fredag 27 maj 2016

K-Märkt

För exakt en vecka sedan släppte två svenska grupper som på helt olika sätt har påverkat mitt musiklyssnande genom åren nya album. Kent och Katatonia. Två grupper som kanske ändå har mer gemensamt än att de har samma begynnelsebokstav även om deras historia och musikaliska arv skiljer sig avsevärt.

Kent är en grupp som jag med varierande intresse följt ända sedan deras debut 1995. Ibland hängivet, emellanåt svalt och distanserande men aldrig utan att vara helt oberörd. Med Katatonia är det annorlunda men det var faktiskt dem jag kom i kontakt med först. Någon gång i början av 1990-talet minns jag när en kompis spelade upp skivan Dance of December Souls. Jag såg mig själv visserligen i detta skede av tonåren som någon slags hårdrockare men den gotiska dödsmetall som ljöd ur cd-spelaren fick mig knappast på fall. Det var för mörkt och saknade nyanser.  Jag blev mest lite rädd och mitt hårdrocksintresse utvecklades aldrig mer än till en ganska fånig och alldeles för välklippt pagefrisyr. Det kom att gå nästan 20 år innan jag fick upp ögonen för gruppens musik igen. Denna gång tack vare min storebror som sedan en tid förkovrat sig i gruppens musik. Denna gång lät det väldigt annorlunda.

Katatonia övergav den klassisk dödsmetall-gimmicken vid ett ganska tidigt skede. Redan i slutet av 1990-talet blev det ett av de ledande svenska doom metal-banden och sedan dess har det kommit att utveckla ett eget sound av stämningsfull, progressiv goth-metall som de delar tillsammans med bland annat kollegorna och vännerna i Opeth.  De tog dock ändå tid för mig att acceptera hur bra Katatonias musik egentligen är och att överge den bild jag hade skapat av gruppen två decennier tidigare. Det är egentligen för först med förra plattan, Dead End Kings, som jag på allvar fastnade för gruppens musik.


På senaste plattan, The Fall Of Hearts, låter de dessutom bättre än någonsin. Johan Renkses texter och sång är intakta men kanske har byte av trummis gett musiken än dimension till. För det finns ett driv i musiken som jag ibland har saknat på gruppens tidigare plattor som ger musiken mer luft under vingarna. Det här är ett album som kräver lyssnarens uppmärksamhet och koncentration för att nyanserna ska höras men ger du plattan den tiden får du dubbelt upp tillbaka. Det är ett album i ordets rätta bemärkelse och jag är övertygad om att det kommer tillhöra ett av mina favoritalbum när detta år ska summeras.


Med Kents album är det annorlunda. Jag gillar det och det finns låtar som etsar sig fast redan vid en första genomlyssning. Säkerligen deras bästa album sedan Tillbaka till samtiden från 2007. En värdig avslutning från en grupp som har en unik karriär bakom sig. Mig veterligen finns det inget svenskt band som har lyckats hålla sig på en sådan hög nivå under så pass lång tid. Men det det handlar mer om förträffliga låtar och textrader än ett sammansvetsad och helgjutet album.

I likhet med Katatonia har Jocke Berg med sina texter och med gruppens musik lyckats fånga ett svenskt vemod som alltid tilltalat mig. Även om Då Som Nu För Alltid har en ganska glättig och bitvis bombastisk yta med radiovänliga refränger så finns den dystra verkligheten alltid närvarande. Låtar som Andromeda, Vi är för alltid och Gigi är direkta rocklåtar som redan har gått varma i mina lurar under veckan som gått och säkerligen kommer fortsätta så under denna sommar. Dock kommer jag nog inte kunna rangordna detta album i nivå med favoriter som Hagnesta Hill eller Vapen & ammunition men med med en handfull låtar från detta album i bagaget ser jag fram emot att få uppleva dem live på höstens avskedsturné. Jag har nog redan hunnit lyssna mer på detta album på en vecka än vad jag har gjort på deras föregångare, Tigerdrottningen, trots att jag inte har några direkta invändningar mot den plattan.

Dessa två grupper är jämngamla men i helt olika skeden. De har de ofta varit. Men någon gång vid mitten av 2000-talet möttes nog deras musikaliska vägar för en kort sekund. Katatonia lyckas med det som Kent försökte med på skivan Du & jag döden. Sätta ord på det allra mörkaste i livet. Säkerligen delar de en del influenser i form av grupper som Sisters of Mercy och de mörkaste stunderna med Depeche Mode. Inte otänkbart heller att en del av de som går på Katatonias konsert på KB i Malmö i höst även kommer att befinna sig på Malmö arena senare i höst. Så de har nog ändå en del gemensamt. Kent och Katatonia. Mer än bara en begynnelsebokstav.

lördag 21 maj 2016

A Tribute To Guy Clark

I veckan försvann ytterligare en av musikhistoriens största låtskrivare. Det verkar vara 2016 års mörka melodi. Ett år i avskedets tecken. I detta fall handlar det om Guy Clark (1941-2016). Ett namn som för den allmänna publiken inte håller samma dignitet som David Bowie eller Prince men som för de som har ett intresse för alt-country, americana och singer/songwriter-musik varit ett högaktat namn sedan det tidiga 70-talet.


Guy Clark var en fantastisk låtskrivare. Väl i nivå med personliga favoriter som Townes Van Zandt och Mickey Newbury. Men till skillnad för dessa två herrar har jag personligen aldrig fallit för Clarks röst. Åtminstone inte om jag lyssnar för länge på hans plattor. Därför vill jag rekommendera ett hyllningsalbum som kom 2011, This One's For Him: A Tribute To Guy Clark (Ice House Music). Här samsas några av countryns största om utrymmet för att tolka Clarks bästa låtar och det räcker väl till en gedigen dubbel-cd.

För att ringa in Clarks storhet så bidrar pionjärer som Wille Nelson, Kris Kristofferson och Emmylou Harris med bidrag. Till Clark samtida och närbesläktade aktörer som John Prine och Jerry Jeff Walker är givetvis med. Även direkta efterföljare, som rent kommersiellt överträffat sin förebild, bidrar likt Rodney Crowell, Lyle Lovett, Steve Earle och Patty Griffin. Rosanne Cash är som så ofta förträfflig i sina tolkningar av andras låtar och Ron Sexsmith gör Broken Hearted People med den äran.. Det här är värdig summering av en stor låtskrivares livsverk.


lördag 14 maj 2016

Slim Cessna's Auto Club igen

Min förkärlek till Slim Cessna's Auto Club har i första hand inte så mycket med kvalitativ musik att göra. I många avseende gillar dem mer för det som de försöker göra än det som de faktiskt gör. Det är inte alltid bra, utifrån någon slags objektiv bedömning, men jag gillar det oftast ändå. Jag ska dock i ärlighetens namn erkänna att deras senaste projekt, Denver Broncos UK, åtminstone på skiva blev ganska tråkig historia. Det fungerade i en låt eller två men sen tappade till och med jag intresset. Deras senaste fullängdsalbum, Unentitled, var inte heller i nivå med den trio plattor de gav ut dessförinnan. Trots det finns det ingen risk att jag glömmer bort dem.

Nu är de aktuella med nytt album och jag är alltid lika nyfiken på vad de tar vägen med sin apokalyptiska domedagscountry. I september kommer ett album och här är ett första smakprov:


onsdag 11 maj 2016

C90: Sveriges sista cowboy

Jag var och såg Dixie Chicks live för ett par veckor sedan på Malmö Arena. En konsert som kanske inte gnistrade men som jag ändå gick ifrån med stor behållning. Proffsig och välregisserad show som visserligen hämmades av vasst arenaljud och bristande spontanitet. Men låtarna och Natalie Maines fanns där med all sin kraft och det räcker för mig. Av någon anledning gick jag därifrån och tänkte på Olle Ljungström. Orsaken var att jag försökte hitta en kontrast till det jag precis upplevt och kom då att tänka på den enda gång jag sett "världens räddaste man" live. Det var på Strand i Stockholm för sisådär 6-7 år sedan.

Den konserten innehöll allt det som jag inte upplevde på Dixie Chicks-konserten. På gott och ont. Det var ett oproffsigt och skakigt framträdande där man som åhörare ständigt höll sig på helspänn för att Ljungström när som helst skulle falla ihop. Texter föll bort och andra oväntade inlägg tillkom. Varken musiker eller publik verkade vara beredda på hans infall som emellanåt upplevdes som teatraliska men som i de flesta fall synliggjorde en bräcklig människas balansgång genom livet. Den fullständiga kollapsen kändes aldrig långt borta. Och det var kanske just därför han var så älskvärd. Han hemlighöll aldrig sina tillkortakommande vilket fick den som lyssnade att känna sig i lite bättre dager. Hans musik lyckades i all sin cynism och sarkasm framkalla känslor av medmänsklighet och värme. Vi har ju på något sätt alla den där dekadenta och misslyckade personen inom oss som vi åtminstone inbillade oss att Olle sjöng om. Den där apan som liknar mig. De flesta håller den inom oss och låter den aldrig få ta makten över våra liv. I Olle Ljungströms fall var det annorlunda vilket gjorde hans levnadsöde nervkittlande.

Jag minns när jag första gången fängslades av hans musik. Det var på den tiden jag jobbade i skivaffär och CD-singlar fortfarande var ett gångbart koncept. Jag spelade då den för tiden alldeles nyutkomna singeln Jag och min far på repeat i butiken. Jag såg den dock som en lyckträff. Jag hade skapat mig en bild av Olle Ljungström som en självömkande och navelskådande storstadsposör som hade allt men gnällde ändå. För mig var han bara en i mängden av alla de kända människor som fanns överallt. Dessutom var jag för ung för att ha någon relation till Reeperbahn som i likhet med musik från samma era och genre känns mycket där och då. Var man inte med går inte känslan att återskapa. Inte för mig i alla fall.

Med tiden har dock hans musik oundvikligen smugit sig på och det har bidragit till att jag med rätta omvärderat min bild av honom. Ju mer jag fick reda på om honom desto mer mottaglig blev jag för hans låtskrivande. Framförallt hans texter. Låtar som Sånt som bara händer, Som du, Kaffe och en cigarett och Jag spelar vanlig blev med tiden betydande referenspunkter i en övergångsfas från ungdom till vuxenliv som både innehåller toppar och dalar. För mig har han dock aldrig varit en albumartist. Plattorna har i mina öronen varit alldeles för ojämna. Men han har bidragit med en mängd låtar som etsat sig fast och för evigt kommer att var en del av min musikhistoria. Han står för ett textförfattande som sticker ut och skiljer sig från mångt och mycket av den svenska låtskrivartraditionen som inte sällan har rötter i den svenska proggen eller den lundellska traditionen där manliga artister (lite väl förenklat) uttrycker sitt missnöje över livets hopplöshet och ensamhet med koppling till samhällets förfall. "De har bränt ner mina barndoms kvarter och nu mår jag skit"-perspektivet. Ljungström var annorlunda och riktade inte sällan udden mot sig själv. Som man bäddar får man ligga. En livsåskådning som jag mer känner igen mig själv i. Även om den givetvis går att ha invändningar emot.

Olle Ljungströms bortgång är givetvis sorglig. En unik röst i svenskt musikliv som aldrig gick att placera i något fack har försvunnit för gott. Sådana artister behövs och han kommer att vara saknad. Men hans död var knappast överraskande. Det kan låta som en efterhandskonstruktion men jag kom hem hem från Dixie Chicks-konserten och tänkte på att det var länge sedan man hörde något om Olle Ljungström. Han har ju haft en förmåga att skapa rubriker och tränga igenom mediebruset. Tanken på att hans dagar nog var räknade fanns där. Det ingick i dramaturgin att Olle Ljungström aldrig skulle få bli gammal. Sveriges sista cowboy.

Vila i frid. Det har du förtjänat.

Tack.