När i stort sett hela världen med viss krampaktig ångest följt det amerikanska presidentvalet och Bidens väg mot Vita huset har jag ägnat tiden åt att utforska den svenska hårdrockshistorien. Eller snarare frånvaron av den. Svensk hårdrock har egentligen inga tydliga inhemska rötter. Visst fanns det ett par grupper under inledningen av 1970-talet som brukar räknas dit. November och New Rose för att nämna några. Kanske bör även den kristna rockgruppen Jerusalem inkluderas även om de kommer in lite senare i historien.
Men den svenska rockmusikens utveckling under 1970-talet hämmades möjligtvis av det starka ideologiska grepp som den svenska musikrörelsen, proggen, hade. Det gick inte att helt ostraffat plocka upp influenser från brittiska pionjärer som Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple. De var grupper som i sina texter saknade den korrekta politiska analysen som självklart skulle komma från vänster. Riktmärket hos den svenska musikrörelsen, som vid denna tid drev den enda officiella musiktidsskriften Musikens Makt, var att den ultimata rockgruppen ska låta som Nynningen och baseras på en likartad värdegrund. Att försöka slå igenom med icke-radioanpassad musik utanför proggrörelsens ramar var inte helt enkelt i Sverige vid denna tid.
Det märks inte minst i samband med punkens genombrott i England under slutet av sjuttiotalet som inledningsvis betraktas med skeptiska ögon från Musikens Makts chefsideologer. Det är egentligen först när Ebba Grön slår igenom och gör en cover på Blå Tågets Staten & kapitalet som stora delar av rörelsen byter sida. The Clash ideologiska inriktning och tydliga politiska budskap hade också en viss betydelse i sammanhanget bör kanske tilläggas. Men det är också början på slutet för proggrörelsens dominans inom svenskt musikliv och i samband med detta föds en musikjournalistik oberoende proggen. Det ger en ökad möjlighet för en större mångfald i svenskt musikliv och det är också då den inhemska hårdrocksscenen börjar växa. Det som med tiden skulle bli en framgångssaga med både kommersiella storheter som Europe, Yngwie Malmsteen och Hammerfall men också pionjärer inom mer extrema genrer som via Bathory, Candlemass, At the Gates och Entombed tog oss till In Flames, Opeth, Meshuggah och Ghost som blev internationella storheter inom sitt gebit.
Men det är inte denna del av rockhistorien som jag vill rikta fokus mot. Utan det som hände dessförinnan, under 70-talet. Grupper som tog hårdrocken till Sverige. Det blir också temat för månadens spotifylista (med maximalt 20-låtar). Samtidigt som den svenska proggrörelsens ideologiska bojor till viss del hämmade utvecklingen så fanns det en musikalisk spännvidd bland de grupper som rörde sig i utkanten av rörelsen. November har jag redan nämnt men även de tidiga upplagorna av Kebnekaise bör räknas dit. Trettioåriga krigets proggiga, musikaliska fälttåg snuddar också bitvis vid det samtida utländska aktörer, som brukar definieras som hårdrock, ägnade sig åt. Liksom det svenska bandet SAGA som rent estetiskt och textmässigt skapade något som går att koppla till samma genre. Sedan fanns det även renodlade proggband likt Motvind och Nationalteatern som rörde sig inom ett vitt spektrum av musikaliska genres och emellanåt ägnade sig åt svagt, dieseldoftande tunggung. Proggrörelsen innehöll trots allt en hel del kreativ musikalitet som är värd att uppmärksamma.
Sedan hävdar jag med med den nyktres osäkerhet att Tages It's My Life från deras klassiska Studio-album från 1967 är den första svenska hårdrockslåten. Gissar att det är flertalet som har invändningar mot detta påstående. Kanske till och med upphovsmännen själva.
Hur som helst så landade detta i en Spotifylista på 20 låtar som försöker ringa in begynnelsen av den inhemska svenska hårdrocksscenen. En scen som artisterna på listan själva inte ens visste att de tillhörde. Men det här med olika genres är ju ändå bara på låtsas. Dock kan inte listan ses som helt komplett då det kristna bluesrockbandet Vatten inte finns tillgängligt på Spotify. Albumet Tungt vatten från 1975 har, efter hyllningar från bland annat Opeths frontfigur Mikael Åkerlund, nått en kultstatus och blivit en svårtillgänglig dyrgrip på andrahandsmarknaden. Gruppens andliga och musikaliske frontfigur utgjordes av Tomas Ernvik som i mindre kretsar hyllas som en unik gitarrvirtuos. Gruppens musik är en anomali i den svenska rockhistorien där frikyrkan, genom sjuttiotalets hårdrockspsykedelia möter den svenska proggrörelsen. Hur motstridigt det än låter. Om någon sitter på mer information om denne Ernvik skulle jag vara intresserade av att ta del av detta. Jag önskar jag kunde läsa en intervju med honom eftersom gruppens musik fascinerar mig och dess säregenhet gör mig nyfiken. Det tog fem år för gruppen att göra en uppföljare och de fortsatte att släppa plattor på 80-talet i oregelbunden takt som jag inte har lyssnat på. Ernvik dog 2016, 65 år gammal, efter längre tids sjukdom. Gruppens verkliga betydelse för rockens utveckling i Sverige kan nog diskuteras men de utgör ändå ett bevis på att det fanns en alternativ scen i Sverige under denna tid som stod utanför proggrörelsen. Skivan är i mitt tycke tämligen ojämn men topparna är höga och med tanke på ur vilket sammanhang den växte fram blir det ett unikt inslag i den svenska rockhistorien.
Här i alla fall min spotifylista över den svenska hårdrockens begynnelse:
