måndag 25 december 2017

Årets bästa pop & rock-album 2017

Jag har knappast lyssnat på allt gott som kommit under året. Mitt liv tillåter inte det så ta listan för vad den är. Det enda jag egentligen vill säga är att dessa fem album tillhör mina favoriter från året som gått. Utan att misskreditera något annat album. För er som saknar svensk musik och country så hänvisar jag till min tidigare två inlägg.


1. Susanne Sundfør Music For People In Trouble
Denna multimusikaliska norska var en av två helt nya upptäckter under 2017. Väl medveten om att jag knappast är först på pucken så har jag ändå blivit hänförd av den mångbottnade musikaliska resa Sundfør bjuder oss med på. Här ryms traditionell singer/songwriter-pop med jazz, ambient och klassiska tongångar. En hybrid mellan First Aid Kit, Simone Dinnerstein och Agnes Obel.


2. The War On Drugs A Deeper Understanding
Med mer luft under vingarna svävar Adam Granduciel sig fram i sitt alltmer unika musikaliska landskap som byggs upp med influenser från samtliga decennier sedan rockmusikens födelse.


3. The National Sleep Well Beast
Musik ska byggas utav vemod, av vemod bygger man musik. Så ska det låta. Så mycket bättre!


4. JD McPherson Undivided Heart & Soul
Min andra nya upptäckt från året som gått. Denna 40-åriga Oklahoma musikant har gått mig helt förbi tidigare men från och med nu är det andra tider. Retrorock i ordets mest positiva bemärkelse.


5. Mastodon Emperor Of Sand
Att definiera de progressiva metal-männen från Georgia som pop & rock är kanske fel. Men det är åte det hållet de hela tiden rör sig och de gör de med fortsatt stil och finess. Inte lika starkt album som föregångaren men i mina öron är detta årets bästa hårdrock med möjlig konkurrens från isländska Sólstafir och Queens of the Stone Age.

Om jag hade lagt lite mer tid och eftertanke på denna lista eller kanske utökat den något hade säkerligen album med Joan Shelley, Sean Rowe och Father John Misty dykt upp.

För den som vill ha låtarna kan ju ta del av min 100-lista från året som gått. Då vet ni var ni har mig.

fredag 22 december 2017

Årets bästa country-album 2017


1. Jason Isbell & the 400 Unit The Nashville Sound
Isbell har länge visat att han är en fantastisk låtskrivare men här lyckas han komponera ett album som aldrig känns övermättat, spretigt eller tråkigt. Rakt och enkelt med varierad hastighet på de breda vägarna utan att bli slätstruket eller irrelevant.


2. Margo Price All American Made
En bitterljuv duett med en åldrad Willie Nelson passar utmärkt för denna tid på året. Likt debuten är även detta ett helgjutet album från ytterligare en stjärna på den alternativa countryhimlen.


3. Angaleena Presley Wrangled
Som den tredje länken i supertrion Pistol Annies har hon åtminstone i kvalitét passerat sina två mer kommersiellt uppmärksammade kompanjoner. Detta trots att det smyger sig in en halvtaskig rap i en av låtarna. Att överleva ett sådant, alltför beprövat, grepp gör att plattan kommer upp på samma hyllplan som R.E.M:s Out of Time. Det är inte illa.


4. Chris Stapleton From A Room - Vol 1
Samtidens mest hyllade låtskrivare inom countrymusiken har börjad producera egna album i strid ström. Två album detta år varav jag enbart hunnit lyssna ordentligt på ett av dem. Låtarna håller alltid hög nivå även om jag ibland eftersöker mer variation.


5. Alison Krauss Windy City
En av de största samtida amerikanska artisterna, oavsett kategori, överraskar knappast. Emellanåt så finstämt och tillrättalagt att det blir tråkigt men samtidigt vackert och traditionsenligt där countrymusikens gedigna historia återupplivas på ett värdigt sätt.


Årets bästa svenska album 2017

I år delar jag upp listan i genres. Vet inte varför men jag insåg bara svårigheten i att värdera Ossler jämsides med Alison Krauss och Mastodon. Det gick inte. Här kommer mina fem svenska favoriter från året som gått:


1. Anna Ternheim All the Way to Rio
Jag har emellanåt avfärdat Ternheim som slätstruken trots alla bitterljuva strängar hon kan spela på. Men på den här plattan händer det något. Det klart bästa albumet jag hört från hennes sida.


2. Mariam The Believer Love Everything
Jag köpte föregående album med MTB men blev inte särskilt imponerad av den egensinniga popmusik Mariam Wallentin sysslar med trots att det fanns sekvenser jag gillade. Men här blommar det ut. Jag gillar det. Nästan allting.


3. Loney Dear Loney Dear
Efter sex års väntan var min förväntningar höga. Kanske lite för höga eftersom min reaktion när jag lyssnade på plattan första gångerna var lite sval. Men det här bra. Mycket bra. Men kanske inte den sensation jag anser Emil Svanängens talang borde inrymma. Jag hoppas på mer inom en överskådlig framtid.


4. Ossler Evig himmelsk fullkomning
Ingen sjunger svensk blues som Pelle Ossler. Allt går i moll. Det är vackert.


5. Slowgold Drömmar
Rapid Eye Movement-pop utan några som helst referenser till rockgiganterna i Athens. Amanda Wernes röst är speciell och musiken svävar fram och det är svårt att ta på vad det är som ljuder ur högtalarna. Men det är vackert.

fredag 1 december 2017

Det här var ju trevligt...

Det var en sån där mörk, blåsig och regnig fredagseftermiddag i November. Ett sånt där grisigt, vertikalt regn som har blivit lite av sydvästra Skånes kännemärke. Hade det funnits ett landskapsväder, likt landskapsdjur eller landskapsblomma, hade Skåne haft vertikalt regn som sitt. Jag var på väg hem från jobbet och cyklade igenom S:t Lars-parken i Lunds ytterkant, en plats som tidigare inrymde ett av de mer berömda mentalsjukhusen i landet men numera har lokalernas verksamhet bytts ut mot skolor, ålderdomshem och företagande. Där finns även en butik vid namn HepCat Store. En butik som utöver eldsjälar består av mode, attiraljer och vinylskivor inom nischade områdens såsom rockabilly, surf, punk, americana och country. En smått fantastisk retrobutik, vars ägare även driver ett eget skivbolag; Heptown Records. Jag vill rekommendera ett besök för er som har något som helst intresse för den amerikanska rockmusikhistorien.


Just denna Black Friday-eftermiddag utgjorde butiken en oas när jag beslutade för ett spontant och förutsättningslöst besök. Mest för att jag inte orkade plågas av fortsatt cyklande i novemberregnet. Väl inne i butiken blev jag bjuden på såväl kokt korv som kaffe vilket gjorde mig välvilligt inställd till att köpa några plattor. Och så blev det. Dels en välkänd Stax-samling men det bästa av allt var en ren chansning från min sida. Butiken skyltade med JD McPhersons platta Undivided Heart & Soul som släpptes i oktober. Det var länge sedan jag köpte en platta på bara omslaget men när jag även såg att min gunstling Parker Millsap hade medverkat med låtskrivandet var skivan redan i princip köpt och jag blev knappast besviken när jag kom hem och lyssnade. Vilket sväng! Jag vet, nu lät jag gubbig men det är ju precis det jag är.


McPherson har, likt Parker Millsap, sina rötter i Oklahoma med en akademisk bakgrund inom mediavärlden. Han är nyss fyllda 40, knappast någon duvunge i sammanhanget, men detta är enbart hans tredje soloplatta. Han har samarbetat med såväl The Queens Of Stone Ages frontman Joshua Homme som Dan Auerbach (The Black Keys). Något som inte känns helt oväntat då du lyssnar på musiken som i första hand präglas av sextiotalsinfluenser med allt från rockabilly, soul och r'n'b. Det handlar om retrorock i ordets mest moderna bemärkelse och väl värt att lyssna på. Årets mest oväntade inköp visade sig bli ett av de bästa. Det är inte alltid det blir så men denna gång blev det något som lyste upp i höstmörkret och på den sista biten hem på cykeln kändes novemberregnet inte längre lika påfrestande. Tänk vad ett skivköp kan betyda.