Tre kvinnor för oktober

Hösten har nått oss på allvar och vad passar då bättre än countrydoftande singer/songwriter-musik framfört av skönsjungande kvinnor med röster som värmer i kylan. Musik som kan fungera som bakgrundsmusik för den som bäddar ner sig i filtar med tända ljus omkring sig för att lysa upp i mörket eller för den som vill ha ett soundtrack till när skymningsljuset som allt tidigare tidigare på eftermiddagen träder fram och väcker melankoliska höstkänslor. Här kommer iallafall tre relativt nya album på detta tema som jag skulle vilja rekommendera. Som vanligt kan ni länka er till Spotify om ni klickar på titeln och själva lyssna på musiken.


Iris DeMent Sing The Delta
Med ett namn som paradoxalt nog lätt etsar sig fast på minnet så gör DeMent comeback med eget material efter en längre tids frånvaro. Med Bill Fays fantastiska album i åtanke så verkar comebackalbum vara lite av årets grej. Med en kraftfull och något nasal röst framför DeMent gospeldoftande och lågmäld country med personliga och melankoliska texter där vackert pianospel oftast får stå i centrum för musiken. Den Dolly Paron-aktiga The Night I Learned How Not To Pray tillhör en av mina favoriter tillsammans med inledande Go On Ahead And Go Home. Det finns några slätstrukna partier, men på det stora hela är detta ett uppriktigt, gediget och vackert album som ni definitivt bör kolla upp om ni, liksom jag, har en fallenhet för vemodiga countryballader.


Sera Cahoone Deer Creek Canyon
Ett tips från min vän Mårten von Ostogurkmacka som nästan alltid kommer med gedigna och lysningsvärda tips på aktuell musik. Alternativ countryrock som befinner sig någonstans emellan Gillian Welch lågmälda bluegrass och Lucinda Williams lite ruffigare men nedtonade countryrock. Detta är Cahoones tredje skiva, varav det andra som är utgiven på Sub Pop och det finns släktskap med både Iron & Wine och Band of Horses. Vacker sång kombinerat med en snyggt placerad steel guitar som får det utrymme den förtjänar.


Tift Merritt Traveling Alone
Även detta är en ny bekantskap för mig, trots att detta är Merritts femte studioalbum sedan debuten 2002. Jag uppmärksammade Merritt tack vare Håkan Engströms recension i Sydsvenskan och när jag läste att skivan innehåller en duett med personliga favoriten Andrew Bird och att Calexicos John Convertino står för trumspelet så ökade det givetvis min nyfikenhet. När jag nu har lyssnat på albumet ett antal gånger så tillhör detta min favorit av de tre rekommendationer jag ger i detta inlägg. Merritt har en vacker och fängslande röst med tydliga drag av countrymusikens stora kvinnliga företrädare. Musiken är variationsrik och traditionell country kombineras med distade popgitarrer och bitvis påminner det lite om det som Robert Plant och Alison Krauss gjorde så storartat på skivan Raising Sand. Inte minst i låtarna Still Not Home och To Myself. Annars tillhör Bird-duetten Drifted Apart min favorit tillsammans med Spring, som får en att längta till andra årstider.