måndag 25 december 2017

Årets bästa pop & rock-album 2017

Jag har knappast lyssnat på allt gott som kommit under året. Mitt liv tillåter inte det så ta listan för vad den är. Det enda jag egentligen vill säga är att dessa fem album tillhör mina favoriter från året som gått. Utan att misskreditera något annat album. För er som saknar svensk musik och country så hänvisar jag till min tidigare två inlägg.


1. Susanne Sundfør Music For People In Trouble
Denna multimusikaliska norska var en av två helt nya upptäckter under 2017. Väl medveten om att jag knappast är först på pucken så har jag ändå blivit hänförd av den mångbottnade musikaliska resa Sundfør bjuder oss med på. Här ryms traditionell singer/songwriter-pop med jazz, ambient och klassiska tongångar. En hybrid mellan First Aid Kit, Simone Dinnerstein och Agnes Obel.


2. The War On Drugs A Deeper Understanding
Med mer luft under vingarna svävar Adam Granduciel sig fram i sitt alltmer unika musikaliska landskap som byggs upp med influenser från samtliga decennier sedan rockmusikens födelse.


3. The National Sleep Well Beast
Musik ska byggas utav vemod, av vemod bygger man musik. Så ska det låta. Så mycket bättre!


4. JD McPherson Undivided Heart & Soul
Min andra nya upptäckt från året som gått. Denna 40-åriga Oklahoma musikant har gått mig helt förbi tidigare men från och med nu är det andra tider. Retrorock i ordets mest positiva bemärkelse.


5. Mastodon Emperor Of Sand
Att definiera de progressiva metal-männen från Georgia som pop & rock är kanske fel. Men det är åte det hållet de hela tiden rör sig och de gör de med fortsatt stil och finess. Inte lika starkt album som föregångaren men i mina öron är detta årets bästa hårdrock med möjlig konkurrens från isländska Sólstafir och Queens of the Stone Age.

Om jag hade lagt lite mer tid och eftertanke på denna lista eller kanske utökat den något hade säkerligen album med Joan Shelley, Sean Rowe och Father John Misty dykt upp.

För den som vill ha låtarna kan ju ta del av min 100-lista från året som gått. Då vet ni var ni har mig.

fredag 22 december 2017

Årets bästa country-album 2017


1. Jason Isbell & the 400 Unit The Nashville Sound
Isbell har länge visat att han är en fantastisk låtskrivare men här lyckas han komponera ett album som aldrig känns övermättat, spretigt eller tråkigt. Rakt och enkelt med varierad hastighet på de breda vägarna utan att bli slätstruket eller irrelevant.


2. Margo Price All American Made
En bitterljuv duett med en åldrad Willie Nelson passar utmärkt för denna tid på året. Likt debuten är även detta ett helgjutet album från ytterligare en stjärna på den alternativa countryhimlen.


3. Angaleena Presley Wrangled
Som den tredje länken i supertrion Pistol Annies har hon åtminstone i kvalitét passerat sina två mer kommersiellt uppmärksammade kompanjoner. Detta trots att det smyger sig in en halvtaskig rap i en av låtarna. Att överleva ett sådant, alltför beprövat, grepp gör att plattan kommer upp på samma hyllplan som R.E.M:s Out of Time. Det är inte illa.


4. Chris Stapleton From A Room - Vol 1
Samtidens mest hyllade låtskrivare inom countrymusiken har börjad producera egna album i strid ström. Två album detta år varav jag enbart hunnit lyssna ordentligt på ett av dem. Låtarna håller alltid hög nivå även om jag ibland eftersöker mer variation.


5. Alison Krauss Windy City
En av de största samtida amerikanska artisterna, oavsett kategori, överraskar knappast. Emellanåt så finstämt och tillrättalagt att det blir tråkigt men samtidigt vackert och traditionsenligt där countrymusikens gedigna historia återupplivas på ett värdigt sätt.


Årets bästa svenska album 2017

I år delar jag upp listan i genres. Vet inte varför men jag insåg bara svårigheten i att värdera Ossler jämsides med Alison Krauss och Mastodon. Det gick inte. Här kommer mina fem svenska favoriter från året som gått:


1. Anna Ternheim All the Way to Rio
Jag har emellanåt avfärdat Ternheim som slätstruken trots alla bitterljuva strängar hon kan spela på. Men på den här plattan händer det något. Det klart bästa albumet jag hört från hennes sida.


2. Mariam The Believer Love Everything
Jag köpte föregående album med MTB men blev inte särskilt imponerad av den egensinniga popmusik Mariam Wallentin sysslar med trots att det fanns sekvenser jag gillade. Men här blommar det ut. Jag gillar det. Nästan allting.


3. Loney Dear Loney Dear
Efter sex års väntan var min förväntningar höga. Kanske lite för höga eftersom min reaktion när jag lyssnade på plattan första gångerna var lite sval. Men det här bra. Mycket bra. Men kanske inte den sensation jag anser Emil Svanängens talang borde inrymma. Jag hoppas på mer inom en överskådlig framtid.


4. Ossler Evig himmelsk fullkomning
Ingen sjunger svensk blues som Pelle Ossler. Allt går i moll. Det är vackert.


5. Slowgold Drömmar
Rapid Eye Movement-pop utan några som helst referenser till rockgiganterna i Athens. Amanda Wernes röst är speciell och musiken svävar fram och det är svårt att ta på vad det är som ljuder ur högtalarna. Men det är vackert.

fredag 1 december 2017

Det här var ju trevligt...

Det var en sån där mörk, blåsig och regnig fredagseftermiddag i November. Ett sånt där grisigt, vertikalt regn som har blivit lite av sydvästra Skånes kännemärke. Hade det funnits ett landskapsväder, likt landskapsdjur eller landskapsblomma, hade Skåne haft vertikalt regn som sitt. Jag var på väg hem från jobbet och cyklade igenom S:t Lars-parken i Lunds ytterkant, en plats som tidigare inrymde ett av de mer berömda mentalsjukhusen i landet men numera har lokalernas verksamhet bytts ut mot skolor, ålderdomshem och företagande. Där finns även en butik vid namn HepCat Store. En butik som utöver eldsjälar består av mode, attiraljer och vinylskivor inom nischade områdens såsom rockabilly, surf, punk, americana och country. En smått fantastisk retrobutik, vars ägare även driver ett eget skivbolag; Heptown Records. Jag vill rekommendera ett besök för er som har något som helst intresse för den amerikanska rockmusikhistorien.


Just denna Black Friday-eftermiddag utgjorde butiken en oas när jag beslutade för ett spontant och förutsättningslöst besök. Mest för att jag inte orkade plågas av fortsatt cyklande i novemberregnet. Väl inne i butiken blev jag bjuden på såväl kokt korv som kaffe vilket gjorde mig välvilligt inställd till att köpa några plattor. Och så blev det. Dels en välkänd Stax-samling men det bästa av allt var en ren chansning från min sida. Butiken skyltade med JD McPhersons platta Undivided Heart & Soul som släpptes i oktober. Det var länge sedan jag köpte en platta på bara omslaget men när jag även såg att min gunstling Parker Millsap hade medverkat med låtskrivandet var skivan redan i princip köpt och jag blev knappast besviken när jag kom hem och lyssnade. Vilket sväng! Jag vet, nu lät jag gubbig men det är ju precis det jag är.


McPherson har, likt Parker Millsap, sina rötter i Oklahoma med en akademisk bakgrund inom mediavärlden. Han är nyss fyllda 40, knappast någon duvunge i sammanhanget, men detta är enbart hans tredje soloplatta. Han har samarbetat med såväl The Queens Of Stone Ages frontman Joshua Homme som Dan Auerbach (The Black Keys). Något som inte känns helt oväntat då du lyssnar på musiken som i första hand präglas av sextiotalsinfluenser med allt från rockabilly, soul och r'n'b. Det handlar om retrorock i ordets mest moderna bemärkelse och väl värt att lyssna på. Årets mest oväntade inköp visade sig bli ett av de bästa. Det är inte alltid det blir så men denna gång blev det något som lyste upp i höstmörkret och på den sista biten hem på cykeln kändes novemberregnet inte längre lika påfrestande. Tänk vad ett skivköp kan betyda.

tisdag 28 november 2017

Lee Ann Womack

Lee Ann Womack är en countryartist som gått mig helt förbi trots stora kommersiella framgångar under de senaste tjugo åren. Jag har haft svårt att hålla isär henne med det stora flöde av amerikanska countrykvinnor på Nashville-scenen som jag upplevt som slätstrukna. Men insett med tiden att jag ofta gör felbedömningar.

När min bror, en man som är idel öra för god musik, tipsade om hennes senaste platta var jag tvungen att lyssna och upptäckte då detta guldkorn som för min del för tankarna till Sam Cookes Nobody Knows the Trouble I've Seen. Det är på den nivån.


fredag 24 november 2017

Trouble No More

Jag kan inte påstå att jag följt Morrisseys karriär särskilt noga. Jag uppskattar för all del The Smiths två avslutande plattor och tycker Vauxhall And I och Maladjusted bitvis är utmärkta album. Men sedan 2004 års You Are The Quarry kan jag inte påstå att jag brytt mig om hans musik nämnvärt. Jag har heller aldrig tyckt han varit särskilt intressant att lyssna på i intervjuer. Alldeles för stort behov att vara unik och utsatt i sin eremitiska ensamhet för att jag ska bli fascinerad. Därför berörs jag inte av hans senaste utspel särskilt mycket. Visst, det låter emellanåt osmakligt men å andra sidan har jag tyckt att flertalet av hans tidigare uttalande, även på 80- och 90-talen har varit av samma karaktär men om möjligt riktade vid en annan tid då eliten i samhället såg annorlunda ut. Så de uttalande han bjuder på kommer knappast som någon chock för min del.

Samtidigt tycker jag det är intressant med personer inom konst, film och musik som du inte vet var du har. De som tar nya vägar oberoende av publikens och kritikernas reaktioner. När jag läser Andres Lokkos recension av Morrisseys senaste platta så ter sig detta som smått underhållande men också provocerande. Lokko har kanske inte helt fel i sin kritik som delvis bygger på subjektiva politiska ståndpunkter men framför dem på ett osmakligt och mindre begåvat sätt. Som så många gånger förr förlorar Lokko fokus på musiken och försöker bara framhäva sitt egna känslotillstånd eller driva sin egna politiska kamp på barrikaden där hans egen person överskuggar såväl musik som artist. Detta gör han till synes helt omedveten om i vilken priviligerad ställning inom populärkulturen han har befunnit sig under de 20 senaste åren. Han är på många sätt en skicklig skribent och humoristisk stilist men som ofta generaliserar och klumpar samman människor, tankar och idéer på ett sätt som får mig att se likheter med personer inom extrema och populistiska ideologier på så väl höger- som vänsterkanten.

Anledningen till hans tilltag i detta läge är kanske att den populärkultur som format hans politiska åsikter och identitet sedan Paul Wellers glansdagar börjar ta nya vändningar och nu försöker han med näbbar och klor lägga saker och ting till rätta på ett sätt så att allting fortsätter i samma riktning som han önskar. Det påminner mig lite om hur eliten inom den, tillika alltid lika elitistiska, svenska proggrörelse som dominerade svenskt musikliv på sjuttiotalet agerade vid den tid då punken slog igenom och hotade hegemonin inom den svenska kulturvänstern. Då tidningens skribenter varnade för den fascistiska och kapitalistiska ideologi som spreds via punken och förledde dåtidens ungdom. Punken utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen. Det ska väl visserligen påpekas att punken har med sina förgreningar tagit många olika vägar så oron var ur proggrörelsens perspektiv inte helt obefogad. Dock blir det paradoxalt med tanke på hur kulturvänstern senare skulle omfamna punk som begrepp. Där har de The Clash och Ebba Grön att tacka för mycket.

Lokko har många styrkor som krönikör men hans förmåga att förmedla hur musik låter och känns har jag inte mycket till övers för. Jag kan inte undvika att tänka på hans Morrisseys-recension när jag lyssnar på den nya boxen i Bob Dylans Bootleg-serie som nu är inne på den 13:e volymen; Trouble No More.  Boxen innehåller livespelningar hämtade från Dylans hängivet frireligiösa period i karriären mellan åren 1979 till 1981. Den del av Dylans karriär som vid dess samtid och fram till början av detta årtusende har varit totalt sågat och förbisett av såväl hans fans som kritiker inom kultur och musik. Idag råder det annat ljud i skälvan. De recensioner jag har tagit del av hyllar musiken och riktar fokus mot den energi och kraft som finns i låtarna och i Dylans framförande. Rent musikaliskt är detta kanske rent av Dylans starkaste fas. I dag går det att se tjusningen i att en karismatiskt och energifylld Dylan krossade barriärer och befann sig för några år på minerad mark utanför populärkulturens ofta ganska snäva ramar kring vad som var acceptabelt.


För min del upptäckte jag den triologi av plattor (Slow Train Coming, Saved och Shot of Love) som utgör kärnan i Dylans religiösa fas någon gång i början 2000-talet då jag lyssnade hängivet på Sixteen Horsepower, vars frontman David Eugene Edwards vid återkommande tillfällen hyllade dessa skivor. Tomas Andersson Wij var i detta sammanhang också en bidragande orsak till att jag började intressera mig för Dylans skamfilade period. I samma veva kom samlingsskivan Gotta Serve Somebody, där en stark samling gospel- och soulartister tolkade Dylans låtar från denna period. Det bidrog till att jag omvärderade dessa plattor.


Idag kan de flesta, inkluderat hans fans och musikkritiker, se mer nyanserat och avslappnat på Dylans tid som frälst väckelsemusikant. Det visade sig inte så farligt att bli lite frireligiös, flörta med den amerikanska högern, ha en karismatisk predikant som personlig mentor och hylla staten Israel. Världen gick inte under för det. Kanske kommer förhållningssättet gentemot Morrisseys nuvarande fas ta sig liknande uttryck om sisådär 30-40 år. Han gjorde en del fel men hade till viss del lite rätt i sina utspel. Men på det stora hela är det hans musik som är intressant och det ska inte behöva överskuggas av det politiska ställningskrig som råder i samhället just nu. Då kommer säkerligen Lokko sitta och knorra surt på något ålderdomshem i något av Londons övergivna subkulturella kvarter. Då skulle jag vilja ge honom ett befriande motto att åldras till; musik handlar i första hand bara om musik. Låt för Guds skull aldrig de artister, vars musik du kan avnjuta, bli ideologiska och moraliska rättesnören eller politiska företrädare för någon kamp du själv vill föra. Du kommer alltid bli besviken.

För om det är något jag blivit medveten om är att konstnärer, författare och musikanter som besitter förmågan att beskriva känslotillstånd och varats förunderliga osannolikhet med stil och finess ofta utgörs av oroliga och flyktiga själar som du sällan kommer veta var du har. De är omöjliga att följa. Det är det som gör dem intressanta. Bob Dylan är en sådan. Morrissey en annan. Det gäller även dåtida personer som Strindberg, Wilde, Shakespeare, Boye, Lord Byron med flera.

Jag är övertygad om att Lokko aldrig kommer att läsa detta inlägg men om han gjorde det skulle han säkerligen bemöta det med ett humoristiskt raljerande i stil med att borgerlighetens välkammade snedbenor i loafers och Lyle & Scott-piké  har vaknat till liv och hittat näring i de populistiska högervindar som blåser med Morrissey som flaggskepp. Nu skriver visserligen Lokko med större finess, skicklighet och humor än vad jag kan mäkta med men jag är övertygad om att han ändå inte riktigt träffa rätt i sin populistiska och nedvärderande ton han oftast använder. Han kommer att missa målet.

Jag hoppas att han ändå någonstans är medveten om att det är sådana musiknördar likt mig som genom åren av ständigt konsumerande av musik, prenumerationer på tidningar som Pop och Bibel, fanatisk läsare av web-tidningen Feber osv. varit en bidragande orsak till den priviligierade position han har intagit sig inom den svenska populärkulturen där artister och yngre journalister strävat efter att få hans gillande. Han tillhör den moderna formen av aristokrati inom populärkulturen som lever på forna meriter. Kanske är det så att Morrissey än i dag med sina åsikter står närmare det sociala skikt som idag motsvarar 80-talets brittiska gruvarbetare och att det är det etablissemang som Lokko representerar som Morrissey numera vänder sig emot. Hur motbjudande delar av dessa åsikter än kan vara. Det visade inte minst Brexit-kampanjen. Men jag vet inte om Lokko skulle kunna medge detta.

Jag hoppas i vilket fall att han lyssnar på den nya Bob Dylan-boxen. Det är mer befriande att lyssna på den frikyrkliga Alf Svensson-rock som Trouble No More bjuder på än på en bitter britt som ständigt hävdar att Trouble Loves Me.

onsdag 1 november 2017

Hänförd av Sundfør

Jag har levt med min musiksamling nedpackad i flyttkartonger i snart en månads tid. Det är ett tufft liv som sliter på välmåendet. Men nu har nya rum fått fyllas med bra ljud och ljuv musik igen och jag får känna den där känslan av "mittilivet"-harmoni. Nu med en villa. Check på den.

Att inreda ett rum anpassad för musik är inte världens enklaste nöt att knäcka. Bara det att hitta en hylla som passar omodern teknik är en utmaning i sig. Efter mycket sökande så föll det inte helt oväntade valet på IKEA:s standardhylla Kallax och därefter kunde äntligen skivsamlingen packas upp och ordningen i livet kändes återställd.


Av dessa skäl, en flytt vill säga, har utforskandet av ny musik hamnat i skymundan under en tid. Därför har inläggen på denna blogg, vars existens ständigt ifrågasätts av dess upphovsman, lyst med sin frånvaro. Och tur är väl det. Men nu, med ny förstärkare och högtalare, finns det en påtaglig risk att de återigen dyker upp med jämna mellanrum. Så håll er undan om ni räds nörderi och medelålders män som tar sitt intresse på för stort allvar.

De skivor som jag nu har tagit del av i min nya villatillvaro är främst Loney Dears senaste och Susanne Sundførs platta Music for People in Trouble. Den första av ovan nämnda är en för mig välbekant artist som jag hängivet följt under det senaste decenniet. Jag har otåligt inväntat en uppföljare till den snart sex år gamla föregångaren, i mitt tycke briljanta, skivan Hall Music. Den självbetitlade uppföljaren, släppt på Peter Gabriels skivbolag Real Music, gör mig knappast besviken. Det låter utmärkt och kanske är det den mest homogena platta som Emil Svanängen har åstadkommit så här långt i karriären. Samtidigt känns plattan lite väl förutsägbar. Jag bjuds inte på några överraskningar, vilket delvis beror på att flertalet av låtarna har figurerat på olika streamningstjänster i över ett års tid vilket gör att delar av albumet har jag redan lyssnat sönder som exempelvis den utsökta singeln Hulls. Sum har legat på spellistan ett tag nu och även Lilies och Humbug har dykt upp i olika skepnader sedan tidigare. Det är väl främst på albumets B-sida som jag möter något nytt. Men det känns knappast revolutionerade i Loney Dears musikaliska sfär. Det ser jag i sig inte som något negativt men kanske har den långa väntan bidraget till orealistiskt höga förväntningar. Tror dock att med ett vidare tidsperspektiv kommer det vara det album som jag håller som ett av hans starkaste och mer än så kan jag ju inte begära.

Men jag blir mer hänförd och överraskad av det jag hör från den norska sångerskan och låtskrivaren Susanne Sundfør. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte visste mycket om henne innan dess att jag var på jakt efter en present till min minst lika nördiga bror för några veckor sedan. Såg fina recensioner och namnet var bekant men mer än så hade jag inte att gå på. Men när jag nu ikväll sitter och lyssnar på Music for People in Trouble så är det nästan så att jag önskar att jag kunde känna mig mer träffad av titeln. Det låter fantastiskt. Kompositioner som visar på musikalisk briljans och en röst som är nära besläktad med de bästa stunderna från andra nordiska artister som Ane Brun, First Aid Kit och Jennie Abrahamson. Men låtarna följer inte samma konventionella mönster som nämnda artister förhåller sig till. Det här är något mer, något större. Det finns inslag av ambient jazz som för tankarna till Stina Nordenstam, steel gutar dyker upp som gör att Angelo Badalamentis namn dyker upp i huvudet. Jag ser även likheter med den danska artisten Maggie Björklund som för en tid sedan släppte det utmärkta albumet Shaken. John Grant dyker upp som gäst på sista låten som ni kan lyssna på nedan.

Jag har förstått att Sundfør tidigare karriär har präglats av mer elektroniska inslag, både vad gäller hennes soloskivor och samarbete med grupper som Röyksopp och M83. En del av hennes lyssnare blir kanske besvikna att beatsen lyser med sin frånvaro. Jag kommer säkert bege mig bakåt i hennes skivkatalog och sätta det ställningstagandet i perspektiv men som nytillkommen lyssnare låter jag mig bara imponeras. Det här tillhör en av årets bästa plattor i min tillvaro. Missa inte det.

onsdag 11 oktober 2017

Country Got Neosoul?

I början av detta årtusende gav skivbolaget Casual Records ut två gedigna samlingar på temat själfull country, Country Got Soul. Albumen präglades av amerikanska countryartister som var aktiva på inledningen av sjuttiotalet vars musik befann sig i gränslandet mellan country, sydstatsrock och soul. Jag påmindes om dessa samlingar, som i nuläget befinner sig i flyttkartonger någonstans i landet, då jag läste Sonics senaste nummer om soulmusik. Ett rogivande och intressant nummer men som hos mig väckte frågan vad som egentligen ska klassas som soul. I förlängningen leder frågan till hur befängt det blir när vi försöker sortera musik i specifika genres. Jag har aldrig riktigt lyckats med detta.

Jag blev i vilket fall inspirerad till att fullfölja Casual Records projekt men i detta fall med fokus på mer moderna aktörer som Sturgill Simpson, Chris Stapleton, Margo Price och Shelby Lynne med flera. Främsta syftet med listan är att skapa lite skön bakgrundsmusik till det allt mer påträngande höstrusket. Det är ett skäl som är nog så viktigt. Har musiken något med soul att göra? Jag har ingen aning men det spelar nog mindre roll. Det svänger i vilket fall. Hoppas den roar någon mer än mig själv. Listan är under ständig konstruktion. Ni hittar listan här.

torsdag 7 september 2017

The War On Drugs on the streets of Philadalphia

Jag gillar verkligen The War On Drugs nya platta A Deeper Understanding. Den har fastnat i mitt musikaliska medvetande på ett betydligt mer direkt vis än vad hans minst lika hyllade föregångare, Lost in the Dream, gjorde. Det kändes som om jag kämpade lite för att tycka om den. Alla andra gillade ju den så varför skulle inte jag? Jag gillade tonläget, melodierna och tilltalades av uttrycket men blev ofta uttråkad innan låtarnas speltid hade tagit slut. Känslan med den senaste plattan är annorlunda. Jag kan väl egentligen inte ta på vad orsaken är men av någon anledning så upplever jag nyanserna i musiken och texterna på ett tydligare sätt och det hela känns mer intressant. Även när låtarna tickar upp emot eller över tiominuters strecket.


Det som slår mig är hur mycket 80-tal som doftar albumets produktion. Lite överraskande kanske eftersom Adam Granduciel ofta refererar till andra årtionden när han plockar sina referenser. Men för mig förs tankar till Tom Pettys bästa stunder eller Bob Dylans Oh Mercy. På sina håll hör jag The Jesus and Mary Chain där andra säkert hellre skulle nämna My Bloody Valentine eller Sonic Youth. Visst musiken har gått igenom många samtida filter och har fler influenser än så. Men att det handlar om tillbakalutad gubbrock i modern ton kan nog de flesta enas om. Det är knappast något fel i det.

En frigörelse från samtiden - Lyssna på Millsap

Sturgill Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton i all ära. De är samtliga fantastiska låtskrivare och sångare med förankring i den amerikanska countryrocken men den artist jag har haft störst behållning av under de senaste åren i denna mylla är trots allt Parker Millsap.


Därför var min förväntningar uppskruvade inför den konsert som ägde rum förra veckan på Folk å Rock i Malmö. Men de infriades och jag gick därifrån lycklig över att den talang jag tycker mig skönja på plattorna också bekräftades live. Det är inte alltid så är fallet. Ibland blottlägger livespelningar brister i attityd och förmåga. Men Millsap bevisade tillsammans med utomordentliga medmusikanter att han besitter något stort som i en annan tid hade varit en garanterade väg till rockstjärnestatus. Nu tror jag han kommer stanna vid att bli en Steve Forbert eller möjligtvis en John Hiatt för vår samtid. Tiden talar inte för denna typ av musikaliska uttryck men jag hoppas jag har fel. Det har jag ofta och han förtjänar ett bättre öde. Jag har länge hävdat att han har något unikt i sitt uttryck och det känns äkta. Det står jag fast vid efter att ha sett honom på scen. Jag hoppas det kommer fler tillfällen.

söndag 27 augusti 2017

Parker Millsap på Folk å Rock i Malmö 30/8

Parker Millsap låter som en ung Steve Forbert, om ni nu har koll på honom, uppumpad på en massa amerikansk musikhistoria fylld av blues, country, soul och gospel. Hans två senaste plattor tillhör några av mina favoriter under de senaste åren. På onsdag spelar han på Folk å Rock i Malmö. Det vill jag inte missa.



För er som bor norrut i landet får istället ta er till Södra Teatern i Stockholm på lördag den 2:a september då STHLM Americana äger rum där Millsap spelar tillsammans med artister som Dylan LeBlanc, Christian Kjellvander, Tarantula Waltz och GospelbeacH med flera. Det finns ett program som kan göra det roligt hela kvällen lång. Jag hade gärna varit där då också.

tisdag 22 augusti 2017

Tyler Childers - Universal Sound

Intet nytt under solen. Men det här är som balsam för mina öron som är något tilltufsade efter uppstart med elever i skolan och småbarn på hemmafronten. Ytterligare en låtskrivare som förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen på ett lika fulländat sätt som Sturgill Simpson och Jason Isbell. Tyler Childers är aktuell med albumet Purgatory.


onsdag 2 augusti 2017

Steelism: Ism

Om Daft Punks medlemmar förenats på något av Nashville's countryhak istället för i Paris klubbliv hade det kanske resulterat i musik som den Jeremy Fetzer och Spencer Cullum ägnar sig åt under namnet Steelism. Dessa två musiker, Fetzer från Ohio och Cullum med brittiskt ursprung, möttes då de agerade musiker till flera av de alternativa country- och americana-artisterna som jag lyssnat på under de senaste åren. Bland annat Caitlin Rose, Lindi Ortega och Andrew Combs.


De slog sina musikaliska hjärnor ihop och började komponera instrumentalmusik. Cullum på Pedal steel och Fetzer på gitarr, där paralleller kan dras till traditionell soul och r'n'b, spaghettiwestern, surf och americana. Under sommaren släpptes skivan Ism som har fångat min uppmärksamhet. Det började med den soul- och funkdoftande låten Roulette där, den för mig tidigare obekante, Ruby Amanfu gästar med sina sköna stämma. Den låter fantastiskt och går lätt att hitta på Spotify. Det gjorde att jag var tvungen att beställa hem hela plattan, som hitintills inte har funnits i  sin helhet på Spotify, och jag har nu levt med den ett par dagar och gillar det jag hör. Musik som kanske ibland tenderar till att bli för smart och genomtänkt för sitt eget bästa men som ändå fängslar mig på grund av den nyfikenhet, musikalisk genialitet och upptäckarglädje som präglar produktionen. Skivan är en varm rekommendation för den som vill ha en skönt soundtrack till meningslösa aktiviter under sommarkvällarnas småtimmar då lugnet och sinnesron har infunnit sig.

Majoriteten av låtarna är instrumentala men tre av tio låtar gästas av solister, bland dem ovannämnde Combs, vilket skapar en skön variation i musiken. För den som kanske tycker det här blir lite väl glatt och glättigt får kanske istället ta och upptäcka den något mer lågmälde danska steel-gitarristen Maggie Björklunds utsökta album Shaken från 2014 som befinner sig inom ett musikalisk närliggande område helt oberoende av varandra.

lördag 17 juni 2017

Kasey Chambers

Kasey Chambers var en av de viktigaste artisterna för mig när jag upptäckte skönheten i countrymusiken. Viktigare än både Dolly Parton och Willie Nelson, vilket kanske är lite paradoxalt med tanke på hennes ursprung från Australien, långt ifrån countrymusikens Mecka.

Men det var med skivan The Captain från 1999 som jag förstod att jag fortfarande hade en stor del av musikhistorien outforskad. Det sammanföll med att singer/songwritermusikens popularitet nådde sin kulmen och jag hade precis upptäckt Townes Van Zandt. Jag har därefter med distans följt Chambers utveckling och uppskattat mycket av det hon har gjort även om jag inte har lyssnat på allt. Framförallt fastnade jag för samarbetet med Shane Nicholson, hennes tidigare make. Två duettplattor som i min smak håller hög klass. Hennes soloskivor har sällan varit dåliga men kanske inte heller helgjutna, tenderat till att bli slätstrukna. Jag gillar dem ändå för det är något med Chambers röst som fångar min uppmärksamhet. Den känns i sin själfulla sårbarhet både genuin och äkta. Något som jag emellanåt kan sakna hos flertalet av de mer uppmärksammade och hyllade Nashville-baserade countryartister som jag lyssnat på under det senaste decenniet.


Nu är hon aktuell med ytterligare ett nytt soloalbum, Dragonfly. Eller snarare två album sammansatt som en dubbelplatta, där de båda skivorna har olika producenter som för Chambers del är välbekanta samarbetspartners. På den första är det den australiensiska singer/songwritern Paul Kelly som styr spakarna och på den andra är det hennes bror Nash Chambers. Hur detta påverkar soundet kan jag inte svara på vid ett så tidigt skede men det känns som ett intressant och ambitiöst grepp att ta samt ett bevis på den produktivitet och kreativitet som hon uppvisar vid en ålder runt 40.

Plattan finns tillgänglig på Spotify nu och jag gillar det jag hör, kanske det bästa jag hört från Chambers sedan The Captain, tillsammans med ovan nämnda duettplattor. I likhet med dessa plattor pendlar musiken mellan folk, blues, bredbent gitarrock och själfull gospel. Skivan släpptes redan i januari i Australien men nu finns den även tillgänglig för oss och det ska vi vara glada för. I dag släpper ju både Jason Isbell och Fleet Foxes nya album men upptäckten av Dragonfly har gjort att dessa album får vänta på min uppmärksamhet.



söndag 11 juni 2017

En skivsamlares försvarstal

Vid återkommande tillfällen i dessa tider ifrågasätter jag värdet i och drivkrafterna bakom att fortsätta samla musik i fysiskt format. Att lägga pengar på förbrukningsvaror som finns tillgängligt med hjälp av några snabba knapptryck på mobilen eller sin dator. Visst går det att med Neil Youngska argument diskutera ljudkvalitén men stora delar av min historia av fantastiska musikupptäckter på allt från kassetter, MD's, brända CD's, nedladdade mp3-filer och raspiga vinyl-skivor har inte ljudkvalitén varit avgörande. Det har varit något annat som har fångat mitt intresse för konsten. Jag har också varit inne på en moralisk aspekt att det handlar om att betala för det arbete artister lägger ner på sitt skapande. Särskilt eftersom stor del av mitt sökande har skett längs alternativa vägarna där artister inte alltid har varit stenrika mångmiljonärer. Det kan inte och ska inte vara gratis av konsumera konsten. Men å andra sidan så har jag köpt stora delar av min skivsamling på andrahandsmarknaden och det är inte något som belönar artisterna ifråga nämnvärt. Så i slutändan landar jag vid att det är ett maniskt samlarbehov i kapitalismens tecken som styr mitt skivköpande. Särskilt påtagligt blir mitt ifrågasättande av detta beteende då jag återköper album som jag i slutet av 90-talet köpte som CD-utgåvor på drygt 20 år gamla LP's och knappt 20 år senare köper igen på återutgivna 180 grams-vinyler. Hur sunt är detta beteende egentligen? Jag kunde ju ha lagt tusentals kronor på välgörande ändamål eller pensionssparande istället som kanske gjort mitt eftermäle tryggare i framtiden. Jag inser dock att jag är en missbrukare och jag kan inte sluta.

I slutändan av dessa självkritiska funderingar som ofta utmynnar i ett "meningen med livet"-resonemang landar jag allt som oftast i slutsatsen att min skivsamling för mig är ovärderlig. För det uppstår stunder då jag börjar rota i CD-hyllan och bläddra bland vinylerna och återupptäcker sådant som hos en streamningstjänst bara skulle ha fladdrat förbi som ett vackert gulnat höstlöv och sedan fallit i glömska för att aldrig igen komma tillbaka. Det märks inte minst på alla Spotifylistor jag har gjort som årsbästasummeringar.


Det hände ikväll då jag först plockade fram vinylen med Slim Cessna's Auto Clubs The Commandments According to... för att sedan gå vidare med O´Deaths gotiska, bitterljuva countryplatta Out Of Hands We Go från 2014 som gömde sig i CD-hyllan. Album som knappast kommer gå till musikhistorien som några banbrytande mästerverk men som för mig personligen fyller en funktion. Om jag hade förlitat mig på Spotify eller dylikt är jag övertygad att detta aldrig hade hänt. Ikväll blev dessa plattor helt plötsligt guld värda och träffade helt rätt i en rolös själ. Själen blir ofta tilltufsad under försommaren då alla pusselbitar i livet ska falla på plats. Då utgör musik den bästa medicinen.

Mitt musiksamlande kan ofta drivas av begär, girighet, fiktiva behov och konsumtion men det ger också utrymme och skapar tillfällen för att stanna upp i tillvaron och gå tillbaka till det som verkligen betyder något. Det får kosta vad det kostar vill men för mig är det värt det. Det resonemanget går i och för sig bara att föra som en relativt välbärgad medelklassmänniska i ett sargat men ändock fortfarande industrialiserat välfärdsland. I slutändan är jag glad för allt detta.


lördag 10 juni 2017

Samantha Crain - Antiseptic Greeting

Samantha Crain har gjort en låt, som likt Dan Auerbach, kommer falla in i facket "Sommarlåtar 2017" på mina spellistor. Det är inte illa alls. Jag kommer kanske ha hunnit tröttna på det i augusti men så är det ju med strand, grill, solljus och allt annat som hör sommaren till också. Det känns fräscht just nu och det räcker långt.


onsdag 7 juni 2017

Dan Auerbach - Shine On Me

Från det isländska mörkret (föregående inlägg) till riktigt solig powerpop är steget ganska långt. Men varje sommar behöver sitt soundtrack och The Black Keys frontfigur, tillika producenten Dan Auerbach har med sin dänga Shine On Me, hämtad från det nya soloalbumet Waiting On A Song, gjort en lättsmält låt som får mig att tro på ljusa tider. Det behövs det också.

Sólstafir - den isländska rocken

Jag brukar vid jämna mellanrum få frågan av folk som är nyfikna på mitt smått maniska intresse för pop- och rockmusik om jag lyssnar mycket på texterna i den musik jag hör. Jag har ofta svårt att besvara frågan och det av flera skäl. Ett av dessa är att jag egentligen inte vet om jag gör det. Ett annat att jag inte besitter den litterära eller språkliga begåvningen att avgöra kvalitén på en text, framförallt inte om de är på engelska, och ytterligare ett är att jag sällan analyserar betydelsen av en text. Jag gillar att lyssna på enskilda textrader och placera dem i ett sammanhang där jag tror de hör hemma. Eller snarare där jag vill att de ska höra hemma. Därför gillar jag när artister likt Bob Dylan eller Kent, för att ta ett svenskt exempel, sällan placerar dem i en specifik kontext utan gör dem tolkningsbara för lyssnaren. Jag är inte intresserad av att veta "wie es eigentlich gewesen" för att citera en av de stora pionjärerna inom historieforskningen, Leopold von Ranke.


Jag inser dock när jag lyssnar på det isländska rockbandet Sólstafir hur frustrerad jag blir när jag inte fattar nånting av texten. Detta trots att det isländska språket är så nära besläktat med det svenska. Det var ju så här vi pratade i Norden för 1000 år sedan, tänker jag, så det borde väl inte vara så svårt? Ändå är det enda ord jag uppfattar innebörden av när jag nu har lyssnat på deras alldeles nya platta Berdreyminn ett antal gånger är några enstaka grymtande om "Rock'n'roll" (om jag nu hör rätt) vilket är lite ironiskt i sammanhanget. Jo, visst hör jag en del isländsk naturromantik som får mig att associera till den karga miljö som jag fick uppleva när jag besökte ön för sisådär sju år sedan men på det hela taget har jag ingen aning om vad de sjunger om i titlar som Silfur-Refur, Ísáfold och Bláfjall för att nämna några. Jag vet inte ens om jag vill veta för risken finns att det då kommer hämma min upplevelse av gruppens musik. Så jag fortsätter leva i ovetskapens mörka skugga. För det här gillar jag. Inte minst för sångarens Aðalbjörn Tryggvason kraftfulla stämma som hela tiden ligger på gränsen till ett nytt vulkanutbrott.

Jag upptäckte bandet med föregångaren Òtta och gruppen har haft en utveckling som påminner om svenska metalgrupper likt Opeth och Katatonia där de har gått från en bakgrund inom dödsmetallen mot mer traditionell progressiv rockmusik men med fötterna kvar i underjorden. Av det jag hitintills hört av Berdreyminn så känns den här plattan än mer angelägen. Men det kanske är ett påstående jag tar tillbaka när jag vet vad de egentligen sjunger om...




lördag 3 juni 2017

Sean Rowe - New Lore

Det är inte allt jag hör med Sean Rowe som griper tag i mig. En del av den musik han har gjort sedan jag upptäckte honom med plattan Magic från 2009 har tenderat att falla in i det slätstrukna facket. Detta trots hans karakteristiska baryton till röst som det inte går att ducka för. Det går inte att lyssna på hans musik utan att ha en åsikt om den. Det var den som fick mig att börja gilla hans musik men den har inte alltid räckt till när inte låtarna finns där. Jag gillar dock hans senaste platta New Lore. Det är den mest helgjutna skivan med Rowe jag har hört hitintills.

Kanske är det på grund av min egna småbarnstillvaro som jag har svårt att inte träffas av en låt som I Follow Your Trail som fångar essensen av föräldraskapet. Men det finns mer än så att hämta från detta själfulla folkrockalbum inspelat i Sam Phillips legendarisk studio i Memphis. The Very First Snow har blivit en annan favorit under våren och försommaren hur fel den än har passat in i årstiden. Det finns ett släktskap med Bill Callahan i deras förmåga att bygga upp ett klimax i musiken med tillsynes små medel vilket hörs tydligast på You Keep Coming Alive. Men på skivan finns också soulinfluenser som får mig att tänka på tidig sjuttiotalsmusik innan discon tog över soulscenen. Den soul som jag lärt mig att tyck om allra mest.

Den låt som dock har snurrat flitigast på min spellistor är The Salmon. Jag hoppas ni lyssnar.


lördag 20 maj 2017

Procol Harum - A Salty Dog

I min insnöade tillvaro har Procol Harum med sin monsterballad A Whiter Shade Of Pale klassificerats som One-Hit-Wonders. En grupp jag trodde jag aldrig skulle behöva bry mig om. Jag visste inte bättre förrän nu. Jag sitter vid skrivandets stund och lyssnar på A Salty Dog från 1969, gruppens tredje platta, och hittar ett gediget album med en massa guldkorn. Progressiv bluesrock är kanske inte en genrebeskrivning jag normalt sätt går igång på men om det är något jag lärt mig under 25 års aktivt musiksökande i alla möjliga tänkbara format så är det att genreindelning sällan är något att bry sig om. Det blir oftast bara en vilseledande begränsning snarare än en vägledning.


A Salty Dog flörtar Procol Harum, vars historik verkar vara lika komplicerad som exempelvis Fleetwood Mac, med många olika stilar. Givetvis en massa bluesrock men även country, folk, soul och klassisk musik. Jag vet i ärlighetens namn inte så mycket om musikens tillkomst men hoppas bara att inte fler än jag gör misstaget och låter deras plattor passera obemärkt i vinylbackarna under alldeles för lång tid. Bara det storslagna och inledande titelspåret är värd en hundralapp eller två. Men det är klart, sånt hittar väl folk på nån billig streamingstjänst nu för tiden. Det är ju bara jag som är sen på bollen.

lördag 29 april 2017

Om country och Angaleena Presley

Emellanåt upplever jag att vi i Sverige behandlar den amerikanska countrymusiken på ett ytterst styvmoderligt sätt. Som att vi måste argumentera varför den är bra trots att det är country och att det i alla lägen är viktigt att avskärma sig från den kommersiella Nashvillescenen. Vårt förhållningssätt till countrymusiken skulle kunna liknas vid hur en utomstående skulle betrakta svenskt musikliv med att dansbandsmusik vore norm och allt som befinner sig vid sidan av detta är alternativt.

Faktum är att oavsett tidpunkt, från tidigt 70-tal och framåt, upplever jag det som att detta förhållningssätt har varit genomgående trots att jag inte har varit med längs hela vägen. På sjuttiotalet var det Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Emmylou Harris, Willie Nelson och Johnny Cash som stod för det alternativa. Det var bra trots att det var country. På 80- och 90-talet utgjorde Rodney Crowell, Dwight Yoakam, Rosanne Cash, Lyle Lovett, Maria McKee, Steve Earle detsamma. På 2000-talet var det Dixie Chicks, Alison Krauss, Lucinda Williams, Gillian Welch och på senare tid har vi Chris Stapleton, Eric Church och Brad Paisley för att nämna några. Faktum är dock att jag med denna översikt har nämnt några av de allra största på just den scen som har format och utgjort kärnan i det vi beskriver som Nashvillescenen. Jag vet att jag missat många namn men den som läser kanske förstår min poäng som är att alla musikscener innehåller ont och gott, bra och dåligt. Men det är något i den amerikanska countryscenen som lätt provocerar det svenska kynnet på ett mer uppenbart sätt än vad andra musikstilar gör. Kanske för att det så enkelt går att referera just till svensk dansbandsmusik. När kritikergunstlingar likt Bob Dylan, Elvis Costello och Nick Lowe gjort countryinspirerade plattor så har det inte varit utan ett visst mått av kritik från deras svenska beundrare. Jag har svårt att se att vi förhåller sig på samma sätt till exempelvis soul- och r'n'b-scenen. Men jag kanske har fel. Tror dock det finns vissa politiska orsaker i detta som bottnar i den svenska proggrörelsens inflytande över svenskt musikliv på 70- och 80-talet men den utläggningen skulle nog bli alldeles för omfattande för detta inlägg.


Jag tänker i alla fall på detta när jag lyssnar på Angaleena Presleys utsökta album Wrangled. Presley har hunnit passera 40-årsstrecket men trots detta är det blott hennes andra soloplatta. Hon har som låtskrivare varit aktiv inom Nashville sedan inledningen på 2000-talet men hennes genombrott kom med att hon utgjorde en tredjedel av den utsökta countrytrion Pistol Annies. Övriga medlemmar är de kommersiellt sett mer framgångsrika artisterna Miranda Lambert och Ashley Monroe. Artister som precis likt ovan nämnda artister står med ena foten i Nashville och den andra i en något mer skitig rockmylla.

Presley släppte 2014 den förtroendeingivande solodebuten American Middle Class. Jag gillade den men faktum är att uppföljaren känns strået vassare. Åtminstone under den vecka då jag har lyssnat på albumet via lättillgängliga streamingstjänster. Den enda invändning jag har är att det alltid tar emot när det bjuds in rapartister, i detta fall Yelawolf, att göra sitt till att förnya den konventionella rockscenen och får mig att tänka på när R.E.M plockat in artister som KRS-One och Q-Tip som gäster på sina plattor. Mindre lyckade experiment, men faktum att jag i Presleys fall gillar låten Country som passande nog just är en reaktion mot just den konventionella Nashvillescenen. Men utöver detta så innefattar albumet musik som utgör kärnan i allt det jag gillar med country. Träffsäkra låtar med lagom lättsmälta berättelser om hjärta och smärta. Det behövs ibland inte mer än så. Det är country helt enkelt.

söndag 23 april 2017

Mastodontrock

Det är inte alla moderna och samtida rockgrupper som lyckas fånga mitt intresse under någon längre tid i dessa dagar. Mycket av den musik jag upptäcker och lyssnar på handlar om att titta tillbaka i backspegeln för att kunna välja ut russinen ur kakan. Men med Mastodon är det annorlunda. Sedan jag upptäckte dem med 2009-års Crack the Skye har jag med nyfikenhet följt deras utveckling som för varje ny platta har gått mot en stil som ligger allt närmare de tongångar som får en vanlig rocksnubbe som jag att börja vifta på huvudet och slänga lite stelt och nervöst på det kvarvarande lockarna som fortfarande sitter kvar på en allt mer glesbebodd hårbotten.

Jag kom, till skillnad från gruppens mest inbitna fans, från ett annat håll när jag upptäckte deras musik. Redan på Crack the Skye, som i huvudsak präglas av progressiv thrash-metal, kunde jag höra tongångar av ett mer melodiöst popsound som förde tankarna till Queens of the Stone Age och vissa fall även till Soundgarden (kanske är det producenten Brendon O'Brien som gjort avtryck). De fick min nästintill helt förträngda metalådra att att pulsera inombords och sedan dess har hårdrocken fått ta en väsentlig i mitt musiksökande igen. Jag tillhör därför inte en av dem som är besvikna på deras utveckling mot ett mer lättillgängligt och melodiöst sound där låtarnas speltid har förkortats avsevärt. Tvärtom. Jag har dessutom alltid gillat deras sätt att använda metaltraditionens attribut i form av drakar och demoner, som jag vet så lite om, med såväl självdistans, ett visst mått av humor som intelligens.


Deras senaste platta, Emperor of Sand, gör mig därför än mer begeistrad över gruppens utveckling. Det är kanske inte någon revolutionerande förändring gentemot föregångaren Once More 'Round the Sun, men det känns bara tryggt för min del. Arbete med albumet har präglats av att gruppens medlemmar drabbats personliga sorger där nära anhöriga plågats av obotliga sjukdomar. Detta tema är sällan något unikt vad gäller artister som befinner sig i medelåldern. Det tillhör livets utveckling. Men Atlanta-kvartetten lyckas med detta tematiska album om essensen om vad livet i slutändan handlar om, hur vi förhåller oss till det oundvikliga, beskriva det med hårdrockens verktyg på ett snyggt och trovärdigt sätt. Nästan så att jag vill hävda att Mastodon, tillsammans med My Morning Jacket, tillhör 2000-talets bästa amerikanska rockband. Åtminstone känner jag mig övertygad då jag lyssnar på låtar som Ancient Kingdom, Sultan's Curse och Andromeda. Den melodramatiska avslutningen i form av den progressiva Jaguar God ger dessutom skivan en värdig inramning.


fredag 31 mars 2017

Evig himmelsk fullkomning

Tiden när ungdomlighet var ett ideal inom pop- och rockmusiken är förbi. Åtminstone för min del. Det är en naturlig utveckling när rockmusiken närmar sig pensionsåldern. Under alldeles för lång tid har unga artister och grupper fått stå i bräschen för det som anses spännande, revolterande och intressant. Men det bästa händer oftast någon annanstans.


Pelle Ossler är 55 år, tidigare gitarrist i Wilmer X men på senare tid mer känd som en av Thåströms främst anlitade musiker. Evig himmelsk fullkomning är hans sjunde soloskiva, inspelad live på en teaterscen utan publik och det är nog den bästa plattan jag har hört i år, alla kategorier. Jag gillade föregångaren Stas, det var med den jag insåg hans storhet och med den även skönheten i plattor som Ett brus och Krank. Men frågan är inte om detta är det bästa jag har hört med Ossler hitintills. Han blir bara bättre med åren. Suggestiv musik med texter som andas poesi, historia och samtid. Allt som oftast skickligt sammanvävda. Det är en mörk och dystopisk skildring av samtiden som förmedlas men samtidigt bitterljuvt vackert. Med vacker musik föds alltid en strimma hopp.

Jag hoppas han inte menar det han säger när han hävdar att detta blir hans sista platta. Jag hoppas på mer. Annars ser ju framtiden riktigt mörk ut. På riktigt.

måndag 27 mars 2017

C90: 90-talets tårdrypande rock som låter dödsskönt i kistan

Jag börjar misstänka hur min 40-årskris kommer att ge sig till uttryck. Det kommer inte handla om dyra bilar, nya träningskläder (en racercykel har jag ju redan köpt) och allmän gubbsjuka (möjligtvis dyr Hifi?) utan snarare kommer jag med en manisk desperation söka mig tillbaka till 90-talets pop- och rockmusik. Ett årtionde jag länge har haft ett ambivalent förhållande till samtidigt som det var under detta årtionde min musiksmak tog sin form och blev vad den är idag. Jag har redan tjuvstartat med att återköpa R.E.M, Nirvana och Portishead på vinyl och värre lär det med säkerhet bli.

Efter att ha lyssnat på Slowgolds fina platta Drömmar, som kom tidigare i år, väcktes dessa känslor till liv och jag satte ihop följande spellista med vemodig rockmusik från tiden då flanell och jeans med dålig passform var en lyckad kombo. I den klädseln går jag ofta fortfarande...


söndag 26 mars 2017

Den nya gubbrocken överlever det mesta

För ett par veckor sedan såg jag Band of Horses på Malmö Live. En lokal som ur ett ljudmässigt perspektiv är den bästa tänkbara konsertsalen. Och konserten var bra i sin konventionella inramning. Seattle-gruppen levererade långt över mina förväntningar som var något sansade eftersom jag inte riktigt gått igång på deras senaste två plattor. Jag har saknat låtar som riktigt griper tag i en även om viljan att tycka om dem har funnits. Men live växte låtarna från förra årets platta Why Are You OK vilket med säkerhet bidrar till att jag kommer omvärdera den på sikt. Främst den inledande halvan av skivan står sig starkt  i jämförelse med deras tre första plattor. Dessutom var Israel Nash en fantastiskt bra uppvärmare.


Skivan är producerad av Jason Lytle från Grandaddy som nu är aktuella med comeback-skivan Last Place. En skiva som bemötts med mestadels positiva men kanske något ljumna recensioner. Men för mig återupplivar den en gammal kärlek till gruppen. En kärlek som, likt får många med mig, växte fram i början av 2000-talet. Jag gillar det jag hör nu också. De har en förmåga att bygga upp känslomässiga ljudbilder som få grupper i rockvärlden bemästrar. Kvalitén på låtar och produktion genomsyrar hela plattan, från början till slut.


Så jag kommer nog att fortsätta lyssna på Grandaddy och Band of Horses ett tag till. Hur gubbigt och tillbakalutat det än må vara. Men det är ju där jag är.

måndag 20 mars 2017

Om Sammi Smith och känslan av att vara en isbjörn

Det finns få platser i tillvaron som skänker mig samma känsla av tillhörighet och sinnesro som välfyllda skivaffärer. Det är dock sällan som tillfälle ges nuförtiden, av flera skäl, men känslan återkom för ett par veckor sedan då jag fick tillfälle att besöka Skivesset i Malmö under ett par timmar vilket jag skrev om i föregående inlägg om Jimmie Spheeris. Samtidigt infinner sig en känsla av vemod. För även om vinylförsäljningen pekar tillfälligtvis uppåt igen känner jag mig ibland som en isbjörn på en smältande glaciär. Det är kanske bra nu men framtiden ser inte vidare ljus ut vad gäller skivaffärernas fortsatta existens. Det är inte direkt några ungtuppar jag har som medkonsumenter när jag gör mina inköp på diverse skivbutiker runt om i landet. Jag tillhör oftast det yngre gardet och jag är i ärlighetens namn inte särskilt ung längre, vilket knappast behöver påpekas.

I vilket fall kom jag hem från detta besök med en välfylld kasse och kände ett välbefinnande i att ha dragit mitt strå till stacken för en bättre värld. Utöver Spheeris var jag som mest upprymd över några plattor med Sammi Smith som jag hittade för en för en billig peng som nästan gjorde min samling med denna anonyma, oförtjänt bortglömda men ack så skönsjungande, countrysångerska nästintill komplett. Jag skrev om henne på denna blogg för några år sedan då hennes namn dök upp när jag höll på att förkovra mig i 70-talets alternativa countryvåg, den som brukar benämnas som Outlaw-countryn. Jag fastnade för ett par spår men insåg att Spotify inte var rätt väg att gå för att uppleva hennes talang.


Smith fick ett genombrott med en cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through the Night som hon tolkade ur en kvinnas perspektiv. Hon hängde med Waylon Jennings och hyllades av Johnny Cash och Merle Haggard. Den melankoliskt bitterljuva The Toast of '45 tillhör en personlig favorit i hennes gedigna katalog. Det var så jag upptäckte henne och nu hoppas jag att fler gör det.

Hennes 70-talsplattor är utmärkta och passar alla som finner glädje i att lyssna på närbesläktade artister som Emmylou Harris, Bobbie Gentry och Dusty Springfield. Musik som befinner sig i gränslandet mellan soul, pop och country. Det är musik som inte gör sig särskilt bra i digitalt format. Det är enbart med en lagom sönderspelad vinyl som musiken kommer helt till sin rätt. Det ger en skön inramning av en svunnen tid. Tiden innan växthuseffekten och globaliseringen gjorde sitt till för stänga ner diverse skivbutiker runt om i världen och gjorde livet för oss skivnördar mer begränsat. Men det är väl kanske i begränsningen man finner njutningen trots allt.

Jag är dock osäker på om en isbjörn skulle hålla med mig...




söndag 5 mars 2017

Jimmie Spheeris igen

När jag startade denna blogg för ganska exakt fem år sedan var det en specifik artist som spelade en avgörande roll. Det var den för mig då tämligen okända singer/songwritern Jimmie Spheeris. En artist jag upptäckte, om jag nu minns rätt, genom en spellista på Spotify som folkrockarna i Midlake delade med sig av. Avsaknaden av att hitta någon direkt information om artisten och albumet i fråga inspirerade mig till att skriva något själv och därför kom ett av de första inläggen att handla om hans debut Isle of View från 1971. Hans produktion, som blev ganska sparsmakad, finns tillgänglig på Spotify men jag har sedan dess sökt efter hans plattor på vinyl utan vidare framgång. På de skivaffärer som jag tagit mig mod till att fråga har försäljarna ifråga ställt sig tämligen ovetandes. Det har inte varit någon som vill känna sig vid denna talangfulla men tydligen bortglömda artist. Men idag lyckades jag springa på ett exemplar av Spheeris tredje platta The Dragon Dancing från 1975 för en relativt billig peng på den trevliga butiken Skivesset i Malmö. Tillsammans med med Lilla Torgs Seriemagasin utgör den Malmös bästa kvarvarande skivaffär.


När jag lyssnar på detta album motsäger det kanske en del av det jag skrev i mitt första inlägg om den västkustbaserade amerikanen som tragiskt gick bort i en trafikolycka bara 34 år gammal. Jag skrev då att det var debuten som var intressant och att det senare i Spheeris produktion inte väckte mitt intresse på samma sätt. Jag hävdade att musiken på de senare plattorna hämmades av en allt för svulstig och slimmad sjuttiotalsproduktion. Kanske är det att min musiksmak har förändrats, att jag idag befinner mig i medelåldern och är mer mottaglig för progressiv folkrock med storslagna ambitioner, eller så hade jag inte lyssnat tillräckligt noga som jag nu konstaterar att även detta album bör uppmärksammas. Jag vill kanske tro på det senare men det är nog en kombination. Ni kan ju alltid själva söka upp hans musik på närmast tillgängliga streamingstjänst för att avgöra mitt omdöme. Börja gärna med låten Eternity Spin från ovan nämnda platta. Det är den mest direkt, effektfull om än kanske inte den mest representativa.

I vilket fall låter plattan The Dragon Dancing utmärkt. Varierande på ett positivt sätt som gör att man som lyssnare håller intresset vid liv genom samtliga 13 låtar.  För den som har lyssnat på Midlake, Fleet Foxes eller Jonathan Wilson så finns det många tongångar som känns bekanta. Sjuttiotalets mjukrock i form av James Taylor, Jackson Browne eller Eric Anderson ligger inte heller alltför långt borta. Den forne Midlake-sångaren Tim Smith uttryckte i en intervju med Pitchfork i samband med gruppens genombrott att Spheeris var en av de artister som inspirerade honom mest just då. Det hörs, för här finns både tvärflöjt, en massa gitarrer och underjordiska harmonier i ett melankoliskt känsloläge som blev lite av Midlakes signum på sina främsta album.

Nu hoppas jag fler upptäcker Jimmie Spheeris. Det ligger inte i tiden men det är just därför denna blogg forsätter att existera. Jimmie Spheeris låg inte heller rätt i tiden och därför blev han strax efter det album som följde utan skivkontrakt efter uteblivna kommersiella framgångar. Jag hoppas de kommer postumt även om det säkert utgör en klen tröst i sammanhanget.

torsdag 23 februari 2017

The Tarantula Waltz

För ganska exakt ett år sedan sedan såg jag The Tallest Man On Earth på Malmö Live. Jag fick med mig mestadels positiva känslor från detta tillfälle men en sak grämde mig. Det var att jag missade uppvärmaren The Tarantula Waltz med undantag för ett par låter i slutet av hans spelning. Det jag hörde då gjorde ändå intryck. Det bekräftas också av det jag hör på hans nya platta Blue As In Bliss. Han är något mer än bara en i mängden.

onsdag 22 februari 2017

2017 - So Far, So Good, So What!?

Denna blogg har nu funnits i ganska exakt fem år men det är knappt så att jag själv är säker på om att den fortfarande existerar. Känslan är att varje nytt inlägg jag gör kan vara det sista. Eller åtminstone borde vara det sista. Jag har försökt göra avslut. Sätta punkt. Men det går inte.

Jag har ett ytterst ambivalent förhållande till denna blogg. Det finns någon slags självdestruktiv hatkärlek till den. Pratar jag om den med någon så känner jag skam. Jag är inte särskilt nöjd med majoriteten av de texter jag lägger upp. Mitt språk, min kunskap och tiden jag har att lägga på att skriva något av värde är alla begränsat på ett sätt som gör existensen och relevansen av den svår att motivera. En del som läser den anser säkerligen att mitt urval av musik och mitt omdöme för god musik har sina brister. Det ligger säkert något i det men det bryr jag mig inte så mycket om.

Det som ändå driver mig att skriva nya inlägg är att det med jämna mellanrum uppstår tillfällen då ny och gammal musik träffar helt rätt. Då har jag svårt att vara tyst. Jag vill dela med mig. Sprida vidare. Göra en insats för den goda musiken hur marginell den insatsen än må vara. Jag hoppas den känslan återkommer så länge jag lever och därför tror jag att denna blogg ska få existera ett litet tag till. Ända tills dess att jag hittar något nytt och mer effektivt sätt att sprida musik.


2017 har ur ett musikaliskt perspektiv börjat bra. Annika Norlin har gjort en utmärkt skiva under sitt artistnamn Säkert. Tift Merritt lever upp till mina förväntningar på sin uppföljare till 2012-års mästerverk Traveling Alone. Markus Svensson har under namnet The Tarantula Waltz växt fram som en av de mest talangfulla svenska artisterna som förvaltar singer/songwriter-genren och gör den intressant för nutiden. Det visar han på nya skivan Blue As In Bliss. Gabriel Kelly har gjort en oväntad fin version av Broder Daniels Shoreline. Dessutom är Alison Krauss aktuell med nytt album och senare i vår kommer en ny platta med Mastodon. Allt det här sammantaget får mig att med hjälp av musiken känna hopp för samtiden. Det behövs.

Här är min lista med låtarna som kommer och går under 2017 - So Far, So Good, So What!?


fredag 27 januari 2017

Father John Misty - Pure Comedy

Nu bidrar även Father John Misty med sitt perspektiv på det politiska läget i USA och mänskligheten i stort. Det låter vackert hur illa det än må vara ställt med landet.


Tift Merritt kommer med nygammalt

Tift Merritt släpper idag en ny skiva. Hon har för mig blivit en av de mest älskvärda samtida singer/songwriters i country/americana-fåran. Av det jag hitintills hört är jag övertygad om att jag kommer att gilla det här också. Plattan Stitch of the World är ett samarbete med Sam Beam från Iron & Wine som producerar, ackompanjerar och bidrar med lite sång men det spelar nog mindre roll i sammanhanget. Det är Merritts röst och känslosamma uttryck som får stå i centrum och då blir det aldrig fel. Hur upptrampade hennes musikaliska vägval än må vara.


onsdag 4 januari 2017

Låtarna från 2016 - En spotifylista

Jag har rensat lite i min spellista över ny musik som kom under 2016. Jag hade inte som avsikt att göra en ny lista av detta slag även under detta år. Tänkte jag skulle förkovra mig istället för att ständigt söka nytt. Men jag kan inte låta bli. Det är för roligt. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte upptäckt guldkorn med grupper och artister som Pinegrove, Margo Price, Jamestone Revival, Brent Cobb och Julie Rhodes. Därför är det nog mödan värt. Egentligen är det nog oundvikligt. Musik är min drog och jag är beroende och ser inget skäl till avvänjning. Annars är listan fylld av gamla favoriter med nya låtar varav alldeles för många har gått bort.