söndag 31 mars 2013

The Steel Wheels och en modern countrylista

The Steel Wheels är för för mig ett tämligen okänt countryband, vet i princip ingenting om dem. Men förra året gav de ut en fantastisk låt; Lay Down, Lay Low, från ett album med samma namn. Hela albumet är inte av samma kvalité men denna låt får ju ingen missa:


Låten hittar ni även på min spotifylista med lite moderna akter inom countryscenen, såsom jag definierar den. Den hittar ni här:

fredag 29 mars 2013

King's X - Dogman (1994)

Jag misstänker att jag har gjort ett stort misstag. Jag tror jag har sålt mina CD-skivor med King's X, såvida de inte fortfarande ligger nedpackade i någon flyttkartong nere i källaren. Jag hittar dem i alla fall inte. När jag befann mig mitt i tonåren och var nere i hårdrock, grunge och olika former av metal hade min äldre bror, som alltid varit en viktig inspirationskälla till mitt musiksökande, det goda omdömet att rekommendera denna hårdrockstrio och om jag minns rätt så var det han som gav mig albumet Dogman i present.  Jag gillade det då och lyssnade en del, jag köpte även deras skiva Faith, Hope And Love. Men trendkänslig som man ofta är i denna ålder så föll jag strax därefter in i britpop- och LoFi-träsken där musiktidningen Pop blev min bibel och musikaliska rättesnöre en tid därefter. Mina hårdrocksskivor stod då inte längre lika högt i kurs och jag gjorde mig så sakteliga av med dem en efter en. De flesta av dem saknar jag inte alls, men en del har jag bittert fått ångra att jag försummade för några ynkliga tior hos någon skivbörs därute. Men ur detta perspektiv är jag evigt tacksam för Spotify och att jag får möjlighet att återupptäcka en hel del av det som jag så hänsynslöst gjorde mig av med. Detta gäller inte minst King's X.


När jag nu lyssnar på skivan, nästan 20 år senare, inser jag att det här är riktigt bra musik, oavsett vilken genre jag väljer att placera dem i. King´s X musik inkluderar allt från tungt riffande och dieseldoftande basgångar till stämsång och bitterljuva popmelodier. Det här är hårdrock med själ och kanske var det så att jag som 16-åring inte riktigt var mogen att ta till mig av denna hårdrock. Jag skulle vilja gå så långt och klassificera som tidlös, vilket är ytterst ovanligt inom denna genre, men det kan också vara ett tydligt tecken på att jag har blivit äldre. Visserligen finns det kopplingar till den samtida grungevågen, inte minst Soundgarden som de på denna skiva delar producenten Brendan O'Brien med. Men där grungerocken, vad det nu är, allt för ofta fastnade i samma monotoma känsloläge så är spännvidden större i King's X musikaliska sfär. Nyanserna är fler, vilket gör det mer hållbart över tid. King´s X är i vilket fall ett underskattat band som förtjänar ett större erkännande. Ska jag vara ärlig så har jag inte någon vidare bra koll på King´s X fortsatta karriär efter denna skiva. Inbitna fans rankar möjligtvis deras tidigare skivor som till exempel Gretchen Goes To Nebraska högre, men för mig känns Dogman för stunden helt rätt och det räcker för mig.

Man ska som aktiv musiknörd aldrig förneka sitt förflutna och faktum är att King´s X sammanfattar mitt förflutna mer än mycket av den musik som jag skrivit om på denna blogg. Jag hoppas ni tar er tid och lyssnar på denna platta som gör sig utmärkt som bakgrundsmusik vid förberedelser för diverse påskmiddagar. Själv ska jag vid tillfälle ge mig ner i källaren för att söka vidare efter mitt förflutna. Kanske gömmer de sig där någonstans men fram tills dess får Spotify duga:

onsdag 27 mars 2013

Doin' the moralisk schlagerfestival - anno 2013

Jag ska erkänna att jag inte är helt ointresserad av den svenska schlagerfestivalen, även om det oftast slutar med att jag blir provocerad och arg varje gång jag ser på det. Det blir visserligen majoriteten av alla tittare, så jag ser inget unikt i detta. Men jag försöker aktivt hålla mig undan för jag vet att jag även kan reta upp min omgivning med spydiga och nedsättande kommentarer som får mig att framstå som nån slags "kultursnobb-wannabe" som tror sig veta bättre. Så är det ju inte, musiken är säkert inte så dålig som jag hävdar, men av någon anledning väcker spektaklet en känsla av bitterhet och utanförskap. Kan inte förklara varför, men det enda jag med säkerhet kan säga är att det inte är på detta sätt jag vill avnjuta musik. Inramningen gör den sämre än vad den egentligen är och det ger mig ingenting annat än frustration. Samtidigt är jag ju nyfiken, det kanske gömmer sig ett och annat guldkorn där trots allt. Men de låtar som jag ser ett värde i är oftast utslagna innan artisterna i fråga ens har hunnit kliva upp på scen.

I vilket fall så hamnade jag framför TV:n under årets svenska final och som vanligt satt jag och förbannade över hur dåligt det var. En massa unga killar i samma frisyrer som gör menlös musik och den enda som kom undan med äran i behåll var Louise Hoffsten. Åtminstone ur mitt trångsynta perspektiv. Men det väckte en fantasirik tanke som går ut på att jag för en dag kliver in i Christer Björkmans trånga kostym och får möjlighet att regissera min egna melodifestival. Detta spektakel kommer aldrig nå utanför denna bloggs lilla krets av läsare och gammalmodig som jag är så det bara av en tävling, alltså inga deltävlingar, bestående av tio låtar som precis som på den gamla goda tiden framförs på svenska och är utgivna under det senaste halvåret. Svensk musik gör sig i regel bäst på svenska (med undantag för exempelvis Loney Dear, Christian Kjellvander och Ebba Forsberg). Så här kommer mina bidrag till årets moraliska svenska melodifestival: 

Hur utses då vinnaren? Haha, det går ju inte att tävla i musik. Korkad fråga. Men ni kan ju alltid ringa in och rösta om ni vill. 

Bidrag nummer 1: Skuggor, med Magnus Ekelund & Stålet
Årets "Glas Vegas"-show ifrån Norrbotten. Same-rock när den är som bäst och låten brister ut i en riktigt färgsprakande schlagerrefräng:


Bidrag nummer 2: Samma himlar, med Hästpojken
Martin Eliasson är min festivals svar på Thomas G:son och ligger bakom två bidrag. Här det första:


Bidrag nummer 3: Världen är så mycket bättre nu, med Olle Ljungström
En artist som ständigt befinner sig i "andra chansen". Var tvungen att lägga honom tidigt i startfältet eftersom han inte längre orkar vara med hela kvällen:


Bidrag nummer 4: Det kommer aldrig vara över för mig, med Håkan Hellström
Detta är publikfriaren som får tonårshjärtan att brista och musikjournalister i medelåldern att dansa. Eftersnacket kommer dock att handla om det inte är The Killers som har skrivit musiken och kan han verkligen sjunga? Döm själva (vilket ni säkerligen redan har gjort):


Bidrag nummer 5: Huset vid sjön, med Pelle Ossler
En doldis som knappast vinner folkets röst. Synd, för det är en låt som växer för varje sekund som går:


Bidrag nummer 6: Ingen kunde röra oss, med Kent
Det är egentligen för stora för detta sammanhang, men de vill ju inte framstå som "hipsters" så de är ändå med:


Bidrag nummer 7: Porslin, med Anna Järvinen
Den här var ju faktiskt med i den "riktiga" festivalen. Den försvann dock snabbt men borde ur ett moraliskt perspektiv kanske ha vunnit? Den får i vilket fall sin andra chans här. Ovan nämda Eliasson har skrivit den bitterljuva balladen tillsammans med Björn Olsson:


Bidrag nummer 8: Hej hej hej Lou, med Stefan Sundström
En ålderman som ingen trodde skulle sätta sin fot i sådana här sammanhang. Det kommer han nog heller aldrig göra. Bara i min fantasi:


Bidrag nummer 9: Utomlands, med Zacke (feat. Peter Morén)
Vad är en modern melodifestival utan ett hiphop-influerat bidrag. Lite "Copacabanana"-feeling för de yngre:


Bidrag nummer 10: Inget växer, med Nord & Syd
Årets alternativa indie-bidrag. Kommer få det tufft i konkurrensen, men väl värd att få vara med. Kan överraska och blir säkerligen en P3-hit:


Får avsluta med att konstatera att startfältet aldrig har varit så starkt som detta år. Ni som hittat hit har haft tur som fått vara en del av denna fiktiva, men ack så unika, festival. Nu ska jag sätta punkt och ge mig ut och leva i det verkliga livet igen.

