Den konserten innehöll allt det som jag inte upplevde på Dixie Chicks-konserten. På gott och ont. Det var ett oproffsigt och skakigt framträdande där man som åhörare ständigt höll sig på helspänn för att Ljungström när som helst skulle falla ihop. Texter föll bort och andra oväntade inlägg tillkom. Varken musiker eller publik verkade vara beredda på hans infall som emellanåt upplevdes som teatraliska men som i de flesta fall synliggjorde en bräcklig människas balansgång genom livet. Den fullständiga kollapsen kändes aldrig långt borta. Och det var kanske just därför han var så älskvärd. Han hemlighöll aldrig sina tillkortakommande vilket fick den som lyssnade att känna sig i lite bättre dager. Hans musik lyckades i all sin cynism och sarkasm framkalla känslor av medmänsklighet och värme. Vi har ju på något sätt alla den där dekadenta och misslyckade personen inom oss som vi åtminstone inbillade oss att Olle sjöng om. Den där apan som liknar mig. De flesta håller den inom oss och låter den aldrig få ta makten över våra liv. I Olle Ljungströms fall var det annorlunda vilket gjorde hans levnadsöde nervkittlande.
Jag minns när jag första gången fängslades av hans musik. Det var på den tiden jag jobbade i skivaffär och CD-singlar fortfarande var ett gångbart koncept. Jag spelade då den för tiden alldeles nyutkomna singeln Jag och min far på repeat i butiken. Jag såg den dock som en lyckträff. Jag hade skapat mig en bild av Olle Ljungström som en självömkande och navelskådande storstadsposör som hade allt men gnällde ändå. För mig var han bara en i mängden av alla de kända människor som fanns överallt. Dessutom var jag för ung för att ha någon relation till Reeperbahn som i likhet med musik från samma era och genre känns mycket där och då. Var man inte med går inte känslan att återskapa. Inte för mig i alla fall.
Med tiden har dock hans musik oundvikligen smugit sig på och det har bidragit till att jag med rätta omvärderat min bild av honom. Ju mer jag fick reda på om honom desto mer mottaglig blev jag för hans låtskrivande. Framförallt hans texter. Låtar som Sånt som bara händer, Som du, Kaffe och en cigarett och Jag spelar vanlig blev med tiden betydande referenspunkter i en övergångsfas från ungdom till vuxenliv som både innehåller toppar och dalar. För mig har han dock aldrig varit en albumartist. Plattorna har i mina öronen varit alldeles för ojämna. Men han har bidragit med en mängd låtar som etsat sig fast och för evigt kommer att var en del av min musikhistoria. Han står för ett textförfattande som sticker ut och skiljer sig från mångt och mycket av den svenska låtskrivartraditionen som inte sällan har rötter i den svenska proggen eller den lundellska traditionen där manliga artister (lite väl förenklat) uttrycker sitt missnöje över livets hopplöshet och ensamhet med koppling till samhällets förfall. "De har bränt ner mina barndoms kvarter och nu mår jag skit"-perspektivet. Ljungström var annorlunda och riktade inte sällan udden mot sig själv. Som man bäddar får man ligga. En livsåskådning som jag mer känner igen mig själv i. Även om den givetvis går att ha invändningar emot.
Olle Ljungströms bortgång är givetvis sorglig. En unik röst i svenskt musikliv som aldrig gick att placera i något fack har försvunnit för gott. Sådana artister behövs och han kommer att vara saknad. Men hans död var knappast överraskande. Det kan låta som en efterhandskonstruktion men jag kom hem hem från Dixie Chicks-konserten och tänkte på att det var länge sedan man hörde något om Olle Ljungström. Han har ju haft en förmåga att skapa rubriker och tränga igenom mediebruset. Tanken på att hans dagar nog var räknade fanns där. Det ingick i dramaturgin att Olle Ljungström aldrig skulle få bli gammal. Sveriges sista cowboy.
Vila i frid. Det har du förtjänat.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar