måndag 29 oktober 2012

Andrew Bird Can Sing

Tidigare i år släppte Andrew Bird det tilltalande albumet Break It Up Yourself. Nu följer han upp det med ett minialbum, Hands of Glory, bestående av covers, nya versioner på egna låtar och tre nya kompositioner som har spelats in under den turné som följde skivsläppet. Minialbum, i detta fall handlar det om åtta väl valda låtar, är ett underskattat format att ge ut musik på och inte minst Birds musik kommer sig väl till pass i detta begränsade format. Jag har länge gillat den genialiska musik Bird har bjudit på, men hans album kan emellanåt bli tröttsamma på grund av att de rymmer för många låtar som är svåra att hålla isär och musiken kan uppfattas som slentrianmässig eftersom jag inte längre orkar uppmärksamma alla små detaljer som involveras i hans kompositioner. Därför är detta ett perfekt format för mig att avnjuta Andrew Birds musik. Och som vanligt är det ju musik av hög kvalité som han bjuder på.   

Detta är Birds mest countryfierade album och han visar inte bara prov på sin musikaliska skicklighet som kompositör, vilket han gjort vid flertalet tillfällen tidigare, utan även på att han är en utmärkt vokalist. Något som även bevisades i hans inhopp som duettpartner på Tift Merritts senaste skiva som kom för någon månad sedan. Skivan är något rakare och enklare i tonen än vad som varit fallet på hans mer officiella studioalbum och det är en bidragande orsak till att sången och rösten blir mer framträdande. Att han gör en cover på Townes Van Zandts vackra If I Needed You är givetvis ett stort plus och han gör även en fin version på The Handsome Familys When The Helicopter Comes. Men mest uppskattar jag ändå inledningsspåret Three White Horses, som du kan lyssna på här nedan, men jag hoppas ni som läser detta även uppmärksammar hela detta minialbum.

onsdag 24 oktober 2012

Nytt med Graveyard!

För ett par år sedan släppte det Göteborgsförankrade hårdrocksbandet Graveyard sin andra skiva, den finfina Hisingen Blues. Skivan blev omtyckt och älskad av nästan alla och frågan är om inte Graveyard är en av 2010-talets mest hyllade svenska rockgrupper. I tomrummet efter The Hellacopters splittring för några år sedan och The Sountrack of Our Lives avsked tidigare i år kliver Graveyard fram som värdiga arvtagare till kungatronen på den svenska rockscenen.

Nu har de kommit med sin uppföljare, Lights Out, och vid de första genomlyssningarna så lovar det mer än gott och gruppen visar att de går från klarhet till klarhet. Musiken känns igen från föregångaren och rötterna hittar man främst i 1970-talets hårdrocksscen. Men musiken har en egen identitet, vackra melodier varvas med röjig och ilsken rock'n'roll på ett smakfullt sätt och är även fullproppad med stora känslor. Som bäst blir det i den lugna Slow Motion Countdown som släpar sig fram i ett vackert och pampigt vemod. Hard Times Lovin' påminner om Mark Lanegan i sina bästa stunder och tillsammans med de effektfulla gitarriffen i inledande An Industry of Murder utgör det andra höjdpunkter på skivan. Jag borde kanske ge den mer tid, men i mina öron är detta, tillsammans med Baroness Yellow & Green, årets bästa hårdrock. Skivan finns på Spotify och ni har en länk ovan, men detta är musik som är gjord för vinylspelaren, så för min del är beställningen redan skickad. Gör så ni med eller köp den i närmaste välsorterade skivbutik, för att på så sätt stödja en utrotningshotad men livsnödvändig verksamhet.

måndag 22 oktober 2012

Livet på vägarna - The Story

Jag har ägnat stora delar av helgen vecka 42 åt att befinna mig ensam i en bil på E4:an mellan Lund och Norrköping, tur och retur. Den låt som fick gå på repeat och utgöra soundtrack till ett vackert, höstfärgat svenskt landskap var albumaktuella Brandi Carliles episka låt The Story från 2007. Musik för de breda vägarna när det blir som bäst.

Här får ni en video till låten. Lyssna även på Carliles senaste countrydoftande album; Bear Creek, som ni kan hitta på Spotify. Ytterligare en kvinna som lyser upp i höstmörkret.

tisdag 16 oktober 2012

Skivtips: Black Prairie - A Tear In The Eye Is A Wound In The Heart (2012)

Jag fick ytterligare ett förträffligt musiktips från en bevandrad musikvän. Samme vän som för ett drygt halvår sedan fick mig att upptäcka Lost In The Trees, så jag har många bra musiktips att tacka för. Denna gång handlar det om Black Prairie. Ett band som till störst del består av musiker från The Decemberists men där gruppen frontas av sångerskan och violinisten Annalisa Tornfelt. Hon har tidigare varit med i gruppen Bearfoot och även gästat på skivor med bland andra Decemberists och Laura Veirs. Det här är gruppens andra skiva, men var för mig tidigare okända trots att jag följt Decemberists under en längre tid. Det är inte alltid denna typ av sidoprojekt blir så intressanta i förhållande till de förväntningar som skapas då medlemmar från närbesläktade grupper slår sig samman, men detta är ett undantag.

Musiken på A Tear In The Eye Is A Wound In The Heart rör sig i ett brett landskap med utgångspunkt, inte helt överraskande med tanke på medlemmarnas bakgrund, från folkcountry och americana. De hyllar bluegrass-artisten John Hartford och den forne The Band-medlemmen Richard Manuel i varsin låt och bitvis påminner det lite om Norman Blakes skivor från 1970-talet som jag skrev om här på bloggen för ett par månader sedan. Framförallt i de instrumentala partierna. Men de starkaste låtarna är då Tornfelt får ta plats med sin övertygande och vackra röst. Inte minst i låtar som Rock of Ages, What You Gave och Little Song Bird. Vi bjuds även på klezmerinspirerad musik i den instrumentala Taraf och visst spretar det lite åt alla håll emellanåt, inte minst i den experimentella 34 Wishes: The Legend Of, men helhetsintrycket är ändå övertygande positivt. Så jag hoppas fler upptäcker denna skiva som befinner sig i en genre som är så pass bra att den aldrig kan bli övermättad.

fredag 12 oktober 2012

3730 LÅTAR: 46 till 50

Fortsättningen på min maratonlista går i höstens färger och framförs av några av giganterna inom den manliga rockmusikens låtskrivarhistoria:

Birds - Neil Young
Den vackraste och sorligaste pianoballaden från Neil Youngs bästa skiva; After the Gold Rush från 1970. Det är vid denna tid som han skrev sina starkaste låtar och detta är bara en av många. Men så vacker den är.

Famous Blue Raincoat - Leonard Cohen
Det här var den första låt med Leonard Cohen som jag fastnade för på allvar och det var tack vare ett blandband som jag fick av min bror nån gång vid 1990-talets mitt. Tillhör fortfarande en av mina absoluta Cohen-favoriter.

Duchess - Scott Walker
På samma blandband var även denna vackra men korta Scott Walker-ballad. Storslaget och pretentiöst i ordens allra mest positiva bemärkelser. Från albumet Scott 4.

Reason To Believe - Tim Hardin
En låt som har tolkats av flertalet, men frågan är om inte Hardins egna version är den bästa. En klassiker som övertygar trots sitt tvivel.

You're A Big Girl Now - Bob Dylan
Skivan Blood On The Tracks är från den era då Dylans röst är som starkast och därför lyckas han göra sina egna versioner till de bästa. Detta tillhör skivans bästa spår.

Det blev enbart fem låtar denna gång, men det lär komma fler inom en snar framtid.

Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

onsdag 10 oktober 2012

Tre kvinnor för oktober

Hösten har nått oss på allvar och vad passar då bättre än countrydoftande singer/songwriter-musik framfört av skönsjungande kvinnor med röster som värmer i kylan. Musik som kan fungera som bakgrundsmusik för den som bäddar ner sig i filtar med tända ljus omkring sig för att lysa upp i mörket eller för den som vill ha ett soundtrack till när skymningsljuset som allt tidigare tidigare på eftermiddagen träder fram och väcker melankoliska höstkänslor. Här kommer iallafall tre relativt nya album på detta tema som jag skulle vilja rekommendera. Som vanligt kan ni länka er till Spotify om ni klickar på titeln och själva lyssna på musiken.


Iris DeMent Sing The Delta
Med ett namn som paradoxalt nog lätt etsar sig fast på minnet så gör DeMent comeback med eget material efter en längre tids frånvaro. Med Bill Fays fantastiska album i åtanke så verkar comebackalbum vara lite av årets grej. Med en kraftfull och något nasal röst framför DeMent gospeldoftande och lågmäld country med personliga och melankoliska texter där vackert pianospel oftast får stå i centrum för musiken. Den Dolly Paron-aktiga The Night I Learned How Not To Pray tillhör en av mina favoriter tillsammans med inledande Go On Ahead And Go Home. Det finns några slätstrukna partier, men på det stora hela är detta ett uppriktigt, gediget och vackert album som ni definitivt bör kolla upp om ni, liksom jag, har en fallenhet för vemodiga countryballader.


Sera Cahoone Deer Creek Canyon
Ett tips från min vän Mårten von Ostogurkmacka som nästan alltid kommer med gedigna och lysningsvärda tips på aktuell musik. Alternativ countryrock som befinner sig någonstans emellan Gillian Welch lågmälda bluegrass och Lucinda Williams lite ruffigare men nedtonade countryrock. Detta är Cahoones tredje skiva, varav det andra som är utgiven på Sub Pop och det finns släktskap med både Iron & Wine och Band of Horses. Vacker sång kombinerat med en snyggt placerad steel guitar som får det utrymme den förtjänar.


Tift Merritt Traveling Alone
Även detta är en ny bekantskap för mig, trots att detta är Merritts femte studioalbum sedan debuten 2002. Jag uppmärksammade Merritt tack vare Håkan Engströms recension i Sydsvenskan och när jag läste att skivan innehåller en duett med personliga favoriten Andrew Bird och att Calexicos John Convertino står för trumspelet så ökade det givetvis min nyfikenhet. När jag nu har lyssnat på albumet ett antal gånger så tillhör detta min favorit av de tre rekommendationer jag ger i detta inlägg. Merritt har en vacker och fängslande röst med tydliga drag av countrymusikens stora kvinnliga företrädare. Musiken är variationsrik och traditionell country kombineras med distade popgitarrer och bitvis påminner det lite om det som Robert Plant och Alison Krauss gjorde så storartat på skivan Raising Sand. Inte minst i låtarna Still Not Home och To Myself. Annars tillhör Bird-duetten Drifted Apart min favorit tillsammans med Spring, som får en att längta till andra årstider.

måndag 8 oktober 2012

3730 LÅTAR: 26 till 45

Här kommer ett tillägg på ytterligare 20 låtar på min evighetslista. En krokig och osammanhängande resa från Manchesterpunk till Whitney Houston:

Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've) - Buzzcocks
Jag äger en box med Buzzcocks som innehåller tre skivor med i princip allt som gruppen har gjort under sin aktiva period i slutet på 70- och början på 80-talet. Men det är i princip bara denna låt som jag lyssnat på, den har jag å andra sidan nästan lyssnat sönder. Poppunk eller punkpop när det är som bäst. En låt som kändes helt rätt i åldern 17 till 26, trots att det var fel, men nu är det en fantastisk nostalgitrip.

Atomic - Blondie
På nått sätt känns det här som en perfekt introduktion på 80-talet. Stort och svulstigt med en bitterljuv melodi och Debbie Harry har den där perfekta framtoningen med röst och utstrålning.

Blue Monday
- New Order
Ibland kan jag tycka att New Order är ett överskattat band, men den här låten får mig att påstå motsatsen.

Ashes To Ashes - David Bowie
När Berlin-perioden led mot sitt slut i Bowies karriär så börjar jag tycka hans musik blev allt bättre igen, lika bra som på Station To Station, men med tanke på vad som komma skulle så är det kanske en felaktig diagnos. Denna klassiker från 1980 är i alla fall en väldigt bra låt.

New Europeans - Ultravox
Ultravox insåg tidigt att 80-talet skulle totalt ändra förutsättningarna för Europa och inget skulle bli som förr igen. Synthesizerns intåg skulle riva murar för att sedan bygga upp nya.

Cars And Girls - Prefab Sprout
Paddy McAloon & co tillhör de brittiska öarnas bästa band under 80-talet. Som bäst blev den när de framhävde sina amerikanska influenser. Som i denna låt om bilar och brudar, men ändå så långt ifrån Slitz man kan komma.

I Wanna Be Abdored - The Stone Roses
Klassiskt intro på gruppens citron-skiva som blev en början på 90-talets britpop-våg. Storslagen popmusik!

The Power - Suede
Dog Man Star är Suedes bästa skiva i mitt tycke. Bombastiska refränger och romantiska melodier som för tankarna till Bowie och Scott Walker i sina bästa stunder. Denna låt är en av de bästa från den skivan.

Walkaway - Cast
Cast förväntades bli nästa stora brittiska band efter Oasis, Blurs och Suedes genombrott. Men det hände aldrig så mycket mer än att de hann  bjuda på några vackra bitar innan hypen var över. Som denna ballad vars intro får en att nynna på Elvis klassiker (I Can´t Help) Fallin' in Love With You.

The Everlasting - Manic Street Preachers
MSP tar i från tårna även i denna låt. Ibland blir det fågel och ibland blir det fisk. Här flyger de högt.

I Gave You all - Mumford & Sons
Av den senaste tidens recensioner att döma så har det blivit uppenbart att folkrocktrenden är på väg att ta slut och hyllningskörerna jublar inte lika så högt så fort banjo och stämsång involveras i musiken. Mumford & Sons har dock fortfarande en fascinerande förmåga att bygga upp crescendon i sin musik med enkla medel. Detta är min favorit från deras debut.

Like A Broken Record - Lloyd Cole
Inledningsraden Not that I have much dignity left, anyhow... får mig att smälta och denna låt har fått ge namn åt min blogg. Vacker och uppriktig popmusik i sin skönaste förpackning.

Sunken Waltz - Calexico
Calexicos svar på Elliot Smiths Waltz #2. Bitterljuv dansmusik!

When You Wake Up Feeling Old - Wilco
Jeff Tweedys låt har fungerat som soundtrack till allt för många morgonar.

Willing To Wait - Sebadoh
För mig är detta en av de bästa låtarna från en av de bästa skivorna som härstammar från 90-talets lo fi-era och Lou Barlow har en unik förmåga att skriva vackra, enkla och vemodiga popmelodier,

Car - Built To Spill
Stråkar och indierock är ingen dum kombination när Dough Martsch får hålla i rodret. Storslagen och vacker rockmusik i sitt småskaliga format.

Hallelujah - Nick Cave & The Bad Seeds
När Caves teatraliska ådra får hållas i schakt och han framträder i sitt mest nedtonade format så blir det oftast som bäst. En vacker lovsång.

The Same Love That Makes Me Laugh - Bill Withers
Withers popularitet fick ett uppsving i samband med att hans Ain´t No Sunshine medverkade på soundtracket till filmen Notting Hill. Denna funkiga soulballad på samma tema är minst lika bra, men inte lika känd. Vacker 70-talssoul.

You Got Me - The Roots & Erykah Badu
Hiphopens bästa rockband tillsammans med en av den moderna soulmusikens mest karaktärsfulla röster blir en oslagbar kombination.

My Love Is Your Love - Whitney Houston
Jag var aldrig något stort fan till Whitney Houstons musik men med denna låt, skriven av Wyclef Jean i högform, så kan inte jag heller motstå storheten i hennes fantastiska röst.

Låtarna hittar ni här tillsammans med tidigare tillagda låtar:
Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

Automatic For The People - 20 år!

I helgen så fyllde en av rockhistoriens bästa skivor 20 år. Den 6:e oktober 1992 släpptes R.E.M:s mästerverk, Automatic For The People. Gruppen befann sig vid zenit, både kommersiellt och konstnärligt, och med facit i hand så kan jag konstatera att det aldrig blev bättre än så här. Men så bra det var! Med tanke på albumets tematik och vemod så är det ett utmärkt album att återupptäcka när höstmörket blir allt mer påträngande. Musiken håller lika bra än idag och kommer så göra 20 år framåt i tiden också. Ett tidlöst album, väl i nivå med Fleetwood Macs Rumours och Neil Youngs After The Gold Rush. Så jag får väl avsluta med att säga grattis på 20-årsdagen!

måndag 1 oktober 2012

Calexico - Live på KB

Jag var igår kväll på KB i Malmö och bevittnade en utsökt konsert med amerikanska bandet Calexico. Deras kombination av amerikansk country i en singer/songwriter-tradition med spansk/mexikansk jazz- och folkmusik görs sig absolut bäst i liveformat. Musikernas skicklighet och mångsidighet kommer till sin rätt, inte minst John Convertinos trumspel, som med finess och skicklighet skapar ett skönt driv i låtarna. Min grundsyn på en skicklig batterist kan liknas med en bra fotbollsdomare. När de gör sitt jobb som bäst så ska de verka utan att själva stå i centrum, men ändå vara den som driver händelserna framåt och skapar flyt i spelet. Det är något som Convertino väl lever upp till och tillhör, efter att sett bandet vid två tillfällen, en av mina favorittrummisar. Dessutom blir de mexikanska inslagen i musiken betydligt mer intressant på scen än på skiva. Det som ibland kan upplevas slätstruket på skiva, fylls med dynamik när de framför musiken i ett levande format.

Calexico live på KB i Malmö - 20120930
Calexico har en förmåga att bygga upp fantastiska ljudbilder och däri ligger deras främsta styrka. Det är ljudbilden, snarare än låtarna, som fängslar en som lyssnare. Det är en av orsakerna till till varför gruppen ofta anlitas till att göra filmmusik och kopplingarna till Ennio Morricones spaghetti-western är ibland uppenbara. Gruppens centrala figur är sångaren Joey Burns, som likt en välkammad och propert klädd sjökapten håller samman bandet och driver skutan i rätt riktning. Hans sång är kanske inte den mest karaktärsfulla men utan brister och smälter väl in i sammanhanget. Han har en förmåga att förmedla det vemod som kännetecknar gruppens musik. Visst finns det delar av konserten som det går att rikta kritik mot, duetten med den för övrigt duktiga uppvärmaren Laura Gibson, som framförs som ett extranummer, är tämligen slätstruken i min öron och de för övrigt effektfulla trumpeterna blåser nästan sönder introt på den annars så fina Across the Wire. Men på det stora hela lever gruppen väl upp till mina förväntningar, som var rätt höga efter konserten gruppen bjöd på Nalen i Stockholm 2008. Så mitt råd är att om ni får en möjlighet se gruppen live nån gång i framtiden så bör ni ta den. annars missar ni något stort.

Den som likt jag blir mer nyfiken på de latino-influenser som präglar Calexicos musik bör kolla upp den mer eller mindre bestående gruppmedlemmen Jairo Zavalos soloprojekt; DePedro. Calexico kompar och Burns agerar producent och är med och sjunger på ett antal spår. Musiken känns bekant med det som Calexico själva ägnar sig åt, men här får latinomusiken av naturliga skäl ett allt större utrymme. Det är främst den självbetitlade debuten från 2008 som fångar min uppmärksamhet och för er som blir nyfikna så kan ni hitta den på spotify om ni klickar här. Det enda som stör mig, utöver att det i några enstaka spår blir allt för mycket dansanta och höftryckande salsarytmer för min smak, är att jag knappt kommer ihåg ett ord spanska från mina år på gymnasiet. Anette Molander, min spansklärare vid denna tid, får ursäkta. Men det låter i allafall som de sjunger om något vackert. Inte minst i den avslutande och nedtonade balladen Miguelito.

Adios!