lördag 17 juni 2017

Kasey Chambers

Kasey Chambers var en av de viktigaste artisterna för mig när jag upptäckte skönheten i countrymusiken. Viktigare än både Dolly Parton och Willie Nelson, vilket kanske är lite paradoxalt med tanke på hennes ursprung från Australien, långt ifrån countrymusikens Mecka.

Men det var med skivan The Captain från 1999 som jag förstod att jag fortfarande hade en stor del av musikhistorien outforskad. Det sammanföll med att singer/songwritermusikens popularitet nådde sin kulmen och jag hade precis upptäckt Townes Van Zandt. Jag har därefter med distans följt Chambers utveckling och uppskattat mycket av det hon har gjort även om jag inte har lyssnat på allt. Framförallt fastnade jag för samarbetet med Shane Nicholson, hennes tidigare make. Två duettplattor som i min smak håller hög klass. Hennes soloskivor har sällan varit dåliga men kanske inte heller helgjutna, tenderat till att bli slätstrukna. Jag gillar dem ändå för det är något med Chambers röst som fångar min uppmärksamhet. Den känns i sin själfulla sårbarhet både genuin och äkta. Något som jag emellanåt kan sakna hos flertalet av de mer uppmärksammade och hyllade Nashville-baserade countryartister som jag lyssnat på under det senaste decenniet.


Nu är hon aktuell med ytterligare ett nytt soloalbum, Dragonfly. Eller snarare två album sammansatt som en dubbelplatta, där de båda skivorna har olika producenter som för Chambers del är välbekanta samarbetspartners. På den första är det den australiensiska singer/songwritern Paul Kelly som styr spakarna och på den andra är det hennes bror Nash Chambers. Hur detta påverkar soundet kan jag inte svara på vid ett så tidigt skede men det känns som ett intressant och ambitiöst grepp att ta samt ett bevis på den produktivitet och kreativitet som hon uppvisar vid en ålder runt 40.

Plattan finns tillgänglig på Spotify nu och jag gillar det jag hör, kanske det bästa jag hört från Chambers sedan The Captain, tillsammans med ovan nämnda duettplattor. I likhet med dessa plattor pendlar musiken mellan folk, blues, bredbent gitarrock och själfull gospel. Skivan släpptes redan i januari i Australien men nu finns den även tillgänglig för oss och det ska vi vara glada för. I dag släpper ju både Jason Isbell och Fleet Foxes nya album men upptäckten av Dragonfly har gjort att dessa album får vänta på min uppmärksamhet.



söndag 11 juni 2017

En skivsamlares försvarstal

Vid återkommande tillfällen i dessa tider ifrågasätter jag värdet i och drivkrafterna bakom att fortsätta samla musik i fysiskt format. Att lägga pengar på förbrukningsvaror som finns tillgängligt med hjälp av några snabba knapptryck på mobilen eller sin dator. Visst går det att med Neil Youngska argument diskutera ljudkvalitén men stora delar av min historia av fantastiska musikupptäckter på allt från kassetter, MD's, brända CD's, nedladdade mp3-filer och raspiga vinyl-skivor har inte ljudkvalitén varit avgörande. Det har varit något annat som har fångat mitt intresse för konsten. Jag har också varit inne på en moralisk aspekt att det handlar om att betala för det arbete artister lägger ner på sitt skapande. Särskilt eftersom stor del av mitt sökande har skett längs alternativa vägarna där artister inte alltid har varit stenrika mångmiljonärer. Det kan inte och ska inte vara gratis av konsumera konsten. Men å andra sidan så har jag köpt stora delar av min skivsamling på andrahandsmarknaden och det är inte något som belönar artisterna ifråga nämnvärt. Så i slutändan landar jag vid att det är ett maniskt samlarbehov i kapitalismens tecken som styr mitt skivköpande. Särskilt påtagligt blir mitt ifrågasättande av detta beteende då jag återköper album som jag i slutet av 90-talet köpte som CD-utgåvor på drygt 20 år gamla LP's och knappt 20 år senare köper igen på återutgivna 180 grams-vinyler. Hur sunt är detta beteende egentligen? Jag kunde ju ha lagt tusentals kronor på välgörande ändamål eller pensionssparande istället som kanske gjort mitt eftermäle tryggare i framtiden. Jag inser dock att jag är en missbrukare och jag kan inte sluta.

I slutändan av dessa självkritiska funderingar som ofta utmynnar i ett "meningen med livet"-resonemang landar jag allt som oftast i slutsatsen att min skivsamling för mig är ovärderlig. För det uppstår stunder då jag börjar rota i CD-hyllan och bläddra bland vinylerna och återupptäcker sådant som hos en streamningstjänst bara skulle ha fladdrat förbi som ett vackert gulnat höstlöv och sedan fallit i glömska för att aldrig igen komma tillbaka. Det märks inte minst på alla Spotifylistor jag har gjort som årsbästasummeringar.


Det hände ikväll då jag först plockade fram vinylen med Slim Cessna's Auto Clubs The Commandments According to... för att sedan gå vidare med O´Deaths gotiska, bitterljuva countryplatta Out Of Hands We Go från 2014 som gömde sig i CD-hyllan. Album som knappast kommer gå till musikhistorien som några banbrytande mästerverk men som för mig personligen fyller en funktion. Om jag hade förlitat mig på Spotify eller dylikt är jag övertygad att detta aldrig hade hänt. Ikväll blev dessa plattor helt plötsligt guld värda och träffade helt rätt i en rolös själ. Själen blir ofta tilltufsad under försommaren då alla pusselbitar i livet ska falla på plats. Då utgör musik den bästa medicinen.

Mitt musiksamlande kan ofta drivas av begär, girighet, fiktiva behov och konsumtion men det ger också utrymme och skapar tillfällen för att stanna upp i tillvaron och gå tillbaka till det som verkligen betyder något. Det får kosta vad det kostar vill men för mig är det värt det. Det resonemanget går i och för sig bara att föra som en relativt välbärgad medelklassmänniska i ett sargat men ändock fortfarande industrialiserat välfärdsland. I slutändan är jag glad för allt detta.


lördag 10 juni 2017

Samantha Crain - Antiseptic Greeting

Samantha Crain har gjort en låt, som likt Dan Auerbach, kommer falla in i facket "Sommarlåtar 2017" på mina spellistor. Det är inte illa alls. Jag kommer kanske ha hunnit tröttna på det i augusti men så är det ju med strand, grill, solljus och allt annat som hör sommaren till också. Det känns fräscht just nu och det räcker långt.


onsdag 7 juni 2017

Dan Auerbach - Shine On Me

Från det isländska mörkret (föregående inlägg) till riktigt solig powerpop är steget ganska långt. Men varje sommar behöver sitt soundtrack och The Black Keys frontfigur, tillika producenten Dan Auerbach har med sin dänga Shine On Me, hämtad från det nya soloalbumet Waiting On A Song, gjort en lättsmält låt som får mig att tro på ljusa tider. Det behövs det också.

Sólstafir - den isländska rocken

Jag brukar vid jämna mellanrum få frågan av folk som är nyfikna på mitt smått maniska intresse för pop- och rockmusik om jag lyssnar mycket på texterna i den musik jag hör. Jag har ofta svårt att besvara frågan och det av flera skäl. Ett av dessa är att jag egentligen inte vet om jag gör det. Ett annat att jag inte besitter den litterära eller språkliga begåvningen att avgöra kvalitén på en text, framförallt inte om de är på engelska, och ytterligare ett är att jag sällan analyserar betydelsen av en text. Jag gillar att lyssna på enskilda textrader och placera dem i ett sammanhang där jag tror de hör hemma. Eller snarare där jag vill att de ska höra hemma. Därför gillar jag när artister likt Bob Dylan eller Kent, för att ta ett svenskt exempel, sällan placerar dem i en specifik kontext utan gör dem tolkningsbara för lyssnaren. Jag är inte intresserad av att veta "wie es eigentlich gewesen" för att citera en av de stora pionjärerna inom historieforskningen, Leopold von Ranke.


Jag inser dock när jag lyssnar på det isländska rockbandet Sólstafir hur frustrerad jag blir när jag inte fattar nånting av texten. Detta trots att det isländska språket är så nära besläktat med det svenska. Det var ju så här vi pratade i Norden för 1000 år sedan, tänker jag, så det borde väl inte vara så svårt? Ändå är det enda ord jag uppfattar innebörden av när jag nu har lyssnat på deras alldeles nya platta Berdreyminn ett antal gånger är några enstaka grymtande om "Rock'n'roll" (om jag nu hör rätt) vilket är lite ironiskt i sammanhanget. Jo, visst hör jag en del isländsk naturromantik som får mig att associera till den karga miljö som jag fick uppleva när jag besökte ön för sisådär sju år sedan men på det hela taget har jag ingen aning om vad de sjunger om i titlar som Silfur-Refur, Ísáfold och Bláfjall för att nämna några. Jag vet inte ens om jag vill veta för risken finns att det då kommer hämma min upplevelse av gruppens musik. Så jag fortsätter leva i ovetskapens mörka skugga. För det här gillar jag. Inte minst för sångarens Aðalbjörn Tryggvason kraftfulla stämma som hela tiden ligger på gränsen till ett nytt vulkanutbrott.

Jag upptäckte bandet med föregångaren Òtta och gruppen har haft en utveckling som påminner om svenska metalgrupper likt Opeth och Katatonia där de har gått från en bakgrund inom dödsmetallen mot mer traditionell progressiv rockmusik men med fötterna kvar i underjorden. Av det jag hitintills hört av Berdreyminn så känns den här plattan än mer angelägen. Men det kanske är ett påstående jag tar tillbaka när jag vet vad de egentligen sjunger om...




lördag 3 juni 2017

Sean Rowe - New Lore

Det är inte allt jag hör med Sean Rowe som griper tag i mig. En del av den musik han har gjort sedan jag upptäckte honom med plattan Magic från 2009 har tenderat att falla in i det slätstrukna facket. Detta trots hans karakteristiska baryton till röst som det inte går att ducka för. Det går inte att lyssna på hans musik utan att ha en åsikt om den. Det var den som fick mig att börja gilla hans musik men den har inte alltid räckt till när inte låtarna finns där. Jag gillar dock hans senaste platta New Lore. Det är den mest helgjutna skivan med Rowe jag har hört hitintills.

Kanske är det på grund av min egna småbarnstillvaro som jag har svårt att inte träffas av en låt som I Follow Your Trail som fångar essensen av föräldraskapet. Men det finns mer än så att hämta från detta själfulla folkrockalbum inspelat i Sam Phillips legendarisk studio i Memphis. The Very First Snow har blivit en annan favorit under våren och försommaren hur fel den än har passat in i årstiden. Det finns ett släktskap med Bill Callahan i deras förmåga att bygga upp ett klimax i musiken med tillsynes små medel vilket hörs tydligast på You Keep Coming Alive. Men på skivan finns också soulinfluenser som får mig att tänka på tidig sjuttiotalsmusik innan discon tog över soulscenen. Den soul som jag lärt mig att tyck om allra mest.

Den låt som dock har snurrat flitigast på min spellistor är The Salmon. Jag hoppas ni lyssnar.