tisdag 23 december 2014

God jul!

Jennie Abrahamson, akompanjerad av Samuel Starck på orgel, framför Ave Maria, skapar julmys och bekräftar storheten i hennes röst. Det får bli årets julhälsning på bloggen. Den 7:e februari spelar hon på Mejeriet i Lund. Hoppas vi ses där!


lördag 20 december 2014

Årets bästa album 2014

Ur ett politiskt perspektiv måste 2014 vara ett totalt misslyckat år. Åtminstone ur ett svenskt perspektiv. Det var inte helt oväntat även om det enbart är framtiden som kan ge oss den objektiva bedömningen. Vad som var mer oväntat var att 2014 blev året då dieseldoftande hårdrock på allvar kommit tillbaka och tog sin rättmätiga plats i min musiksamling igen och det är jag tacksam för. Orsakerna är i första hand en stigande ålder kombinerat med ett utökat pappaliv och i andra hand välljudande plattor med grupper som Mastodon och Opeth. Dessutom bjöd David Eugene Edwards på en hårdrockande nytändning med sitt Wovenhand.

Men det har också kommit utmärkta album med talangfulla och tillbakalutade singer/songwriters som Parker Millsap, Doug Paisley och John Fullbright. Upptäckten av okonventionella kvinnliga nordbor som Maggie Björklund och Jennie Abrahamson har förgyllt ett för övrigt fantastiskt bra musikår. Enligt mig det bästa sedan 2011. Så bra att allt inte ryms på en lista. Hur som helst, här summeras mitt subjektiva musikår med årets 20 bästa album:


1. Mastodon Once More 'round the Sun
Mastodon har en förmåga att kombinera tungt mörker med det melodiöst lättsmälta, progressivt jammande med arenadoftande allsångsrefränger utan att vare sig bli kliché, tråkigt komplicerade eller förutsägbara. Musik för stora öron där det finns många nyanser att upptäcka över tid.


2. Wovenhand Refractury Obdurate
David Eugen Edwards är tillbaka och det med en massa pånyttfödd domedagsenergi i bästa 16 HP-anda. Det mest hårda och intensiva, där närvaron är total, som jag någonsin hört från DEE. Gammal testamentlig kärlek rostar aldrig.


3. Parker Millsap Parker Millsap
Årets mest anonyme singer/songwriter-förmåga som inte får den uppmärksamhet han förtjänar när musikjournalister på den här sidan Atlanten ska summera musikåret. På denna bloggs årsbästalista har han en given plats. Synd bara att det inte är fler än skribenten plus några till som läser. Min blogg förtjänar dock inte fler läsare i samma utsträckning som Millsaps musik förtjäna fler lyssnare. Millsap visar i vilket fall att även när man håller sig benhårt till traditionen så kan det uppstå originalitet.

4. Doug Paisley Strong Feelings
5. John Fullbright Songs
6. Opeth Pale Communion
7. Leonard Cohen Popular Problems
8. Maggie Björklund Shaken
9. Jennie Abrahamsson Gemini Gemini
10. Rosanne Cash The River & The Thread
11. Robert Ellis The Lights From The Chemical Plant
12. Luluc Passerby
13. Strand Of Oaks Heal
14. Miranda Lambert Platinum
15. Rival Sons Great Western Valkyrie
16, The War On Drugs Lost In The Dream
17. The Afghan Whigs Do To the Beast
18. Lee Fields & The Expressions Emma Jean
19. Sturgill Simpson Metamodern Sound In Country Music
20. In Flames Siren Charms

Kent, Damon Albarn, Kevin Morby, First Aid Kit, Lera Lynn, Bonnie 'Prince' Billy, O'death, Christopher Denny, Sólstafir, Royal Blood, Weezer och Scott Matthews är andra artister som skulle ha kunnat var med på listan om dagsformen hade varit en annan. Fina album det med. Det finns helt enkelt för mycket musik men för lite tid.

Årets text tillhör inte helt överraskande Leonard Cohen med låten Almost Like The Blues:

There is no God in heaven
There is no hell below
So says the great professor
of all there is to know

But I've had the invitation
that a sinner can't refuse
It's almost like salvation
It's almost like the blues

God jul!


fredag 28 november 2014

Det blir julmusik i år igen... Trots allt.

Jag satt häromdagen och lyssnade på Mark Kozeleks (Sun Kil Moon, Red House Painters) senaste julskiva, Sings Christmas Carols, och tänkte att det här var ju inte roligt. När alternativa rock- och popartister ger sig på julmusik, vilket sker allt oftare på diverse samlingsskivor, kan det ju tyckas spännande på förhand men resultatet blir sällan intressant. Detta oavsett om de heter Sufjan Stevens, She & Him, Calexico, Weeping Williows eller Bright Eyes. Trots att jag gillar nämnda artister tycker jag de känns betydligt mer angelägna när de ägnar sig åt annat. Jag väljer då hellre Elvis, Bing Crosby och Sinatra om det väl ska vara julmusik. (Men ratar fortfarande Phil Spector vars julskiva är en av de jobbigaste jag känner till trots alla hyllningar skivan har fått genom åren.) Nick Lowes album från förra året är dock ett undantag.


Men samtidigt som när jag för mig själv, i min parallella nördvärld, formulerar detta grundlösa statement fyller tonerna av Kozeleks version av den pompösa God Rest Ye Merry, Gentlemen utrymmet i mina hörlurar och jag blir plötsligt alldeles upprymd av det jag hör. Det här är ju briljant. Jag älskar indiedoftande julmusik! Min nördvärld vänds upp och ner och alla mina tidigare påståenden kastas omkull. 

Så jag började trots allt göra en ny spellista på Spotify med jul- och midvintertema även detta år. Säkerligen den 64:e i ordningen. Jag har aldrig blivit nöjd med de som jag gjort tidigare trots mina återkommande försök. Oftast med orsak av att jag lägger till för många ointressanta låtar med på pappret intressanta artister. Listan blir för lång och jag orkar aldrig lyssna igenom den. Ett vanligt scenario när det gäller de streamade tjänsternas obegränsade möjligheter vilket får mig att längta tillbaka till kassettbandens, de hembrända CD- och MD-skivornas gyllene era. Det var goda tider det. Syftet med denna lista är att försöka vara lite mer selektiv i urvalet. Skapa begränsningar.

Det är ganska vaga kriterier för vad som klassas som jullåt i detta fall. Det räcker med att ord som snö, jul, vinter och/eller december förekommer i låten för att den ska få vara med. Det blir bäst så. Men någon Phil Spector-producerad musik får inte plats. Nä, nä, för några statements måste jag väl stå fast vid. Eller? Hur som helst, här kommer de "jullåtar" som jag gillar mest just nu lagom till den första advent-helgen 2014. Som ni har väntat. Även denna lista passar sig utmärkt för den som vill sitta ensam vill julbordet.

söndag 16 november 2014

O'death

Det skulle kunna vara lätt att missta Brooklyn-kvintetten O'death för att vara ett metalband om man enbart skulle gå på namn och estetik. Det finns risk att man blir förvånad när man väl lyssnar för det här handlar inte om några dubbla baskaggar eller tuggande gitarriff. Istället är det banjo, fiol och bluegrass kombinerat med indierock som ligger till grund för O'deaths musik. Men stämningen och atmosfären i musiken ligger dock inte så långt ifrån delar av hårdrocken. Det skulle kunna beskrivas som gotisk dödscountry (en beskrivning lånad från en god väns spellista på Spotify) där referenser som 16 Horsepower, Slim Cessna's Auto Club, Tom Waits, Mercury Rev och Bonnie 'Prince' Billy inte ligger långt borta.


O'death är aktuella med sitt fjärde album, Out Of Hands We Go, vilket är det första med dem som jag har lyssnat in mig på. Jag gillar det. Kanske inte helt överraskande eftersom det tillhör en genre jag lätt faller för. Men låtar som Herd, Wait For Fire, Roam och We Had A Vision borde tilltala fler. Det här är musik för lägerelden i den mörkaste av trollskogar. Och den festen vill nog ingen förnuftig människa gå miste om.

fredag 14 november 2014

De tio deppigaste albumen du måste lyssna på innan du blir glad igen

Vi är på väg in i den mörkaste delen av året och november är allt som oftast den månad som får symbolisera mörker, ångest, tristess och ensamhet. Lite överdrivet kan jag tycka, håller en snöfri januari som den absolut värsta tiden, men med tanke på vid vilka breddgrader vi befinner oss är ju detta inget konstigt. Och det är väl just det att vi är på väg in i mörkret som skapar ångesten hos många. Det är lättare att hantera då vi befinner oss mitt i det och ljuset i slutet av tunneln börjar skymtas. För att beskriva i vilket sinnestillstånd många svenskar befinner sig i just nu går det ju att citera Loke Nybergs träffsäkra visa Melankolia stad:

Det är inget nytt att det blir höst
Men inte heller någon tröst
Att veta att man har mått så här förut
Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa hals
Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
Det är väl inte det att något gör mig ledsen
Det är väl mera det att inget gör mig glad

Lyckligtvis finns det ju musik som hjälper oss igenom dessa perioder. Hur mycket mindre intressant skulle inte vårt kulturliv vara om det inte just vore för mörker, ångest, tristess och ensamhet. En grogrund för så mycket fantastisk musik. Den bästa musiken är den som lyckas beskriva mörkrets alla nyanser men som någonstans ändå får oss att tro på ljuset. Här kommer därför tio "höst-depp"-album du inte kan vara utan och som hjälper oss att se ljuset i tunneln snabbare än vad man först kunde tro. Utan att som de ständigt lika suicidala bröderna Lejonhjärta hoppa från klippan.


Scott Walker Scott 4 (1969)
Walker är en artist som är omöjlig att placera. Ständigt i rörelse för att utforska nytt. Men det är hans fyra album från slutet av 1960-talet som ligger mig varmast om hjärtat och som toppas av det fjärde. Han förenar Sinatra, Jacques Brel, country med rockmusik på ett sätt som Bowie bara har kunnat drömma om att göra. Men Bowie var bra på annat. Vemodigt, vackert och pretentiöst.


Townes Van Zandt Our Mother The Mountain (1969)
Den inledande textraden i låten Kathleen säger det mesta: 
It's plain to see, the sun won't shine today
But I ain´t in the modd for sunshine anyway
Gladare än så blir det knappast och därmed är det ett perfekt höstalbum.


Tindersticks Tindersticks (II) (1995)
De inte allt för muntra männen från Nottingham har gjort en rad fina album men det här är nog det mest sorgliga i ordets mest positiva bemärkelse. Fantastiska låtar som Tiny Tears och Travelling Light varvas med instrumentala bitar som skapar nerv och känns relevant hela vägen. 


The Walkabouts Devil's Road (1995)
En gammal favorit som gör sig påmind på hösten då mörkret är som mest påträngande. Kanske något ojämnt men topparna är så pass höga, främst när Carla Torgerson och Chris Eckman duellerar om sången, att detta alltid kommer att vara en personlig höstklassiker.


Bonnie 'Prince' Billy I See A Darkness (1999)
Bara titellåten upphöjer albumet till ett mästerverk. Vilket Johnny Cash och Rick Rubin utnyttjade på Cash tredje album ur American Recordings-inspelningarna (även det en utsökt version där Billy medverkar). Men även övriga låtar på detta album håller hög klass från denna melankoliska trubadur som har mer humor och självdistans än vad man först kan tro.


Nick Cave & The Bad Seeds No More Shall We Part (2001)
Jag kan ibland vara lite skeptisk till Nick Caves teatraliska framtoning men på detta nedtonade och bitterljuva album kommer han till sin rätt. Han är mer Cohen än Waits och hittar sin plats vid pianot placerat framför altaret där det andliga och det världsliga flyter samman. Så ödmjuk, uppriktig och sårbar som han låter i titellåten får det mig att vilja omvärdera det mesta jag tidigare tyckt och tänkt om den gotiske australiensaren.  


Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)
Att lyssna på Forsberg är sällan en munter upplevelse. Men skapar trots alltid ett välbehag och en känsla av tröst i allt det smärtsamma och ångestladdade som beskrivs i låtarna. Ungefär som Björn Runges filmer. Inte konstigt alls att de tagit hjälp av varandra för att förstärka sina känsloyttringar.


Richard Hawley Truelove's Gutter (2009)
Ett crooner-album på valium från den forne Pulp-medlemmen som makar sig fram i ett lagom trevande tempo. Utan att tappa fokus eller spänning och når den sitt klimax ca fyra minuter in i den majestätiska Soldier On. Vackert från början till slut på ett album i ordets rätta bemärkelse. Ska avnjutas som en helhet.


Bill Callahan Sometimes I Wish I Was An Eagle (2009)
Callahan kan med små medel och utan att göra förstora utsvävningar förmedla stora känslor. Både på scen och i studion. En artist som har förmågan att vinna gehör med sin entonighet. Variation är ibland överskattat.



Luluc Passerby (2014)
En duo med rötterna i Australien bestående av Zoë Randell och Steve Hassett som knappast behöver skrika för att höras. Lågmält, vemodigt och fantastisk vackert. Precis som musik för höstmörkret ska låta.

Här kommer även en Spotifylista på samma tema där ni kan höra favoriter från en del av ovan nämnda plattor (de som finns på Spotify) samt en hel del annat:

November Rain - Mina höstfavoriter 2014

Får detta verkligen oss att bli lyckligare kan ju den nyktre undra? Inte vet jag men bra musik är ju alltid bra musik och den måste förmedlas och spridas oavsett årstid. Det borde ju göra oss gladare men å andra sidan är ju aldrig lycka ett självändamål. Det är något vi upplever längs vägen. Även i den mörkaste delen av tunneln. Håll till godo!

lördag 8 november 2014

Källaren rensas


Det grävs mycket ur Bob Dylans källare just nu. Inte nog med att The Basement Tapes, legendariska och mytomspunna inspelningar med The Band, ges ut i mastodontformat nu i dagarna. Dessutom har en rad Dylan-texter upphittats i samma källare som efterföljande lärjungar likt Elvis Costello, Jim James och Marcus Mumford med flera har fått tonsätta under överseende av den respekterade producenten T-Bone Burnette och ligger till grund för skivan Lost In The River: The New Basement Tapes. Jag gillar idén och blir ju som vanligt nyfiken när Jim James är involverad i ytterligare en "supergrupp". Utöver ett album kommer en film  att dyka upp i slutet av november som en rockumentär (en försvenskning men se nedan så fattar ni mer).



tisdag 4 november 2014

Bored In the USA

Den forne Fleet Foxes-medlemmen Joshua Tillman är snart aktuell med ett nytt album under namnet Father John Misty. Föregångaren tillhör det bästa jag hört från hans produktiva solokarriär hitintills. Den nya låten har en titel med en fyndig Springsteen-pastisch men som är svårare att missuppfatta. I vilket fall lovar det gott inför det kommande albumet:


Hårdur rockur - subkultur...ur?

Nu är jag ute på hal is. Av flera skäl. Att i vuxen ålder börja lyssna på progressiv hårdrock med psykedeliska inslag på isländska. Är det verkligen klokt? Jag inser innerst inne att denna utveckling nog inte är sund på ett personligt plan men jag måste bekänna att jag gillar det jag hör från gruppen Sólstafirs senaste album Ótta. De har varit med ett tag men för mig låter det senaste mest intressant. De lyckas med sin musik fånga samma känslor som den karga, dramatiska och ödsligt vackra isländska naturen väcker hos en turist.

Vad som kanske väcker mer obehagliga vibbar är utsmyckningen av bilen i videon nedan. Om detta har någon politisk avsikt i högre utsträckning än att väcka uppmärksamhet vet jag föga. Jag vill i min blåögda naivitet inte tro det och kan inte låta bli att lyssna vidare. Storslaget!

Eller är det jag som fullständigt spårat ur?

torsdag 23 oktober 2014

Magiska möten: Bonnie and Doug

Ett av mina favoritalbum från detta år är Strong Feelings med den lågmälde kanadensiska trubaduren Doug Paisley. Nu kommer han med en ny låt där han förenas med ingen mindre än den gladlynte och ständigt produktive Bonnie 'Prince' Billy och det blir precis så vackert och lågmält vemodigt som man kan förvänta sig av dessa två herrar.

onsdag 15 oktober 2014

Angaleena Presley är medelklass?

Angaleena Presley har kanske ett namn som oundvikligt skapar en viss förväntan. Hon har dock mig veterligen inget biologiskt släktskap med rockkungen. Dock höjs min förväntan desto mer av att hon utgör en tredjedel av den välljudande "supercountrytrion" The Pistol Annies. De andra två är Miranda Lambert och Ashley Monroe. Presley har hitintills varit den minst kände av de tre men nu är hon aktuell med ett debutalbum, American Middle Class, så det kanske blir ändring på det. Även om det är en lite väl tuff utmaning att mäta sig med Lambert och Monroe. Åtminstone i kommersiellt avseende. Av det lilla jag hört låter det lovande och kan förhoppningsvis nå samma musikaliska höjder som Kacey Musgraves och Brandy Clark har bjudit på under de senaste åren.

Maggie Björklund: Shaken

Maggie Björklund är danska. Hon sjunger och spelar steelgitarr. Hon har varit med i en alt-countrygrupp kallad The Darleens. Det viktigaste av allt är dock att hon skapar smått fantastiska melodier, placerade i ett kargt, atmosfäriskt och vemodigt ljudlandskap någonstans i den amerikanska myllan. Melodier som får mig att vilja gråta. Och den känslan kan ju icke förringas. Jag verkar inte vara ensam om att fängslas av hennes förmåga för hon lockar onekligen till sig inflytelserika musikaliska kollegor att delta i hennes musicerande som Mark Lanegan, Jon Auer, John Parish, Calexico och Kurt Wagner.


Shaken är hennes andra soloskiva men den första jag har tagit del av. Musiken är besläktad med grupper som Lambchop, Tindersticks och Calexico. I likhet med de sistnämnda har hon en förmåga att få de instrumentala låtarna att kännas relevanta och intressanta. När hon sjunger blir det inte helt olikt det som hennes landsväninna Agnes Obel ägnar sig åt på ett föredömligt sätt. De klassiska referenserna finns där också när stråkar och steelgitarr inte sällan kombinerar om att hamna i förgrunden. Emellanåt när jag lyssnar tänker jag att det skulle ju kunna vara så här Sophie Zelmani hade kunnat låta om hon hade tagit ut svängarna lite mer. Det känns ju så självklart när Björklund gör det men i själva verket förstår jag att det nog inte är så enkelt.

onsdag 8 oktober 2014

Sarah Riedel och Loney Dear

Musikalisk genialitet kanske kan gå i arv. I så fall har Emil Svanängens, a.k.a Loney Dear, eventuella framtida ättlingar en viss förväntan på sig. Ungefär som att heta Riedel i efternamn och syssla med musik. I denna smått briljanta låt, som ni kan se och höra nedan, lever i alla fall Sarah Riedel upp till mina förväntningar. Låten är hämtad från hennes album Genom natten och har såvitt jag vet ingenting med melodifestival att göra.



söndag 28 september 2014

Självlysande debutalbum - 5 favoriter

Debutskivor är allt som oftast ett överskattat fenomen inom rockmusiken. Åtminstone ur min snäva synvinkel. De flesta av mina favoritartister blomstrar med tiden och gör sina bästa verk senare i karriären när de har fått mogna och hittat sin musikaliska identitet på allvar. Som Tom Waits, My Morning Jacket eller varför inte nämna Bob Dylan.

Men det finns ändå något slags punkromantiskt skimmer inom främst rockmusikjournalistiken kring synen på debutskivor där allting ska hända på en och samma gång. Det ska var nytt, originellt och tidlöst och ta publiken med storm vid första tillfället. Men i de flesta fall säger det mer om rockjournalister egna agendor än om musikens egentliga kvalité. Värst är det nog i brittisk press men som i så många andra fall i historien, i relationen mellan de brittiska öarna och Norden, har fenomenet smittat av sig till Sverige. Att vara först med att upptäcka något nytt är av begripliga skäl många journalisters våta dröm. Inget konstigt i det. Men denna drivkraft blir inte sällan förledande och skapar en tämligen innehållslös hausse eller hype som inte alltid är av godo för artisters fortsatta kreativa utveckling.

Men givetvis har jag några personliga favoriter även bland debutskivor. Här kommer fem av dem. Det ska tilläggas att jag inte räknar in album där artister gett sig ut på en solokarriär efter en redan framgångsrik karriär som del av en annan konstellation. För att platsa här måste det vara debutanter på riktigt. Vad nu det är.


R.E.M Murmur (1983)
Athens-gruppen gjorde en handfull fantastiska album och några till som var klart godkända mellan åren 1983 till 1996. Murmur är definitivt ett av de bästa i konkurrens med klassikern Automatic For the People och det allt för ofta förbisedda Life's Rich Pageant. Inte en dålig låt får plats på debuten och topparna är höga. Inte minst i låtar som Pilgrimage, Perfect Circle och genombrottssingeln Radio Free Europe.


Television Marquee Moon (1977)
Jag har lyssnat på uppföljaren till detta album, Adventure från 1978, vid flertalet tillfällen med viss behållning men efter varje genomlyssning konstaterar jag att debuten har allt jag behöver från denna grupp som växte fram ur New Yorks punkscen men är så mycket mer än så. Här flätas garagerock och jazziga gitarrslingor samman till bitterljuv, vacker och sammansatt rockmusik.


The Stone Roses The Stone Roses (1989)
En nästan magisk brygga mellan det bombastiska 80-talet och det lite mer inåtvända 90-talet. Gruppen överlevde kanske aldrig hypen även om somliga hävdar att den försenade uppföljaren förtjänar ett bättre rykte. De har kanske rätt. Jag har av någon anledning aldrig känt någon anledning till att lyssna vidare. Det räcker gott och väl med debuten.


Lloyd Cole and The Commotions Rattlesnakes (1984)
En lysande debut från en artist som alltid riskerar hamna i det slätstrukna och, i värsta fall, tråk-facket. Men med låtar som Forest Fire, Are You Ready To Be Heartbroken? och Perfect Skin hinner det inte bli tråkigt en enda gång på debuten. Och det finns mer att hämta från den melankoliske brittens fortsatta karriär.


Sixteen Horsepower Sackcloth 'n' Ashes (1996)
En lista av detta slag som jag ligger bakom utan att 16 HP är med är ingen fullständig lista. Består dessutom albumet av oslagbara guldkorn som I Seen What I Saw, Black Soul Choir och inte minst American Wheeze är deras plats given. Men David Eugene Edwards har trots detta överträffat sig själv vid flertalet tillfällen med sin produktioner även efter debuten som enbart ska ses som en fantastiskt bra start på något stort.


tisdag 23 september 2014

80 är det nya 30

Det finns något slags symboliskt sammanträffande i att Leonard Cohen och P O Enquist fyller 80 bara inom ett par dagars marginal. Två personer vars kreativitet aldrig verkar sina och de fortsätter vara intressanta och relevanta trots, eller kanske tack vare, stigande ålder. Jag har ingen aning om de tar del av varandras skapande men något säger mig att de borde göra det. De har nog en del gemensamma livserfarenheter som de kan ha utbyte av.

Cohen firar i vilket fall 80 med ett sprillans nytt album; Popular Problems. I likhet med föregångaren, Old Ideas, låter det bitvis riktigt bra av det jag hitintills hunnit höra. Inte annat än att imponeras.

söndag 21 september 2014

Christopher Denny är inte en i mängden

Det här med originalitet inom musiken är komplicerat. Särskilt inom den amerikanska singer/songwriter-genre där jag ofta finner min hemvist. Det kommer ständigt nya namn som jag uppskattar men det är sällan jag ser dem som originella eller särskilt unika. Jag vill dock tillägga att jag knappast ser det som ett avgörande kriterium för att jag ska se tjusningen i musiken. Ett exempel är ett av de nyare tillskotten, John Fullbright, vars senaste album bitvis är fantastiskt men knappast unikt. Men om låtarna och framförande håller tillräckligt hög kvalité ser jag inget som helst problem i detta. Istället kan jag mer ofta störa mig på artister som i sitt sökande efter säregenhet krånglar till det på ett "Tom Waitiskt" sätt utan att besitta denna cirkustrubadurs genialitet. Det blir ofta bara ansträngt och påklistrat.


Men med Christopher Denny känns det annorlunda. Han känns unik. Och det är bra. Bitvis fantastiskt bra. Han senaste skiva, som är hans andra i ordningen, heter If The Roses Don't Kill Us pendlar mellan country, folk, gospel och traditionell rock på ett snyggt och vägvinnande sätt. Med en röst som får mig att tänka på skilda aktörer som Steve Forbert, Feargal Sharkey (i The Undertones), Dave van Ronk och någon kvinnlig folksångare jag inte kommer på namnet på framför han låtar som både andas originalitet och genialitet på samma gång. Samtidigt är musiken knappast komplicerad och såväl låtarna som framförande övertygar. Tillsammans med Parker Millsaps album känns detta som årets mest positiva tillskott bland min nya singer/songwriter-favoriter.


måndag 15 september 2014

Blake Mills

Vissa låtar fastnar direkt. Som den här med Blake Mills. En ny bekantskap för mig men har tydligen jobbat med artister som Fiona Apple, Norah Jones och Band of Horses och låter knappast som någon duvunge precis. Dessutom är nya skivan, Heigh Ho, delvis inspelad i Frank Sinatras specialbyggda Capitol-studio. Bara en sån sak.

lördag 13 september 2014

Har du träffat Lera Lynn?

September är en fantastisk månad. Inte sällan den vackraste, då det svenska klimatet gör sig som bäst och luften känns som mest befriande. Det är också ofta den tid på året då den mest intressanta nya musiken ges ut. Eller så är det bara jag som är mest mottaglig för nya intryck under denna tid.

I vilket fall som helst har jag den senaste veckan lyssnat på nya album med Hiss Golden Messenger, Ty Segall, Shovels & Rope och tidigare nämnda Heaven's Jail som alla fångat min uppmärksamhet och mitt gillande. Dock är det kanske den amerikanske singer/songwritern Lera Lynn som fängslat mest. Hon är aktuell med sitt andra album The Avenues. Jag lyssnade lite på hennes debut Have You Met Lera Lynn? och gillade det jag hörde men det känns som hon har tagit ett steg längre i rätt riktning på uppföljaren. Eller så är det bara årstiden som gör det. Jag vet inte men tycker givetvis att ni ska lyssna:


tisdag 9 september 2014

Shovels & Rope kommer med nytt och då ska ni lyssna!

Jag gillade de äkta makarna Michael Trents och Cary Ann Hearsts, som utgör den countrydoftande duon Shovels & Rope, föregångare O' Be Joyful. Men även om topparna var höga hade jag svårt att behålla engagemanget hela vägen ut. Nu är de aktuella med nya albumet Swimmin' Time. Har egentligen inget att säga om den skivan mer än att öppningsspåret lovar gott. Alldeles lysande faktiskt.

Heaven's Jail: Long Island Sound

Jag vet som vanligt inte så mycket mer om detta mer än att jag gillar det jag hör. Och att sångarens som döljer sig bakom namnet Heaven's Jail egentligen heter Francisco Ferorelli. Och att han är aktuell med debutskivan Ace Called Zero. Och att Phosphorescents Matthew Houck har varit inblandad i produktionen. Men allt det där har jag fått reda på via American Songwriter. Så läs där istället. Men lyssna gärna här:

söndag 31 augusti 2014

Musikens vägar äro outgrundliga

För att jag ska bibehålla mitt musikintresse på en nivå som varken är sund för mig själv eller mina närmaste krävs ett ständigt mått av nyfikenhet att upptäcka nytt. Att kunna överraska mig själv. Det ger näring åt mitt ständiga sökande. Ens musikaliska vägar är ju outgrundliga. Visst faller jag ständigt tillbaks till min musikaliska hemvist i den countrydoftande singer/songwriter-myllan men däremellan behöver jag nya injektioner. För att behålla upptäckarglädjen och omvärdera mitt eget tycke och smak.

Därför har jag det senaste tiden börjat lyssna på progressiv metal i form av Opeth senaste alster. En grupp uppkommen från den svenska dödsmetall-vågen på 1990-talet för att i dessa dagar ha utvecklats till något helt annat. Utan att förneka sina rötter. Jag har stött på deras musik tidigare med hjälp av en initierad bror som vid ett betydligt tidigare skede insåg deras talang. Jag har dock alltid dragit mig undan den hårdrock som innehåller den growlande dödsmetallsången. Tycker inte att den talar till mig (med visst undantag för Paradise Lost odödliga visa As I Die). Även progressiv musik överlag har jag undvikit eftersom melodier ofta drunknar i ständiga taktbyten och tekniska uppvisningar som jag är alldeles för talanglös för att finna någon glädje i. Men när Mikael Åkerfeldt, sångaren och centralgestalten i Opeth, sjunger med sin "normala" stämma till melodier som ständigt varierar mellan folkrock, metalliskt riffande och jazzig snårskog får det mig att digga med. Hur länge då, kan man ju undra. Det spelar mindre roll. Det ger näring just nu och det räcker för mig.

Opeths kompositioner är likt Esbjörns Svenssons musik, som jag skrev om i mitt senaste inlägg, större än vad genrebeskrivningar kan ringa in. Gränslös musik som andas en konstnärlig frihet utan att bli svårtillgänglig eller introvert. Precis som Baroness eller Mastodon i sina bästa stunder.


söndag 24 augusti 2014

Tidlöshet och det omvända

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det främst av två anledningar. Det ena är ju för att jag blivit pappa till en dotter och har därmed ett till barn som vänder upp och ner på ens tillvaro. Ett annat skäl är att jag ägnade de sista veckorna av semestern åt att katalogisera min skivsamling på Discogs. Ett sant nöje om än ett tidskrävande sådant. Men en rekommendation för den inbitne skivsamlaren.

Dessa två händelser har fått mig att fundera på följande saker:

När tillvaron förändras hastigt, som i mitt fall när man får ett barn vilket givetvis är av positiv natur, så söker jag mig bort från samtidens flyktiga vindar och letar efter det genuina och tidlösa inom pop- och rockmusiken. Artister som håller över tid och rum, vars musik får en att tro på existensen av tidlöshet. Det har gjort att jag de senaste veckorna lyssnat på Paul Simons och Esbjörns Svenssons musik. Två genier varav den senare tyvärr försvann alldeles för tidigt. Lyckligtvis finns hans musik som komponerades i hans fantastiska jazztrio förevigad. Musik som utgör balsam för en själ som i förändringens tider kan befinna sig i uppror med sig själv. Musik som i slutändan hjälper en att förstå hur lyckligt lottad man är och tränger undan inre demoner som argumenterar för det omvända.



En annan fundering som dök upp är var det Göteborgsbaserade indierockbandet Mufflon 5 tog vägen efter tre gedigna plattor på mitten av 1990-talet? Någon som vet? Jag har i alla fall återupptäckt deras album då jag varit nere i källan och rotat bland gamla CD-skivor. Jag insåg att jag gillar dem fortfarande. Melodiös gitarrrock med spår av Dinosaur Jr och Sebadoh som stack ut lite från den för övrigt tillsynes smogtäckta svenska indiepophimlen på 90-talet. Men det kanske är tonårsnostalgi som påverkar mitt omdöme. Inget fel med det men alltid något att beakta i förändringens tider och en stigande ålder.



Klara heter hon. Min dotter alltså. Hon är fantastisk. Precis som sin storebror. Jag älskar dem. Därför kommer kanske inte blogginläggen vara lika frekventa i fortsättningen. Det är nog ett gott tecken. Att bara njuta av musiken duger lika gott.

tisdag 29 juli 2014

En till röst för sommarnatten - Mickey Newbury

Mickey Newbury tillhör en av de stora låtskrivarna inom den amerikanska country- och rockhistorien. Kanske inte den mest välkände eftersom flertalet av låtarna han ligger bakom har blivit mer berömda i andra artisters namn. Men få personer för med sig lika stor och välförtjänt respekt hos de initierade som Newbury. Ungefär samma typ av status som Dan Penn och Townes Van Zandt har uppnått. Berömmelsen och erkännande för den stora allmänheten kommer då ofta med en viss fördröjning. Newbury dog för ett tiotal år sedan, drygt 60 år gammal, men hans musikaliska gärningar har ju evigt liv och det är något vi ska vara tacksamma för. Han var en förnyare av genren som alltid visade stor respekt för traditionen och sina föregångare. Något som allt som oftast är ett framgångsrecept inom rockmusik för att skapandet av nya storverk.


Mellan åren 1969 och 1973 spelade Newbury in tre fantastiska album; It Looks Like Rain, 'Frisco Mabel Joy och min personliga favorit; Heaven Help The Child. Dessa tre album, som kan uppfattas som kronologiska och tematiska i förhållande till Newburys dåvarande livssituation, gavs för några år sedan ut i en samlingsbox med titeln An American Trilogy och innefattar även skivan Better Days som består av samlade demos, rariteter och tidigare outgivet material. En box som ringar in storheten i Newburys ambitiösa och tidlösa kompositioner och visar på vilket inflytande han har haft för mer berömda aktörer som Elvis Presley, Kris Kristofferson, Roy Orbison, Waylon Jennings, Kenny Rogers med flera. Men den visar också på den talang och känsla Newbury själv hade som sångare och musiker. Även om han på dessa album får god assistans av några av de då främsta studiomusikerna på den amerikanska rock- och countryscenen i trakterna kring Nashville och Memphis.

Boxen finns nu tillgänglig på Spotify för allmänt missbruk. En utmärkt introduktion för den oinvigde. Newburys musik har varit alldeles för lätt att gå miste om. Som vanligt förespråkar jag dock det fysiska formatet och skivorna, liksom boxen, finns återutgivna på fina vinyler. Dock till ett ganska högt pris. För den ekonomiskt medvetne rekommenderar jag därför CD-boxen som i nuläget finns på Wowhd.se till fyndpriset 259 kr. Jag vet att de flesta ser CD-skivan som ett passerat kapitel men för mig gör inramningen i ett fint pappfodral med innehållsrikt och läsvärt texthäfte den oumbärlig. Det är något som ett streamat format aldrig kan erbjuda.

För den som börjar med Spotify följer boxen den kronologiska albumordningen It Looks Like Rain (1969), 'Frisco Mabel Joy (1971), Heaven Help The Child (1973) och avslutas med Better Days. Efter denna torra sommar där högsommarvärmen börjar gå mig på nerverna låter det smattrande regnet och åskvädret, som ligger som en ljudmatta mellan låtarna på det inledande albumet, både efterlängtat och förlösande. Ett perfekt sätt att avsluta en varm sommardag med. Eller inleda en ljummen sommarnatt. It Looks Like Rain blir i alla fall mitt soundtrack till sommaren 2014. Och för mig är det något upplyftande. Aldrig har ett ordentligt regnväder varit mer efterlängtat i min värld än just nu.




tisdag 22 juli 2014

Strand Of Oaks

I kölvattnet efter den folkrock- och americanavåg som sköljde över delar av musikvärlden för några år sedan har det dykt upp en rad skäggiga och långhåriga troll på den alternativa rockscenen. The War On Drugs, Josh T Pearson, Father John Misty, Kurt Vile med flera. Jag kan uppskatta dem alla på olika sätt och vis men det skäggiga drägg som jag uppskattar mest just nu är nog Timothy Showalter, som gömmer sig bakom artistnamnet Strand Of Oaks, vars senaste skiva Heal har fångat mitt intresse och uppskattning. Det här är den första platta jag har hört med honom och kanske är det en fördel i sammanhanget. Hans tidigare fans kan bli besvikna på den nya arenaflörtande ljudbild han förmedlar där han delvis frångår folkrocken och integrerar mer elektroniska influenser som doftar 80-tal a'la Joy Division och New Order men där även mer dansanta och radiovänliga akter gör sig hörda.

Utgångspunkten i musiken ligger dock i den alternativa rocken som inte minst gör sig synlig i den inledande Goshen '97 (som får mig ofrivilligt att tänka på Teddybears samarbete med Thomas Rusiak för snart 15 år sedan) där J Mascis från Dinosaur Jr medverkar på gitarr och i hyllningslåten JM. Vem som döljer sig bakom initialerna JM vet inte jag, de finns säkert någon mer insatt som vet och säkert lätt att kolla upp för den som ids, men jag gissar att det kan handla om den framlidne Jason Molina eller möjligen handlar det om tidigare nämnda Mascis. Eller om Jim Morrison? Eller varför inte Joni Mitchell? Eller kanske John Mellencamp? Vad vet jag... Hur som helst är detta självreflekterande album värt att uppmärksamma. Som så många andra. Men har ni tid över ska ni definitivt lyssna.

torsdag 17 juli 2014

Luluc (pronounced Loo-Luke)

Varför denna ständiga jakt på ny musik? Jag har ju, liksom många andra, musik att det räcker att bli över. Både i form av LP:s, CD-skivor och diverse spellistor på Spotify. Flertalet som dessutom är tämligen ospelade. Musik jag knappast kommer hinna lyssna igenom ordentligt under en normal människas levnadstid. Trots det fortsätter jag att söka vidare efter nytt. Det är en drog, ett missbruk som jag knappast kan bli kvitt. Eller vill bli kvitt för den delen. Förhoppningsvis skapar det inga större negativa konsekvenser för mina närmaste och missbruket är kanske relativt oskyldigt i sammanhanget. Det har ju dessutom blivit billigare att konsumera musik. I dessa tider är lättillgängligheten via internet dock lika förledande som Border Shop i Puttgarden för en alkoholist.

Men frågan är vad som driver mig? Glädjen att upptäcka något man aldrig hört förut som ger den där kicken av att man har hittat något unikt, något sensationellt bra? Som när jag hörde The Bear med My Morning Jacket första gången eller när jag förstod den bitterljuva skönheten i Neil Youngs After The Gold Rush eller då Firesides Kiloton fångade mitt tämligen oskadade tonårshjärta för snart 20 år sedan. Jag vet egentligen inte om det är det som driver mig för det är allt mer sällan den känslan infinner sig och upptäckarglädjen består ju ändå. Men de gånger man träffar rätt känns det ju fantastiskt och kan jag då sprida vidare musik till andra känns det dubbelt så roligt. Det är äkta nörd-glädje det. Det är därför denna blogg fortfarande lever vidare även om dess existens ständigt hotas av inre funderingar kring dess egentliga värde.


Hur som helst har mitt ständigt sökande fått mig att upptäcka den australiensiska, numera USA-förankrade, indie-folkduon Luluc som är aktuella med sitta andra album; Passerby. Duon består av den skönsjungande Zoë Randell och multiinstrumentalisten Steve Hassett. Trots att det enbart är duons andra skiva så har de musicerat ihop i 15 år och det är sex år sen deras förra album kom. Instinktivt uppskattar jag detta icke-kommersiella och tålmodiga förhållningssättet till utgivandet av sin musik. Jag vet dock inget om de egentliga orsakerna till denna fördröjning men av det jag hör så låter det som om de sätter kvalitet framför kvantitet. Nedtonad folkpop till vemodiga melodier som andas Lucinda Williams och Gillian Welch i deras mest sorgsna stunder.  Besläktat med samtida aktörer som Sharon Van Etten och Laura Marling. De får dessutom lovord från "credigt" folk i sammanhanget som den legendariska producenten Joe Boyd (Nick Drake, R.E.M m.fl.), ovan nämnda Williams och medlemmar ur The National. Aaron Dessner från de sistnämnda har varit med och producerat skivan. Bitvis låter det fantastiskt och jag tror det här kan få gå varmt i min stereo även när upptäckarglädjen har passerat. Jag hoppas ni lyssnar. Vilket ni kanske förstår.

Bry Webb

Som så ofta förr får jag de mest intressanta musiktipsen från tidskriften American Songwriter och så även denna gång. I nuläget den musiktidning, även om jag främst läser den på nätet, som passar min musiksmak allra bäst. Det senaste tipset som nått mig är den för mig tidigare obekante singer/songwritern Bry Webb. Han har, som så många andra "ledsna män med gitarr", sina rötter i ett punkrockband (The Constantines) och är aktuell med sin andra fullängdsplatta; Free Will. Än så länge har jag enbart hört enstaka låtar via You Tube men det låter intressant. Det luktar Bill Callahan, Damien Jurado och Sean Rowe och i kombination med en behaglig och självsäker röst får det mig att uppskatta det jag hör. Ni kan läsa recension om ni klickar här och lyssna på låtarna nedan som båda ingår på den aktuella plattan. Ytterligare ett bevis på Kanadas utsökta förmåga att leverera skickliga singer/songwriters i folkton.



onsdag 9 juli 2014

Småtrevlig americana med The Mastersons

Det finns alltid risk för talangfulla grupper och artister att bli ett band i mängden av allt nytt som kommer. Inte minst inom den amerikanska countryrocken där de musikaliska variationerna på grund av traditionen ofta är små samtidigt som kvalitén på låtskrivande och utövande överlag håller hög nivå. Det gör det svårt att sticka ut.

Det äkta paret Chris Masterson och Eleanor Whitfmore är de som gömmer sig bakom gruppnamnet The Mastersons och är aktuella med ett nytt album; Good Luck Charm. Jag fastnade för deras debut när jag hörde den första gångerna. Snygg americana som doftar The Jayhawks och Steve Earle med snygga melodier och ljuva harmonier. Inte minst med hjälp av Whitmores utsökta röst. Men det finns en risk att de faller in i facket som "ett i mängden-band". Jag glömde i alla fall bort skivan alldeles för snabbt. Återstår att se om känslan är densamma efter att lyssnat igenom uppföljaren. Det kan definitivt fungera som ett välljudande soundtrack till varma sommarkvällar men frågan är om det håller hela året ut. Jag gillar i vilket fall den inledande titellåten som lyfter fram de främsta egenskaperna hos gruppen.

fredag 4 juli 2014

En röst i sommarnatten - Townes Van Zandt

Det är en gråmulen sommarkväll i början av juli och jag sitter hemma och njuter av Townes Van Zandt. Inget ovanligt scenario i min värld även om semesterlugnet skapar förutsättningar till sinnesro som gör en mer mottaglig för välljudande musik. Det är dessutom ett par dagars uppehåll i Fotbolls-VM vilket gör mig mindre splittrad mellan diverse underhållningskanaler och fokus hamnar då på mer väsentliga ting. Som musik.

Det album som i kväll får göra mig sällskap är den liveinspelning som Van Zandt gjorde sommaren 1973 och släpptes som ett dubbelalbum 1977; Live at The Old Quarter, Houston, Texas. Vid denna tidpunkt hade denna Texasförankrade och alltid lika vemodige honkytonk-trubadur uppnått sin kreativa topp och förfogade över en gedigen katalog av kvalitativa låtar att välja mellan. Ensam med sin gitarr framför han totalt 26 låtar, där han på alla utom 3 av dessa står som upphovsman. Visst saknar jag några låtar, som t ex St. John The Gambler, Our Mother the Mountain och Rake, men för övrigt är valet av låtar utsökt och detta utgör en fantastisk introduktion till en av de mest betydelsefulla låtskrivarna för den alternativa country- och singer/songwriter-musiken.

Atmosfären som förmedlas på skivan är det perfekta formatet att avnjuta Van Zandts musik på. Det är en sådan där spelning som jag önskade mer än så mycket annat att jag hade haft möjlighet att bevittna. En stillsam lokal med en koncentrerad liten skara åhörare där musiken och framförallt låtarna får ta en självklar plats i centrum. Visst låter det lite skevt och falskt emellanåt, främst när han går upp i de högre tonerna, men lite skavanker skapar enbart sympati i detta sammanhang och faller in i bilden av honom som artist. Mycket känsla och talang men sällan kliniskt rent. Dock är ljudupptagningen nästintill perfekt och låtar som Rex's Blues, If I Needed You, Pancho & Lefty, Kathleen och Tecumseh Valley blir nog aldrig bättre än vad de är här. Fat Possum återutgav skivan på fin vinyl 2009 och det är en varm rekommendation till inköp om ni inte redan äger denna guldklimp i rockhistorien. För den som vill ta en digital genväg kan ni hitta skivan på Spotify om ni klickar här.

För er som gillar detta och vill ha mer. Här är några andra, lite mer moderna, tips på album med artister som på ett eller annat sätt gått i Townes-fotspår. Enbart ett axplock men ändå:
Steve Earle Guitar Town (1986)
Gillian Welch Revival (1996)
Lucinda Williams Essence (2001)
Damien Jurado Where Shall you Take Me (2003)
Christian & Karla-Therese Kjellvander Santiago Alquimista Et Al - Live (2008)
Dylan Leblanc Paupers Field (2010)
Jason Isbell Southeastern (2013)
Richard Buckner Surrounded (2013)
Sturgill Simpson High Top Mountain (2013)
John Fullbright Songs (2014)

Good night, music lovers, wherever you are...

måndag 30 juni 2014

Håll i hatten! Ny platta med Old Crow Medicine Show

För er som gillar modern upptappning av amerikansk roots-musik med mycket banjos och fioler som ingredienser bör kolla upp Old Crow Medicine Shows nya album Remedy. Underhållande och gediget, som så ofta förr när de bjudit på sin musik i albumformat. Kanske inte nyskapande men det har mindre betydelse i min musikvärld så länge det svänger.

I morgonkväll spelar de på Grand Ole Opry i Nashville, bara en sån sak, och i höst beger de sig ut på en kortare europaturné tillsammans med min nye favorit Parker Millsap. Hade ju ju varit för trevligt om de fick möjlighet att ta vägarna förbi Sverige...

torsdag 26 juni 2014

Mastodon kommer med nytt - Rock on!

Det är inte särskilt många nutida hårdrocksband som jag följer med något större engagemang och intresse. Egentlig orsak till detta har jag inte något kortare eller särskilt välmotiverat svar på annat än att genren är gigantisk och min tid begränsad. Hårdrock kräver ofta mer tid och energi av lyssnaren i jämförelse med de musikaliska områden jag normalt sett oftast finner min musikaliska hemvist. Men ett av dem som jag håller koll på är albumaktuella Mastodon. Eftersom jag knappast är någon tvättäkta hårdrockare tycker jag att de blir mer och mer intressanta att lyssna på för varje skiva de ger ut.

I dagarna kommer de Atlanta-baserade amerikanerna ut med deras sjätte studioalbum, Once More 'Round the Sound. Av det lilla jag hört hitintills låter det minst lika bra som på föregångaren The Hunter (se tidigare inlägg) och det lutar mer åt rakare Thin Lizzy-rock'n'roll än den Genesis-thrash som präglade deras tidigare album. Något som i min smak är en utveckling i rätt riktning även om de alltid bjudit på intressant musik. I likhet med närbesläktade Baroness, ett annat av de band inom den dieseldoftande rocken som jag uppskattar, visar de att de är ett metalband som vågar ta ut svängarna och inte ser specifika genrekrav som ett självändamål. De vågar utmana sin publik och det är något som tyder på självförtroende och som i min värld gör dem intressanta för nutiden och mer relevanta för framtiden. Jag väntar med spänningen på att den beställda vinylen ska levereras med posten. Tills dess bjuder jag på denna Napoleon Dynamite-doftande video till inledande singeln High Road:




onsdag 25 juni 2014

Give Fields A Chance

Jag fortsätter att njuta av Lee Fields senaste album Emma Jean, som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på bloggen för några veckor sedan. Vacker retrosoul med relevans för nuet. Inte minst uppskattar jag den funkiga västkust-dängan Standing By Your Side som ligger högt på min spellista just nu. Balladen Eye To Eye och den hjärtskärande avslutningen Don't Leave Me This Way låter också fantastiskt. Det finns i vilket fall flera godbitar på albumet som får mig att känna behagligt välmående i sommarkylan. Som inledningsspåret Just Can't Win. Lyssna!

tisdag 24 juni 2014

The Antlers: Palace

Trots omdömesgilla musikvänners varma rekommendationer har jag inte köpt den amerikanska indierockgruppen The Antlers atmosfäriska lofi-americana fullt ut. Åtminstone inte på deras tidigare album. Jag har sett dem på någon spelning på Debaser Slussen för 4-5 år sedan men konserten lämnade aldrig några bestående intryck, hur sympatiska de än var på scen. Men kanske kommer jag att ändra uppfattning i och med deras senaste album Familiars som bemötts av idel lovord på musikforum runt om i världen. Jag gillar i alla fall öppningsspåret Palace. Främst tack vare det känslomässiga klimax som uppstår i låtens mitt. Stor musik! Om det sedan håller hela vägen har jag fortfarande inte tagit ställning till men det låter ju lovande.

torsdag 19 juni 2014

John Fullbrights sånger håller

Jag har redan vid ett tidigare skede på denna blogg uppmärksammat John Fullbrights senaste album Songs. Främst hyllade jag det utsökta öppningsspåret  Happy. När jag nu fått tid till att lyssna på hela albumet i sin helhet vill jag uppmärksamma det än mer och givetvis få fler fler att uppskatta detta. För det är riktigt bra och ett steg i rätt riktning i förhållande till den löftesrika debuten From The Ground Up. Tillsammans med Parker Millsaps förträffliga debutalbum är det årets främsta behållning på den amerikanska singer/songwriter-scenen inom mitt snäva men alltid lika nyfikna perspektiv. I nivå med hur Rufus Wainwright, Ryan Adams och Ron Sexsmith lät på sina första skivor för sådär 15 till 20 år sedan. Sedan finns det ju massa referenser att dra till 70-talet men det blir man kanske inte klokare av. Det är ju lättare att bara lyssna på musiken. Jag tror ni kommer att gilla det.


Miranda Lambert blir årets sommarmusik!

Med tanke på i vilka populärkulturella kretsar jag har fostrats vore det lätt för mig att ha kritiska synpunkter på Miranda Lamberts till synes kommersiella, ytliga och glättiga framtoning. Det handlar ju om mainstream-musik från den amerikanska sydstaternas bredaste motorvägar. Även om videon nedan rent visuellt ger sken av något annat. Men om jag skulle komma med sådana tunna argument skulle jag ha fel och falla på eget grepp. Det är knappast vad en verklig musikvän eftersträvar. Hennes senaste album, Platinum, låter fantastiskt och ligger helt i linje med den kvinnliga "outlaw"- country som hon på egen hand och som medlem i Pistol Annies varit med och utvecklat de senaste åren. Hon har även haft en viss draghjälp av artister som Kacey Musgraves och Lindi Ortega. Åtminstone för att fånga min countryfierade del av musikhjärtat. En del som växt under det senaste decenniet.

Hennes kaxiga attityd, musikaliska talang kombinerat med träffsäkra melodier får mig att utnämna henne till en Dolly Parton för 2010-talet. Eller åtminstone en Linda Ronstadt, eftersom hon inte värjer sig för integrera rockmusik i sina låtar. Dessutom lite jämnare i låtmaterialet än vad hennes manliga motsvarighet, Eric Church, lyckades prestera på dennes senaste skiva även om jag med glädje lyssnar på dem båda just nu. Topparna är lika höga hos dem båda men Lambert vinner i högsta lägsta-nivå. Årets sommarmusik för timmar i bil och solsken. I väntan på något nytt. Ett barn kanske. Hen ska få heta Miranda. Jag ska bara förankra det hos min fru först...

tisdag 17 juni 2014

Fyra konserter och en falafel

The War On Drugs (Mejeriet)
Jag har haft förmånen att gå på fyra konserter inom loppet av en månad. En utdelning som är ovanlig vid detta skede i livet. Givetvis inspirerande och jag är i huvudsak nöjd med dem alla. Den första var The War On Drugs på Mejeriet här i Lund. Det var den konsert som jag på förhand hade lägst förväntningar på eftersom jag tycker att gruppens centralgestalt, Adam Granduciel, visserligen låter fantastiskt i enskilda låtar men att soundet och känsloläget, där Spiritualized möter Tom Petty i Neil Youngs rymliga garage, blir aningen långrandigt i längden. I likhet med vad jag hitintills anser om den tidigare medlemmen Kurt Viles album. Konserten skapade samma känsla och överträffade tyvärr inte förväntningarna även om det var värt ett försök och bjöd på njutbara stunder.

Christian Kjellvander (Tivoli)
Därefter var det gamla favoriter som Damien Jurado på Babel i Malmö, Christian Kjellvander på Tivoli i Helsingborg och i lördags, slutligen, Wovenhand på Babel. Tre rutinerade herrar som befinner sig i liknande lägen i sina respektive karriärer. Samtliga är artister som inom sina genres för med sig respekt och aldrig ruckat på trovärdigheten utan konsekvent jobbat med att utveckla och förfina sitt sound. Något som jag uppskattar även om jag periodvis har efterfrågat mer variation hos dem alla. En önskan som delvis infriats på deras senaste album. Dock har de karriärer där deras kommersiella topp ligger ett drygt decennium bakom dem och att utvecklingen kanske inte riktigt pekar uppåt ur den aspekten. De har däremot lyckats bygga upp en tämligen trogen skara av fans som visserligen inte blir yngre med åren men troligtvis utvecklat så pass starka band till sin publik att det kommer vara trogna lång tid framöver. Utifrån dessa tre konserter betraktat verkar de vara tämligen nöjda över situationen och visar samtliga på en övertygande självsäkerhet i sitt utövande och det är något de kommer att vinna på i längden när rockhistorien ska summeras.

Damien Jurado (Babel)
Wovenhand, eller David Eugene Edwards (tidigare Sixteen Horsepower) som han egentligen heter, var nog den som övertygade mest på mig. Hans senaste skiva har jag redan hyllat här på bloggen och därför var förväntningarna höga, vilket han levde upp till. I likhet med senaste skivan var nog denna konsert den hårdaste av de sex tillfällen då jag har fått bevittna hans storhet live. Och av dessa en av den bästa även om konserten på Berns i Stockholm 2003, då han fortfarande var en del av 16 HP, står i en klass för sig. 75 minuter gitarrmanglande rock som doftade mer diesel än hästkrafter (vilket i och för sig inte är någon motsägelse) och den country som så ofta utgjort basen i hans musicerande tog sig mer uttryck i bandets estetiska utseende än i deras musikaliska framtoning. Inte mig emot eftersom variation berikar. Visst fanns det saker jag önskade mig men som inte infriades. Som att han aldrig spelade några extranummer, vilket kan vara konsertarrangörens fel, eller att jag innerst inne någon gång vill höra min favoritlåt Hutterite Mile live. Jag vet ju att han har framför den emellanåt även om det är en skapelse från 16 HP-tiden. Men det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när hårdrockslåtar som Hiss, Field of Hedon och Good Shepherd var helt fantastiska även i det levande formatet.

Wovenhand (Babel)
Så efter en omtumlande kväll på Babel, för övrigt en utsökt konsertlokal med rätt historia för detta ändamål, där publiken under en dryg timmes tid själsligen balanserade mellan mörk avgrund och himmelriket gick jag nöjd därifrån och köpte mig en falafel på Möllan. Som en fin avslutning på en perfekt kväll.

söndag 15 juni 2014

Ensam med sin gitarr... trodde jag.

Jag undrade om det gick att bli mer ensam med sin gitarr än vad Damien Jurado är i detta filmklipp. Men då dök plötsligt en hel kör upp. Och vackert blir det. Låten, Metallic Cloud, tillhör en av de bästa låtarna från senaste skivan som kom tidigare i år.

Jag får passa på att säga att den konsert han bjöd på Babel i Malmö i slutet av maj var riktigt bra. Över förväntan med tanke på det avskalade formatet. Då var han helt ensam med sin gitarr. Men han fick ändå nästan hela publiken med sig. Det är stort.

lördag 14 juni 2014

Hallå Skåne! Ikväll är det Wovenhand på Babel. Gå dit!

Svensk konsertsommar kunde knappast ha börjat bättre. Förra helgen slog Håkan Hellström publikrekord på Ullevi och denna helg spelar Wovenhand på Babel i Malmö. Okej, publiktrycket är kanske inte lika högt men det jämnas ut av högre kvalité på musiken.


Om ni hade frågat mig om detta event för några veckor sedan hade min förväntningar varit tämligen låga men med tanke på hur överraskat positiv jag är till senaste skivan Refractory Obdurate så har min förväntan övergått till ett barnsligt "pirr i mage"-nivå. Jag vet ju vad David Eugen Edwards kan i sina bästa stunder. Här kan ni se honom göra en Bob Dylan-cover.

Vi ses på Babel!

torsdag 12 juni 2014

Sturgill Simpson

Jag är lite betänksam vad gäller ljudproduktionen på Sturgill Simpsons senaste album, Metamodern Sound In Country Music. Kanske gick det lite väl snabbt att göra en uppföljare trots allt. Men för övrigt håller ju låtarna högsta kvalité. Country som är mer psykedlisk i sin yttre form än i sitt musikaliska innehåll vilket följande video är ett tydligt exempel på:

Turtles All the Way Down - Sturgill Simpson from Sturgill Simpson on Vimeo.

Skivmässa i Lund den 6:e september

Sommaren närmar sig med storsteg. Men den är kort och därefter finns det andra ljuspunkter att se fram emot. Den 6:e september är det dags för nästa skivmässa i Lunds stadshallar. Fram tills dess ska jag spatsera runt i solen, äta glass och lyssna på John Fullbright:

fredag 6 juni 2014

Andrew Bird mitt i kvinnofängelset

Jag har precis tittat färdigt på det första avsnittet av den andra säsongen av Orange Is the New Black och får väl erkänna att jag var måttligt road trots att jag var fängslad, i ordets rätta bemärkelse, av första säsongen. Det som roade mest denna gång var musiken och främst att de tog hjälp av min favorit Andrew Bird. För er som inte sett avsnittet än så placerar jag inte låten i något sammanhang utan uppmuntrar er enbart till att lyssna här.


Bird är för övrigt aktuell med ett nytt album bestående av tolkningar av den alternativa countryduon The Handsome Family, som i sin tur fått ökad kultstatus på grund av en helt annan TV-serie. Albumet finns tillgängligt på Spotify och ni får även ett smakprov här:

Fields tolkar Cale och gör det så mycket bättre

Lee Fields är en ny bekantskap för mig trots att han har ägnat sig åt att spela in funkig soulmusik sedan slutet av 60-talet. Sedan några år tillbaka har hans karriär fått någon slags renässans tillsammans med det betydligt yngre kompbandet The Expressions. Nu är de tillsammans aktuella med ett nytt album, Emma Jean, som vid första avlyssningsförsöken låter helt fantastiskt. Skön retro-soul som doftar 70-tal men känns relevant och aktuell även för nutiden. Ungefär som när Solomon Burke spelade in Don't Give Up On Me i början av 2000-talet eller Charles Bradleys skivor på senare år.

Singeln Magnolia, vars video ni kan se nedan, är en tolkning av J.J Cale som skrev och spelade in låten i början av 1970-talet. Inget ont om Cale men i nuläget uppskattar jag Fields version mest. Lyssna och njut av fantastisk soulmusik:

onsdag 4 juni 2014

Joe Henry i lagom doser

Joe Henrys album från 2011, Reverie, har jag på dubbelvinyl trots att det nog räknas som ett enkelalbum. Ett format som i de flesta fall är lite väl omständigt även i min smak trots dess ljudmässiga fördelar. Frekventa sidbyten kan göra att helheten försvinner av ständigt springande mellan soffan och skivspelaren. Men just i Henrys fall passar det mig bra. Hans röst har alltid, åtminstone sen jag började lyssna på hans alltid lika snygga och stilsäkra produktioner för ett tiotal år sedan, kunnat bli lite väl ansträngd i min smak vilket gjort jag uppskattat hans musik som mest i små doser. Därför passar det just i detta fall med en LP med 2-3 låtar på varje sida.

Nu är Henry aktuell med en uppföljare; Invisible Hour. Och när jag lyssnar låtar som Sparrow, Water Between Us och Sign (som ni kan se och höra nedan) så faller jag ännu en gång för hans jazziga americana med doft av en Tom Waits utan barnsliga cirkuskonster. Ljudproduktionen är lika stilsäker som alltid och musikerna är av högsta rang. Helheten är för tidigt för mig att säga något om än, jag tar ju bara tre låtar i taget och i den takten är jag nöjd. Här kan ni lyssna på en av dem:

fredag 30 maj 2014

Amy LaVere spelar ståbas

Amy LaVere fick ett litet mindre genombrott när hon medverkade i Johnny Cash-filmen Walk the Line, där hon gestaltade Wanda Jackson, och kort därefter släppte skivan Anchors & Anvils som producerades av Memphis-legendaren Jim Dickinson. Jag gillade den skivan men när jag lyssnar lite på hennes senaste, Runaway's Diary, är det något som säger mig att det är det bästa hon har gjort hitintills. Jag faller för hennes nonchalant ungdomliga men samtidigt välljudande och känslosamma stämma till röst. Musiken däromkring är lika stilsäker som alltid. Här kommer ett smakprov:

tisdag 27 maj 2014

John Fullbright kommer tillbaka


Jag gillade John Fullbrights debut från 2012, From the Ground Up, och nu är han aktuell med en uppföljare, Songs, som finns tillgängligt för allmänt slitage på Spotify och det vill jag gärna sprida vidare. För även denna gång låter det lovande. En ung skicklig amerikansk singer/songwriter som befinner sig någonstans mellan Dylan, Van Zandt och en tidig Rufus Wainwright. På den senaste skivan visslar han dessutom på ett sätt som skulle göra självaste Andrew Bird grön av avund. Nu är det bara frågan om låtarna håller hela vägen och det får kanske framtiden utvisa. Men de inledande låtarna är fantastiskt bra. Missa dem inte!