TEMA 20: 2020 - Rocktober - Alive & kickin' (okt 2020)

Jag vet inte egentligen hur många konserter jag har gått miste om till följd av coronapandemin. Jag känner mig snuvad på Nick Caves spelning på Globen som jag hade biljetter till i slutet av maj. Det är en artist jag har uppskattat allt mer ju äldre jag blivit och om det kommer dyka upp något nytt tillfälle att se honom känns osäkert. Att arenatunga artister ska få börja turnera igen känns allt för avlägset för att jag ska våga hoppas och Cave själv tillhör ju snart en riskgrupp. 

För övrigt vet jag inte om jag egentligen har missat så mycket. De senaste åtta åren, sen dess att jag blev pappa, har jag väl egentligen bara snittat 3-5 konserter per år. Senaste konserten jag var på var Daniel Norgren på Vega i Köpenhamn i början av februari. Men vetskapen om att det inte är möjligt att gå på konserter har skapat ett tomrum och blivit en bekräftelse på att tillvaron inte längre är som vanligt. Den falska tryggheten är förlorad och det går längre inte att ta något för givet.

Men nedstängningen av denna typ av evenemang har gjort att mitt intresse för liveplattor har ökat. Liveinspelningar är något jag tidigare inte har gett så mycket för. Har tyckt att publikjubel bara förstör sinnesron då jag lyssnar på mina favoritartister. Nu tycker jag helt plötsligt att det känns exotiskt och fångar ytterligare en dimension av känslan. Dessutom är liveinspelningar ett tillfälle där de bästa artisterna har möjlighet att framföra sin bästa låtar då de befinner sig på topp rent musikaliskt. Som när R.E.M framför Fall On Me på 40 Watt Club i november 1992. Eller när Bob Dylan gör It Ain't Me, Babe under den magiska turnén Rolling Thunder Revue 1975. Att höra Springsteen göra en nedtonad och sparsmakad version av en smått uttjatat låt som Thunder Road på The Roxy i West Hollywood för ganska exakt 45 år sedan har fått mig att både förstå storheten i såväl låten som artisten. Som om jag inte har gjort det förr.

Därför blir månadens tematiska lista en sammanställning av några av mina favoritartisters bästa liveinspelningar. Det innefattar både artister jag har haft turen att få uppleva live såsom 16 Horsepower, My Morning Jacket och ovan nämnda Springsteen. Men främst innehåller listan artister jag aldrig har fått se och definitivt aldrig kommer att få uppleva som Leonard Cohen, Otis Redding, Thin Lizzy, Carole King, Aretha Franklin, Townes Van Zandt och Bill Withers. Att jag får se Neil Young eller Tom Waits live känns knappast sannolikt och jag grämer mig att jag inte tagit de chanser som erbjudits. Visst, jag såg ju en 76-årig Willie Nelson rocka loss i ett hyperaktivt tempo på Berns för ett decennium sedan så man ska väl aldrig säga aldrig. Det återstår att se hur det blir med Nick Cave. Det enda jag vet är att jag kommer värdera de möjligheter som erbjuds till att gå på konserter annorlunda i framtiden. För nu vet jag ju att inget är för evigt. Det krävdes en pandemi för att jag verkligen skulle inse det.

I vilket fall; här har ni en lista med 20 noga utvalda låtar över de liveinspelningar som jag funnit mest behållning i just nu. Begränsningen till 20 låtar gjorde att många favoritartister föll bort men konkurrensen gjorde listan desto bättre. Den känns mer relevant än någonsin tidigare. Rocktober - Alive & kickin'

Jason Isbell på KB Malmö

Jason Isbells största motstånd finns i hans egen begåvning. Mig veterligen finns det ingen artist som både i sitt framförande och i sitt låtskrivande håller en sådan jämn och hög kvalité nästan rakt igenom allt han har tagit sig för under de senaste fem åren.

Igår kväll fick jag bevittna honom live på KB. En konsertlokal som sällan har lyckats fånga min uppmärksamhet genom en hel konsert. Jag har ofta störts av såväl undermåligt ljud och folkvimmel där fokus riktats mer mot det sociala än mot det som händer på scen. Men igår var det annorlunda. Både ljud och publik var på rätt köl och Jason Isbell, tillsammans med sitt band The 400 Unit, var i högform. Vare sig ett taktslag eller en ton slog fel. Isbells röst är en av de tryggaste och mest slagkraftiga jag har hört från en scen. Den sviker aldrig och hans musikaliska kunnande går knappast att ifrågasätta. Bandet var lika samspelta som en rysk förstafemma innan murens fall.

Den främsta styrkan är trots allt låtarna. Den enda brist jag kan finna, vilket egentligen är ett bevis på det motsatta, på hans senaste plattor är att låtarna är så pass bra att att de har svårt att sticka ut från mängden. Det finns inga dalar som synliggör topparna. Konserten han bjöd på likaså. Allt var toppklass. Inte en dålig låt. Totalt sett var detta en av de bästa konsertupplevelserna för min del under de senaste fem åren. Kanske inte säger så mycket för er men efteråt gick jag runt och tänkte att Isbell måste vara världens just nu mest fulländade rockartist. Låt vara att hans musik knappast är nyskapande eller originell ur ett rockhistoriskt perspektiv. Sådant har för mig ingen som helst betydelse längre. Isbell förenar det bästa som americana- och countryrockvågen har lyckats förmedla sedan The Byrds platta Sweetheart of the Rodeo anlände för snart ganska exakt ett halvt sekel sedan.

Vilken var bäst då? Cover Me Up förstås. Den stack ut likt Mount Everest i Himalayas bergskedjor.
Här kan ni uppleva den i ett helt annat sammanhang, där Isbells fru Amanda Shires, ackompanjerar. Hon var inte med på KB men det kompenserades av övriga musikers medverkan som smög sig in allt eftersom låten trappades upp och nådde sitt klimax.

En frigörelse från samtiden - Lyssna på Millsap

Sturgill Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton i all ära. De är samtliga fantastiska låtskrivare och sångare med förankring i den amerikanska countryrocken men den artist jag har haft störst behållning av under de senaste åren i denna mylla är trots allt Parker Millsap.

Därför var min förväntningar uppskruvade inför den konsert som ägde rum förra veckan på Folk å Rock i Malmö. Men de infriades och jag gick därifrån lycklig över att den talang jag tycker mig skönja på plattorna också bekräftades live. Det är inte alltid så är fallet. Ibland blottlägger livespelningar brister i attityd och förmåga. Men Millsap bevisade tillsammans med utomordentliga medmusikanter att han besitter något stort som i en annan tid hade varit en garanterade väg till rockstjärnestatus. Nu tror jag han kommer stanna vid att bli en Steve Forbert eller möjligtvis en John Hiatt för vår samtid. Tiden talar inte för denna typ av musikaliska uttryck men jag hoppas jag har fel. Det har jag ofta och han förtjänar ett bättre öde. Jag har länge hävdat att han har något unikt i sitt uttryck och det känns äkta. Det står jag fast vid efter att ha sett honom på scen. Jag hoppas det kommer fler tillfällen.

Parker Millsap på Folk å Rock i Malmö 30/8

Parker Millsap låter som en ung Steve Forbert, om ni nu har koll på honom, uppumpad på en massa amerikansk musikhistoria fylld av blues, country, soul och gospel. Hans två senaste plattor tillhör några av mina favoriter under de senaste åren. På onsdag spelar han på Folk å Rock i Malmö. Det vill jag inte missa.

För er som bor norrut i landet får istället ta er till Södra Teatern i Stockholm på lördag den 2:a september då STHLM Americana äger rum där Millsap spelar tillsammans med artister som Dylan LeBlanc, Christian Kjellvander, Tarantula Waltz och GospelbeacH med flera. Det finns ett program som kan göra det roligt hela kvällen lång. Jag hade gärna varit där då också.

Den nya gubbrocken överlever det mesta

För ett par veckor sedan såg jag Band of Horses på Malmö Live. En lokal som ur ett ljudmässigt perspektiv är den bästa tänkbara konsertsalen. Och konserten var bra i sin konventionella inramning. Seattle-gruppen levererade långt över mina förväntningar som var något sansade eftersom jag inte riktigt gått igång på deras senaste två plattor. Jag har saknat låtar som riktigt griper tag i en även om viljan att tycka om dem har funnits. Men live växte låtarna från förra årets platta Why Are You OK vilket med säkerhet bidrar till att jag kommer omvärdera den på sikt. Främst den inledande halvan av skivan står sig starkt  i jämförelse med deras tre första plattor. Dessutom var Israel Nash en fantastiskt bra uppvärmare.

Skivan är producerad av Jason Lytle från Grandaddy som nu är aktuella med comeback-skivan Last Place. En skiva som bemötts med mestadels positiva men kanske något ljumna recensioner. Men för mig återupplivar den en gammal kärlek till gruppen. En kärlek som, likt får många med mig, växte fram i början av 2000-talet. Jag gillar det jag hör nu också. De har en förmåga att bygga upp känslomässiga ljudbilder som få grupper i rockvärlden bemästrar. Kvalitén på låtar och produktion genomsyrar hela plattan, från början till slut.

Så jag kommer nog att fortsätta lyssna på Grandaddy och Band of Horses ett tag till. Hur gubbigt och tillbakalutat det än må vara. Men det är ju där jag är.

Ett värdigt avslut - Om Kent och Cohen (och lite Bowie)

Vecka 45 år 2016 blev en märkvärdig vecka. En vecka i avskedets tecken vilket på sätt och vis är signifikativt för hela året som gått. Det började ju med Bowie som la an tonen. Prince, Merle Haggard, Freddie Wadling och Olle Ljungström föll bort. Sedan hakade Peter Lemarc på tåget och hävdade att han skulle ge ut sin sista platta nu i november men det tar jag nog inte bokstavligen. Jag tror aldrig att han kommer kunna låta bli att på något sätt bidra med ny musik. Han har för mycket kvar att ge. Däremot har skivor med vemodiga och melankoliska teman fått prägla mitt musikår i form av Nick Cave, PJ Harvey, Wovenhand och Christian Kjellvander. Där avskedet, sorgen och den förestående apokalypsen finns ständigt närvarande som en röd tråd. Att jag sedan lyssnat mycket på gotiska metalakter som Opeth, Katatonia och Gojira gör väl knappast tillvaron ljusare. Men inte desto mindre fascinerande. Tvärtom.

Men vecka 45 blev ändå mörkare. Häromdagen möttes världen av nyheten att Leonard Cohen hade gått bort. Det kom knappast som en chock för de som följt honom under de senaste åren. Dels med tanke på hans ålder men främst grundat på tematiken som präglat hans tre senaste album. Det har ju känts som de alla har kunnat vara hans sista. Det är kanske därför jag ser dem så älskvärda. Men även om dödsbudet var förannonserat så blir alltid ett faktum något helt annat att ta in. Men det går inte annat än att vara tacksam för all den fantastiska musik han lyckades dela med sig av och förmedla. För mig kommer nog hans sista plattor alltid att betyda mest. Likt hur jag förhåller mig till Johnny Cash skivkatalog.

Sedan har vi ju Kent som strax efter Bowies dödsbud, likt Lemarc, annonserade om gruppens upplösning och avslut. Jag har svårt att tro att det inte finns något samband med Bowies sätt att iscensätta sin egen bortgång. Det började med plattan Då som nu för alltid för att sedan följas upp av en samlingsplatta och en avskedsturné. Jag fick ikväll bevittna deras uttåg på Malmö Arena. Ett vackert sådant där de visar sig tåga ut med flaggan i topp. Joakim Bergs texter, som jag värderar högt, har alltid varit präglade av svårmod, melankoli och svärta. Trots detta spred deras avskedskonsert värme och jag kunde inte låta bli att nästintill motvilligt bli lite sentimental och nostalgisk när det spelade låtar som 747, Hjärta och Mannen i den vita hatten. Likt min förväntan passade dessutom låtarna från det senaste albumen väl in i arenaformatet.

Nästan alla Kentlåtar jag hör väcker en känsla som skapar ett minne till en tid, en plats och i några fall till personer som betytt något. Det innebär inte att jag gillat allt gruppen har gjort men jag har alltid förhållit mig till deras musik på något sätt under de senaste tjugo åren vilket är mer än halva mitt liv. Den enda grupp som kommer i närheten av den statusen är nog R.E.M och det är för mig en en kvalitetsstämpel. Med facit i hand så finns det så fantastiskt mycket låtar och texter som jag har Kent att tacka för.

Till skillnad från Lemarc tar jag dem på deras ord. De har genom hela karriären varit konsekventa i sitt förhållningssätt till omvärlden och därmed pålitliga och vunnit sin trovärdighet. Detta kommer bli det sista vi hör från Eskilstunakvartetten (som periodvis varit en kvintett). De kommer att lämna ett tomrum i svenskt musikliv och jag kommer att sakna dem även om jag tycker de gör helt rätt i att sluta när de fortfarande känns relevanta. Om det fanns en uns av ungdom kvar hos mig innan denna kväll så tog jag farväl till den i kväll. Den går i graven med Kent. Det blev ett värdigt avsked och jag är glad för att jag var där. Tack för det.

Jag avslutar denna kväll med att lyssna på Bowies Blackstar i nattens sena timme. Det får sätt punkt på vecka 45. För imorgon är det fars dag och då ska jag bara vara tacksam och glad för att jag både har en anledning till att bli firad och att jag har någon att fira. 2016 har på något sätt blivit en påminnelse om att ingenting är för evigt. Det är väl ingen påminnelse man skriver in i sin mobil men något man bör vara medveten om hela tiden ändå. Livet känns mer betydelsefullt då. Men det har nog alla andra fattat tidigare. Det var kanske bara jag som lät min ungdomliga naivitet hållas vid liv lite för länge.

Daniel Norgren live! Det är så mycket bättre.

Jag började att lyssna på Daniel Norgren i våras. Ganska sent med tanke på att hans skivproduktion snart pågått i ett decennium. Men det var först med skivan Alabursy som jag på allvar förstod hans musikaliska begåvning. Hans tekniska begåvning hörde jag redan på skivan Buck men tyckte att skivan spretade för mycket vid de första genomlyssningarna och sedan föll den i glömska i brist på tålamod från min sida.

Ikväll såg jag honom för första gången live på Lunds Stadsteater. Inramningen var den bästa tänkbara och ljudet fantastiskt. All kredd till arrangörer och tekniker. Kompmusikerna gjorde också sitt till men i centrum stod givetvis Norgren själv vars musikaliska begåvning uppenbarades till fullo. Jag har gillat hans röst när jag lyssnat på hans plattor men att den var så stark och med ett så brett register förstod jag först nu. Den har förmågan att fånga bekanta toner från allt från Neil Young och Tom Waits till Chris Isaak och Van Morrison. Imponerande. Hans muscierande på såväl piano som gitarr var lika självsäkert som briljant. Nästintill magisk atmosfär från början till slut och detta kommer jag bevara som ett av mina bästa konsertminnen någonsin.

Hans skivor har hitintills inte levt upp till samma ljudkvalité som det jag fick uppleva denna kväll. Jag hoppas kommande produktioner fångar hela hans register och att han anlitar Joe Henry, Blake Mills, Jonathan Wilson eller något annat ljudsnille som producent. Det förtjänar hans talang och hans musik.

Fyra konserter och en falafel

The War On Drugs (Mejeriet)

Jag har haft förmånen att gå på fyra konserter inom loppet av en månad. En utdelning som är ovanlig vid detta skede i livet. Givetvis inspirerande och jag är i huvudsak nöjd med dem alla. Den första var The War On Drugs på Mejeriet här i Lund. Det var den konsert som jag på förhand hade lägst förväntningar på eftersom jag tycker att gruppens centralgestalt, Adam Granduciel, visserligen låter fantastiskt i enskilda låtar men att soundet och känsloläget, där Spiritualized möter Tom Petty i Neil Youngs rymliga garage, blir aningen långrandigt i längden. I likhet med vad jag hitintills anser om den tidigare medlemmen Kurt Viles album. Konserten skapade samma känsla och överträffade tyvärr inte förväntningarna även om det var värt ett försök och bjöd på njutbara stunder.

Christian Kjellvander (Tivoli)

Därefter var det gamla favoriter som Damien Jurado på Babel i Malmö, Christian Kjellvander på Tivoli i Helsingborg och i lördags, slutligen, Wovenhand på Babel. Tre rutinerade herrar som befinner sig i liknande lägen i sina respektive karriärer. Samtliga är artister som inom sina genres för med sig respekt och aldrig ruckat på trovärdigheten utan konsekvent jobbat med att utveckla och förfina sitt sound. Något som jag uppskattar även om jag periodvis har efterfrågat mer variation hos dem alla. En önskan som delvis infriats på deras senaste album. Dock har de karriärer där deras kommersiella topp ligger ett drygt decennium bakom dem och att utvecklingen kanske inte riktigt pekar uppåt ur den aspekten. De har däremot lyckats bygga upp en tämligen trogen skara av fans som visserligen inte blir yngre med åren men troligtvis utvecklat så pass starka band till sin publik att det kommer vara trogna lång tid framöver. Utifrån dessa tre konserter betraktat verkar de vara tämligen nöjda över situationen och visar samtliga på en övertygande självsäkerhet i sitt utövande och det är något de kommer att vinna på i längden när rockhistorien ska summeras.

Damien Jurado (Babel)

Wovenhand, eller David Eugene Edwards (tidigare Sixteen Horsepower) som han egentligen heter, var nog den som övertygade mest på mig. Hans senaste skiva har jag redan hyllat här på bloggen och därför var förväntningarna höga, vilket han levde upp till. I likhet med senaste skivan var nog denna konsert den hårdaste av de sex tillfällen då jag har fått bevittna hans storhet live. Och av dessa en av den bästa även om konserten på Berns i Stockholm 2003, då han fortfarande var en del av 16 HP, står i en klass för sig. 75 minuter gitarrmanglande rock som doftade mer diesel än hästkrafter (vilket i och för sig inte är någon motsägelse) och den country som så ofta utgjort basen i hans musicerande tog sig mer uttryck i bandets estetiska utseende än i deras musikaliska framtoning. Inte mig emot eftersom variation berikar. Visst fanns det saker jag önskade mig men som inte infriades. Som att han aldrig spelade några extranummer, vilket kan vara konsertarrangörens fel, eller att jag innerst inne någon gång vill höra min favoritlåt Hutterite Mile live. Jag vet ju att han har framför den emellanåt även om det är en skapelse från 16 HP-tiden. Men det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när hårdrockslåtar som Hiss, Field of Hedon och Good Shepherd var helt fantastiska även i det levande formatet.

Wovenhand (Babel)

Så efter en omtumlande kväll på Babel, för övrigt en utsökt konsertlokal med rätt historia för detta ändamål, där publiken under en dryg timmes tid själsligen balanserade mellan mörk avgrund och himmelriket gick jag nöjd därifrån och köpte mig en falafel på Möllan. Som en fin avslutning på en perfekt kväll.

Hallå Skåne! Ikväll är det Wovenhand på Babel. Gå dit!

Svensk konsertsommar kunde knappast ha börjat bättre. Förra helgen slog Håkan Hellström publikrekord på Ullevi och denna helg spelar Wovenhand på Babel i Malmö. Okej, publiktrycket är kanske inte lika högt men det jämnas ut av högre kvalité på musiken.

Om ni hade frågat mig om detta event för några veckor sedan hade min förväntningar varit tämligen låga men med tanke på hur överraskat positiv jag är till senaste skivan Refractory Obdurate så har min förväntan övergått till ett barnsligt "pirr i mage"-nivå. Jag vet ju vad David Eugen Edwards kan i sina bästa stunder. Här kan ni se honom göra en Bob Dylan-cover.

Vi ses på Babel!

Lindi Ortega på Malmöfestivalen

Det är på scenen en artist styrkor och svagheter blottläggs. I en studio kan bristerna lätt döljas med rätt produktion och har du bara låtar som är av kvalité, vilket givetvis inte är så "bara" och ofta den största utmaningen, så kan de flesta skapa ett hållbart sväng. Därför är konserter det tillfälle då man verkligen kan betrakta artisters musikaliska briljans. Jag minns tillfällen då man har blivit mer eller mindre "knockad" av artisters genialitet och scennärvaro: 16 Horsepower på Berns 2003, Loney Dear på Babel 2011, Calexico på Nalen 2008, Christian Kjellvander på KB 2010, Lauryn Hill på Globen 1998, Feist på Cirkus 2007 är några exempel där artister med små eller stora medel lyckats trollbinda min uppmärksamhet och vinna min förtjusning. Magiska stunder, var och en på sitt sätt.

Tyvärr kan jag inte räkna in Lindi Ortegas konsert på Malmöfestivalen till denna skara, men det skulle å andra sidan vara att begära för mycket från denna relativt unga countryartist. Jag gillar Ortegas röst, som bitvis är fantastisk, och hon har en förmåga att knåpa ihop bitterljuva countrymelodier som också faller mig smaken. Så långt står jag fast vid att hennes senaste skiva, Cigarettes & Truckstop, tillhör en personlig favorit. På scen visade hon dock att hennes egna gitarrspel inte är felfritt, vilket jag kan ha överseende med eftersom hon ofta räddar situationen med hjälp av sin egen röstförmåga. Vad som däremot störde mig något var att hon verkar försökt kompensera sina egna brister med att ha med sig en tekniskt tillsynes fingerfärdig gitarrist som kompade.  Han hade tyvärr mer fokus på effekter än på känsla och tog bitvis alldeles för mycket överflödigt utrymme. Jag hade önskat något annat som hade lyft fram Ortegas röst och låtar istället. Men det fanns stunder då jag imponerades av hennes kapacitet och därför kommer jag fortsätta ge hennes kommande skivor och eventuella konserter nya chanser. Men hoppas på något mer än det som det bjöds på ikväll. Hon har ju rösten och melodierna, så det handlar bara om att få det andra att falla på plats. Låter kanske enkelt, men insett att det är just sådant som bara de verkliga genierna klarar av.

Plusminusnoll

The Avett Brothers på Malmöfestivalens stora scen (19/8)

Jag skulle kunna säga att Malmöfestivalen och mina upplevelser har gått jämnt upp så här långt. I lördags såg jag Cody Chesnutt och upplevde en viss besvikelse och att det i jämförelse med skivan saknades något live. Ikväll såg jag The Avett Brothers och fick precis motsatt känsla. Det som jag har saknat på deras skivor kompletterades dubbelt upp på deras fantastiskt fina konsert på festivalens stora scen. Det goda rykte som har nått mig vad gäller deras förträfflighet live levde de upp till med råge. Bröderna Scott och Seth Avett visade sig ha betydligt fler strängar på sina lyror än vad jag kunde ana och visade upp såväl skicklighet och finess som egensinnighet och variationsrikedom. Det första betvivlade jag aldrig efter ha lyssnat på deras musik men vad gäller det andra blev jag glatt överraskad. Att beträda stora scenen på stadsfestival klockan 19:00 en måndagskväll och samtidigt, för gemene man i Sverige, vara ett tämligen okänt band är det inte alla som bemästrar. Men gruppen tog publiken med storm och i slutet av spelningen lyckades de med konsten att skapa tystnad även hos den langosätande delen av festivalpubliken och inte bara hos de hängivna fansen.

Jag vill rekommendera alla som har möjligheten att se detta band live. Stor upplevelse som bidrar till att jag ska ge deras album fler chanser. Jag har alltid gillat enskilda låtar med dem men tröttnat innan jag tagit mig i genom ett helt album. Kanske kommer jag med denna konsertupplevelsen i bakhuvudet att omvärdera helheten. Så subjektiv kan en musikupplevelse vara.

Och förresten, jag har nog trots allt gått plus. För så nöjd som jag känner mig efter kvällens konsert så är det en betydligt större känsla än den ringa besvikelsen jag kände i lördags.

Lite mer Malmöfestival och The Avett Brothers

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var lite besviken efter att sett Cody Chesnutt live på Malmöfestivalen igår. Sympatiskt framförande av Chesnutt själv och musikerna var skickliga och samspelta men jag saknade främst bakgrundskörerna på skivan som gör att låtarna lyfter ett snäpp till. Nu var det ingenting som var dåligt men samtidigt kändes det som om något fattades och jag får större behållning i att lyssna på skivan, Landing On A Hundred, hemma istället. Han avslutade dock på ett snyggt sätt med låten, Don't Wanna Go The Other Way, som är skivans bästa spår och levde upp till det även i det levande formatet. För övrigt var konsertupplevelsen medelmåttig men som vanligt ska förväntningarna inte vara för höga på en stadsfestivalspelning.

Jag får istället hoppas på The Avett Brothers som i morgon (måndag) klockan 19:00 kliver upp den stora scenen. Mina förväntningar är inte skyhöga men får jag något i nivå med detta klipp så är jag ändå mer en nöjd:

Malmöfestivalen 2013

Det är återigen dags för Malmöfestivalen och som vanligt har de lyckats samla en hel del intressanta musikaliska akter i sitt programutbud. Jag vet att jag inte kommer ha möjlighet att se allt, men om jag får sålla lite i programmet så är det detta jag inte skulle vilja missa:

Fredag (16/9): Calexico
Ennio Morricone-influerad americana som växer live. Nästan alltid ett säkert kort.

Lördag (17/9): Cody ChesnuTT
Gjorde 2012-års bästa retrosoul. En comeback på många sätt och vis som måste få upplevas live.

Måndag (19/9): The Avett Brothers
Melodisäker och sympatisk americana-rock som på skiva inte alltid lyfter sig över mängden. Ryktet säger dock att det ska höja sig live och känns därför angeläget.

Torsdag (22/9): Lindi Ortega
Hon har gjort en av årets bästa countryskivor och tillhör det ny unga "outlaw"-soundet. Vad nu det betyder. Men bra är det i alla fall.

Fredag (23/9): Ossler
Gjorde en fantastisk spelning på Babel i våras och senaste skivan, Stas, borde bli utsedd till årets bästa svenskspråkiga skiva redan nu.

Smakprov:

Bonnie 'Prince' Billy

Det har inte hänt så mycket på denna blogg under den senaste månaden och främsta orsaken är att jag inte har haft så mycket tid till att fundera på musik. Ibland domineras ju livet av andra bisysslor. Men jag fick inspiration till att hålla bloggen vid liv efter att i fredags ha sett Bonnie 'Prince' Billy och Dawn McCarthy live på KB i Malmö. En mycket bra konsert där Billy, eller Will Oldham som han officiellt kallar sig, visade upp sig från sin bästa sida.

Låtmaterialet baserades på deras sympatiska projekt att spela låtar ur Everly Brothers skivkatalog och därav spelades inga av Billys tidigare låtar. Kändes helt ok ändå, även om jag inte kunde låta bli att sukta efter en tolkning av I See A Darkness. Fick inte det, men upptäckte istället denna upptempo version av låten på You Tube. Lyssna på den vackra texten och betrakta denna märkliga singer/songwriter och du kommer gråta och skratta på en och samma gång.

Calexico - Live på KB

Jag var igår kväll på KB i Malmö och bevittnade en utsökt konsert med amerikanska bandet Calexico. Deras kombination av amerikansk country i en singer/songwriter-tradition med spansk/mexikansk jazz- och folkmusik görs sig absolut bäst i liveformat. Musikernas skicklighet och mångsidighet kommer till sin rätt, inte minst John Convertinos trumspel, som med finess och skicklighet skapar ett skönt driv i låtarna. Min grundsyn på en skicklig batterist kan liknas med en bra fotbollsdomare. När de gör sitt jobb som bäst så ska de verka utan att själva stå i centrum, men ändå vara den som driver händelserna framåt och skapar flyt i spelet. Det är något som Convertino väl lever upp till och tillhör, efter att sett bandet vid två tillfällen, en av mina favorittrummisar. Dessutom blir de mexikanska inslagen i musiken betydligt mer intressant på scen än på skiva. Det som ibland kan upplevas slätstruket på skiva, fylls med dynamik när de framför musiken i ett levande format.

Calexico live på KB i Malmö - 20120930

Calexico har en förmåga att bygga upp fantastiska ljudbilder och däri ligger deras främsta styrka. Det är ljudbilden, snarare än låtarna, som fängslar en som lyssnare. Det är en av orsakerna till till varför gruppen ofta anlitas till att göra filmmusik och kopplingarna till Ennio Morricones spaghetti-western är ibland uppenbara. Gruppens centrala figur är sångaren Joey Burns, som likt en välkammad och propert klädd sjökapten håller samman bandet och driver skutan i rätt riktning. Hans sång är kanske inte den mest karaktärsfulla men utan brister och smälter väl in i sammanhanget. Han har en förmåga att förmedla det vemod som kännetecknar gruppens musik. Visst finns det delar av konserten som det går att rikta kritik mot, duetten med den för övrigt duktiga uppvärmaren Laura Gibson, som framförs som ett extranummer, är tämligen slätstruken i min öron och de för övrigt effektfulla trumpeterna blåser nästan sönder introt på den annars så fina Across the Wire. Men på det stora hela lever gruppen väl upp till mina förväntningar, som var rätt höga efter konserten gruppen bjöd på Nalen i Stockholm 2008. Så mitt råd är att om ni får en möjlighet se gruppen live nån gång i framtiden så bör ni ta den. annars missar ni något stort.

Den som likt jag blir mer nyfiken på de latino-influenser som präglar Calexicos musik bör kolla upp den mer eller mindre bestående gruppmedlemmen Jairo Zavalos soloprojekt; DePedro. Calexico kompar och Burns agerar producent och är med och sjunger på ett antal spår. Musiken känns bekant med det som Calexico själva ägnar sig åt, men här får latinomusiken av naturliga skäl ett allt större utrymme. Det är främst den självbetitlade debuten från 2008 som fångar min uppmärksamhet och för er som blir nyfikna så kan ni hitta den på spotify om ni klickar här. Det enda som stör mig, utöver att det i några enstaka spår blir allt för mycket dansanta och höftryckande salsarytmer för min smak, är att jag knappt kommer ihåg ett ord spanska från mina år på gymnasiet. Anette Molander, min spansklärare vid denna tid, får ursäkta. Men det låter i allafall som de sjunger om något vackert. Inte minst i den avslutande och nedtonade balladen Miguelito.

Adios!

Calexico!

Calexico har återigen släppt ett vackert album med en trivsam mix av country, sydamerikansk jazz och folkrock som lämpar sig alldeles utmärkt för mörka och regniga höstkvällar. De turnerar dessutom snart i Sverige och för er som bor i Skåneregionen så kan ni se dem live på KB i Malmö den 30:e september. Är det lika bra som det var på Nalen i Stockholm 2008 så är det inget man vill missa. Här är ett smakprov från senaste skivan Algiers: