Till sist började även gubben dansa

Det tog mig nästan ett år att förstå hur bra Daft Punks senaste album, Random Access Memories, är. Skivan har hyllats från diverse olika inflytelserika och "crediga" håll i över ett år och blivit utsedd till årets bästa skiva i tidningars och på olika sajters årsbästalistor över 2013. Men jag ville inte riktigt förstå. Visst tyckte jag att Get Lucky och Give Life Back To Music var svängiga låtar precis som jag en gång i tiden fastnade för Da Funk. Men när deras superhypade och hyllade debut kom för drygt 15 år sedan tyckte jag att skivan i min smak var överskattad inte höll hela vägen. Åtminstone inte i längden. Det ska kanske tilläggas att varken disco eller elektronisk dansmusik är min gebit vilket ni som av misstag råkat läsa mina inlägg här på bloggen tidigare säkert redan insett.

I vilket fall var det först när en musikintresserade barndomsvän hyllade albumet som jag förstod att det kanske var något speciellt med skivan trots allt. Denna gode vän, vi kan kalla honom Niklas, är inte av det slag att han följer rådande hipster-trender. Snarare tvärtom och det är det som får mig att lyssna på hans rekommendationer. För mig har Daft Punk varit förknippat med hype och det har fått mig att backa och betraktat det hela som en fluga ur mitt mest gubbiga perspektiv. Men när min vän, som kan lyssna på allt från italiensk schlager,Vivaldi, Stones, Kiss och Nationalteatern samtidigt och dessutom har en känsla för bra ljud, beskrev den näst intill som ett mästerverk förstod jag att detta måste vara mer än en hype. En orsak till att jag nästan gick helt förbi albumet är Spotify. Denna, på många sätt fantastiska men ack så förledande, musiktjänst uppmuntrar till ett ytterst flyktigt beteende där jag ofta lyssnar på musiken med dålig ljudkvalité ur iphone eller laptop med undermåliga hörlurar vilket riskerar att påverka ens omdöme negativt. Random Access Memories är ett album i ordets rätta bemärkelse med en fantastisk ljudbild och förtjänas att behandlas därefter. Då går Spotify bort. Istället krävs det både sinnesro och bra ljudkvalité. Det är först nu jag har fått tillfälle att lyssna på albumet med dessa förutsättningar och då inser jag hur bra det är.

Det här är ju så mycket mer än bara modern elektronisk discomusik. Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Home-Christo, som utgör huvudpersonerna i DJ-duon, är inte bara 2000-talets svar på Neil Rodgers och Bernard Edwards utan även på Donald Fagen och Walter Becker. Visst de använder en helt annan teknik och deras låtbyggande baseras på andra grundstenar men effekten blir densamma som i de stiligaste Steely Dan-låtarna, filtrerade genom ett harmoniskt Kraftwerk-filter. Det här är vuxenorienterad disco som uppmuntrar till mogendans i vardagsrummet framför välljudande högtalare.

Jag ska nog plocka fram min gamla Homework-CD och kanske reviderar jag min uppfattning om albumet och börjar dansa här hemma i mitt vardagsrum med en publik bestående av min son och fru som uppgivet suckar och konstaterar att min 40-årskris började lite väl tidigt. Men det är det värt.