Rock on!

söndag 24 mars 2013

Blåögd soul!? - En spotifylista

Boz Scaggs - En soul- och dansman?
Begreppet blue-eyed soul, genrebenämningen för den musik där mer eller mindre ljushyade människor framför "svart" soulmusik, är inte helt okomplicerad. Att genre-indela musik efter etnicitet känns som något som har mer att göra med Herman Lundborg (googla!) och svenskt 1920-tal än med modern populärkultur. Att vara "blåögd" har ju dessutom aktualiserats i veckan efter att ytterligare en politiker lyckats trampa i klaveret, vilket gör begreppet än mer komplicerat att förhålla sig till. Så det är inte helt enkelt att dela in musik utifrån denna definition, men jag gör det ändå när jag här presenterar min Spotifylista bestående av blåögd soul.

Tidigare i veckan började jag göra en lista med soulmusik och insåg då hur svårt jag hade att integrera "vita" artister på listan och därför får jag helt enkelt komplettera med ytterligare en lista. För den som söker går det kanske att hitta några generella skillnader i musiken. Där den "svarta" soulen oftast har direkt anknytning till jazz, blues och gospel så har den "vita" soulen tagit vägen förbi Nashville och integrerat countrymusiken. Men oftast är gränserna hårfina och till syvende och sist handlar det som vanligt bara om bra musik. Listan hittar ni här:

onsdag 20 mars 2013

Souled Out!

I väntan på våren som aldrig kommer gör jag en lista med varm amerikansk soulmusik från 1960- och 70-tal. Lyssna gärna om ni också tycker att det är kallt därute:

Broken Record: Souled Out - Mackes soulklassiker 1960 -1975


tisdag 19 mars 2013

John Fullbright: From The Ground Up

Konvolutet till John Fullbrights debutskiva från 2012 får en sån som mig att omedvetet referera till Townes Van Zandt. Layouten påminner om den liveskiva Van Zandt gav ut vid mitten av 70-talet och det hus Fullbright poserar framför liknar det hus Van Zandt vinglar sig runt i musikdokumentärerna Be Here To Love Me och Heartworn Highways. Med låttitlar som Satan And St Paul, Nowhere To Be Found och Forgotten Flowers så förstärks kopplingarna och misstänksamt tänker jag att detta handlar om en ren efterapning som det redan finns en hel del av. Och visst rör de sig i samma musikaliska landskap där country, rock och folkmusik integreras med varandra och förenas i vemodiga och bitterljuva melodier. Men ju mer jag lyssnar på den snart 25-årige Oklahoma-trubadurens debutskiva slås jag av hur bra det låter och att musiken står stadigt på egna ben. I en genre som är nästintill omöjlig att förnya på ett musikaliskt plan lyckas Fullbright bidra med några oumbärliga låtar som andas mer Randy Newman och Mickey Newbury än ovan nämnda Van Zandt. Vackert och brådmoget. Jag tycker ni alla ska lyssna. Åtminstone på låten Jericho:


måndag 18 mars 2013

Compact Disc!

Jag vet jag är helt fel i tiden, det är jag ofta, men jag älskar fortfarande CD-skivan. Jo, jag gillar både vinyl och Spotify men det ena utesluter ju inte det andra. Sitter just nu med mina Sennheiser-hörlurar och avnjuter ett antal nyinköpta album, beställda till ett överkomligt pris från wowhd.se. Jag vet att somliga ser detta som ett ekonomiskt vansinne, men jag tycker fortfarande det är värt det. Jag slås av hur mycket bättre musiken låter när den frigörs från omkringliggande störningsmoment. När Spotify alltmer utvecklats till ett socialt forum är det befriande att helt i sin egna värld kunna lyssna igenom ett album, från början till slut, utan att riskera att bli störd och samtidigt kunna bläddra i texthäftet och ta reda på en massor information som för gemene man klassas som onödigt vetande men för stunden känns livsviktig. Det är ju så här musik ska avnjutas. Jag höll ju nästan på att glömma.

De skivor jag lyssnar på är:
John Fullbright From The Ground Up
Dan Penn The Fame Recordings
Caitlin Rose The Stand In
Frontier Ruckus Eternity Dimming
Lindi Ortega Cigarettes & Truckstops
Cody ChesnuTT Landing On A Hundred
Carrie Rodriguez Give Me All You Got

Bara så ni vet.

onsdag 13 mars 2013

Tre låtar för våren (som kom, gick och försenades)

Tre låtar som går varma i min hörlurar till och från jobbet:

The Lonely Wild släpper i april sin fullängdsdebut; The Sun As It Comes. Att döma av deras singel som ni kan lyssna på nedan så kan den vara väl värd att hålla utkik efter. Denna låt går just nu varm i mina hörlurar och får mig att tänka på Calexico och Bright Eyes i sina bästa stunder. Vacker musik och jag får tacka Mårten Von Ostogurkmacka återigen för tipset.



Våren lockar även till sig mer primitiva känslor och det brukar påverka mitt val av musik. Old Man Markley låter som ett Green Day uppvuxet på bluegrass och country istället för The Clash och Ramones. Inte helt olikt grupper som Punch Brothers och Old Crow Medicine Show. Hela skivan, Down Side Up, orkar jag inte med hela vägen men när jag tar en låt i taget så får jag näst intill tvångstankar att steppa upp i några sköna squaredans-moves. Men som tur är låter jag bli och lyssnar färdigt på låten istället.


Boz Scaggs gjorde i slutet av 1960- och början av 70-talet en hel del minnesvärd musik, sedan blev han aningen för "slick" för min personliga smak. Vilket till stor del berodde på den tidens produktionsanda. Musik har han alltid kunnat göra och nu är han aktuell med en hyllning till musikhistorien i form av albumet Memphis. Titeln säger det mesta och innehåller sån där skön, gubbig och avskalad Al Green-soul som Dan Penn gjorde på skivan Do Right Man och Solomon Burke lyckades med på sina sista album. Lyssna!



Dessa låtar, plus många fler, kan ni hitta på min lista över mina musikupptäckter under detta år:

Del IV: Singer/songwriters 2000 - nutid

Ebba Forsberg
Tillsammans med 70-talet utgör 00-talet det främsta decenniet ur ett singer/songwriter-perspektiv. Under denna tidsperiod har antalet melankoliska män och kvinnor, som relativt ensamma med sina gitarrer eller sittandes vid ett piano framför sina låtar, ökat i en sådan takt att bägaren nästintill har svämmat över. Men bra musik kan det väl aldrig bli för mycket av och det är desto roligare att välja ut guldkornen när utbudet är stort. På denna lista, som sträcker sig fram till dags datum, är den första lista i denna serie där även svenska artister får plats. Christian Kjellvander och Ebba Forsberg är två artister som står sig väl i den internationella konkurrensen och har bidragit med några av de starkaste skivorna under 2000-talet inom denna genre, som är ganska diffust definierad. Enda definitionen är att det är soloartister som framför sina egna verk. Duetter är utelämnade för att möjliggöra skapandet av nya listor listor i framtiden. För vad skulle jag annars ägna mig åt?

Christian Kjellvander
Denna lista utgörs, utöver ovan nämnda, av artister som Damien Jurado, Ryan Adams, Kasey Chambers, Gillian Welch, Ed Harcourt, Tift Merritt, Andrew Bird samt några åldermän som Leonard Cohen, Neil Young, Tom Waits med flera. Det finns några artister som saknas på grund av tillgängligheten på Spotify, men på det hela taget innefattar den en stor del av mina favoriter från denna tidsperiod. Jag har valt att ha max två låtar med samma artister men från olika album för att skapa lite spridning och variation. Så här kommer min sista singer/songwriter-lista för den som orkar lyssna:

Broken Record: Singer/Songwriters 2000 - nutid




måndag 11 mars 2013

Volbeat: Cape Of Our Hero

Av någon anledning lyckas danska Volbeat återigen fånga mitt intresse med sin melodiösa och radiovänliga hårdrock. En musikgenre jag annars lätt kan ignorera utan några egentliga välgrundade argument. Men det är någonting med deras countrydoftande melodier och Michael Poulsens sång som får mig att dansa med även denna gång. Nu har det en ny gitarrist i form av Rob Caggiano, från det forna trashmetalbandet Anthrax, men musiken känns igen från deras föregångare. Här ser ni den nya singeln Cape Of Our Hero från det kommande albumet Outlaw Gentlemen & Shady Ladies:

fredag 8 mars 2013

Del III: Singer/songwriters 1990-99

Elliott Smith
Nu kommer fortsättningen på min spotify-odyssé genom singer/songwriter-historien ur mitt personliga perspektiv. Del III fokuserar på 1990-talet, vilket visade sig vara ett svårare decennium än vad jag först hade trott. När jag började leta upp gamla favoriter upptäckte jag att en del lät betydligt mer daterat än vad jag minns det som, vilket skapade en viss ofrivillig åldersnoja; tog inte 1990-talet alldeles nyss slut? Men det finns en hel del gott att hämta och det är under denna tid som grunden läggs för den "boom" av singer/songwriters som träder fram ur askan av flanell- och lo-fi-rockens gyllene era. Det är även nu som delar av countryscenen, med företrädare som bland andra Steve Earle, Lucinda Williams och Victoria Williams, utvecklas åt ett mer folkinriktat americana-sound samtidigt som artister likt Neil Young, Bruce Springsteen och John Mellancamp återvänder till sina mer nedtonade rötter. Bob Dylan upplever en renässans och gör med Time Out Of Mind ett av sitt starkaste album sedan Desire. Dessutom får talanger som Ron Sexsmith och Elliott Smith sina genombrott och gör sina bästa skivor.

