Ännu mera David Eugene Edwards

Jag hade helt missat att David Eugene Edwards hade gett ut ännu ett album under namnet Wovenhand; The Laughing Stalk, i början av denna månad. Kanske inte så konstigt eftersom hans skivsläpp inte får någon större uppmärksamhet i media nuförtiden, vilket är en följd av att det knappast är publikfrieri som den forne Sixteen Horsepower-mannen har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Han har blivit allt mer konsekvent förankrad i sitt mörka, apokalyptiska domedagssound där hans kristna tro och bibliska referenser får ta allt större utrymme i texterna. Något som den svenska popjournalistkåren inte alltid är helt bekväma att handskas med.

Intet nytt vad gäller den innehållsmässiga tematiken på detta album heller, men däremot har musiken förändras något. Med ett utökat antal musiker i bandet har distade gitarrer fått ett allt större utrymme på bekostnad av banjon och musiken har gått mot rakare, svulstigare och tyngre hårdrock. Att den forne Einstûrzende Neubauten-medlemmen Alexander Hacke har varit med i produktionen bidrar till att musiken även närmar sig industriell gothrock, något som inte är helt överraskande för de som följt Edwards karriär under en längre tid. Countryinfluenserna är inte längre lika uppenbara och delvis påminner det om ett par av de starkare spåren som fanns på skivan Ten Stones från 2008. Trots detta tycker jag albumet är mer lättillgängligt än på länge och låtarna, som fortfarande har en välbekant struktur, har mer energi och driv i sig än på föregångaren The Threshingfloor. Som redan DEE-frälst så finner jag njutning i det jag hör och ser det som en musikalisk nytändning, men det kommer knappast locka särskilt många nya lyssnare. Vill man ge sig in i Edwards magiska värld är det fortfarande bättre att börja med Sixteen Horsepowers album.

Här har ni i vilket fall ett smakprov från senaste albumet: