Lindi Ortega på Malmöfestivalen

Det är på scenen en artist styrkor och svagheter blottläggs. I en studio kan bristerna lätt döljas med rätt produktion och har du bara låtar som är av kvalité, vilket givetvis inte är så "bara" och ofta den största utmaningen, så kan de flesta skapa ett hållbart sväng. Därför är konserter det tillfälle då man verkligen kan betrakta artisters musikaliska briljans. Jag minns tillfällen då man har blivit mer eller mindre "knockad" av artisters genialitet och scennärvaro: 16 Horsepower på Berns 2003, Loney Dear på Babel 2011, Calexico på Nalen 2008, Christian Kjellvander på KB 2010, Lauryn Hill på Globen 1998, Feist på Cirkus 2007 är några exempel där artister med små eller stora medel lyckats trollbinda min uppmärksamhet och vinna min förtjusning. Magiska stunder, var och en på sitt sätt.

Tyvärr kan jag inte räkna in Lindi Ortegas konsert på Malmöfestivalen till denna skara, men det skulle å andra sidan vara att begära för mycket från denna relativt unga countryartist. Jag gillar Ortegas röst, som bitvis är fantastisk, och hon har en förmåga att knåpa ihop bitterljuva countrymelodier som också faller mig smaken. Så långt står jag fast vid att hennes senaste skiva, Cigarettes & Truckstop, tillhör en personlig favorit. På scen visade hon dock att hennes egna gitarrspel inte är felfritt, vilket jag kan ha överseende med eftersom hon ofta räddar situationen med hjälp av sin egen röstförmåga. Vad som däremot störde mig något var att hon verkar försökt kompensera sina egna brister med att ha med sig en tekniskt tillsynes fingerfärdig gitarrist som kompade.  Han hade tyvärr mer fokus på effekter än på känsla och tog bitvis alldeles för mycket överflödigt utrymme. Jag hade önskat något annat som hade lyft fram Ortegas röst och låtar istället. Men det fanns stunder då jag imponerades av hennes kapacitet och därför kommer jag fortsätta ge hennes kommande skivor och eventuella konserter nya chanser. Men hoppas på något mer än det som det bjöds på ikväll. Hon har ju rösten och melodierna, så det handlar bara om att få det andra att falla på plats. Låter kanske enkelt, men insett att det är just sådant som bara de verkliga genierna klarar av.