torsdag 25 juni 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #19

#19: Fleet Foxes Fleet Foxes (2008)



Uppskrivna och hyllade band blir förr eller senare alltid anklagade till att vara kopior av något mer äkta och genuint. Det händer allt från storheter som Bob Dylan och Led Zeppelin till The White Stripes och Håkan Hellström. Det gäller även Fleet Foxes. I deras fall gick referenserna till det sena 60-talets folkrock och artister som Crosby, Stills & Nash, Simon & Garfunkel, Beach Boys och Fairport Convention. Och visst är det svårt att beskriva Fleet Foxes musik utan att beröra någon av ovan nämnda artister. Men det spelar mindre roll, för om det var någon grupp som förtjänade en hype så var det de brådmogna skäggen från Seattle med Robin Pecknold i spetsen. Pecknold var bara dryga 21 när detta album spelades in men uppvisar en imponerande musikalisk mognad och kompetens. Det här är inte en kopia utan en i raden av välljudande folkrock-plattor som för den fina traditionen in på 2000-talet. Det var nödvändigt. För rockens skull. För vad vore rocken utan stämsång, skägg och flanellskjortor?

måndag 22 juni 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #20

#20: Arcade Fire Neon Bible (2007)



Vissa skivor träffar rätt. Det är svårt att förklara varför men det är ofta kopplat till ett sammanhang. Därför är det nästan omöjligt att värdera pop- och rockmusik utifrån ett objektivt perspektiv. Det handlar till stor del om en subjektiv känsla. Arcade Fires musik är för mig kopplat till ett liv i storstadsmiljö där jag under några år fann en en hemvist utan att känna förankring. Myllrande turistgator, storstadstrafik och ödsliga tunnelbanevagnar blir till en betraktelse där du alltid smälter in men aldrig känner dig delaktig. Du är en främling på välkänd mark. Neon Bible utgjorde det perfekta soundtracket till mina år i en storstad.

När jag lyssnar på albumet idag skapar det fortfarande en medryckande känsla. Kanske på grund av dess betydelse under en period i livet men främst beror det nog på kanadensarnas, med bröderna Butler i centrum, förmåga att bygga upp storslagna rocklåtar med slagkraftiga melodier och textrader som etsar sig fast långt efter speltiden tagit slut. Influenser från David Bowie, Talking Heads, Suede, Bruce Springsteen och R.E.M förenas inom loppet av elva låtar där mättnadskänslan av bombastiska orglar, rytmiska slagverk, sakrala bakgrundskörer och melankoliska stråkarrangemang fylls till en lagom nivå. Storslagen katedralrock som lämpar sig väl för såväl klubben som arenan.



lördag 20 juni 2015

KaiL Baxley: A Light That Never Dies

KaiL Baxley är ett för mig tidigare obekant namn men jag fick nys om hans senaste platta, som ska vara hans andra i ordningen, via American Songwriter och det känns som om det kan bli något för småtimmarna under kommande sommarnätter. En tänkbar nyvunnen favorit. Skönt avslappnad singer/songwriter-soul med evangeliska undertoner. Som om Jim White skulle mixas med John Legend hemma hos Mats Ronander. Osannolikt, men vackert. Ni kan hitta mer om musiken via den här länken.

Industrisoul med Algiers

Den Atlanta-baserade rocktrion Algiers låter som ett Four Tops med Trent Reznor som producent. Det har gett begreppet industrisoul en annan innebörd som inte är kopplat Motown. Inte direkt i alla fall. Kan bli något.


torsdag 18 juni 2015

Loney Dear i shorts hyllar Harris

Apropå Polarpriset (se föregående inlägg) så kan jag ju inte annat än älska när en av mina svenska favoritarister, Loney Dear, hyllar Emmylou Harris. Det känns stort. Och vackert.

Kacey Musgraves får polarpriset 2035?

Att Emmylou Harris är en värdig vinnare av Polarpriset har jag egentligen ingenting att säga något om. Det är omöjligt att inte tycka om hennes musik. Men att just hon skulle bli den första countrystjärnan att ta emot priset går givetvis att diskutera. Borde inte levande legender som Dolly Parton, Willie Nelson och Merle Haggard ha företräde. Inte för att de är bättre på själva framförandet, på den punkten är Emmylou nästintill oslagbar, men för deras förtjänster som låtskrivare och pionjärer då de har vidgat countryn till att nå ut till en pop- och rockmusikpublik? Det går ju att diskutera på en nördnivå i all evinnerlighet.

Om världen utvecklas i den riktning jag skulle önska hoppas jag att vi har samma diskussion om ett par decennier kring artister som Kacey Musgraves, Tift Merritt, Miranda Lambert, Brandi Clark och Jason Isbell. Hur som helst ser det ut som Kacey Musgraves lyckas följa upp sitt utsökta album Same Trailer Different Park från 2013 med ett till fint album som kommer nästa vecka. Pageant Material heter plattan och där ingår bland annat följande honky tonk-pärla:

Jason Isbell är tillbaka

Jason Isbells senaste platta Southeastern var nästan för bra. Så bra att jag efter 5-6 låtar kände mig mätt. Det blev nästan för mycket av det goda helt enkelt. Men det är ju ett I-landsproblem. Det känns som om han kommer att fortsätta hålla samma höga standard på uppföljaren Something More Than Free. Det är i alla fall känslan efter att lyssnat in mig på de första utgivna låtarna från skivan som kommer i sin helhet i mitten av juli. En historieberättare av rang som förvaltar traditionen på bästa tänkbara sätt.


torsdag 4 juni 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #21

#21: The National High Violet (2010)



Hur mycket får artister älta i sitt eget missmod och ändå behålla en viss form av värdighet? Frågor du mig så är det enkelt. Om du bara gör det med musikalisk finess och talang är svaret hur mycket som helst. För det är ändå pop- och rockmusikens främsta syfte, precis som alla andra etablerade konstformer, att utgöra en ventil kring sådant som är för jobbigt att prata om eller som är för svårt att kunna sätta ord på på egen hand. Men givetvis är det en skör tråd att balansera på. Det är lätt att falla offer för navelskådande patetik där egot tar för stor plats. Sjunger du om lycka har du kanske större marginaler men inte lika mycket beundran att vinna i längden. Lyckan är flyktig men missmodet består.

Onekligen vet de huvudsakliga låtskrivarna, Matt Berninger och Aaron Dessner, i den New York-baserade kvintetten The National hur man ska handskas med livets dunkla sidor på ett musikaliskt plan. De har under ett drygt decennium satt ord och ton till många människors vardagliga och existentiella bryderier på träffsäkert och fängslande sätt. Plattan High Violet utgör en höjdpunkt i deras karriär och med låttitlar som Terrible Love, Sorrow, Anyone's Ghost och och Afraid Of Everyone så lockade de på ett förföriskt sätt över tidigare anglofila The Smiths-, Echo & The Bunnymen- och The Cure-fans till andra sidan Atlanten. Gruppens musikaliska hemvist har för musikkritiker varit svår att placera just av den anledning att de är melankoliska amerikaner och inte bittra britter. Tonläget på albumet behöver nog inte beskrivas närmare och när det integreras med Berningers baryton-doftande röst, undersköna melodier och med en mastig ljudbild som flimmrar mellan storstadspuls och ödesmättad landsbygd så blir resultat oemotståndligt. Hur lycklig du än tror dig vara.

onsdag 3 juni 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #22

#22: Ryan Adams Heartbreaker (2000)



Ryan Adams är bara 40 år. Det kanske för somliga låter som en förhållandevis hög ålder men sysslar man med countrydoftande singer/songwriter-musik så är man näst intill fortfarande en ungdom. Ta till exempel en sådan som Willie Nelson. Han fyller i år 82 och producerar fortfarande plattor. Det skulle inte förvåna om Adams går samma långdragna karriär till mötes, om han bara får behålla hälsan, vilket skulle betyda att han har drygt 40 år kvar av sin karriär. Hur många plattor detta skulle innebära vågar jag knappt tänka på.

Det känns redan som han har varit med en evighet och det verkar onekligen som om han är en artist som inte kan leva ut att ständigt ge ut ny musik. Sedan debuten från 1996 med alt-countrygruppen Whiskeytown, där Adams var den ledande kreatören, har han legat bakom 19 studioalbum om jag har summerat rätt. Det är dock inte enbart positivt och ett visst mått av återhållsamhet hade nog inte skadat för hans skivkatalog är brokig historia att ta sig igenom. Jag har aldrig orkat. Men samtidigt går det inte att ifrågasätta hans betydelse för det genomslag som den alternativa countryscenen fick i slutet av 1990-talet och på början av 2000-talet. Tillsammans med grupper och artister som Uncle Tupelo, Wilco, Lucinda Williams, Jayhawks och några till utgjorde Ryan Adams en av de viktigaste faktorerna för detta uppsving.

Detta gäller inte minst för egen del och för mitt utforskande av den musik som brukar benämnas som americana och när Ryan Adams solodebut Heartbreaker kom 2000 var jag helt såld. Plattan är producerad av Ethan Johns och Adams backas upp av i sammanhanget betydelsefulla celebriteter som Gillian Welch och David Rawlings. Deras renodlade bluegrass-sound präglar stora delar av albumet som består av en samling fantastiska låtar. När Emmylou Harris gästar med sin lena stämma på den bitterljuva Oh, My Sweet Carolina blir referenserna till Gram Parsons oundvikliga. Här finns även en lagom dos av både Bob Dylan-vibbar och Elliott Smith-dofter som gjorde att skivan hyllades av en bred skara musiknördar världen över.

Dock tyckte jag att Adams tappade i angelägenhet redan på uppföljaren Gold. Det var något med det jämntjocka och bredbenta soundet som fick mig att tröttna. Det var först med 2011-års Ashes & Fire som jag fick upp öronen för hans musik igen och med förra årets fina platta i åtanke inser jag att jag säkerligen har missat en del guldkorn under årens lopp men tror knappast något glimmar lika vackert som hans debut.