tisdag 29 juli 2014

En till röst för sommarnatten - Mickey Newbury

Mickey Newbury tillhör en av de stora låtskrivarna inom den amerikanska country- och rockhistorien. Kanske inte den mest välkände eftersom flertalet av låtarna han ligger bakom har blivit mer berömda i andra artisters namn. Men få personer för med sig lika stor och välförtjänt respekt hos de initierade som Newbury. Ungefär samma typ av status som Dan Penn och Townes Van Zandt har uppnått. Berömmelsen och erkännande för den stora allmänheten kommer då ofta med en viss fördröjning. Newbury dog för ett tiotal år sedan, drygt 60 år gammal, men hans musikaliska gärningar har ju evigt liv och det är något vi ska vara tacksamma för. Han var en förnyare av genren som alltid visade stor respekt för traditionen och sina föregångare. Något som allt som oftast är ett framgångsrecept inom rockmusik för att skapandet av nya storverk.


Mellan åren 1969 och 1973 spelade Newbury in tre fantastiska album; It Looks Like Rain, 'Frisco Mabel Joy och min personliga favorit; Heaven Help The Child. Dessa tre album, som kan uppfattas som kronologiska och tematiska i förhållande till Newburys dåvarande livssituation, gavs för några år sedan ut i en samlingsbox med titeln An American Trilogy och innefattar även skivan Better Days som består av samlade demos, rariteter och tidigare outgivet material. En box som ringar in storheten i Newburys ambitiösa och tidlösa kompositioner och visar på vilket inflytande han har haft för mer berömda aktörer som Elvis Presley, Kris Kristofferson, Roy Orbison, Waylon Jennings, Kenny Rogers med flera. Men den visar också på den talang och känsla Newbury själv hade som sångare och musiker. Även om han på dessa album får god assistans av några av de då främsta studiomusikerna på den amerikanska rock- och countryscenen i trakterna kring Nashville och Memphis.

Boxen finns nu tillgänglig på Spotify för allmänt missbruk. En utmärkt introduktion för den oinvigde. Newburys musik har varit alldeles för lätt att gå miste om. Som vanligt förespråkar jag dock det fysiska formatet och skivorna, liksom boxen, finns återutgivna på fina vinyler. Dock till ett ganska högt pris. För den ekonomiskt medvetne rekommenderar jag därför CD-boxen som i nuläget finns på Wowhd.se till fyndpriset 259 kr. Jag vet att de flesta ser CD-skivan som ett passerat kapitel men för mig gör inramningen i ett fint pappfodral med innehållsrikt och läsvärt texthäfte den oumbärlig. Det är något som ett streamat format aldrig kan erbjuda.

För den som börjar med Spotify följer boxen den kronologiska albumordningen It Looks Like Rain (1969), 'Frisco Mabel Joy (1971), Heaven Help The Child (1973) och avslutas med Better Days. Efter denna torra sommar där högsommarvärmen börjar gå mig på nerverna låter det smattrande regnet och åskvädret, som ligger som en ljudmatta mellan låtarna på det inledande albumet, både efterlängtat och förlösande. Ett perfekt sätt att avsluta en varm sommardag med. Eller inleda en ljummen sommarnatt. It Looks Like Rain blir i alla fall mitt soundtrack till sommaren 2014. Och för mig är det något upplyftande. Aldrig har ett ordentligt regnväder varit mer efterlängtat i min värld än just nu.




tisdag 22 juli 2014

Strand Of Oaks

I kölvattnet efter den folkrock- och americanavåg som sköljde över delar av musikvärlden för några år sedan har det dykt upp en rad skäggiga och långhåriga troll på den alternativa rockscenen. The War On Drugs, Josh T Pearson, Father John Misty, Kurt Vile med flera. Jag kan uppskatta dem alla på olika sätt och vis men det skäggiga drägg som jag uppskattar mest just nu är nog Timothy Showalter, som gömmer sig bakom artistnamnet Strand Of Oaks, vars senaste skiva Heal har fångat mitt intresse och uppskattning. Det här är den första platta jag har hört med honom och kanske är det en fördel i sammanhanget. Hans tidigare fans kan bli besvikna på den nya arenaflörtande ljudbild han förmedlar där han delvis frångår folkrocken och integrerar mer elektroniska influenser som doftar 80-tal a'la Joy Division och New Order men där även mer dansanta och radiovänliga akter gör sig hörda.

