fredag 28 november 2014

Det blir julmusik i år igen... Trots allt.

Jag satt häromdagen och lyssnade på Mark Kozeleks (Sun Kil Moon, Red House Painters) senaste julskiva, Sings Christmas Carols, och tänkte att det här var ju inte roligt. När alternativa rock- och popartister ger sig på julmusik, vilket sker allt oftare på diverse samlingsskivor, kan det ju tyckas spännande på förhand men resultatet blir sällan intressant. Detta oavsett om de heter Sufjan Stevens, She & Him, Calexico, Weeping Williows eller Bright Eyes. Trots att jag gillar nämnda artister tycker jag de känns betydligt mer angelägna när de ägnar sig åt annat. Jag väljer då hellre Elvis, Bing Crosby och Sinatra om det väl ska vara julmusik. (Men ratar fortfarande Phil Spector vars julskiva är en av de jobbigaste jag känner till trots alla hyllningar skivan har fått genom åren.) Nick Lowes album från förra året är dock ett undantag.


Men samtidigt som när jag för mig själv, i min parallella nördvärld, formulerar detta grundlösa statement fyller tonerna av Kozeleks version av den pompösa God Rest Ye Merry, Gentlemen utrymmet i mina hörlurar och jag blir plötsligt alldeles upprymd av det jag hör. Det här är ju briljant. Jag älskar indiedoftande julmusik! Min nördvärld vänds upp och ner och alla mina tidigare påståenden kastas omkull. 

Så jag började trots allt göra en ny spellista på Spotify med jul- och midvintertema även detta år. Säkerligen den 64:e i ordningen. Jag har aldrig blivit nöjd med de som jag gjort tidigare trots mina återkommande försök. Oftast med orsak av att jag lägger till för många ointressanta låtar med på pappret intressanta artister. Listan blir för lång och jag orkar aldrig lyssna igenom den. Ett vanligt scenario när det gäller de streamade tjänsternas obegränsade möjligheter vilket får mig att längta tillbaka till kassettbandens, de hembrända CD- och MD-skivornas gyllene era. Det var goda tider det. Syftet med denna lista är att försöka vara lite mer selektiv i urvalet. Skapa begränsningar.

Det är ganska vaga kriterier för vad som klassas som jullåt i detta fall. Det räcker med att ord som snö, jul, vinter och/eller december förekommer i låten för att den ska få vara med. Det blir bäst så. Men någon Phil Spector-producerad musik får inte plats. Nä, nä, för några statements måste jag väl stå fast vid. Eller? Hur som helst, här kommer de "jullåtar" som jag gillar mest just nu lagom till den första advent-helgen 2014. Som ni har väntat. Även denna lista passar sig utmärkt för den som vill sitta ensam vill julbordet.

söndag 16 november 2014

O'death

Det skulle kunna vara lätt att missta Brooklyn-kvintetten O'death för att vara ett metalband om man enbart skulle gå på namn och estetik. Det finns risk att man blir förvånad när man väl lyssnar för det här handlar inte om några dubbla baskaggar eller tuggande gitarriff. Istället är det banjo, fiol och bluegrass kombinerat med indierock som ligger till grund för O'deaths musik. Men stämningen och atmosfären i musiken ligger dock inte så långt ifrån delar av hårdrocken. Det skulle kunna beskrivas som gotisk dödscountry (en beskrivning lånad från en god väns spellista på Spotify) där referenser som 16 Horsepower, Slim Cessna's Auto Club, Tom Waits, Mercury Rev och Bonnie 'Prince' Billy inte ligger långt borta.


O'death är aktuella med sitt fjärde album, Out Of Hands We Go, vilket är det första med dem som jag har lyssnat in mig på. Jag gillar det. Kanske inte helt överraskande eftersom det tillhör en genre jag lätt faller för. Men låtar som Herd, Wait For Fire, Roam och We Had A Vision borde tilltala fler. Det här är musik för lägerelden i den mörkaste av trollskogar. Och den festen vill nog ingen förnuftig människa gå miste om.

fredag 14 november 2014

De tio deppigaste albumen du måste lyssna på innan du blir glad igen

Vi är på väg in i den mörkaste delen av året och november är allt som oftast den månad som får symbolisera mörker, ångest, tristess och ensamhet. Lite överdrivet kan jag tycka, håller en snöfri januari som den absolut värsta tiden, men med tanke på vid vilka breddgrader vi befinner oss är ju detta inget konstigt. Och det är väl just det att vi är på väg in i mörkret som skapar ångesten hos många. Det är lättare att hantera då vi befinner oss mitt i det och ljuset i slutet av tunneln börjar skymtas. För att beskriva i vilket sinnestillstånd många svenskar befinner sig i just nu går det ju att citera Loke Nybergs träffsäkra visa Melankolia stad:

Det är inget nytt att det blir höst
Men inte heller någon tröst
Att veta att man har mått så här förut
Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa hals
Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
Det är väl inte det att något gör mig ledsen
Det är väl mera det att inget gör mig glad

Lyckligtvis finns det ju musik som hjälper oss igenom dessa perioder. Hur mycket mindre intressant skulle inte vårt kulturliv vara om det inte just vore för mörker, ångest, tristess och ensamhet. En grogrund för så mycket fantastisk musik. Den bästa musiken är den som lyckas beskriva mörkrets alla nyanser men som någonstans ändå får oss att tro på ljuset. Här kommer därför tio "höst-depp"-album du inte kan vara utan och som hjälper oss att se ljuset i tunneln snabbare än vad man först kunde tro. Utan att som de ständigt lika suicidala bröderna Lejonhjärta hoppa från klippan.


Scott Walker Scott 4 (1969)
Walker är en artist som är omöjlig att placera. Ständigt i rörelse för att utforska nytt. Men det är hans fyra album från slutet av 1960-talet som ligger mig varmast om hjärtat och som toppas av det fjärde. Han förenar Sinatra, Jacques Brel, country med rockmusik på ett sätt som Bowie bara har kunnat drömma om att göra. Men Bowie var bra på annat. Vemodigt, vackert och pretentiöst.


Townes Van Zandt Our Mother The Mountain (1969)
Den inledande textraden i låten Kathleen säger det mesta: 
It's plain to see, the sun won't shine today
But I ain´t in the modd for sunshine anyway
Gladare än så blir det knappast och därmed är det ett perfekt höstalbum.


Tindersticks Tindersticks (II) (1995)
De inte allt för muntra männen från Nottingham har gjort en rad fina album men det här är nog det mest sorgliga i ordets mest positiva bemärkelse. Fantastiska låtar som Tiny Tears och Travelling Light varvas med instrumentala bitar som skapar nerv och känns relevant hela vägen. 


The Walkabouts Devil's Road (1995)
En gammal favorit som gör sig påmind på hösten då mörkret är som mest påträngande. Kanske något ojämnt men topparna är så pass höga, främst när Carla Torgerson och Chris Eckman duellerar om sången, att detta alltid kommer att vara en personlig höstklassiker.


Bonnie 'Prince' Billy I See A Darkness (1999)
Bara titellåten upphöjer albumet till ett mästerverk. Vilket Johnny Cash och Rick Rubin utnyttjade på Cash tredje album ur American Recordings-inspelningarna (även det en utsökt version där Billy medverkar). Men även övriga låtar på detta album håller hög klass från denna melankoliska trubadur som har mer humor och självdistans än vad man först kan tro.


Nick Cave & The Bad Seeds No More Shall We Part (2001)
Jag kan ibland vara lite skeptisk till Nick Caves teatraliska framtoning men på detta nedtonade och bitterljuva album kommer han till sin rätt. Han är mer Cohen än Waits och hittar sin plats vid pianot placerat framför altaret där det andliga och det världsliga flyter samman. Så ödmjuk, uppriktig och sårbar som han låter i titellåten får det mig att vilja omvärdera det mesta jag tidigare tyckt och tänkt om den gotiske australiensaren.  


Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)
Att lyssna på Forsberg är sällan en munter upplevelse. Men skapar trots alltid ett välbehag och en känsla av tröst i allt det smärtsamma och ångestladdade som beskrivs i låtarna. Ungefär som Björn Runges filmer. Inte konstigt alls att de tagit hjälp av varandra för att förstärka sina känsloyttringar.


Richard Hawley Truelove's Gutter (2009)
Ett crooner-album på valium från den forne Pulp-medlemmen som makar sig fram i ett lagom trevande tempo. Utan att tappa fokus eller spänning och når den sitt klimax ca fyra minuter in i den majestätiska Soldier On. Vackert från början till slut på ett album i ordets rätta bemärkelse. Ska avnjutas som en helhet.


Bill Callahan Sometimes I Wish I Was An Eagle (2009)
Callahan kan med små medel och utan att göra förstora utsvävningar förmedla stora känslor. Både på scen och i studion. En artist som har förmågan att vinna gehör med sin entonighet. Variation är ibland överskattat.



Luluc Passerby (2014)
En duo med rötterna i Australien bestående av Zoë Randell och Steve Hassett som knappast behöver skrika för att höras. Lågmält, vemodigt och fantastisk vackert. Precis som musik för höstmörkret ska låta.

Här kommer även en Spotifylista på samma tema där ni kan höra favoriter från en del av ovan nämnda plattor (de som finns på Spotify) samt en hel del annat:

November Rain - Mina höstfavoriter 2014

Får detta verkligen oss att bli lyckligare kan ju den nyktre undra? Inte vet jag men bra musik är ju alltid bra musik och den måste förmedlas och spridas oavsett årstid. Det borde ju göra oss gladare men å andra sidan är ju aldrig lycka ett självändamål. Det är något vi upplever längs vägen. Även i den mörkaste delen av tunneln. Håll till godo!

lördag 8 november 2014

Källaren rensas


Det grävs mycket ur Bob Dylans källare just nu. Inte nog med att The Basement Tapes, legendariska och mytomspunna inspelningar med The Band, ges ut i mastodontformat nu i dagarna. Dessutom har en rad Dylan-texter upphittats i samma källare som efterföljande lärjungar likt Elvis Costello, Jim James och Marcus Mumford med flera har fått tonsätta under överseende av den respekterade producenten T-Bone Burnette och ligger till grund för skivan Lost In The River: The New Basement Tapes. Jag gillar idén och blir ju som vanligt nyfiken när Jim James är involverad i ytterligare en "supergrupp". Utöver ett album kommer en film  att dyka upp i slutet av november som en rockumentär (en försvenskning men se nedan så fattar ni mer).



tisdag 4 november 2014

Bored In the USA

Den forne Fleet Foxes-medlemmen Joshua Tillman är snart aktuell med ett nytt album under namnet Father John Misty. Föregångaren tillhör det bästa jag hört från hans produktiva solokarriär hitintills. Den nya låten har en titel med en fyndig Springsteen-pastisch men som är svårare att missuppfatta. I vilket fall lovar det gott inför det kommande albumet:


Hårdur rockur - subkultur...ur?

Nu är jag ute på hal is. Av flera skäl. Att i vuxen ålder börja lyssna på progressiv hårdrock med psykedeliska inslag på isländska. Är det verkligen klokt? Jag inser innerst inne att denna utveckling nog inte är sund på ett personligt plan men jag måste bekänna att jag gillar det jag hör från gruppen Sólstafirs senaste album Ótta. De har varit med ett tag men för mig låter det senaste mest intressant. De lyckas med sin musik fånga samma känslor som den karga, dramatiska och ödsligt vackra isländska naturen väcker hos en turist.

Vad som kanske väcker mer obehagliga vibbar är utsmyckningen av bilen i videon nedan. Om detta har någon politisk avsikt i högre utsträckning än att väcka uppmärksamhet vet jag föga. Jag vill i min blåögda naivitet inte tro det och kan inte låta bli att lyssna vidare. Storslaget!

Eller är det jag som fullständigt spårat ur?