Den bästa musiken görs inte sällan av artister och grupper som hittar inspiration från en rad olika musikstilar och ser bortom sin egen genres snäva ramar. Detta gällar grupper och artister som Led Zeppelin under tidigt 70-talet, Thin Lizzy i mitten av samma decennium, The Clash 1979, R.E.M på 80-talet, Sixteen Horsepower omkring år 2000, PJ Harvey och My Morning Jacket under det senaste årtiondet och Tom Waits under princip hela hans karriär. Gemensamt för dessa är att de med ett brett spektra av influenser har lyckats skapa sammanhängande musik och som trots uppenbara låtstölder förmår att forma en egen musikalisk identitet som ansetts banbrytande. Till den skaran skulle jag även vilja lägga till det amerikanska hårdrocksbandet Baroness som i år har gett ut ut sin fjärde skiva, ett dubbelalbum med den färglada titeln Yellow & Green. Att likställa dem med någon av ovan nämnda storheter är kanske att gå lite väl långt, men det Baroness gör för 2010-talet är inte helt olikt det Led Zeppelin bidrog med i samband med att deras tredje skiva gavs ut 1970, då de lyckades få in amerikansk blues och country beblandat med brittisk folkrock i sin musik på en och samma skiva samtidigt som de framställdes som hårdrockens pionjärer.
 |
| Baroness Yellow & Green |
Baroness har under de senaste fem åren gjort sig kända som ett progressivt metalband med rötter i trash och klassisk hårdrock och agerat förband åt grupper som Metallica och Mastodon. Det går att dra musikaliska paralleller till just Mastodon, men på deras senaste album visar de upp ett brett register där det även går att hitta musikaliska likheter med grupper som Fleet Foxes och Midlake, fast i ett melodiöst metalformat. Det har oftast setts som något fult att beblanda pop- och rockmusik med hårdrock. Det blir inte sällan utskällt från båda läger. Metalpuritanerna anser att det är ett svek mot genrens ideal att vara svårtillgängliga för den breda massan, medan indiepopfolket fnyser åt att de är ulvar i fårakläder som vill smyga in stadiumrockande gitarrsolon i popmusiken. Men denna typ av kritik är sällan värd att lyssna på och att sträva mot någon slags renodlad genre är ett föråldrat sätt att betrakta musik på.
Baroness senaste album skiljer sig ganska mycket från deras tidigare alster och det är knappast någon underdrift att säga att de har gått mot ett mjukare och mer poporienterat sound. Musiken är rakare och sångaren John Dyer Baizley sjunger mer än det avgrundsvrål som dominerat tidigare skivor. Jag skulle även kunna säga att det är en mer mogenorienterad hårdrock vi möter, ett begrepp som säkerligen skrämmer iväg en del lyssnare, men musiken innehåller ändå så pass mycket energi att det aldrig blir tråkigt. De bjuder även på vacker och stämningsfull stämsång, inte minst i den Midlake-doftande Twinkler. Som bäst blir det annars i låtar som Take My Bones Away, Back Where I Belong, Sea Lungs och den lugna balladen Eula. Som så ofta med dubbelalbum så håller inte allt material samma nivå hela vägen och det finns en del transportsträckor. Samtidigt så ger dubbelformatet en möjlighet att utforska skivan under en längre tid och hitta nya dolda finesser. Framförallt är det fantastiskt roligt att lyssna på musik av artister som själva har ett stort intresse för musik, oavsett genre. Därför tycker jag fler ska lyssna på denna skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar