King's X - Dogman (1994)

Jag misstänker att jag har gjort ett stort misstag. Jag tror jag har sålt mina CD-skivor med King's X, såvida de inte fortfarande ligger nedpackade i någon flyttkartong nere i källaren. Jag hittar dem i alla fall inte. När jag befann mig mitt i tonåren och var nere i hårdrock, grunge och olika former av metal hade min äldre bror, som alltid varit en viktig inspirationskälla till mitt musiksökande, det goda omdömet att rekommendera denna hårdrockstrio och om jag minns rätt så var det han som gav mig albumet Dogman i present.  Jag gillade det då och lyssnade en del, jag köpte även deras skiva Faith, Hope And Love. Men trendkänslig som man ofta är i denna ålder så föll jag strax därefter in i britpop- och LoFi-träsken där musiktidningen Pop blev min bibel och musikaliska rättesnöre en tid därefter. Mina hårdrocksskivor stod då inte längre lika högt i kurs och jag gjorde mig så sakteliga av med dem en efter en. De flesta av dem saknar jag inte alls, men en del har jag bittert fått ångra att jag försummade för några ynkliga tior hos någon skivbörs därute. Men ur detta perspektiv är jag evigt tacksam för Spotify och att jag får möjlighet att återupptäcka en hel del av det som jag så hänsynslöst gjorde mig av med. Detta gäller inte minst King's X.

När jag nu lyssnar på skivan, nästan 20 år senare, inser jag att det här är riktigt bra musik, oavsett vilken genre jag väljer att placera dem i. King´s X musik inkluderar allt från tungt riffande och dieseldoftande basgångar till stämsång och bitterljuva popmelodier. Det här är hårdrock med själ och kanske var det så att jag som 16-åring inte riktigt var mogen att ta till mig av denna hårdrock. Jag skulle vilja gå så långt och klassificera som tidlös, vilket är ytterst ovanligt inom denna genre, men det kan också vara ett tydligt tecken på att jag har blivit äldre. Visserligen finns det kopplingar till den samtida grungevågen, inte minst Soundgarden som de på denna skiva delar producenten Brendan O'Brien med. Men där grungerocken, vad det nu är, allt för ofta fastnade i samma monotoma känsloläge så är spännvidden större i King's X musikaliska sfär. Nyanserna är fler, vilket gör det mer hållbart över tid. King´s X är i vilket fall ett underskattat band som förtjänar ett större erkännande. Ska jag vara ärlig så har jag inte någon vidare bra koll på King´s X fortsatta karriär efter denna skiva. Inbitna fans rankar möjligtvis deras tidigare skivor som till exempel Gretchen Goes To Nebraska högre, men för mig känns Dogman för stunden helt rätt och det räcker för mig.

Man ska som aktiv musiknörd aldrig förneka sitt förflutna och faktum är att King´s X sammanfattar mitt förflutna mer än mycket av den musik som jag skrivit om på denna blogg. Jag hoppas ni tar er tid och lyssnar på denna platta som gör sig utmärkt som bakgrundsmusik vid förberedelser för diverse påskmiddagar. Själv ska jag vid tillfälle ge mig ner i källaren för att söka vidare efter mitt förflutna. Kanske gömmer de sig där någonstans men fram tills dess får Spotify duga: