fredag 28 februari 2014

Champs - My Spirit Is Broken

Som lundabo har vi av främst regionala skäl Sydsvenskan som morgontidning. Tidningens behållning är musikredaktionen och kanske främst Håkan Engströms musiktips som dyker upp på onsdagarna. Jag vet visserligen inte om jag köper deras nya koncept att ta bort recensioner och ersätta med små krönikor som tidningens musikjournalister skriver om aktuell och nyutgiven musik men i vilket fall gick jag i gång på ett tips som Engström förmedlade i denna veckas krönika.

Det handlar om den brittiska duon Champs som är aktuella med sitt debutalbum Down Like Gold. Jag har inte haft möjlighet att lyssna på mer än det som i nuläget finns på Spotify och You Tube men jag fastnade för låten My Spirit Is Broken. Engström drar paralleller till R.E.M vilket knappast är missvisande. Och när någon jämför musik med tidiga R.E.M så lyssnar jag. Musiken andas även sent 60-tal och grupper som Love och The Velvet Underground kan nämnas i sammanhanget men här finns även mycket från 90-talets indierock integrerat i musiken och emellanåt förs mina tankar till The Stone Roses. Hur som helst så låter det mycket lovande och jag hoppas att det håller hela vägen



Skivmässa i Lund!

Tänkte bara påminna om att det i morgon, lördag den 1 mars, är skivmässa i Lunds stadshall mellan kl 12-16. Personligen hoppas jag magsjukan då gjort sitt för denna gång så att jag kan vara där och rota i backarna efter nya fynd. Om inte så ligger jag nog kvar i soffan, tycker synd om mig själv på ett sådant där manligt, bräckligt sätt och fortsätter lyssna på Doug Paisleys Strong Feelings. Fortfarande årets bästa skiva!

måndag 24 februari 2014

Jennie Abrahamson och en björnromans

För drygt ett decennium sedan var jag på en trivsam konsert med Tomas Andersson Wij. Ett minne jag bar med mig från konserten var förbandet och, om jag nu minns rätt, även kompbandet Yukon AK. Det här var i en period då jag svalde countrydoftadande americana med hull och hår och det var en av anledningarna till varför jag lade Yukon AK på minnet. En svensk grupp inom denna genre var fortfarande ganska ovanligt. Jag minns i ärlighetens namn inte hur deras musik skulle stå sig ur ett nutida perspektiv men vad jag då inte hade en aning om var att det i bandet gömde sig musikalsik begåvning som tio år senare skulle fånga mitt intresse igen. Jennie Abrahamson har efter att gruppen lade ner sin verksamhet fortsatt ge ut musik på egen hand som av någon anledning gått mig helt förbi. Det är först med hennes alldeles färska album Gemini Gemini som jag har fått upp ögonen för denna skönsjungande naturbegåvning. Atmosfärisk och vacker popmusik som rör sig i ett musikaliskt landskap där artister som Ane Brun, Agnes Obel och Anna von Hausswollf tidigare har väglett mig. Det finns något skandinaviskt vemod i tonen som jag uppskattar hos dessa. En förkärlek jag verkar dela med bland annat Peter Gabriel. Åtminstone då det handlar om Abrahamson och Brun.

Den 2:a april spelar Jennie Abrahamson på Victoriateatern i Malmö och då hoppas jag att jag också kommer kunna vara där. Ni kan alltid se videon, Phoenix, nedan även om jag fastnade ännu mer för låtarna Snowstorm och The War som ni hittar som inledande spår på albumet.

torsdag 20 februari 2014

Royal Blood - Ränderna går aldrig ur

Modern hårdrock är en svår genre för mig. Hur mycket jag än letar hittar  jag sällan rätt. Jag kan visserligen hitta en och annan favorit i grupper som Baroness, Mastodon och Volbeat men i förhållande till övrig musik jag intresserar mig för så är det marginellt. Inte sällan blir det för mycket drakar, fantasy och demoner och då tappar jag lätt sugen. Visst, det tillhör genrens stilmarkörer men år 2014 borde genren inrymma annat också.

Kanske är den brittiska duon Royal Blood någonting på tråden. De har jämförts med The White Stripes och The Black Keys men för mig låter de mer som ett pånyttfött King's X och det bästa av 90-talets flanellrock ligger inte långt borta. Det låter mycket lovande tycker jag. Här är videon till deras första singel, Out of the Black, som gavs ut förra året och jag gillar även den senaste singeln Little Monster som ni hittar på min spotifylista över aktuella favoriter från 2014. Jag hoppas på mera från Royal Blood.

onsdag 19 februari 2014

The Afghan Whigs kommer igen

Efter 16 års frånvaro som grupp är The Afghan Whigs aktuella med ett comebackalbum. Centralgestalten Greg Dulli har visserligen varit produktiv under namn som The Twilight Singers och The Gutter Twins men den senaste singeln; Algiers, är det mest inspirerande jag hört från den känslosamma alternativrockaren på länge. Det lovar gott inför albumet Do to the Beast som kommer att ges ut i mitten av april:

Muskler, hjärta och hjärna: Jimbo Mathus

Jag vet inte mycket om Jimbo Mathus mer än att han har gett ut skivor under olika namn och konstellationer sedan slutet av 1990-talet. Jag vet också att han i början av sin karriär samarbetade med Andrew Bird men längre än så sträcker sig inte mitt kunnande och orkar inte anstränga mig för att ta reda på mer. För det räcker att lyssna på musiken. Den säger tillräckligt och Mathus alldeles färska skiva Dark Night Of The Soul tillhör, ur mitt gubbrockiga perspektiv, ett av årets mest intressanta skivsläpp hitintills. Tillsammans med Doug Paisleys Strong Feelings.

Skivan utgör en för mig efterlängtad balans mellan kraft, teknik och känsla. Här finns musikaliska gitarrmuskler att avnjuta, tårar att torka, texter att tolka och musikalisk begåvning att imponeras av. I musiken finns det tydliga spår av rockhistorien där country, blues, soul och gospel trängs vid sidan om varandra. Referenserna är många och den mest direkta är kanske The Band, men det finns också mycket Dylan, Stones, Kris Kristofferson och Van Morrison förpackat i ett snyggt men något kantskadat paket. Bitvis inte helt olikt det undersköna musikaliska äventyr som Jonathan Wilson gav sig ut på förra året men mindre Pink Floyd och mer Little Feat även om låttitlar som Shine Like A Diamond för tankarna till de förstnämnda. Inledande titelspåret är fantastiskt i all sin trevande och skeva enkelhet och Medicine är en låt som en 70-tals Dylan i högform skulle kunnat ha skrivit. I ärlighetens namn inte allt för olik One More Cup of Coffee.

Hur som helst, jag tycker ni ska lyssna på Jimbo Mathus & The Tri-State Coalition:

fredag 14 februari 2014

Om Little Feat, Lowell George och hur countryn förenar.

1996 låg Jill Johnson på svensktoppen tillsammans med Jan Johansen med låten Kommer tid, kommer vår. Samma år medverkade punkgruppen Candysuck, med Marit Bergman som frontfigur, på samlingsskivan Fuck Hell - This Is A Tribute to Bad Religion. Att dessa två musikprofiler, från skilda världar, 18 år senare skulle förenas på en veranda i Nashville och spela country ihop var nog inte många som förutspådde. Men det gjorde de och det ser jag som ytterligare ett belägg för att god country förenar. Ibland åtminstone. Hur som helst så bjöd det fjärde avsnittet av Jills veranda, Nashville återigen på utsökt underhållning och jag rekommenderar alla musikintresserade att följa serien. Bildproduktionen, personporträtten av lokalbefolkningen och val av bakgrundsmusik är nog det som imponerar mest på mig. Att de i första avsnittet använde ett stycke ur 16 Horsepowers Hutterite Mile, en av mina absoluta favoritlåtar genom alla tider, som bakgrundsmusik fick ju mig att köpa hela programserien med hull och hår. Jag är ganska lättfotad när det kommer till bra musik. I senaste avsnittet med Marit Bergman använde de på ett lika smakfullt sätt sig av Little Feats Roll Um Easy. Även det är en fantastisk låt hämtat från den utmärkta skivan Dixie Chicken från 1973.


Little Feat var under inledningen av 1970-talet ett fantastiskt bra countrydoftande rockband med sydstatsaccent. Deras tre (fyra med lite god vilja) första album håller högsta kvalité och ligger väl i nivå med det bästa av grupper som The Band och Grateful Dead. De fick dock aldrig någon draghjälp av artister likt Bob Dylan och det kanske bidragit till att de hamnat lite i skymundan. Gruppens centralfigur Lowell George, som på 1960-talet en kort period varit en del av Frank Zappas grupp Mothers of Invention, brukar räknas till en av rockens bästa slidegitarrister och gruppens musikaliska förmågor är något som varit deras signum. Deras mest kända låt, även om de aldrig nådde några stora kommersiella framgångar, är låten Willin' som finns med på de två första plattorna fast i olika versioner. Versionen från det andra albumet Sailin' Shoes är klart bäst. Men deras bästa album är i mitt tycke Dixie Chicken. Albumet utgör en perfekt mix av New Orleans-doftande soul, country och blues med en lagom gnutta psykedelia. Men det tar aldrig överhanden utan helheten är jämn och det finns inga svackor. Bland guldkornen sticker ovan nämnda Roll Um Easy ut tillsammans med den funkiga Two Trains. Men man får ju inte heller missa Allen Toussaints souliga On Your Way Down eller den sköra och släpigt vackra Kiss It Off. Som sagt, det finns många skäl till att lyssna på albumet.

Little Feats fortsatta produktion blev desto ojämnare och de nådde aldrig samma höga nivå igen även om deras livealbum Waiting For Columbus från 1978 räknas till en av deras största framgångar, både konstnärligt och kommersiellt. Det närmaste man kommer Dixie Chicken igen vad gäller studioalbum är Lowell Georges soloalbum Thanks, I'll Eat Here från 1979. Skivomslaget tillhör ett av de fulare i rockhistorien, ser ut som en reklamfolder från Jehovas vittne, men innehållet är desto bättre. Åtminstone första halvan av albumet som doftar utsökt funkig soulmusik. Skivans andra hälft är lite mer spretig och ojämn även om jag gillar den andligt sentimentala Find A River. Även här är det ett bidrag av Toussaint, What Do You Want The Girl To Do, som tillhör favoriterna men även George egna Honest Man står sig stark. Ett album väl värt att uppmärksamma och att köpa om ni hittar det till bra pris på någon vinylbörs. Tyvärr dog Lowell George bara några månader efter att soloskivan släpptes av en drogrelaterad hjärtattack, 35 år gammal. Little Feat fortsatte att ge ut skivor men det vet jag inte om det är värt att nämna i sammanhanget.

För er som vill få en sammanfattning av det bästa med Little Feat och Lowell George kan ta del av den här spotifylistan:

onsdag 12 februari 2014

The Brothers & Sisters Of LA: Dylan's Gospel

Riktigt stora artister lyckas skapa musik som innehåller flera dimensioner, såväl musikaliskt som själsligt. Det är sådan musik som får epitetet "tidlös" och har ett så brett spektra av tolkningsmöjligheter att musiken träffar rätt hos människor i många olika sammanhang. Sammanhang som upphovsmannen eller kvinnan själva inte kunde ana att deras musik skulle bli en del av. Bob Dylan hör givetvis dit. Tom Waits, Bruce Springsteen, Mickey Newbury, Carole King och Paul Simon går nog också att räkna in. Det är väl så det är med allt konstnärligt utövande som har ett bestående värde. För snäva tolkningsramar skapar sällan stor konst och det är ofta det som är problemet med till exempel allt för uppenbar politisk och ideologisk musik.


Det var kanske därför inte så oväntat att Bob Dylans musik redan i slutet av 1960-talet skulle spelas in av en kör som framför några av hans mest berömda låtar i gospeltappning. Detta var långt före hans riktiga (underskattade) gospeltrilogi av album som gavs ut vid övergången mellan 1970- och 80-tal, varav några hamnade på den fina gospelhyllningen Gotta Serve Somebody - The Gospel Songs Of Bob Dylan från 2003. Men det är inte det albumet som jag nu vill uppmärksamma.

Initiativet till albumet Dylan's Gospel framfört av The Brothers & Sisters of LA togs av producenten Lou Adler som bland annat var inblandad i Carole Kings miljonsäljare Tapestry. Kören bestod av etablerade och professionella gospelsångare och kompmusiker, vilket tydligt hörs på kvalitén. Bitvis låter det helt fantastiskt bra. Detta album har under lång tid varit svårt att få tag på men kommer under våren att återutges och får därför tillfälle spridas till en större publik igen. Det förtjänar den, inte minst för den fina versionen på I Shall Be Released. Den låten är ju på flera plan en gospellåt redan från början och det visade inte minst The Band i sin fantastiska tolkning. Men även flertalet av de övriga låtarna funkar förvånansvärt bra. Det här är en perfekt introduktion till gospelmusiken för den oinvigde som vill undvika uttjatade standards men ändå söker syndernas förlåtelse och frälsningens effekt i musiken. Sedan går det ju alltid att leta sig vidare med hjälp av The Blind Boys Of Alabamas fina Spirit of the Century från 2001. Det är gospelmusik i min smak.

Jag har själv ett CD-exemplar som gavs ut i början av 2000-talet men blir förvirrad av årtalet. Det står i texthäftet att skivan gavs ut 1971 men när jag läser om återutgivningen står det 1969. Detta är ju bara en fråga som berör den mest nördige och därför brottas jag vidare med den i min ensamhet. Men är den någon som kan hjälpa mig? Hör av er i så fall för frågor likt detta riskerar att påverka min sömn. Om det nu var 1969 vilket en del anger så var Adler och gospelkören snabba med att plocka upp Lay Lady Lay som Dylan själv gav ut på det fina albumet Nashville Skyline från samma år.

Hur som helst, det viktigaste är ju att ni lyssnar på musiken. Här får ni ett smakprov:

tisdag 11 februari 2014

Ny upptäckt på välkända marker: Jamestown Revival

Jag var ute på tunn is förra veckan då jag i ett inlägg hyllade Daft Punks hypermoderna elektroniska disco för vuxna. En hyllning jag givetvis står fast vid men knappast något musikaliskt område jag normalt brukar befinna mig inom i mitt ständiga sökande efter de perfekta skivorna. Det känns därför tryggt att inleda denna vecka med att återvända till fast mark och mer bekanta musikaliska landskap. Men upptäckten är ändå ny.


Jamestown Revival är ett alternativt countryrockband som egentligen inte bjuder på något nyskapande. Det går att dra referenser till andra moderna americana-aktörer som The Avett Brothers, Band of Horses och The Lumineers. Kläderna är desamma om än med lite mer touch av melodiös västkustkänsla. Det är i vilket fall musik som jag bitvis går igång på och får mig att inse hur mycket bra musik det finns därute. Jamestown Revival består av duon Jontathan Clay och Zach Chance och de är i dagarna aktuella med sitt debutalbum Utah. Ett album som är inspelat i en liten bergsbelägen stuga ute på landsbygden i just Utah och bara det beskriver mycket av musikens innehåll. Vissa delar är visserligen lite slätstrukna men likt bergen i Utah är topparna höga. Om ni inte tycker beskrivningen räcker kan ni ju alltid lyssna på skivan på Spotify eller varför inte titta på följande video:

lördag 8 februari 2014

Jills veranda är så mycket bättre

Det finns många TV-program nuförtiden som syftar till att återuppliva, hylla och analysera folks karriärer inom såväl film, teater, sport som musik. Så mycket bättre, Pluras kökStjärnorna på slottet, Mästarnas mästare, En clown till kaffetTack för musiken har samtliga några gemensamma drag över sig och är tydliga symptom på att populärkulturen har åldrats och börjar närma sig pensionsåldern. Det är nu 58 år sedan Elvis Presley släppte sitt debutalbum och det är samma ålder som på några av våra mest folkkära idrottare. Jag kan roas av dessa program emellanåt men skämskudden kommer lätt fram då artister, skådespelare och idrottsstjärnor (ibland aningen krystat) ska hylla och framhäva varandras storhet. Jag kan betvivla äktheten i dessa generöst förmedlade rosor men vem är jag att avgöra detta. Det är ju bara en personlig känsla.

Det mest intressanta program jag sett inom denna typ av underhållning, även om jag enbart sett ett par avsnitt än så länge och att det kanske inte går att dra något direkt likhetstecken med ovan nämna program, står Jill Johnson för. Lite oväntat och kanske just därför blir det så bra. I programserien Jills veranda, Nashville bjuder hon hem svenska artister till sin range i Nashville och musicerar tillsammans med dem. Det påminner om ett Pluras kök fast med kläderna på, i nyktert tillstånd och med lite vidare vyer. Första avsnittet med Titiyo är ett utmärkt exempel på hur bra musik-TV ska göras. Det som gör det hela intressant är att programmet inte syftar till att rikta uppmärksamheten på varken programledarens eller gästens, i detta fall Titiyos, egna musik utan istället fokusera på deras förhållningssätt till musiken och det är allt som oftast minst lika intressant. Artister som enbart sitter och pratar om det som det själva har gjort är ju inte så rogivande i längden eftersom det, framförallt i dessa tider, går enkelt att söka upp på egen hand. Att däremot höra Titiyo prata om Emmylou Harris har ett helt annat värde och får mig att vilja lyssna mer på båda dessa artisters musik.

I första programmet av Jills veranda kom en för mig tidigare okänd kvinnlig countryartist att hamna i fokus. Hennes namn är Linda Martell och verkar haft ett levnadsöde som nästan kan liknas med Sixto Rodriguez. Hon var den första svarta kvinna som uppträdde på den legendariska Nashville-scenen Grand Ole Opry och släppte sin debutskiva 1970 men därefter hände det aldrig så mycket mer på musikfronten. Ni får själva titta på programmet om ni inte redan gjort det så får ni veta mer. Hur som helst blev jag glad av att Martells skiva finns på Spotify och tänkte därför sprida den här:

Till sist började även gubben dansa

Det tog mig nästan ett år att förstå hur bra Daft Punks senaste album, Random Access Memories, är. Skivan har hyllats från diverse olika inflytelserika och "crediga" håll i över ett år och blivit utsedd till årets bästa skiva i tidningars och på olika sajters årsbästalistor över 2013. Men jag ville inte riktigt förstå. Visst tyckte jag att Get Lucky och Give Life Back To Music var svängiga låtar precis som jag en gång i tiden fastnade för Da Funk. Men när deras superhypade och hyllade debut kom för drygt 15 år sedan tyckte jag att skivan i min smak var överskattad inte höll hela vägen. Åtminstone inte i längden. Det ska kanske tilläggas att varken disco eller elektronisk dansmusik är min gebit vilket ni som av misstag råkat läsa mina inlägg här på bloggen tidigare säkert redan insett.

I vilket fall var det först när en musikintresserade barndomsvän hyllade albumet som jag förstod att det kanske var något speciellt med skivan trots allt. Denna gode vän, vi kan kalla honom Niklas, är inte av det slag att han följer rådande hipster-trender. Snarare tvärtom och det är det som får mig att lyssna på hans rekommendationer. För mig har Daft Punk varit förknippat med hype och det har fått mig att backa och betraktat det hela som en fluga ur mitt mest gubbiga perspektiv. Men när min vän, som kan lyssna på allt från italiensk schlager,Vivaldi, Stones, Kiss och Nationalteatern samtidigt och dessutom har en känsla för bra ljud, beskrev den näst intill som ett mästerverk förstod jag att detta måste vara mer än en hype. En orsak till att jag nästan gick helt förbi albumet är Spotify. Denna, på många sätt fantastiska men ack så förledande, musiktjänst uppmuntrar till ett ytterst flyktigt beteende där jag ofta lyssnar på musiken med dålig ljudkvalité ur iphone eller laptop med undermåliga hörlurar vilket riskerar att påverka ens omdöme negativt. Random Access Memories är ett album i ordets rätta bemärkelse med en fantastisk ljudbild och förtjänas att behandlas därefter. Då går Spotify bort. Istället krävs det både sinnesro och bra ljudkvalité. Det är först nu jag har fått tillfälle att lyssna på albumet med dessa förutsättningar och då inser jag hur bra det är.

Det här är ju så mycket mer än bara modern elektronisk discomusik. Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Home-Christo, som utgör huvudpersonerna i DJ-duon, är inte bara 2000-talets svar på Neil Rodgers och Bernard Edwards utan även på Donald Fagen och Walter Becker. Visst de använder en helt annan teknik och deras låtbyggande baseras på andra grundstenar men effekten blir densamma som i de stiligaste Steely Dan-låtarna, filtrerade genom ett harmoniskt Kraftwerk-filter. Det här är vuxenorienterad disco som uppmuntrar till mogendans i vardagsrummet framför välljudande högtalare.

Jag ska nog plocka fram min gamla Homework-CD och kanske reviderar jag min uppfattning om albumet och börjar dansa här hemma i mitt vardagsrum med en publik bestående av min son och fru som uppgivet suckar och konstaterar att min 40-årskris började lite väl tidigt. Men det är det värt.

torsdag 6 februari 2014

Mer Doug! Och lite Feist. Inte illa.

När en nyfunnen favorit förenas med en något äldre uppstår ju lite av en magisk känsla. Sött som lönnsirap men utan att kladda. Kanada visar upp sig från sin vackraste sida när Doug Paisley och Leslie Feist förenas i en vacker duett från Paisleys föregångare till årets Strong Feelings. Bakgrundsbilden nedan är missvisande, låten hör hemma på albumet Constant Companion.

Doug Paisley hyllar rötterna

Ett av årets hitintills mest glädjande skivsläpp står den kanadensiska singer/songwritern Doug Paisley för. Hans tredje album Strong Feelings tillhör en av mina nyinköpta vinylfavoriter just nu. Med rötter i 70-talets country/folk-rock framför Paisley vackra, melankoliska låtar med en nästintill crooner-doftande röst som för tankar till de mer nedtonade bitarna med artister som Guy Clark, John Prine och Jerry Jeff Walker. Att sedan den forne The Band-medlemmen Garth Hudson står för klaviaturspelandet på skivans förste hälft visar på den vördnad Paisley har för sina rötter och traditionen, både regionalt och musikaliskt. Och vackert är det, kanske inte banbrytande, men fantastiskt vackert på ett tillbakalutat och ödmjukt sätt. Som en hyllning till den nordamerikanska musikhistorien. Albumet finns i nuläget inte på Spotify men går att beställa till bra pris hos bland annat Ginza just nu. Gör det!



Parker Millsap (utan skägg)

Parker Millsap är ett namn att hålla koll på för den som gillar countrydoftande roots-musik. Han är i dagarna aktuell med sitt andra album som jag läst diverse lovord om vilket väckt min nyfikenhet. Jag har dock inte lyssnat på albumet än. Här kommer i alla fall ett smakprov från hans förra album:

måndag 3 februari 2014

En man och hans gitarr: David Ramirez. En till!? Orkar vi...

Ytterligare ett stjärnskott på den blåa singer/songwriter-himlen? Eller bara ett till hipsterskägg i Bob Dylan-kostym? Hur som helst tycker jag David Ramirez låter mycket lovande. Den vemodige amerikanen har redan lyckats göra sig ett namn i underground-kretsar runt om i sitt hemland och jag hoppas han når längre än så och följer upp Jason Isbells succé från förra året. Låten ni kan höra nedan, The Bad Days, är från förra årets EP The Rooster som ni lätt kan hitta på Spotify om ni, likt bloggaren själv, tycker att detta är njutbart:

lördag 1 februari 2014

Mera skägg - Nathaniel Rateliff

För er som som föll för Mumford & Sons och The Lumineers och fortfarande är sugna på mer men något lugnare bör lyssna på albumaktuelle Nathaniel Rateliff. I stämning och känsloläge kanske närmaste referensen skulle vara Bon Ivers debutalbum. En del kanske tycker att det börjar bli ett skägg för mycket och att det knappast blir unikt längre. Men jag kan inte låta bli att gilla det jag hör så jag hoppas ni lyssnar:

2014 (so far, so good, so what...!?)

För er som vill följa med på mina upptäckter för 2014 rekommenderar jag er att följa min Spotify-lista över ny musik för året. Max en låt från varje nytt album inom varierande stilar. Jag tar gladeligen emot tips över sådant som saknas. Låtar kommer och går men det bästa består. Här hittar ni spellistan:

Lyssna på Det stora monstret

Det var länge sen jag fastnade för något nytt på svenska. Därför blev jag desto gladare när jag hörde skivdebuterande Det stora monstret. Bakom artistnamnet gömmer sig göteborgaren Jacob Johansson och jag vet inte mycket om honom mer än att han har potential att bli en John Holm för 10-talet. Tillsammans med Damien Jurados senaste är det nog det mest spännande av det nya jag lyssnat på under inledningen av 2014. Lyssna ni med: