onsdag 26 september 2012

Ännu mera David Eugene Edwards

Jag hade helt missat att David Eugene Edwards hade gett ut ännu ett album under namnet Wovenhand; The Laughing Stalk, i början av denna månad. Kanske inte så konstigt eftersom hans skivsläpp inte får någon större uppmärksamhet i media nuförtiden, vilket är en följd av att det knappast är publikfrieri som den forne Sixteen Horsepower-mannen har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Han har blivit allt mer konsekvent förankrad i sitt mörka, apokalyptiska domedagssound där hans kristna tro och bibliska referenser får ta allt större utrymme i texterna. Något som den svenska popjournalistkåren inte alltid är helt bekväma att handskas med.

Intet nytt vad gäller den innehållsmässiga tematiken på detta album heller, men däremot har musiken förändras något. Med ett utökat antal musiker i bandet har distade gitarrer fått ett allt större utrymme på bekostnad av banjon och musiken har gått mot rakare, svulstigare och tyngre hårdrock. Att den forne Einstûrzende Neubauten-medlemmen Alexander Hacke har varit med i produktionen bidrar till att musiken även närmar sig industriell gothrock, något som inte är helt överraskande för de som följt Edwards karriär under en längre tid. Countryinfluenserna är inte längre lika uppenbara och delvis påminner det om ett par av de starkare spåren som fanns på skivan Ten Stones från 2008. Trots detta tycker jag albumet är mer lättillgängligt än på länge och låtarna, som fortfarande har en välbekant struktur, har mer energi och driv i sig än på föregångaren The Threshingfloor. Som redan DEE-frälst så finner jag njutning i det jag hör och ser det som en musikalisk nytändning, men det kommer knappast locka särskilt många nya lyssnare. Vill man ge sig in i Edwards magiska värld är det fortfarande bättre att börja med Sixteen Horsepowers album.

Här har ni i vilket fall ett smakprov från senaste albumet:

Skivtips: Baroness - Yellow & Green (2012)

Den bästa musiken görs inte sällan av artister och grupper som hittar inspiration från en rad olika musikstilar och ser bortom sin egen genres snäva ramar. Detta gällar grupper och artister som Led Zeppelin under tidigt 70-talet, Thin Lizzy i mitten av samma decennium, The Clash 1979, R.E.M på 80-talet, Sixteen Horsepower omkring år 2000, PJ Harvey och My Morning Jacket under det senaste årtiondet och Tom Waits under princip hela hans karriär. Gemensamt för dessa är att de med ett brett spektra av influenser har lyckats skapa sammanhängande musik och som trots uppenbara låtstölder förmår att forma en egen musikalisk identitet som ansetts banbrytande. Till den skaran skulle jag även vilja lägga till det amerikanska hårdrocksbandet Baroness som i år har gett ut ut sin fjärde skiva, ett dubbelalbum med den färglada titeln Yellow & Green. Att likställa dem med någon av ovan nämnda storheter är kanske att gå lite väl långt, men det Baroness gör för 2010-talet är inte helt olikt det Led Zeppelin bidrog med i samband med att deras tredje skiva gavs ut 1970, då de lyckades få in amerikansk blues och country beblandat med brittisk folkrock i sin musik på en och samma skiva samtidigt som de framställdes som hårdrockens pionjärer.
Baroness Yellow & Green

Baroness har under de senaste fem åren gjort sig kända som ett progressivt metalband med rötter i trash och klassisk hårdrock och agerat förband åt grupper som Metallica och Mastodon. Det går att dra musikaliska paralleller till just Mastodon, men på deras senaste album visar de upp ett brett register där det även går att hitta musikaliska likheter med grupper som Fleet Foxes och Midlake, fast i ett melodiöst metalformat. Det har oftast setts som något fult att beblanda pop- och rockmusik med hårdrock. Det blir inte sällan utskällt från båda läger. Metalpuritanerna anser att det är ett svek mot genrens ideal att vara svårtillgängliga för den breda massan, medan indiepopfolket fnyser åt att de är ulvar i fårakläder som vill smyga in stadiumrockande gitarrsolon i popmusiken. Men denna typ av kritik är sällan värd att lyssna på och att sträva mot någon slags renodlad genre är ett föråldrat sätt att betrakta musik på.

Baroness senaste album skiljer sig ganska mycket från deras tidigare alster och det är knappast någon underdrift att säga att de har gått mot ett mjukare och mer poporienterat sound. Musiken är rakare och sångaren John Dyer Baizley sjunger mer än det avgrundsvrål som dominerat tidigare skivor. Jag skulle även kunna säga att det är en mer mogenorienterad hårdrock vi möter, ett begrepp som säkerligen skrämmer iväg en del lyssnare, men musiken innehåller ändå så pass mycket energi att det aldrig blir tråkigt. De bjuder även på vacker och stämningsfull stämsång, inte minst i den Midlake-doftande Twinkler. Som bäst blir det annars i låtar som Take My Bones Away, Back Where I Belong, Sea Lungs och den lugna balladen Eula. Som så ofta med dubbelalbum så håller inte allt material samma nivå hela vägen och det finns en del transportsträckor. Samtidigt så ger dubbelformatet en möjlighet att utforska skivan under en längre tid och hitta nya dolda finesser. Framförallt är det fantastiskt roligt att lyssna på musik av artister som själva har ett stort intresse för musik, oavsett genre. Därför tycker jag fler ska lyssna på denna skiva.

torsdag 20 september 2012

3730 LÅTAR: 16 till 25

Här kommer fortsättningen på min evighetslista:

Helplessly Hoping - Crosby, Stills & Nash
Vacker stämsång från ett stilbildande album från 1969 som under 2000-talets folkrockstrend upplevt en värdig renässans. Detta gjordes innan Neil Young gjorde entré i supergruppen.

Marry Song - Band of Horses
En vacker efterföljare till föregående låt med CSN&(Y) med albumaktuella Band of Horses. Låten är från 2007 års Cease To Begin, deras hitintills starkaste album.

Tiger Mountain Peasant Song - Fleet Foxes
Ytterligare ett band som har rötter i CSN&(Y):s  folkrock. En vacker låt som står stadigt på egna ben.

Thirteen - Big Star
Kultförklarat powerpop från tidigt 70-tal. En låt som Håkan Hellström gjort en svensk version på. Originalet är dock svårt att överträffa. Skriven av det missanpassade radarparet Alex Chilton och Chris Bell.

I Am The Cosmos - Chris Bell
Med en titel som får en att tänka på Di Leva och referera till Seinfeld, försökte den forne Big Star-medlemen sig på en solokarriär, men en tragisk bilolycka i december 1978 satte stopp för detta. Skivan med samma titel gavs först ut långt efter hans död. Denna låt är dock odödlig och trots sin repiga yta så kan man skönja en vacker poppärla.

Evangeline - Emmylou Harris
En av countrymusikens vackraste duettröster klarar sig ibland lika bra på egen hand. Som här, även om den version som finns med på The Bands The Last Waltz är strået vassare. Men en tillräckligt bra låt klarar av en något slätstruken produktion från tidigt 80-tal. Skriven av Robbie Robertson.

Resurrection Fern - Iron & Wine
Jag såg Sam Beam och hans I&W live för ett drygt år sedan på Malmöfestivalen och hoppades förgäves på att jag skulle få varmas upp av denna vackra visa. Istället fick jag en massa tråkigt jammande. Det hade varit bättre att stanna hemma och sätta 2007-års The Shepherd's Dog på repeat.

Waltz #2 - Elliott Smith
Elliott Smith var för 1990-talet vad Townes Van Zandt och Nick Drake var för 1970-talet. En fantastisk låtkrivare som kunde skapa bitterljuva melodier med små medel. Som i denna klassiker från 1998.

Circuital - My Morning Jacket
MMJ är, om inte det bästa, så i alla fall det mest intressanta och dynamiska rockband på den här sidan om millennieskiftet. Detta är en av deras bästa låtar från förra årets mästerverk.

Waterloo Sunset - The Kinks
När allt för många rockband snöade in på psykedelia så gjorde Ray Davies & co fortfarande fantastiskt bra popmusik. Från 1967-års Something Else By The Kinks

Låtarna finns med på spellistan:
Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

tisdag 18 september 2012

3730 LÅTAR: 1 till 15

Som om min nördighet inte har några som helst begränsingar, så kommer nu nästa drag på denna blogg för att missionera mitt intresse för bra musik till en begränsad skara läsare. Jag kommer att lista 3730 låtar som finns på spotify som jag av någon anledning vill uppmärksamma. Detta kommer bli, som ni förstår, en evighetslista under ständig(?) konstruktion.

Listans består inte av någon inbördes ordning eller gradering låtarna emellan och kretsar inte kring något särskilt tema, tidsperiod eller genres. Utan det enda gemensamma kommer vara att det är låtar jag gillar. Helt enkelt de 3730 bästa låtarna som jag känner till och som finns tillgängliga på spotify. Jag kommer lägga till 10 låtar i taget, men hur ofta detta kommer ske får framtiden utvisa. Listan beräknas i vilket bli klar den 28:e juni 2019. Precis 100 år efter det att Versiallesfreden slöts och första världskriget var slut. Det har i och för sig inget som helst samband, men en deadline kan alltid behövas och ett historiskt datum är aldrig fel att uppmärksamma. Jag kommer försöka vara noga med att lägga in de bästa versionerna av låtarna som finns på spotify i den mån det går så att ni som lyssnar kan länka er vidare till rätt album.

För att lista ska ta lite fart så här i början så börjar jag med 15 låtar:

Thats How I Got To Memphis - Solomon Burke
En fantastisk vacker låt som Tom T. Hall skrev. Jag hade egentligen velat ha med hans original, men den saknas på Spotify. Burkes version från 2006 års album; Nashville, går heller inte av för hackor. Storslagen i all sin enkelhet.

Out On The Road - David Ackles
Ackles har en tendens att bli allt för teatralisk för min smak, men när balansen mellan dramatik och melodi finner jämvikt så blir det uppstår ljuv musik. Som i denna låt från 1970 års Subway to The Country.

Simple Man - Lynyrd Skynyrd
Det kan vara lätt att avfärda Lynyrd Skynyrd för deras sydstatsromantik och plågan Sweet Home Alabama. Men deras debutalbum är sydstatsrock när den är som bäst och de visar de inte minst i denna låt.

Two Steps From The Blues - Bobby Bland
Vacker blues med mycket själ och vemod från en av de främsta i genren. Ett mästerverk från 1960.

The Return Of The Grevious Angel - Gram Parsons & Emmylou Harris
En utsökt duett mellan Parsons och Harris från ett klassiskt countryalbum. Det var faktiskt First Aid Kit-systrarnas sommarprat som fick mig att återupptäcka denna guldklimp.

It´s Alright - The Impressions
Curtis Mayfield och hans kompanjoner i The Impressions kunde få popmusik att låta så enkelt och självklart. Glad musik kan också vara bra musik. Framförallt när det handlar om soulpop från tidigt 60-tal.

Ode to Billie Joe - Bobbie Gentry
Med enkla medel lyckas countrypop-stjärnan få ett fantastiskt driv i den akustiska gitarren och i den tragiska historien om Billie Joe McAllister.

Dancing In The Moonlight (It´s Caught Me In It´s Spotlight) - Thin Lizzy
Thin Lizzy låter som Van Morrison från deras mest souldoftande hårdrocksalbum; Bad Reputation från 1977.

Dead Man Walkin´ - Bruce Springsteen
Vet inte om det är filmen som får mig att älska denna låt. Springsteen låter som han gjorde på Nebraska och det är då det brukar bli som bäst.

My Little Town - Paul Simon
Art Garfunkel gästar på Paul Simons soloalbum från 1975, Still Crazy After These Years. En återförening som återskapar magin radarparet emellan. Sällan har ett Polarpris haft en mer rättmätig vinnare än detta år.

(Fa-Fa-Fa-Fa) Sad Song - Otis Redding
En av soulmusikens starkaste röster genom all tider, med en titel som inte kräver nån vidare beskrivning. Vackert vemod!

Don´t Play That Song - Aretha Franklin
Souldrottningens kanske olyckligaste kärlekslåt är en av hennes största och bästa stunder på skiva.

Goin´ Home - Dinosaur Jr.
J. Mascis och Co är snart aktuella med nytt album och blir det i närheten av lika bra som det här så blir i alla fall jag nöjd.

Way Down In The Hole - Tom Waits
Whiskeydoftande gospel för bardisken från artisten man aldrig riktigt vet var man har, men allt som oftast blir det bra.

Satan Your Kingdom Must Come Down - Robert Plant
Vem kan framför denna domedagsgospel på ett bättre sätt än den forne Led Zeppelin-vokalisten med den majestätiska rösten. Från 2010 års Band of Joy.

Det var de 15 första, men snart kommer fler. Varför just 3730 kan man ju undra? Finns inget tydligt svar, mer än att det är en vackert tal och betyder säkert något för någon. Dessutom var tal som 100, 500 och 1001 redan uttjatade. Håll till godo - här börjar min nördiga musikaliska odyssé:

Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

lördag 15 september 2012

Calexico!

Calexico har återigen släppt ett vackert album med en trivsam mix av country, sydamerikansk jazz och folkrock som lämpar sig alldeles utmärkt för mörka och regniga höstkvällar. De turnerar dessutom snart i Sverige och för er som bor i Skåneregionen så kan ni se dem live på KB i Malmö den 30:e september. Är det lika bra som det var på Nalen i Stockholm 2008 så är det inget man vill missa. Här är ett smakprov från senaste skivan Algiers:

onsdag 12 september 2012

Den svåra uppföljaren

Något som visat sig vara bland det svåraste som finns inom rockmusikbranschen är att kunna följa upp en konstnärlig och kommersiell succé med ett nytt album. Det kanske ska klassas som ett lyxproblem men ju tidigare i karriären denna succé infinner sig, då artisten inte har så mycket material att förlita sig på, desto svårare brukar det bli. Inte helt oväntat är det stor risk att drabbas av skrivkramp och prestationsångest i dessa lägen. Se bara på artister som Jakob Hellman och Lauryn Hill. Hyllade och älskade av nästa alla, men vad hände sen? Det här är ett fenomen som säkert kan bli lika tydliga inom såväl film och litteratur, men pop- och rockmusiken har under de senaste 50 åren haft en sådan medial slagkraft att det ofta synliggörs och skapar debatt och reaktioner i offentlighetens strålkastarljus.

Hur artister och rockband har valt att hantera en sådan situation kan te sig lite olika, men inte sällan väljer de vägen att ge ut ett "svårt" album för att på så sätt försöka bevara sin konstnärliga integritet. För grupper som innan succén har rört sig inom alternativa kretsar där de har haft "cred" för att sedan bli mainstream kan detta vara ett sätt att försöka visa att man värnar om sina mest trogna fans för att inte riskera att betraktas som "sell out". Det är i sådana lägen som till exempel pretentiösa dubbelalbum ses som ett gångbart alternativ. Ibland krånglar man till sitt framförande genom att influeras av nya stilar som involveras i musiken. Skulle den från omgivning förväntade försäljningssuccén då utebli kan alltid argumentet att den stora massan inte förstår dras fram och därmed framställa sig själva som missförstådda genier. Dessa skivor brukar i vilket fall kunna väcka starka känslor och om de inte landar i ett konstnärligt magplask så brukar de omvärderas och debatteras under lång tid efter det att albumet getts ut. De brukar utgöra rockmusikflödets vattendelare. Det beskrivs ofta som modigt att utmana sin publik, men inte sällan handlar det om att hantera rädslan för att misslyckas. Fallet blir ju aldrig så tungt som när man befinner sig högst upp på berömmelsens topp.

Här har jag i vilket fall valt ut några "svåra" uppföljare som jag listar utan någon som helst rangordning eller gradering. Mästerverk eller konstnärliga magplask? Döm själva. Jag skriver min dom.


Fleetwood Mac
Tusk (1979)
Detta får nog jag klassa som min personliga favorit i kategorin "svåra uppföljaren". Utgiven efter gruppens gigantiska succé med skillsmässoalbumet och mångmiljonsäljaren Rumours. Att i detta läge, som ett band som allt starkare kopplades samman med den amerikanska västkustscenen, ge ut ett spretigt dubbelalbum, vars skivomslag och produktion delvis påminner om 90-talets indierock, var knappast publikfrieri. Detta trots att inspelningen var rockhistoriens ditintills mest påkostade och pågick i nästan ett helt år. Men gruppmedlemmarna kände nog i detta läge att de hade friat tillräckligt, både med varandra och med sin publik. Enda utvägen var att ge ut ett förhållandevis svårtillgängligt album. Men det är främst inramningen som är svår, för de 20 låtarna utgör en fantastisk mosaik i alla dess popmusikaliska vackraste färger, skapat av ett band på bristningsgränsen. Ett känslomässigt och storslaget epos. Både Lindsey Buckingham och Stevie Nicks briljerar med sin låtskrivarförmåga.


R.E.M
Monster (1994)
I kölvattnet efter succérna med radiovänliga Out of Time och den akustiskt lågmälda Automatic For The People ville Athensgruppen återvända till sina mer skrammelrockiga rötter och ökade disten på gitarrerna. Det skramlar på rätt bra men det kanske främst var ett sätt att dölja att låtarna inte var lika starka som på sina föregångare? Till gruppens försvar bör dock påpekas att de fram tills dess radat upp album av fantastisk kvalité sedan debuten 1983 och att höja nivån ännu en gång skulle visa sig omöjligt. Albumet kan på sin höjd klassas som intressant men med undantag för den fina Kurt Cobain-hyllningen Let Me In så är det inget album man återvänder till om vill ha det bästa med gruppen.


The Clash
Sandinista (1980)
Efter succén med den banbrytande dubbel-LP:n London Calling var The Clash på väg att erövra världen och bli de brittiska öarnas populärkulturella flaggskepp. Att i detta läge ge ut ett trippelalbum, med en titel hämtad från den socialistiska revolten i Nicaragua året innan, förbryllade många. Om de forna punkrockarna hade lyckats vidga sin musik med varierande stilar på London Calling på ett snyggt och sammanhållet sätt, så spretar gruppen åt alla håll och kanter på detta album. Pop, soul, barnkörer, reggae, dub, rock blandas om vartannat och resultatet blir mest förvirrande. Det finns dock en hel del ljusglimtar även om många låtar känns som idéer som borde ha genomarbetats lite mer innan det gavs ut.


Nirvana In Utero (1993)
Kurt Cobain trivdes aldrig med livet som rockstjärna och ville återvända till rötterna i den alternativa rockmusikens underjord. Eller snarare underliv med tanke på skivans titel (In Utero är en benämning för fostrets utvecklingsfas i livmodern) Skivan saknar de direkta låtarna och självklara gitarriffen som förgångaren, Nevermind, innehöll och som med storm lanserat den flanelldoftande alternativrocken världen över. Även om låtar som Rape Me, Heart Shaped Box, Dumb och Pennyroyal Tea fortfarande lockade till sig en storpublik så är låten Radio Friendly Unit Shifter både med ljudbild och titel mer talande för skivans punkrockiga och inåtvända sound. Bitvis riktigt bra, men stundtals jobbigt och de ständiga tempobytena gör albumet hopplöst att lyssna på rakt igenom. Jag lyssnar hellre på Pixies.


Radiohead Kid A (2000)
Efter succén med Ok Computer var Radiohead den brittiska rockpressens gunstlingar och hela världen stod för deras fötter. De var på väg att utvecklas till det band som Coldplay ett knappt decennium senare kom att bli. Men det var inte vad Radiohead själva ville, så de gav ett elektroniskt och experimentellt album där Thom Yorke mestadels låter som en digital robot som vandrar runt i ett futuristiskt och svävande ljudlandskap. Personligen tappar jag intresset ganska fort, men albumet hyllas fortfarande av många som ett mästerverk. Jag är skeptisk, men det kanske bara är jag som inte förstår.


Pulp This Is Hardcore (1998)
Britpopvågen svepte över världen i mitten av 90-talet och i kölvattnet efter Oasis och Blur gick Pulp från indie till mainstream tack vare hits som Common People och Disco 2000 på albumsuccén Different Class. Uppföljaren This Is Hardcore blev en mörk historia utan några självklara hits. Storslaget, pretentiöst och svulstigt med texter som berör ålderdom, sex och meningen med rockstjärnelivet. Bara omslaget provocerade och förvirrade många. Skivan blev inte i närheten av samma kommersiella succé som föregångaren, men många med mig anser att detta är Jarvis Cockers konstnärliga höjdpunkt. Storslagen rockmusik och Pulps svar på Suedes Dog Man Star. Fast med bättre ljud.

Det finns fler album på detta tema som går att uppmärksamma. Kanske hör Blurs självbetitlade album från 1997 hemma här, liksom Pink Floyds Animals, Neil Youngs Tonights The Night, The Beatles White Album, Beach Boys Smiley Smile, Metallicas Load  osv. Men jag får nöja mig med dessa och förhoppningsvis får det någon att uppmärksamma hur bra Fleetwood Macs Tusk är, om ni inte redan visste.

Spotifylista: The Grass Is Blue


Old Crow Medicine Show
Med inspiration från Old Crow Medicine Shows senaste album så kretsar veckans spotifylista kring amerikansk country, bluegrass och folkrock, med fokus mer på nutid än dåtid. Den sträcker sig från slutet på 1960-talet fram till dags datum. Skälet är att jag egentligen inte är någon bluegrass-puritan utan snarare uppskattar musiken som mest när den integreras med mer modern countryrock.  Men egentligen är det ingen speciell tanke bakom listan mer än att det handlar om bra musik som jag lyssnar på när jag vill ha ett soundtrack till filmen om när jag grillar hamburgare. Mer spännande än så är det inte. Men musiken är fantastisk och framförs av berömda storheter som Dolly Parton, The Byrds, Gram Parsons och Alison Krauss vid sidan av mer alternativa akter som .357 String Band, Nickel Creek och Abigail Washburn som med värdighet för musiken in i 2000-talet.
Broken Record - The Grass Is Blue (Sep 2012 v.37)

fredag 7 september 2012

Tre nya album för september


Det har kommit några nya skivor under sensommaren som lyckats fånga mitt intresse och jag ska kortfattat presentera dem här. Klickar ni på titlarna så länkas ni till spotify-versionerna av albumen.


Dylan LeBlanc: Cast The Same Old Shadow
Efter den uppmärksammade debuten, som det var omöjligt att läsa om utan att ange LeBlancs unga ålder, så kommer han nu med en uppföljare där han börjar växa in i sin egna kostym på ett allt mer trivsamt sätt. Jag gillade den två år gamla debuten, men tycker hans sätt att kombinera americana-country med en Thom Yorke-besläktad röst och få ett ut ett Jeff Buckley-influerat sound ur det hela känns allt mer tilltalande.

Jag har hyllat hans föregående skiva, Magic, här på bloggen för en tid sedan och tycker fortfarande den är fantastisk. Den nyutgivna uppföljaren är mer variationsrik och Rowe tar ut svängarna lite mer och bitvis blir resultatet utsökt. Inledande Bring Back The Night fångar en direkt och man har överseende med några dalar då topparna är så höga. Rowe har en av de mest övertygande och personliga rösterna som strömmar ur min stereo just nu.

Floating Action: Fake Blood
Jag vet inte så mycket mer om detta än att det handlar om ett soloprojekt skapat av multi-instrumentalisten Seth Kauffman. Detta är tredje skivan under namnet Floating Action och det var via My Morning Jackets frontman Jim James tweets som jag fick upp ögonen för detta album. Popmusik som känns onödig att genreplacera. Lo-fi-indierock blandas med stråkar, bakgrundskörer och soulinfluerad falsettsång och slutresultatet landar i sina bästa stunder i närheten av vad just MMJ gör med sin musik men i ett smalare format. Låter lovande.

torsdag 6 september 2012

Skivnördarnas julafton firas i Lund den 8:e september

Det har varit tyst här på bloggen de senaste veckorna men detta är ju främst bara en navelskådande hobby som handlar om beundran för sådan musik jag själv lyssnar på för min egen skull. Så det är nog sunt att jag ibland prioriterar andra sysslor här i livet. Men trots detta så är ju inte musiklyssnande vilken slentrianmässig hobby som helst, så hoppas ändå jag ska kunna skriva mer och lite mer frekvent om nyinköpta vinyler, återupptäckta klassiker och nya rockalbum framöver. Kanske kommer lördagens skivmässa i Stadshallen i Lund vara en inspiration till nya inlägg. Vid tidigare besök har denna mässa varit en guldgruva för att hitta gamla vinyler till en lagom summa pengar. Möjligt att mina förväntningar att hitta det jag söker är lite för höga denna gång men det återstår att se. Att gå dit med allt för specifika förväntningar på att hitta just det album man söker brukar vara lönlöst. Istället ska man gå dit med ett öppet sinne och hoppas på att man hittar sådant som man inte trodde att man skulle hitta.

Det är dock oundvikligt att inte gå dit utan några skivor på näthinnan att hoppas på och jag kommer gå dit med förhoppningen att hitta en artist  som min bror nyligen tipsade om. Hans tips brukar nästan alltid vara av stort värde att uppmärksamma och så är fallet även denna gång. Det handlar om en för mig tidigare obekant artist vid namn Bill Fay. Han har precis gjort ett comebackalbum som heter Life Is People och låter riktigt bra. Ni kan hitta den på spotify via länken. Pianobaserad, melankolisk och tidlös singer/songwriter-gospel. Egensinnig, även om Dylan vilar som en osalig ande i bakgrunden. Han gör bland annat en mycket vacker och personlig version på en av Wilcos allra bästa låtar; Jesus, etc. Det är Bill Fays första studioalbum på 41 år och han gjorde två album i inledningen på 1970-talet. Det är främst hans album från 1971; Time Of The Last Persecution, jag är på jakt efter, men mina förhoppningar bör vara minimala. Det går dock att beställa skivan på CD och jag får kanske nöja mig med det i slutändan och det räcker gott nog. Bra musik fungerar i alla ljudvänliga format.

Det roligaste med att gå på skivmässa är nog att se alla andra besökare och upptäcka att det finns så många som fortfarande brinner för sitt musikintresse och sina skivinköp. Finns få tillfällen då du kan få höra och ta del av så fantasiskt nördiga, humoristiska och intressanta diskussioner om vilken Dylan-bootleg som är den bästa, eller om Bruce Springsteen var bättre då han försökte odla skägg, eller om vilken Kinks-platta från 70-talet som är värd att lyssna på osv. Helt enkelt livsnödvändiga diskussioner. Hur som helst så hoppas jag att ännu fler hittar dit, men att ni inte köper de skivor som jag har tänkt köpa. Därför är det ju riskabelt att skriva ner fler titlar, utan hoppas istället att få återkomma och skriva om dem senare. Lyssna på Bill Fay så länge.

Vi ses i stadshallen i Lund på lördag!