Utgångspunkten i musiken ligger dock i den alternativa rocken som inte minst gör sig synlig i den inledande Goshen '97 (som får mig ofrivilligt att tänka på Teddybears samarbete med Thomas Rusiak för snart 15 år sedan) där J Mascis från Dinosaur Jr medverkar på gitarr och i hyllningslåten JM. Vem som döljer sig bakom initialerna JM vet inte jag, de finns säkert någon mer insatt som vet och säkert lätt att kolla upp för den som ids, men jag gissar att det kan handla om den framlidne Jason Molina eller möjligen handlar det om tidigare nämnda Mascis. Eller om Jim Morrison? Eller varför inte Joni Mitchell? Eller kanske John Mellencamp? Vad vet jag... Hur som helst är detta självreflekterande album värt att uppmärksamma. Som så många andra. Men har ni tid över ska ni definitivt lyssna.

torsdag 17 juli 2014

Luluc (pronounced Loo-Luke)

Varför denna ständiga jakt på ny musik? Jag har ju, liksom många andra, musik att det räcker att bli över. Både i form av LP:s, CD-skivor och diverse spellistor på Spotify. Flertalet som dessutom är tämligen ospelade. Musik jag knappast kommer hinna lyssna igenom ordentligt under en normal människas levnadstid. Trots det fortsätter jag att söka vidare efter nytt. Det är en drog, ett missbruk som jag knappast kan bli kvitt. Eller vill bli kvitt för den delen. Förhoppningsvis skapar det inga större negativa konsekvenser för mina närmaste och missbruket är kanske relativt oskyldigt i sammanhanget. Det har ju dessutom blivit billigare att konsumera musik. I dessa tider är lättillgängligheten via internet dock lika förledande som Border Shop i Puttgarden för en alkoholist.

Men frågan är vad som driver mig? Glädjen att upptäcka något man aldrig hört förut som ger den där kicken av att man har hittat något unikt, något sensationellt bra? Som när jag hörde The Bear med My Morning Jacket första gången eller när jag förstod den bitterljuva skönheten i Neil Youngs After The Gold Rush eller då Firesides Kiloton fångade mitt tämligen oskadade tonårshjärta för snart 20 år sedan. Jag vet egentligen inte om det är det som driver mig för det är allt mer sällan den känslan infinner sig och upptäckarglädjen består ju ändå. Men de gånger man träffar rätt känns det ju fantastiskt och kan jag då sprida vidare musik till andra känns det dubbelt så roligt. Det är äkta nörd-glädje det. Det är därför denna blogg fortfarande lever vidare även om dess existens ständigt hotas av inre funderingar kring dess egentliga värde.


Hur som helst har mitt ständigt sökande fått mig att upptäcka den australiensiska, numera USA-förankrade, indie-folkduon Luluc som är aktuella med sitta andra album; Passerby. Duon består av den skönsjungande Zoë Randell och multiinstrumentalisten Steve Hassett. Trots att det enbart är duons andra skiva så har de musicerat ihop i 15 år och det är sex år sen deras förra album kom. Instinktivt uppskattar jag detta icke-kommersiella och tålmodiga förhållningssättet till utgivandet av sin musik. Jag vet dock inget om de egentliga orsakerna till denna fördröjning men av det jag hör så låter det som om de sätter kvalitet framför kvantitet. Nedtonad folkpop till vemodiga melodier som andas Lucinda Williams och Gillian Welch i deras mest sorgsna stunder.  Besläktat med samtida aktörer som Sharon Van Etten och Laura Marling. De får dessutom lovord från "credigt" folk i sammanhanget som den legendariska producenten Joe Boyd (Nick Drake, R.E.M m.fl.), ovan nämnda Williams och medlemmar ur The National. Aaron Dessner från de sistnämnda har varit med och producerat skivan. Bitvis låter det fantastiskt och jag tror det här kan få gå varmt i min stereo även när upptäckarglädjen har passerat. Jag hoppas ni lyssnar. Vilket ni kanske förstår.

Bry Webb

Som så ofta förr får jag de mest intressanta musiktipsen från tidskriften American Songwriter och så även denna gång. I nuläget den musiktidning, även om jag främst läser den på nätet, som passar min musiksmak allra bäst. Det senaste tipset som nått mig är den för mig tidigare obekante singer/songwritern Bry Webb. Han har, som så många andra "ledsna män med gitarr", sina rötter i ett punkrockband (The Constantines) och är aktuell med sin andra fullängdsplatta; Free Will. Än så länge har jag enbart hört enstaka låtar via You Tube men det låter intressant. Det luktar Bill Callahan, Damien Jurado och Sean Rowe och i kombination med en behaglig och självsäker röst får det mig att uppskatta det jag hör. Ni kan läsa recension om ni klickar här och lyssna på låtarna nedan som båda ingår på den aktuella plattan. Ytterligare ett bevis på Kanadas utsökta förmåga att leverera skickliga singer/songwriters i folkton.



onsdag 9 juli 2014

Småtrevlig americana med The Mastersons

Det finns alltid risk för talangfulla grupper och artister att bli ett band i mängden av allt nytt som kommer. Inte minst inom den amerikanska countryrocken där de musikaliska variationerna på grund av traditionen ofta är små samtidigt som kvalitén på låtskrivande och utövande överlag håller hög nivå. Det gör det svårt att sticka ut.

Det äkta paret Chris Masterson och Eleanor Whitfmore är de som gömmer sig bakom gruppnamnet The Mastersons och är aktuella med ett nytt album; Good Luck Charm. Jag fastnade för deras debut när jag hörde den första gångerna. Snygg americana som doftar The Jayhawks och Steve Earle med snygga melodier och ljuva harmonier. Inte minst med hjälp av Whitmores utsökta röst. Men det finns en risk att de faller in i facket som "ett i mängden-band". Jag glömde i alla fall bort skivan alldeles för snabbt. Återstår att se om känslan är densamma efter att lyssnat igenom uppföljaren. Det kan definitivt fungera som ett välljudande soundtrack till varma sommarkvällar men frågan är om det håller hela året ut. Jag gillar i vilket fall den inledande titellåten som lyfter fram de främsta egenskaperna hos gruppen.

fredag 4 juli 2014

En röst i sommarnatten - Townes Van Zandt

Det är en gråmulen sommarkväll i början av juli och jag sitter hemma och njuter av Townes Van Zandt. Inget ovanligt scenario i min värld även om semesterlugnet skapar förutsättningar till sinnesro som gör en mer mottaglig för välljudande musik. Det är dessutom ett par dagars uppehåll i Fotbolls-VM vilket gör mig mindre splittrad mellan diverse underhållningskanaler och fokus hamnar då på mer väsentliga ting. Som musik.

Det album som i kväll får göra mig sällskap är den liveinspelning som Van Zandt gjorde sommaren 1973 och släpptes som ett dubbelalbum 1977; Live at The Old Quarter, Houston, Texas. Vid denna tidpunkt hade denna Texasförankrade och alltid lika vemodige honkytonk-trubadur uppnått sin kreativa topp och förfogade över en gedigen katalog av kvalitativa låtar att välja mellan. Ensam med sin gitarr framför han totalt 26 låtar, där han på alla utom 3 av dessa står som upphovsman. Visst saknar jag några låtar, som t ex St. John The Gambler, Our Mother the Mountain och Rake, men för övrigt är valet av låtar utsökt och detta utgör en fantastisk introduktion till en av de mest betydelsefulla låtskrivarna för den alternativa country- och singer/songwriter-musiken.

Atmosfären som förmedlas på skivan är det perfekta formatet att avnjuta Van Zandts musik på. Det är en sådan där spelning som jag önskade mer än så mycket annat att jag hade haft möjlighet att bevittna. En stillsam lokal med en koncentrerad liten skara åhörare där musiken och framförallt låtarna får ta en självklar plats i centrum. Visst låter det lite skevt och falskt emellanåt, främst när han går upp i de högre tonerna, men lite skavanker skapar enbart sympati i detta sammanhang och faller in i bilden av honom som artist. Mycket känsla och talang men sällan kliniskt rent. Dock är ljudupptagningen nästintill perfekt och låtar som Rex's Blues, If I Needed You, Pancho & Lefty, Kathleen och Tecumseh Valley blir nog aldrig bättre än vad de är här. Fat Possum återutgav skivan på fin vinyl 2009 och det är en varm rekommendation till inköp om ni inte redan äger denna guldklimp i rockhistorien. För den som vill ta en digital genväg kan ni hitta skivan på Spotify om ni klickar här.

För er som gillar detta och vill ha mer. Här är några andra, lite mer moderna, tips på album med artister som på ett eller annat sätt gått i Townes-fotspår. Enbart ett axplock men ändå:
Steve Earle Guitar Town (1986)
Gillian Welch Revival (1996)
Lucinda Williams Essence (2001)
Damien Jurado Where Shall you Take Me (2003)
Christian & Karla-Therese Kjellvander Santiago Alquimista Et Al - Live (2008)
Dylan Leblanc Paupers Field (2010)
Jason Isbell Southeastern (2013)
Richard Buckner Surrounded (2013)
Sturgill Simpson High Top Mountain (2013)
John Fullbright Songs (2014)

Good night, music lovers, wherever you are...