dessa två som oftast får mest uppmärksamhet, men jag vill slå ett slag för volym 2 som innehåller några av mina favoriter som exempelvis You Are My Sunshine, Hank Williams Your Cheating Heart och Making Believe. Både skivorna ska dock betraktas som album och det är helheten som räknas. Därför rekommenderar jag er alla att införskaffa dessa båda album och ni kommer inte längre behöva fundera på vad ni önskar göra på lediga förmiddagar. Lägg alltså 100 spänn på Ray Charles istället för att satsa pengarna på någon meningslös vadslagning.

onsdag 21 mars 2012

Den bortglömda svenska musiken 1: Athletic Arabs - Shock Resistant (1991)

Denna vecka har jag haft stor glädje av musikvänners tips och jag vill börja med att rikta ett varmt tack till David Enemar, en god vän och tidigare lärarkollega med ett gediget sinne för bra musik. Han har även ett förflutet på Närkeslätten, vilket ger en geografisk koppling till detta bortglömda album. Han var generös nog att skicka mig ett paket med diverse intressanta musiktips, som bland annat innehöll en vinyl med detta borttappade band ur den svenska rockmusikhistorien. Han gav mig beskrivningen; "80-talets bästa Örebroband", vilket givetvis gjorde mig nyfiken. Konkurrensen är väl stenhård?

Efter ett par genomlyssningar måste jag ge honom rätt, även om just denna skiva tillhör 1990-talets inledning. Jag skulle vilja gå längre och hävda att detta är den mest intressanta musik jag har hört från Örebro överhuvudtaget. Lolita Pop, Kenneth & The Knutters, Mats Ronander och Millencolin får ursäkta. Dock ska jag nog vara lite försiktig med detta påstående eftersom jag ödmjukt får erkänna jag inte är allt för bevandrad i stadens musikliv. Skivan bär i vilket fall titeln Shock Resistant och gruppen har det lite fåniga namnet Athletic Arabs. Musiken är en salig mix av olika stilar och det finns spår av skilda artister och stilar som Prince, Talking Heads, tidig Lloyd Cole, The Specials och Chet Baker-jazz. Det går även att dra kopplingar till den svenska musikscenen under tidigt 1990-tal med grupper som Atomic Swing, Stonecake och The Creeps, men istället för gitarrer är det ofta blås, bas och rytmiska slagverk som utgör kärnan i låtarna. Det finns något egensinnigt över musiken som gör den intressant och väl värd att uppmärksamma, så här drygt tjugo år efter sin skapelse. Gruppen kom att ge ut två skivor, varav detta var deras andra och därmed sista fullängdsalbum. Gruppen splittrades 1993 utan att uppnått några större kommersiella framgångar.

Visst finns det en del kritik att rikta mot skivan. Låtmaterialet är något ojämnt och utan att vara någon språkkännare av rang så hörs det på det engelska uttalet att gruppen har sina rötter i Sverige och texterna har ibland mer att önska. Men det spelar mindre roll och som det brukar vara med överraskningar så har man överseende med småskavanker och det är istället desto roligare att fokusera på det som är bra. Lyssna på låtar som Picture, Blow'em Up och You Got to Get Me Down och du kommer också inse att det var gnällbältsrocken som regerade 1991 och att den bitvis håller än idag.

Musiken finns inte att hitta på Spotify, men några låtar finns på deras MySpace-sida och för er som blir nyfikna så kan ni länka er dit genom att klicka här.

tisdag 20 mars 2012

Spotifylista: Crescendon

Tack vare ett tips från en musikmissbrukande vän med sympatisk smak, Mårten von Ostogurkmacka, så kommer veckans spotifylista att kretsa kring temat musikaliska crescendon. Crescendon är vanligt förekommande inom den klassiska musiken, men har inte alltid haft samma självklara plats inom populärmusiken. Orsaken är att det innebär att artisten ofta tvingas frångå idealet om att låten ska hålla sig inom den klassiska treminutersgränsen med vers/refräng-dramaturgin. Jag gillar artister som emellanåt vågar ta ut svängarna och släpper tyglarna lösa för att skapa mäktiga musikaliska och känslomässiga klimax. Ett cresecendo gör sig ofta bäst när låten inleds i ett lugnt tempo, där melodin hålls intakt, för att sedan successivt bygga upp en allt mäktigare ljudmatta med hjälp av stråkar, körer, gitarrer, blås och ibland kanske även en operasångare. Det sistnämnda ska dock användas ytterst varsamt (lyssna på Damien Rice-låten på listan). Det kan givetvis lätt spåra ur och att resultatet innebär att  man i slutet av låten känner sig kräkfärdig och illamående för att det blev lite för mycket av det goda. Lite som att äta en kebabpizza som toppas med  pommes och bearnaise. Men ett snyggt uppbyggt crescendo i lagom dos kan vara fantastiskt vackert och skapa en pirrande känsla i kroppen, där man tror att låten har nått sitt klimax så höjs den till ytterligare en nivå och euforin blir total.

Vilka medel som används för att denna exalterade känslostämning ska uppnås kan te sig olika. Att liksom Andrew Bird och Richard Hawley använda sig av relativt små medel kan vara minst lika effektfullt som när The Walker Brothers och The Righteous Brothers kombinerar sina fantastiska röster med en mäktig bakgrund bestånde av stråkar och körer, som tillsammans skapar en spectoriansk ljudvägg. Glasvegas och The Stones Roses använder gitarrer och effektiva trummor som byggstenar för sina stadiumrockande crescendon och Spiritualized kombinerar distorsionen med stråkar för att skapa en psykadelisk svulstighet. Listan spretar åt olika håll och kanter, men i mitt tycke innehåller det åtminstone ett minnesvärt crescendo i varje låt. Döm själva:


För att ni inte ska gå miste om något vill jag rikta extra uppmärksamhet mot den bästa crescendolåten i modern tid. Den finns givetvis med på listan men, liksom flertalet andra låtar av detta slag, så växer den ytterligare i live-format. (Ni får ursäkta det inte helt perfekta ljudet.)

torsdag 15 mars 2012

Gary Clark Jr - The Bright Lights EP

Tack vare den rutinerade popjournalisten Jan Gradvalls läsvärda hemsida (se länk här på loggen) kom jag i kontakt den amerikanske blueartisten Gary Clark Jr. Tydligen är han inte obekant för den mer bevandrade bluespubliken, men för mig var detta en helt ny upptäckt. Han har släppt ett par skivor på mindre indiependentbolag och blev för ett par år sedan inbjuden till Eric Calptons festival Crossroads. Modern bluesrock har aldrig legat inom min min närmsta intressesfär, den fastnar allt för ofta i stereotypt och tråkigt gitarrjammande för min smak. Men vid de första lyssningarna av Clarks relativt nyutgivna EP, The Bright Lights, föll jag direkt för Clarks lätt distade skönsång ackompanjerad av skitiga, tunga och rytmiska gitarriff utan att det blir tillkrånglat. Bitvis påminner musiken om den skramliga bluesrock som The Black Keys har ägnat sig åt under det senaste decenniet, för att emellanåt gå mot det mer souliga hållet och då påminner det lite om, den i veckan kritikerrosade, Michael Kiwanukas debutskiva. För tidigt att säga hur långt detta kan räcka i längden, men det låter lovande och därför väl värd en avlyssning.

tisdag 13 mars 2012

Loney Dear

Loney Dear, eller Emil Svanängen som är hans egentliga namn, är en av de största genierna inom den nutida svenska pop- och rockmusiken. Hans senaste skiva, Hall Music, fick inte den uppmärksamhet jag anser den förtjänar när musikåret 2011 skulle summeras, även om den överlag fick ett positivt mottagande i recensioner. Skivan borde dock ha tilldelats flertalet av de Grammis- eller P3-Guldstatyetter som istället delades ut till mediokra artister under galorna i början av detta år. Att t. ex. Christian Walz och Veronica Maggio kunde vinna grammis som årets kompositör framför Loney Dear, som inte ens var nominerad, är för mig helt obegripligt. Men ibland måste jag acceptera att jag inte förstår allt.

Att den blev så förbisedd i dessa sammanhang beror kanske främst på att det fantastiska ljudlandskap som Svanängen lyckas bygga upp på skivan inte riktigt får samma dynamik om man lyssnar på albumet ur ett felaktigt format. För att alla nyanser på skivan ska komma till sin rätt krävs det bra ljud, hög volym och ett lagom mått av tålamod, vilket musiklyssnare idag lätt går miste om när musik främst konsumeras i form av streamat dataljud ur halvdana hörlurar på språng mellan två platser eller i kombination med andra sysslor. Lyssna istället på skivan i lugn och ro i ett inneslutet rum ur en väljudande stereoanläggning på högsta möjliga volym. Kombinera gärna med att avnjuta en Sierra Nevada Celebration Ale och du kommer bli överkörd och omtumlad av den fantastiska ljudbild som möter dig, för att sedan vakna till liv igen som en nyfrälst människa. Stor musik!

Loney Dear bjöd i höstas på en av de bästa konserterna som jag var på under 2011 på Babel i Malmö. Lyckligtvis har SVT förevigat detta tillfälle med tre låtar och lite bakom-scenenreportage som du kan se här.

Spotifylista: Crossovers

Genreöverskridande möten och samarbeten inom pop- och rockmusiken låter oftast mer spännande i teorin än vad resultatet blir i praktiken. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på halvdana projekt där artister försöker ta ett nytt grepp i karriären genom att uppdatera sitt sound med någon ny oväntad ingrediens i musiken när låtarna inte är tillräckligt bra för att stå på egna ben. Det kan i bästa fall låta intressant vid en första avlyssning, men i regel är det enbart nyhetens behag som roar. Som sämst blir det ofta när trötta rockgrupper försöker bredda sig genom att bjuda in någon rappande hiphopare i sin musik och hoppas på en förynging av publiken, men oftast blir resultatet det motsatta. Det finns dock undantag och när alla bitar faller på plats så kan stor musik skapas genom att olika genres förenas och lyckas frambringa det bästa från olika världar. Temat för veckans spotifylista är därför spännande och intressanta crossovers, där artister med olika bakgrund samarbetar i mer eller mindre oväntade musikaliska konstellationer.

1991 fattade Bill Drummond och Jimmy Cauty, männen bakom the KLF, det lika oväntade som smarta beslutet att kalla in amerikanska countrysångerskan Tammy Wynette på sång i deras remake av låten Justified & Ancient. Låten, som blev en av gruppens största hits, är idag daterad i sitt sound men lyckas ändå fånga det bästa ur den musikaliska andan från denna tid och visar på både gruppens och countrysångerskans storhet. Lika oväntat bra blev det när den brittiska hårdrockspionjären och tidigare Led Zeppelin-vokalisten Robert Plant för ett par år sedan gjorde en countrydoftande skiva tillsammans med skönsjungande Alison Krauss och producenten T-Bone Burnette. Det är ytterligare ett exempel när brittisk och amerikansk musik förenas i en fungerande symbios. Dessa låtar, tillsammans med 18 andra lyckade samarbeten, finns med på veckans spotifylista

På några av låtarna framgår det inte tydligt av titeln vilka artister som är involverade i projekten. Det amerikanska hårdrocksbandet Primus låt Coattails of A Dead Man, med en grymtande Tom Waits i högform på bakgrundssång är väl värd att uppmärksamma. Scott Walkers samarbete med Goran Bregovics resulterade i den högtravande men vackra låten Man From Reno. Broken Bells innefattar ett samarbete mellan producenten Danger Mouse och sångaren James Mercer från The Shins. Frank Sinatra-låten är hämtad från hans samarbete med den brasilianska kompositören och låtskrivaren Antonio Carlos Jobim, som är främst känd i västvärlden för att ha skrivit den jazziga bossanovahiten The Girl From Ipanema. Detta samarbete resulterade i Sinatra kanske bästa album från 1960-talet.

Så här kommer alltså en lista över lyssningsvärda crossovers. Lyssna och döm själva om detta är lyckosamma möten eller ej:

Broken Record - Crossovers (mar 2012 v.11)

För er som vill upptäcka mindre lyckade samarbetsprojekt kan ju roa er med att lyssna på följande miserabla exempel:
R.E.M och Q-Tip; The Outsiders, från R.E.M:s skiva Around the Sun(2004)
Eldkvarn och Christer Sjögren; Skuggan av en man som svek, från Eldkvarns Atlantis (2005)
Mick Jagger och David Bowie; Dancing in the Streets, singel (1985)
Petter och Pugh Rogefeldt; En liten snubbe, från Petters Bananrepubliken(1999)
Just D och Thorleifs; Tre gringos, från Just D:s Plast (1995)

Det finns tyvärr fler dåliga exempel, men det är ju roligare att fokusera på de som är bra, så kolla upp listan istället.


torsdag 8 mars 2012

Skivor som skiljer sig

Jag hörde på nyheterna att paret Reinfeldt ligger i skilsmässa och min spontana reflektion var att det måste bero på dåliga musikval. Da Buzz och annan dålig schlagerdisco kan säkerligen ta knäcken på vilken stabil relation som helst. Det är därför viktigt att välja rätt. Jag ska inte ge mig in på någon djupare analys om varför Reinfeldts skiljer sig för det ligger inte i mitt intresse och den typen av spekulationer är det sista som denna blogg är tänkt att handla om. Det finns säkert en massa skvallerbloggare därute som roar sig med sånt redan. Däremot så fick det mig att fundera på några klassiska album i musikhistorien som skapats ur separationer och som är värda sin uppmärksamhet. Det är ju knappast någon hemlighet att brustna hjärtan och svikna löften kan var en fantastisk grogrund för kreativt skapande och jag tänkte därför ge några exempel ur pop- och rockhistorien på detta. Det är på sin plats att plocka fram den gamla uttjatade klyschan "inget ont som inte har något gott med sig".

Här är min fyra-i-topplista över klassiska separationsalbum:













1. Fleetwood Mac: Rumours (1977)
En storsäljare som är en av de absolut bästa skivorna från 1970-talets slutskede. Gruppen bestod, utöver trummisen Mick Fleetwood, av två par; John och Christine McVie och Lindsey Buckingham och Stevie Nicks som båda höll på att separera i samband med inspelningen. Hur stämningen kan ha varit i studion i samband med denna inspelningen vill man knappast tänka på och jag känner mig glad över att ha varit på behörigt avstånd i både tid och rum (var ju inte ens född). Men jag är tacksam över att de själva var där och att de trots detta lyckades hålla sig sams till den grad att de kunde ge ut detta klassiska separationsalbum. Stor rockmusik.












2. Richard & Linda Thompson: Shoot Out The Lights (1982)
Paret Thompson hade tillsammans under 1970-talet lyckats skapa ett par klassiska skivor med dynamisk popmusik som härstammade från den brittiska folkrocken. I början av 1980-talet beslutade de sig för att gå skilda vägar, vilket markeras på skivomslaget till detta album där Richard sitter ensam i rummet med Linda porträtterad på en bild på väggen intill. Låttitlarna går lätt att applicera på parets spruckna relation, men skivan kom trots detta ändå att ses som ett av deras främsta, solokarriärerna inräknat, och innebar ett kommersiellt genombrott för dem i USA. Tyvärr blev det deras sista album tillsammans, men fortfarande lättilgängligt och angeläget för eftervärlden.













3. Bob Dylan: Blood On the Tracks (1975)
"A lot of people tell me they enjoy that album. Its's hard for me to relate to that. I mean, it, you know, people enjoying the type of pain, you know?"
Så reagerade Dylan själv på alla de hyllningar som detta separationsalbum har fått genom åren. Skivan släpptes i samband med skilsmässan med Dylans dåvarande fru Sara. Ur mitt tycke är detta Dylans bästa album och innehåller låtar som Tangled Up In Blue, Idiot Wind, Simple Twist of Fate och You´re A Big Girl Now. Vackra melodier allihop och Dylan är lite mer behärskad på munspelet än vad han var på sina 60-talsalbum och sångrösten, som många har kritiserat, blir aldrig bättre än så här. Vacker musik från ett skadeskjutet hjärta.














4. Frank Sinatra: In the Wee Small Hours (1955)
Ett vackert jazzalbum där Sinatra är mestadels lågmäld och melankolisk. Låtarnas tema för tankarna till hans pågående separation från skådespelerskan Ava Gardner, som han varit gift med sedan 1951. Albumet brukar räknas som ett av Sinatras främsta och gör sig välförtjänt av alla hyllningar. Dessutom är skivan förpackad i ett av musikhistoriens snyggaste skivomslag, som inte minst inspirerade Tom Waits när han gjorde omslaget till sin skiva The Heart of Saturday Night från 1974. Även detta Sinatra-album är ett måste för den som vill fördjupa sig i skilsmässoträskets förlorade land utan att själv nödvändigtvis befinna sig i samma situation.

måndag 5 mars 2012

Spotifylista 3: Amerikanska kvinnor i boots

Att försöka följa utvecklingen inom den amerikanska countrymusiken är inte en helt smärtfri process. Det är en gigantisk scen som rymmer allt från outhärdligt Nashvilleglitter, i dess mest ytliga amerikanska förpackning du kan tänka dig, till fantastiskt låtskrivande och framförande som för traditionen ifrån Hank Williams och rockmusikens rötter vidare till en nivå som få andra musikstilar kan nå upp till. När countrymusiken är som bäst innehåller den det mesta du kan begära av en fulländad rock- eller poplåt. Men att hitta rätt kan vara svårt och det krävs ett visst tålamod att hålla sig uppdaterad. Det är inte heller alltid som den bästa delen av den moderna countryscenen får någon större uppmärksamhet i Sverige, men för den som vill hålla sig ajour med vad som händer "over there" så kan jag rekommendera er att följa P4:s radioprogram Country, med den initierade programledaren Kalle Oldby.


Pistol Annies
Vad gäller den nutida countryscenen så har jag främst hittat mina favoriter bland de kvinnliga sångerskor och grupper som står med ena benet i de leriga sydstatsträsken med en skitig stövel samtidigt som de med den andra balanserar med högklackat på Nashvilles stora countrygalor. Det senaste exemplet är Pistol Annies, en trio bestående av Miranda Lambert, Ashley Monroe och Angaleena Presley, som med sitt första album visar sig vara tänkbara avtagare till det numera insomnade Dixie Chicks. Lambert är redan etablerad soloartist på topplistorna inom den amerikanska musiken och släppte i fjol sitt fjärde album i eget namn, vilket är ett album värt att uppmärksamma. Upptäckten av detta band och denne artist gav mig inspiration att sätta ihop en spotifylista bestående av amerikanska kvinnor med rötter i countryträsket. Tyngdpunkten ligger på nutid, men för att ge musiken den trovärdighet som den så väl förtjänar, får även banbrytande föregångare som Dolly Parton, Loretta Lynn, Bobbie Gentry och Emmylou Harris plats på listan. Inom den mer folkrocksbetonade countryn har Gillian Welch fått en hel del välförtjänt uppmärksamhet redan, men jag vill även uppmana er att lyssna på närbesläktade artister som Laura Cantrell, Kimmie Rhodes och Ashleigh Flynn. På det stora hela är det artister som utöver sin könstillhörighet och nationalitet befinner sig en bit ifrån varann i både tid och musikaliskt rum, men med country som gemensam nämnare. Lyssna och njut!


(Redan i denna lista frångår jag min egen fåniga regel att max ha 20 låtar på listan och det blev 2 bonusspår eftersom dessa var oumbärliga i sammanhanget, men listan överstiger dock inte längden av en hembränd CD-skiva och jag vet att det egentligen inte är någon annan än jag själv som bryr sig.)

torsdag 1 mars 2012

Skivtips: The Crickets - The "Chirping" Crickets (1957)

Buddy Holly, eller Charles Hardin Holley, som var hans födelsenamn, hade en kort karriär. Det gick mindre än två år mellan det att han gjorde sina första inspelningar tills dess att han så tragiskt omkom i en flygolycka, endast 22 år gammal. Trots detta är det svårt att hitta rätt bland alla skivor och diverse samlingar som har getts ut under åren. Söker du på Spotify hittar du ca ett 60-tal album av olika slag och som om inte det räcker kan du söka vidare på gruppnamnet The Crickets, i vilket han ingick och var frontfigur, och få ytterligare ett 20-tal nya träffar. Det är tyvärr en problematik man upplever med fler artister från denna tidsperiod, oavsett om du befinner dig i en skivaffär eller om du rör dig i sybehörsrymden. Jag ser det därför som angeläget att ge tips på vilka skivor man bör söka sig till för att hitta rätt i denna snåriga djungel av halvdana utgåvor och samlingsskivor. Egentligen är det endast ett par skivor som behövs med den glasögonprydde Texassonen.

Jag har personligen aldrig intresserat mig i någon vidare utsträckning för 1950-talets banbrytande rock´n roll. Vad gäller storheter som Jerry Lee Lewis, Dion, Johnny Cash och Elvis Presley är det snarare deras inspelningar i slutet av 60-talet och därefter som fallit mig i smaken. Buddy Hollys musik däremot har jag alltid uppskattat för att det utgör en perfekt brygga mellan 1950-talets höftryckande jukebox-rock´n roll och 1960-talets mer melodiösa popmusik. Buddy Holly var modern för sin tid och satte standarden för hur ett modernt rockband skulle se ut och låta, vilket inte minst kom att inspirera den brittiska popvågen med The Beatles, The Rolling Stones och The Kinks i spetsen. Hur bra Holly hade kunnat bli om han hade fått fullfölja sin karriär går det bara att fantisera om, men han lyckades under åren 1957 till 1959 visa prov på en utsökt känsla för enkla popmelodier och en i sammanhanget perfekt röst.

Den skiva jag skulle vilja lyfta fram räknas som Buddy Hollys skivdebut och bär titeln The "Chirping" Crickets. Skivan utgavs 1957 och innehåller det mesta av det bästa från hans karriär. Du kan eventuellt komplettera med Buddy Hollys självbetitlade album om du vill ha mer. Att de gavs ut under olika namn har med kontraktsproblem att göra, men det är Holly som ligger bakom båda och skrev också en hel del av låtmaterialet själv, ofta tillsamans med producenten Norman Petty. Ibland står det dock angivet med hans födelsenamn, vilket kan skapa en viss förvirrng för den vetgirige. Skivan innehåller klassiker som Maybe Baby, That'll Be the Day och Not Fade Away. Den enda låt jag personligen saknar är Every Day, men den kan du, tillsamans med andra hits som t. ex. Peggy Sue, enkelt hitta på någon kompletterande samling.

Skivan finns på Spotify under namnet The Crickets och jag länkar till den här. Låtordningen stämmer dock inte helt med orginalet och för alla vinylfreaks därute så uppmanar jag er att köpa skivan om ni hittar den för en lagom summa pengar. Ni får en knapp halvtimmes oumbärlig rockhistoria som, liksom annan popmusik från samma tidsperiod, gör sig bäst ur en vinylspelare.

Rave on!