Här hittar ni i vilket fall min lista över 1990-talets bästa singer/songwriters (av de som finns tillgängliga på Spotify vill säga): Broken Record: Singer/Songwriters 1990-99


torsdag 7 mars 2013

My Morning Jacket: Leaving On A Jet Plane



My Morning Jacket är med på en kommande hyllningsplatta till den sockersöte, men dock framlidne, countryromantikern John Denver. Skivan kommer den 2:a april och Denver tolkas av artister som Lucinda Williams, Emmylou Harris & Brandi Carlile, Evand Dando, Old Crow Medicine Show, J Mascis med flera. Denna tribut är John Denver väl förtjänad, liksom den hyllningsskiva som Mark Kozelek låg bakom för snart ett decennium sedan. My Morning Jacket har som vanligt det goda omdömet att välja en av Denvers allra bästa låtar, Leaving On A Jet Plane, och framför den på ett fantastiskt bra sätt. Lyssna!

måndag 4 mars 2013

Aaron Embry: So I Turn

Jag köpte för ett par veckor sedan Aaron Embrys album Tiny Prayers från förra året. Embry är en relativt erfaren debutant, som hunnit fylla 37, och redan jobbat med storheter som Willie Nelson, Daniel Lanois, Elliott Smith, Emmylou Harris och agerat uppvärmare åt Mumford & Sons. Vacker, lågmäld och sparsmakad singer/songwriter-musik som följer den amerikanska lägereldstraditionen. Här kan ni se och lyssna på låten So I Turn, som sticker ut som ett av de starkaste och mest direkta spåren från skivan. Det är ju fantastiskt vad mycket bra musik det finns därute. Jag kan rekommendera hela skivan (som tyvärr inte finns på Spotify i nuläget men gör sig utmärkt på vinyl).

Ossler: Tiden lider

En av flera fantastiska låtar från den forne Wilmer X-gitarristen Pelle Osslers senaste album Stas kan ni se och höra i detta klipp. Den 13:e april spelar han på Babel i Malmö och då kommer åtminstone jag att vara där.

Lindi Ortega

Som en komplettering till mitt föregående inlägg vill jag även lyfta fram en video från en annan ny favorit. Jag är som vanligt svag för skönsjungande amerikanska countrykvinnor och den senaste månaden har jag med hjälp av diverse tips upptäckt lyssningsvärda album med Caitlin Rose, Carrie Rodriguez och Lindi Ortega. Titellåten och inledningsspåret från Ortegas album, Cigarettes & Truckstops, kan ni se och höra i en alternativ version i YouTube-klippet nedan. Ljuv musik som hyllar traditionen men känns samtidigt relevant för nutiden.

2013 - så här långt..

Vintermörkret börjar så sakteliga trängas undan av vårsol och nya skivsläpp. Hitintills har det hunnit komma en del lovande skivor som bidragit till att jag med optimism ser fram emot det fortsatta musikåret. Till de personliga favoriterna hör givetvis Jim James soloskiva, som jag redan har skrivit om här på bloggen, men jag har även fått upp ögonen för grupper som Frontier Ruckus (turnéaktuella i Sverige just nu) och Mount Moriah. Jag tycker även det känns som om artister och "gamla" favoriter likt Ron Sexsmith och Ed Harcourt har fått en nytändning. Men det mest intressant albumet i nuläget är nog Pelle Osslers Stas som växer sig starkare för varje genomlyssning. Vacker, atmosfärisk och ambitiös musik som får en att må bra på sitt motsägelsefulla sätt.

För den som vill följa mina upptäckter under året får gärna ta del av min spotifylista:
Broken Record: 2013 (so far)

För den som vill ha ännu bättre koll på aktuella skivsläpp inom alternativmusik i marginalen bör följa min käre vän Mårten Von Ostogurkmacka. Det är min främsta källa till nya upptäckter inom främst den amerikanska indierocken.