Nittiotalets bästa album - hela listan

Under drygt 1,5 års tid, med varierande engagemang och intensitet, har jag ägnat utrymmet här på bloggen åt att lista de 25 bästa albumen från 1990-talet. Det var mitt sätt att hantera 40-årskrisen. Nu har jag passerat 40 med marginal och krisen är över. Kommer nu att ägna mer tid åt samtiden. Här är i vilket fall resultatet med länkar till inläggen:

1. R.E.M Automatic For the People (1992)
2. Radiohead Ok Computer (1997)
3. Tom Waits Mule Variations (1999)
4. Nirvana Nevermind (1991)
5. The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)
6. PJ Harvey To Bring You My Love (1995)
7. Prefab Sprout Jordan: The Comeback (1990)
8. The Walkabouts Devil's Road (1995)
9. Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)
10. Ron Sexsmith Whereabouts (1999)
11. Lauryn Hill The Miseducation of... (1998)
12. Dinosaur Jr Where You Been? (1992)
13. Built To Spill Perfect From Now On (1997)
14. Suede Dog Man Star (1994)
15. Faith No More Angel Dust (1992)
16. Kasey Chambers The Captain (1999)
17. Neil Young Harvest Moon (1992)
18. Pulp This Is Hardcore (1998)
19. Massive Attack Blue Lines (1991)
20. Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinold Messner (1999)
21. Metallica Metallica (1991)
22. Björk Debut (1993)
23. Nick Cave The Boatman's Call (1997)
24. Fireside Do Not Tailgate (1995)
25. The KLF The White Room (1991)

Samtidigt som jag nu summerar listan sitter jag och lyssnar på Johnny Cash American Recordings-plattor och funderar på varför inte någon av dessa kom med? Och vart tog Elliott Smith vägen? Blur? Wilco? Portishead? Men så är det med listor. De lever sitt eget liv och blir kanske inte alltid som man  tänkt sig. Men det är ändå värt det. Ett fantastiskt roligt sätt att värdera och omvärdera sin egen musiksamling. Och nittiotalet kommer jag nog rent musikaliskt aldrig växa ifrån.

Nittiotalets bästa album - #1

#1: R.E.M Automatic For The People (1992)

Första platsen på denna subjektiva och för folk i allmänhet helt meningslösa lista över nittiotalets bästa album var given. I mitt tycke är Automatic For the People en av världens bästa pop- och rockskivor genom alla tider. Det är inte många plattor jag kan bedöma som lika fulländade från första till sista spår. Den befinner sig på samma kvalitativa nivå som Fleetwood Macs Rumours, David Bowies Ziggy Stardust och Elvis In Memphis. Plattor som når en miljonpublik men samtidigt får lyssnaren att känna sig unik när du lyssnar på dem. 

Automatic For the People utgjorde peaken på R.E.M:s karriär som sträckte sig över tre decennier. Tre decennier av högklassig musik. Ett åttiotal som innehåller sex plattor varav minst hälften av dem av i mitt tycke är nästintill helgjutna (Murmur, Life's Rich Pageant och Green). Nittiotalet är något mer svajigt men har de högsta topparna. Nollnolltalet, då kvartetten från Athens decimerats till en trio efter trummisen Bill Berrys avhopp, är kanske aningen ljummet med en del slätstrukna alster även om jag anser att de avslutade med hedern i behåll. Hur som helst utgör Automatic For the People kronan på verket. Ett album som lyckas förena de bästa ur de musikaliska trender som präglade nittiotalets rockmusik och som gör att gruppen för alltid kommer att skrivas in som ett av rockhistoriens viktigaste band. 

Efter att gruppen på de två föregående albumen, de första på skivbolagsjätten Warner Bros, prytt sina album med en rad poppiga men samtidigt politiskt slagkraftiga hits hade de berett väg för ett möte med en allt bredare MTV-publik. Automatic For the People  blev ett något oväntat steg i detta läge. Ett utmärkt exempel på hur artister ska hantera en kommersiell framgång men ändå behålla sin konstnärliga frihet och trovärdighet intakt. Något som flertalet artister både före och efter denna platta har eftersträvat. Likt Bruce Springsteen då han efter succén med The River gav ut den mer nedtonade och självrannsakande Nebraska i början av åttiotalet. Något mindre rebelliskt och mer publikfrämjande än när Neil Young skulle följa upp kioskvältaren Harvest ett decennium tidigare. 

R.E.M befann sig vid inledningen av nittiotalet på toppen och de flesta förväntade sig en gigantisk turné som skulle följa upp framgången med plattan Out of Time och som skulle göra dem till stadiumrockande dinosaurier i nivå med U2, Depeche Mode och Pink Floyd. Istället gav de, endast ett drygt år efter succén, ut ett mörkare, delvis svårtillgängligare och mer introvert album än tidigare som mestadels präglades av akustiska sånger förankrade i folk- och countrymusiken. Men det är inte ett album som på något sätt känns tillkonstlat pretentiöst. Det är vemod och sorg som upplevs både ärligt och uppriktigt. Michael Stipe hade aldrig tidigare varit lika direkt och tydlig i sina texter och blottlägger sina inre våndor kring åldrandet, ensamheten och döden. Inledande Drive lägger an tonen och efterföljande Try Not to Breathe är knappast någon stämningshöjare. Men vackert är det. Den tårdrypande balladen Everybody Hurts har nog inte undgått någon och blivit R.E.M:s motsvarighet på högtidsevergreens likt Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water och Carole Kings You've Got A Friend. Låtarna Sweetness Follows, Nightswimming och Find the River är trots sitt melankoliska anslag bevis på att det går att skymta ljuset i den mörka tunneln. Sedan rymmer albumet en del mer lättillgängligt material vilket nyanserar ljudbilden något och Man On the Moon är en låt som platsar på de flesta radiokanalers spellistor. 

I likhet med tidigare albumsuccéer med gruppen står Scott Litt för produktionen och den före detta Led Zeppelin-basisten John Paul Jones hjälper till med storslagna stråkarrangemang. Men det är främst låtarnas styrka, plattans melankoliska inramning i kombination med Stipes unika och självsäkra röst som gör detta album till det mästerverk som det fortfarande ska betraktas som. Ett album att luta sig mot då det stormar runt omkring. De nådde nästan samma höjder med den fina New Adventures in Hi-Fi från 1996 men gruppen skulle aldrig mer lyckas skapa en samling så homogent sammanflätade låtar om livets svårigheter som känns lika angeläget snart trettio år efter dess tillkomst. Men det vore nog egentligen att begära för mycket.

Komplement: R.E.M Out of Time (1991) och New Adventures in Hi-Fi (1996), Grant Lee Buffalo Copperopolis (1996)

Nittiotalets bästa album - #2

#2: Radiohead Ok Computer (1997)

Med jämna mellanrum i livet drabbas jag av Radiohead. Det varar ibland bara ett par dagar, emellanåt flera veckor i sträck, då jag är sjukligt beroende av den musik Thom Yorke & Co har skapat genom åren. Däremellan lyssnar jag knappt på dem alls, då klarar jag nästan inte av dem. Ett tag trodde jag att den sistnämnda känslan skulle vara för evigt men sedan kommer symptomen igen. Det börjar med att jag bara måste få höra Exit Music (For a Film) en gång till innan jag somnar. När jag sedan vaknar upplever jag ett starkt behov av att höra Street Spirit. Sedan blir det bara värre och "sjukdomstillståndet" allt intensivare. Vid lunchtid ekar tonerna av Karma Police i mitt huvud och när jobbet är över refererar jag över tillvaron med hjälp av låtar som Let Down och No Surprices. Det är enbart Radioheads musik som fastnar då jag befinner mig i denna sinnesstämning. Allt annat känns ytligt och oviktigt. Jag har vid de värsta attackerna ringt 1177. De tipsar om att jag kan försöka varva mitt lyssnande med lagom doser av Kent och Spiritualized som medicinering för att komma ur detta ensidiga tillstånd men jag upplever inte att de förstår mitt bekymmer. Efter ett tag lättar det ändå, jag vill gå vidare och kommer till Kid A och tänker att det här är väl ändå inte så bra som alla hävdar. Aningen överskattat. Sedan får jag ett bakslag med den atmosfäriskt vackra In Rainbows innan jag för en tid lämnar dem och känner mig fri. Jag har hört att det finns en förening för Anonyma Radiohead-fans. Jag borde kanske gå dit men har inte tagit mig tillräckligt med mod. Med undantag för Street Spirit är det nästan alltid låtarna från Ok Computer som ger mig ett nytt återfall. Jag vet att de kommer och efter att ha klivit in i medelåldern har jag slutligen accepterat att dessa återfall för alltid kommer vara en del av mitt liv. Det kan jag leva med. Nu kan jag till och med njuta av det.

Ok Computer är för mig Radioheads överlägset bästa platta och ett smärre mästerverk. De lyckas förena vackra melodier, ett självömkande vemod med musikalisk experimentlusta och en energisk frustration över samhällets bräckliga varaktighet. Resultatet är en homogen och ödesmättad vacker helhet som få grupper i rockhistorien lyckats skapa. Allt jag behöver när mörkret tränger sig på.

Komplement: Kent Isola (1997), Radiohead The Bends (1995), The Afghan Whigs Gentlemen (1993)

Nittiotalets bästa album - #3

#3: Tom Waits Mule Variations (1999)

Somliga dagar känner jag för att försvinna från min egen samtid. Inte på grund av livsleda utan snarare det motsatta. Samtidens flyktiga vindar och politiska mediebrus tar onödig energi och skapar frustration över samhällets bräckliga tillvaro. I dessa lägen söker jag mig inte sällan till Tom Waits och hans musik. Få artister är för mig lika förknippade med ett oberoende från tidens nycker och trender. Denna resa började han i början av 1980-talet då han valde en helt annan väg i sin utveckling än vad flertalet av hans samtida kollegor valde. Istället för att låta modern teknik genomsyra musiken drog han sina konstnärliga ambitioner in på snåriga vägar till en annan nivå och skapade ett helt eget musikaliskt universum där rockhistorien regisserades och skrevs om i en helt ny tappning. Men där verktygen var desamma. Rock, jazz, kabaret, country, blues och gospel förenades i en enda teatralisk röra och skapade ett tillsynes oefterhärmligt uttryck. I Waits musik rör sig tiden i en annan dimension och där känner jag mig fri. Nästintill frälst.

Mule Variation tillhör i mitt tycke en av hans allra bästa plattor, i hård konkurrens med album som Rain Dogs, Heartattack And Wine, Closing Time och Bone Machine. Det bästa från hans musikaliska utflykter förenas till en fungerande helhet i låtar som Big In Japan, Hold On, House Where Nobody's Live, Picture In A Frame, Chocolate Jesus och det spritt språngande mästerverket Filipino Box Spring Hog. Givetvis finns det också en del utflippade galenskaper som den för Waits så karakteristiska What's He Building? Den känns självrannsakande på något sätt. Som om han för en stund betraktar sin karriär från ett utifrånperspektiv. What the hell is he building in there? Vi är nog många som undrat men samtidigt fascinerats av en genialisk artists utveckling.

Komplement: Tom Waits Bone Machine (1992), Jim White Wrong-Eyed Jesus (1997)

Nittiotalets bästa album - #4

#4: Nirvana Nevermind (1991)

Det här albumet är sönderanalyserat och så  pass omskrivet att det är svårt att i nuläget ha någon personlig infallsvinkel på det. Det är ett album som de flesta som nådde tonåren någon gång på nittiotalet har en relation till. De som är uppväxta vid en tid då MTV fortfarande var ett forum för att upptäcka ny musik. En stilmarkör du valde att älska eller hata. Ett av de sista exemplen på trendskapande rockalbum som blev en gemensam referenspunkt för en hel generation. Därmed början på slutet på den första eran av rockhistorien.

Kurt Cobains tragiska bortgång har bidragit till albumets status som Seattle-rockens (vi kan väl kalla det grunge?) ledande flaggskepp. Finns inte så mycket mer att tillägga annat än att det fortfarande är ett smått fantastisk rockalbum som kramar ur den nästintill omättade energi som finns i den ångestladdade slutfasen av adolescensen. Grunge, punk eller hårdrock?  Låt så vara. Det här är fortfarande rockmusik som känns ända in i själens djupaste skrymslen.

Komplement: Pixies Bossanova (1990),  Sonic Youth Goo (1990) och Dirty (1992), Nirvana MTV Unplugged in New York (1994)

Nittiotalets bästa album - #5

#5: The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)

"I Could Take A Hint..."

Mängden countrydoftande americana som har producerats sedan The Byrds Sweetheart of the Rodeo är konstant. Det är bara storleken på publiken som varierar. Åtminstone känns det så. Det kan vara en villfarelse men oavsett vid vilket tidpunkt jag förkovrar mig i under de senaste fem decennierna så finns det alltid en drös lyssningsvärda album att hämta ur denna genre. Men slutet på åttiotalet och början på nittiotalet blev ändå någon slags renässans och början på en ny americanavåg. Detta tack vare grupper och artister som Uncle Tupelo, Maria Mckee, Steve Earle och inte minst The Jayhawks. Grupper som bidrog till att sudda ut den tidigare så cementerade gränsen mellan rock och country för den alternativa poppubliken.

Av de album som jag förknippar med denna genre och era ligger The Jayhawks platta Tomorrow Green Grass mig varmast om hjärtat. Vid detta skede bestod gruppen fortfarande av de båda centralgestalterna Greg Louris och Mark Olson. Snart skulle de gå skilda vägar. Åtminstone för en tid. Men här befinner de sig vid zenit. Stämsång i Neil Young-darrande harmonier som för tankarna till 60-tals duos likt Everly Brothers. Men för sin tid lät inte musiken retro för den sakens skull, den var väl förankrad i sin samtid och det är egentligen lättare att hitta efterföljare när du lyssnar på musiken idag än inspiratörer. Den främsta styrkan i detta album hittar jag i de bitterljuva och fängslande melodierna som på ytan känns inställsamma och tämligen lättsamma men har ett underliggande vemod som fångar mitt intresse och håller mig kvar än idag.

Komplement: Maria McKee You Gotta Sin to Get Saved (1993), The Jayhawks Hollywood Town Hall (1992) och Sound of Lies (1997), Wilco Summerteeth (1999), Golden Smog Down By the Old Mainstream (1995), Uncle Tupelo March 16-20, 1992 (1992)

Nittiotalets bästa album - #6

#6: PJ Harvey To Bring You My Love (1995)

Det finns artister och så finns det Artister. Artister som krossar barriärer, bygger broar och tänjer gränser på ett sådant sätt att de inte går att placera i något fack. Rockartister som inte bara uppfyller de musikaliska kriterierna för god musik utan även de konstnärliga. Jag förväntar mig inte att alla artister och musiker jag lyssnar till och som har mitt tycke ska uppfylla dessa nivåer. Det skulle bli jobbigt och allt för pretentiöst. Musiker är likt alla andra yrkesgrupper som bäst då de förädlar och utvecklar det som de är bäst på och då föredrar jag många gånger de artister som fokuserar på musiken och låter de konstnärliga ambitionerna stå åt sidan. Men när pusselbitarna faller på rätt plats kan konsten och musiken berika varandra och göra upplevelsen större.

PJ Harvey är definitivt en artist som tillhör denna begränsade skara i min skivsamling som kan förena konst och musik. Det är en Artist som kan uppskattas av människor som vanligtvis befinner sig på olika sidor om de stilmarkörer som skapar gränser mellan olika genreindelningar. Harvey gör musik som kan upplevas som pop, rock, indie, avantgarde, hårdrock och punk i ett och samma andetag. Det är kanske inte lättillgängligt men de mer introverta inslagen och de konstnärliga ambitionerna känns aldrig krystade eller påhittade. De känns på riktigt. Vackert och själfullt men samtidigt rått och frånstötande. Allt ryms på detta gedigna album från nittiotalets mitt som blev något av Harveys genombrott för den stora massan.

Komplement: 16 Horsepower Sackcloth 'N' Ashes (1996)

Nittiotalets bästa album - #7

#7: Prefab Sprout Jordan: The Comeback (1990)

När Paddy McAloon med besättning lanserade Jordan: The Comeback hade inte 1990-talet rent musikaliskt börjat än. Det här är en platta som med sina syntetiska ljudmattor doftar mer 80-tal än något annat som får plats på denna lista. Men det är lätt att bli förledd av ytan. Om en del av 80-talets popmusik präglades av komplicerade texter (tänk Scritti Politti, Talk Talk, Elvis Costello, Lloyd Cole osv.) ackompanjerat till välsmorda och överproducerade syntslingor blev 90-talet till mångt och mycket det rakt motsatta. Ur detta perspektiv är detta en 80-talsplatta. Å andra sidan har Prefab Sprout skapat ett unikt sound som, likt Steely Dan, har visat vara oberoende av tid och rum. Det finns något hela tiden något svårbemästrat bakom den tillrättalagda fasaden.

Detta är ett ambitiöst album med 19 låtar som slåss om utrymmet på en dryg timmes speltid. Jag kommer inte ens ge mig in på någon slags analys av de religiösa och mer världsliga spörsmål som McAloon tar sig an i sina låttexter. Det klarar jag inte av. Men de visar på att ambitionen var högre än att nå ut på topplistor eller till en potentiell radiopublik. Det här är ett album som vill fånga lyssnaren på mer än ett plan. Och det lyckas de med.

Komplement: Mike Scott Bring 'Em All In (1995), Morrissey Vauxhall And I (1994)

Nittiotalets bästa album - #8

#8: The Walkabouts Devil's Road (1995)

Det är ibland lätt att se det smått komiska i människor som tar sitt vemod på för stort allvar. Det är en skör tråd att vandra på och risken finns alltid att trilla över på fel sida och framstå som en patetisk och alltför självupptagen posör. Under 90-talet kom det en våg av artister som inte drog sig för att grotta ner sig i livets mörka sidor trots att de till ytan såg ut att komma från de mer välmående delarna av efterkrigstiden i-länder. Vad hade de egentligen för skäl till att ständigt fastna i sådan livsleda? Var det äkta?

Jag tänker på grupper och artister som Mazzy Star, Tindersticks, Red House Painters, Smog, Spain, Midnight Choir, Cowboy Junkies för att nämna några. De är exempel som tillhörde några av mina favoriter men med perspektiv inser jag att allt jag då lyssnade på inte åldrats med den värdighet jag hade önskat. För er som möjligtvis läst om den musik jag skrivit om på denna blogg har säkert insett att jag lätt faller för musik inom detta smått depressiva känslotillstånd. Det anspelar något hos mig och för tankarna till huvudkaraktär Robs resonemang i  Nick Hornbys bok High Fidelity. Är jag ledsen för att jag lyssnat på så mycket sorgsen musik eller lyssnar jag på så mycket sorgsen musik för att jag är ledsen? Jag har nog inget svar på denna fråga. Jag ser mig inte mer sorgsen eller svårmodig än gemene man men inser att jag lyssnar på mer melankolisk musik än genomsnittet. Jag söker mig ständigt dit.

The Walkabouts album Devil's Road rör sig i ett känsloladdat svårmod som för tankarna till ovan nämnda grupper, där navelskåderiet emellanåt tenderar till att övergå till ett allt för pretentiöst anslag och med Scott Walkers ande ständigt närvarande. Men i mitt tycke håller sig detta album på rätt sida och jag har fortsatt återvända till den trots att snart 25 år har hunnit passera sedan den kom. I större utsträckning än till de andra artister jag tidigare nämnde. Inledande The Light Will Stay On är ett mästerverk och läggar an tonen på plattan som rymmer elva spår, vars styrka är att det trots ett till ytan entonigt känslotillstånd skapar en välbehövlig variation med hjälp av Carla Torgersons och Chris Eckmans väl synkroniserade röster. Bitterljuv melankoli i dess mest positiva innebörd.

Komplement: Tindersticks Tindersticks (II) (1995)

Nittiotalets bästa album - #9

#9: Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)

Bröderna Gallagher gjorde det mesta rätt för att jag skulle avfärda dem. Kaxiga och dryga med en nästintill teatralisk nonchalans mot omvärlden. Pekade ett självupptaget finger åt allt och alla utanför sin egna lilla Manchester-bubbla. Till och med mot varandra och till slut utvecklades det hela till en parodi på de sämsta sidorna av rockhistoriens kulturella gimmick. Visst, en kaxighet kan vara coolt vid framgång men då  inte musiken höll samma nivå längre blev de något av britpopens motsvarighet till Spinal Tap. Fast på riktigt. Detta bidrog till att jag valde Blur framför Oasis i det popkrig som utspelade sig på de brittiska öarna vid mitten av 1990-talet.

Men när jag drygt 20 år senare lyssnar jag på de konkurrerande plattorna Morning Glory och Blurs The Great Escape, som båda gavs ut hösten 1995 med mindre än en månads mellanrum då kriget var som mest intensivt, inser jag hur bra Noel Gallagher var på komponera popiga rocklåtar och hur träffsäker lillebror Liams energiska röst var vid denna tid. Jag ser bortom all mediehysteri som då uppstod kring detta band och låter i till slut musiken få tala för självt. Morning Glory är nästintill ett fulländat album och i mitt tycke vassare än den ständigt hyllade debuten. Det är med visst vemod jag konstaterar att när Oasis var som bäst var de faktiskt bättre än Damon Albarn & co.  I längden vinner dock Blur. Så popkriget slutade på något sätt oavgjort.

Tänker också att det måste varit till brödernas fördel att inte sociala medier fanns vid denna tid och att anglofila musikjournalister som dyrkade gruppen fick utgöra ett välbehövligt filter. Åtminstone i min värld. Det tragiska i detta var att i min tonårsvärld var jag mer upptagen och engagerad av detta mediala popkrig än verkliga konflikter som utspelade sig i forna Jugoslavien och Rwanda vid samma tid med förödande konsekvenser. Men ibland är det nog sunt att bli påmind om hur ens världsbild en gång i tiden formades.

Oasis går emot mycket av vad jag vill få ut av ett intressant rockband och deras karriär kändes intressant i sisådär 2-3 år. Trots detta kan jag inte låta bli att ge dem en plats på denna lista. För låtar som Cast No Shadow, She's Electric och Champagne Supernnova känns mer än lyssningsvärda än idag. Albumets sönderspelade singlar som Some Might Say, Don't Look Back in Anger och Wonderwall går heller inte att klanka ner på. Det här var trots allt stor popmusik. Hur illa förpackad den än var.

Komplement: Blur The Great Escape (1995)

Nittiotalets bästa album - #10

#10: Ron Sexsmith Whereabouts (1999)

Det finns stora och små konsertupplevelser. Ibland känns de små konsertupplevelserna större än de stora. När jag såg Ron Sexsmith på Herrgår'n i studentghettot Ryd i Linköping våren 2000 var det just en sån upplevelse som kändes större än så många andra konserter jag ditintills hade upplevt.  Som nybliven lärarstudent hade jag ganska nyligen upptäckt den så oförargligt uppriktige kanadensaren som jag knappt trodde kunde göra en fluga förnär (tills dess att jag för ett par år sedan upptäckte hans twitter-konto...). Jag hade varit en slavisk följare av tidningen Pop och den efterföljande nättidningen Feber.  De hyllade Sexsmith och det var med hans tredje platta (om man bortser från hans självutgivna debut från 1991), Whereabouts, som jag fick upp ögonen för den molokne singer/songwritern vars musik utgör någon slags hybrid mellan Elvis Costello, Townes Van Zandt och Gordon Lightfoot.

När jag tillsammans med en minst lika insnöad musiknörd till vän såg att han skulle uppträda på rockklubben John Doe på ett litet studenthak i en stad där vi båda kände oss lite som (självutnämnda) outsiders bland ekonomer och ingenjörer i färgglada overaller blev vi begeistrade. Det här var stort och vi var taggade från topp till tå. Konserten bekräftade känslan som vi kände för stadens studentliv för vi var inte många som bevittnade Ron Sexsmith denna kväll (trots att inträdet enbart var 40 kr). Men jag minns den kvällen som en fantastisk konsert där Sexsmith framförde låtar från sina tre första album med tyngdpunkt på den ovan nämnda. Minns det som en sån där intim konsert då man i publiken känner sig unik och näst intill utvald att uppleva något utöver det vanliga. Kanske var det förutsättningarna och tillvaron i stort som förstärkte den känslan men jag håller skivan och minnet från denna konsert högt än idag. Så pass högt att plattan intar plats 10 på min lista över nittiotalets bästa album. Inte illa alls.

Sexsmith har fortsatt producera musik i jämn takt under de senaste två decennierna. Jag har dock inte orkat följa med hela vägen. Kanske har min rastlösa jakt på nya musikaliska upptäckter gjort att jag nonchalerat hans fortsatta produktion som jag emellanåt upplevt blivit lite väl entonig och slätstruken trots att försök till musikaliska utsvängningar har gjorts. Men jag tror det beror på att hans tre första album är så pass helgjutna att jag inte har behövt mer musik från trubaduren som framför sin melankoliskt trallvänliga sånger likt en slokörad sankt bernardshund. Det är i detta sammanhang en komplimang. Det blir liksom aldrig bättre än på låten Seem to Recall som avslutar och utgör ett slags klimax på detta utsökta album som till skillnad från föregångarna är mer påkostad i sin produktion med blås och stråkar som ger en mer soulpräglad och i dessa sammanhangen storslagen inramning. Det räcker för mig. Det räcker långt.

Komplement: Ron Sexsmith s/t (1995) och Other Songs (1997). Elliott Smith XO (1998)

Nittiotalets bästa album - #11

#11: Lauryn Hill The Miseducation of ... (1998)

Om jag hade gjort denna lista i realtid, det vill säga i slutet av samma decennium jag nu försöker summera, skulle denna platta definitivt haft en topp 3-placering. Om jag hade gjort den för tio år sen hade det åtminstone varit en topp 5. Men när jag nu, två decennium senare, försöker summer nittiotalet i form av en meningslös, ytterst subjektiv, lista så hamnar den inte ens topp 10. Hur fantastiska låtar plattan än inrymmer och hur besjälad Hills röst än är så har skivan i mitt tycke inte åldrats med den värdighet som jag vid dess ankomst förutspådde.

I slutet av 1990-talet ansåg jag, särskilt efter en minnesvärd konsertupplevelse på Globen våren 1999, att Lauryn Hill var något utöver det vanliga. En tronföljare till drottningen Aretha Franklin hade kommit för att  missionera soulmusiken och förvalta traditionen in på den andra sidan av millenniumskiftet. Alla som hävdade motsatsen eller menade att jag borde ha en mer nykter inställning till hennes prestation ansåg jag hade fel. Tvärsäkert. Alla rykten som spreds om henne som inte föll in i min illusion om hennes geniala storhet var fake news. Fast jag använde inte det begreppet då.

Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på  slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.

Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing), Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You  och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.

Komplement: The Fugees The Score (1996), Wyclef Jean The Carnival (1997) och Whitney Houston My Love Is Your Love (singel, 1998)

Nittiotalets bästa album - #12

#12: Dinosaur Jr Where You Been (1993)

J Mascis sångstil är unik i sitt slag. Ena stunden låter han som Neil Young på nedåttjack för att sedan brista ut i skör falsett som till och med kan göra Antony Hegarty grön av avund. Likväl som den tillhör gruppens styrka  kan den bli dess last. När energin i musiken saknas blir det släpigt och tungrott vilket gör att jag inte orkat ta till mig av hela Dinosaur Jr:s katalog. Men på Where You Been finns den nästintill perfekta balansen mellan melankoliska, lättsmälta popmelodier, skramligt gitarrmangel, bitterljuva stråkarrangemang och J Mascis röst. Det här är gruppens mest lättillgängliga alster. Deras motsvarighet till Neil Youngs Harvest och i mitt tycke deras bästa. Musik som förenade såväl flanellklädda hårdrockare som modemedvetna popsnören.

Det här är kanske en platta som förtjänar en högre plats på listan. Men jag hade inte tålamod att vänta. Lägg ut! Lägg ut!

Komplement: Sebadoh Harmacy (1996) och Dinosaur Jr Green Mind (1991)

Nittiotalets bästa album - #13

#13: Built To Spill Perfect From Now On (1997)

I svallvågorna av grungens reaktion mot 1980-talets glammiga och utseendefixerade hårdrock kom lofi-rocken. Grungens pompösa och pretentiösa anslag tonades ner något och navelskådande självskadebeteende ersattes av mer ironiskt, vemodigt självförakt. Grupper som Pixies, Sonic Youth och Dinosaur Jr utgjorde någon slags överskridande brygga dessa närbesläktade musikyttringar emellan.

Denna våg sammanföll med att CD-formatet hade befästs vilket med tiden har kommit att bli till dess nackdel. Grupper som Pavement, Sebadoh, Archers of Loaf och Guided By Voices blev stilbildande och lyckades förena ett spartanskt gitarrmangel med fina popmelodier och finurliga texter framförd med Neil Young-inspirerad röst där det fanns en nonchalant attityd till tonsäkerhet. Något som banade väg för efterföljande framgångsrika falsksångare som Håkan Hellström för svensk del och Jack White på den internationella scenen. För egen del stannade intresset vid en handfull av album som kan förknippas med denna genre. Allt för ofta tenderade albumen innehålla alldeles för många låtar där de överflödiga låtarna med tiden känns allt mer daterade även om de för sin tid var någon slags reaktion mot det slätstrukna och tillrättalagda. Reaktionen kändes dock ganska snart omodern.

Built to Spills musik var annorlunda trots att attributen och stilmarkörerna var desamma. Perfect From Now On kan beskrivas som ett proggig lofi. Långa låtar, ingen under fem minuter, med taktbyten där melodier flätas samman med gitarrslingor och riff som går in och ut ur varandra. Sjuttiotalets episka stadiumrock förenas med nittiotalets introverta skrammelpop. Neil Youngs plattor tillsammans med Crazy Horse är självklara referenser men det finns även något unikt över gruppens musik, åtminstone vid denna tidsperiod. Det här är ett otypiskt indierockalbum och just därför är det fantastiskt än idag. Sångaren och gruppens självklara ledare, Doug Martsch, förmåga att skriva textrader som etsar sig fast i ens inre och lever kvar flera år efter att du lyssnat på plattan. För den nyfikna vill jag även passa på att rekommendera Ane Bruns fina tolkning av I Would Hurt A Fly, som utgör något slags klimax på originalplattan.

Komplement: Built To Spill There's Nothing Wrong With Love (1994) och Keep It Like A Secret (1999)

Nittiotalets bästa album - #14

#14: Suede Dog Man Star (1994)

För mig var Suede indie innan jag lyssnade på dem och det var först sommaren 1995. Jag var som ofta sen på bollen. När jag väl tog mig an denna platta insåg jag att det här var något helt annat. Dog Man Star är ett album som mer kan beskrivas som en glammigt progressiv rockopera med en dystopisk världsbild. Det var inte mycket till indie, vad nu det är för något?

En återkommande klyscha jag ofta mötts av under mina år som nyfiken läsare av såväl nationell som anglo-amerikansk musikpress är hur band som rört sig alternativa kretsar delar upp sin publik i två läger med ett album som vidgar vyerna och låter fler influenser ta plats. The Clash London Calling är ett klassiskt exempel. Pink Floyds The Dark Side of the Moon ett annat. Jag var inte med då och vet knappast hur det egentligen var men inte sällan handlar det nog mer om ett klassiskt journalistiskt knep att dramatisera och positionera sig själv i ett sammanhang där kamplustan varit en drivkraft och att det handlar om att välja sida. Rätt eller fel, ont eller gott, konstnärligt eller kommersiellt, arena eller klubb. Dog Man Star har beskrivits som ett sådant album som splittrade fansen men jag tror inte att det påverkade de verkliga anhängarna till gruppens musik. Enbart posörerna och trendkänsliga journalister som alltid varit av en flyktig karaktär. De flyger likt ett darrigt höstlöv dit vindarna vänder. Suede hade arenarockande tendenser i sig redan på sin debut och på Dog Man Star låter de denna ådra få fritt spelrum. På många sett en naturlig uppföljare till den succéartade debuten.

Det finns en del invändningar. Ljudet och produktionen är inte toppklass och kanske är skivan i längsta laget. Som så ofta skedde på nittiotalet när CD-formatet väl hade blivit norm. Men hade det kortats ner hade det nog blivit lite väl entonigt om de bästa delarna samtidigt skulle ha fått vara kvar. För de starkaste låtarna är ju de där svulstiga, storslagna balladerna. Som The Power, The 2 of Us, The Asphalt World och avslutande Still Life. Sen det där gitarriffet i Heroine som med tillsynes små medel lyckas lyfta en hel låt till en ny nivå.

Jag vet inte hur mycket den avhoppande gitarristen Bernard Butler egentligen låg bakom detta men fortsättningen av Brett Andersons karriär, utan Butler, kom aldrig att låta så här komplext och intressant även om popådran i honom kom att visa på kompetens även i fortsättningen.

Komplement: Manic Street Preachers This Is My Truth, Tell Me Yours (1998), Suede Coming Up (1997)

Nittiotalets bästa album - #15

#15: Faith No More Angel Dust (1992)

Det släpptes flertalet banbrytande och idag klassiska rockplattor under den första halvan av nittiotalet. Problemet för mig personligen var att det var först 1995 som jag fick mitt första sommarjobb och en egen inkomst att förfoga över och det var då jag började konsumera CD-skivor på allvar. Innan dess förlitade jag mig mestadels på min storebrors skivsamling och levde instället med en gedigen samling inspelade kassettband. När jag sedan började införskaffa plattor på egen hand köpte jag ofta uppföljare som inte alltid var lika slagkraftiga. Min skivsamling blev därför en aning skadeskjuten redan från början då den innehöll bortglömda parenteser med idag klassiska grupper som Megadeth (Youthanasia), Alice In Chains (s/t), R.E.M (Monster), Nirvana (In Utero), Pearl Jam (Vitalogy) och Faith No Mores (King For A Day, Fool For A Lifetime). Inget ont om dessa album men de har alla något gemensamt i att deras föregångare, som jag då inte hade, är aningen bättre (med undantag för Pearl Jam som aldrig blivit någon favorit). Dessa fanns på mina kassettband. Det här är något jag har fått kompensera på senare år även om jag idag kan beklaga att min besvikelse över detta faktum ledde till att jag sålde flertalet av dessa plattor. Något som jag idag kan ångra. Detta resonemang tror jag dock flertalet av den digitaliserade generationen har svårt att känna någon som helst förståelse för. Min lärdom blev i alla fall att aldrig sälja eller slänga några plattor. Man vet aldrig när de kan återfå sitt värde.

Ett problem var dock att när jag hade en inkomst nog att köpa skivor hade min musiksmak, som vid detta skede var känsligt för trender och ideologiska popsnörens tyckande, förändrats. Att lyssna på Faith No More i slutet av nittiotalet kändes fel. Då hade grupper inom nu-metal ploppat upp och tagit upp tråden av det som Faith No More, Rage Against The Machine och Soundgarden med flera hade lagt grunden för i början av samma decennium. Grupper som Korn, Limp Bizkit och Linkin Park var något jag i det läget inte ville beblanda mig med. Jag ville vara mer indie. Det var lo-f, ensamma män (och enstaka kvinnor) med gitarrer och lite britpop som gällde. Därför är det först i medelålderns bekväma soffa som jag till slut sitter med en lyxig dubbelvinyl av Angel Dust i handen. I mitt tycke Faith No Mores främsta verk.

Visst finns det en nostalgisk ådra inom mig som spelar mig ett spratt men innerst inne tycker jag att den progressiva mix av metal, funk, symfonirock och lite rap som FNM lyckades förena än idag utgör en viktig plats i min musiksamling. Jag minns att jag som femtonåring gillade mycket av det gruppen gjorde men tyckte samtidigt musiken var i knepigaste laget. Deras tvära kast men olika stilar hängde jag inte alltid med på och jag visste inte riktigt i vilket fack de skulle placeras. Det var något som var viktigt för mig på den tiden. Var de tillräckligt mycket metal för att de skulle platsa i min musiksamling? Några år senare skulle jag vända på samma frågeställning. När jag lyssnar på dem idag är det just det som jag uppskattar med gruppens musik. Det hade ingen tydligt musikalisk hemvist och gruppen hade ingen strävan att tillhöra någon specifik genre. Faith No Mores musik liknar ingen annans. Åtminstone inte på Angel Dust. Det tyckte jag då och står fast vid det än idag även om jag knappast lyssnat på alla deras efterföljare.

Visst kan Mike Pattons rapinslag idag uppfattas som aningen stappliga och daterade men räddas allt som oftast upp av aggressiva avgrundsvrål som vävs samman med undersköna melodier och en bedårande sångröst. För Pattons röst tillhör en av de mest slagkraftiga och unika i sitt slag inom den hårdare falangen av rockhistorien. Musiken och texterna har dessutom en känsla av balans mellan allvar, aggressivitet, självdistans, det absurda och humor för att vare sig bli introverta, flanelldoftande navelskådare som tar sina personliga kriser på för stort allvar eller spralligt spexiga och allt för lättklädda funkrockare. Det finns fler nyanser i musiken som gör den mångbottnad och vilket gör den angelägen än idag.

Komplement: Rage Against The Machine Rage Against The Machine (1992) och Soundgarden Superunknown (1994)

Nittiotalets bästa album - #16

#16: Kasey Chambers The Captain (1999)

Jag vet inte längre exakt när mitt intresse för countrymusiken egentligen började. Var det Cash, Nelson eller Townes? Det var iallafall någon gång i slutet av det förra årtusendet och jag minns att Kasey Chambers var en viktigt del av det hela. Att min väg till den amerikanska sydstatscountryn gick över Australien gjorde mig inget ont. Det var tack vare Chambers lättillgängligt direkta men samtidigt vemodigt lågmälda låtar som jag fick upp intresset för artister som Emmylou Harris, Dolly Parton, Gillian Welch och Lucinda Williams.

Hennes kritikerrosade debut håller väl än idag och tillhör nog fortfarande hennes starkaste album. Uppbackad av hennes musikaliska familj där hennes pappa musicerar och brorsan producerar. Men det råder ingen tvekan om vem som är den klarast lysande stjärnan i sammanhanget. Den främsta styrkan finns i hennes röst som trots sin tonsäkerhet tenderar att spricka av känslor av de texter som upplevs som ytterst personliga. Jag smälter varje gång jag hör den och därför har jag vid återkommande tillfällen uppmärksammat hennes senare plattor. Främst duettskivorna med ex-maken Shane Nicholson. Det har ofta varit bra men jag har aldrig blivit lika hänförd som jag blev av hennes debut. Kanske var det nyhetens behag i insikten om vilket enormt musikaliskt landskap som låg oupptäckt framför mina fötter.

Komplement: Lucinda Williams Car Wheels On A Gravel Road (1998), Shelby Lynne I Am Shelby Lynne (1999) och Gillian Welch Revival (1996)

Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)

Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)

Nittiotalets bästa album - #18

#18: Pulp This Is Hardcore (1998)

Det är något speciellt med album som ska följa upp en kommersiell succé. Särskilt när genombrottet känns något oväntat. Nirvanas In Utero är ett exempel, Neil Youngs On the Beach är ett annat. Inte sällan ger artisterna sig på mer ambitiösa verk i form av dubbelalbum likt Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinte Sadness eller Fleetwood Macs Tusk.  Eller varför inte ett trippelalbum som The Clash Sandinista!. Det finns givetvis fler exempel. En del lyckade, andra som faller platt. Rädslan och ängslan över att misslyckas ersätts av en aversion mot allt och alla. Ett finger åt alla som talar om för dem vad de borde göra och alla förväntningar som ska infrias. Att då inte försöka med något som kan bli ett misslyckande och istället synliggöra sitt bristfälliga självförtroende i form av ett mer konstnärligt verk som ska bekräfta ett oberoende från kommersialismens bojor. Det handlar kanske om insikten att aldrig kunna göra ett album som är på samma publika nivå som dess föregångare och erkänna att man inte kommer kunna överträffa sig själv i det avseendet. Istället försöker man då göra något helt annat och gömma sig bakom konsten där det på något sätt blir omöjligt att misslyckas. Gillar inte fansen musiken går det ju alltid att skylla på att det var för svårt för den stora massan.

För dem som gillar föregångaren, succén, kan det bli en besvikelse men för andra kan det bli första mötet med en artist som man inte trodde att man gillade. Lite så var det med Pulp för min del. Visst, jag tyckte Disco 2000 och Common People var svängiga låtar men det var först med efterföljaren till genombrottet med Different Class som jag hörde något verkligt intressant ur Jarvis Cockers låtskrivande. En artist som jag hade dömt ut som en överdrivet hypad glasögonprydd posör.

Det finns ett dekadent mörker som präglar This Is Hardcore som behandlar de mindre attraktiva  sidorna med att kliva in i medelåldern och rädslan för den ensamhet vuxenlivet kan innebära. Låtarna är, liksom albumet i sin helhet, långa men inte sällan landar de i medryckande melodier med allsångsrefränger iklädd snävt åtsittande indiekostym som blivit lite av Pulps musikaliska kännemärke. Ett album som tillsammans med Blur musikaliska omsvängning med sitt självbetitlade album från 1997 kan ses som slutet på nittiotalets britpopera.

Komplement: Blur Blur (1997)

Nittiotalets bästa album - #19

#19: Massive Attack Blue Lines (1991)

Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.

Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.

Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.

Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.

Komplement: Portishead Portishead (1997)