fredag 30 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #44

#44: Midnight Choir Unsung Heroine (2000)


Att min lista över 2000-talets bästa album inte skulle bli någon glad historia var knappast någon överraskning. Ni som läser detta vet ju säkerligen på vems blogg ni är inne på. Dessutom finns det en röd tråd i att flertalet av mina favoritartister är tämligen konsekventa i sitt sound. De gör sällan några större utsvävningar utan ägnar sig åt ett uttryck som de med små medel förfinar med åren. Till denna skara artister tillhör definitivt norska Midnight Choir, som visserligen inte existerar längre, men som omkring milleniumskiftet gav ut en trio album som alla har sina vackra och bitterljuva men knappast ljusa stunder.

Deras bästa album ur mitt perspektiv, dock med hård konkurrens från både föregångaren och efterföljaren, är 2000 års Unsung Heroine. Musiken har sina samtida referenser i Tindersticks, Walkabouts och Cowboy Junkies och sina dåtida i Mickey Newbury, Scott Walker och Townes Van Zandt. Då förstår ni säkert vad för slags musik det handlar om. Melankolisk lågtempo-rock med pretentiösa låttitlar där svårmod utgör en central grundbult. Sångaren Paal Flaata övertygar med en säker och vacker stämma som ibland för tankarna till vår svenska motsvarighet i Weeping Willows-Magnus. Chris Eckman och Carla Torgerson, från The Walkabouts, bidrar med musicerande och produktion på ett tilltalande sätt. Vackert och vemodigt så det förslår. Norges bästa rockalbum genom tiderna!?

tisdag 27 januari 2015

Jim White vs. The Packway Handle

Jim White är en gammal favorit. En säregen artist som under snart 20 år trampat upp egna musikaliska vägar i landskap utformade av Tom Waits, The Louvin' Brothers och Hank Williams. Nu har han tagit ut svängarna och inlett ett samarbete med bluegrassbandet The Packway Handle. Låter spännande. Kanske det mest intressanta från White på över ett decennium.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #45

#45: The Magic Numbers The Magic Numbers (2005)



Vissa popgrupper blir aldrig bättre än sin debut. Det finns ju exempel i skilda aktörer som Television, Stone Roses och Glasvegas. Kanske gäller det även de brittiska syskonparen Stodart/Gannon i The Magic Numbers men det är väl i ärlighetens namn för tidigt att bedöma. De finns ju fortfarande som grupp och de gör fortfarande ny musik. Särskilt gamla är de väl inte heller. Tre album har de gett ut efter sin debut dock utan att ha lyckats fånga mitt intresse mer än nämnvärt trots att jag har försökt. Inte som de gjorde 2005 i alla fall.

Det råder ur min mening ingen tvekan om att The Magic Numbers bjöd på en näst intill fulländad debut. Melankolisk och snäll trivselpop från en grupp som både till utseende och musik för tankarna till det sena sextiotalet och grupper som The Mama's & the Papa's, Love, The Lovin' Spoonful och The Kinks men inte utan att vara väl förankrade i sin egen samtid. Självklara melodier och harmonier som träffar rätt, även 10 år senare. Mängder av trallvänligt och sockersött örongodis som kanske fick oss som lyssnade att föräta oss. Det är ju lätt hänt när det är för gott.


lördag 24 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #46

#46: Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)



Ebba Forsberg har aldrig fått de stora rubrikerna. Hon skriker inte efter dem heller. Hon möts däremot alltid med respekt för sin musik av de som lyssnar, vilket hon förtjänar. För det är inte många svenska artister som under 2000-talet har skapat lika vacker singer/songwriter-musik som Forsberg. Men det är alldeles för få som lyssnar. Hennes självbetitlade album från 2006 är hennes hitintills starkaste. Utlämnade, vemodigt och personligt utan att fastna i självömkande navelskåderi eller narcissism. Det berör. Allmänmänskligt utan att bli allmängiltigt. Det bjuds inte på någon partymusik, det har ni säkert förstått. Det här handlar om musik som utgör balsam för en tilltrasslad själ i mörkaste november.

lördag 17 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #47

#47: John Grant Queen of Denmark (2010)



Den tidigare The Czars-medlemmen John Grant var obekant för mig innan denna solodebut. Anledningen att jag uppmärksammade honom var att mina gunstlingar i Midlake hade varit med och musicerat vid produktionen av detta smått fantastiska album som lätt glöms bort. Han agerade även som uppvärmare till dem på en minnesvärd tillställning på KB i Malmö.

Jag skulle knappast kalla det nyskapande. Musiken pendlar mellan nedtonad amerikansk folkrock, Billy Joel och ett progressivt 70-tal. Grant bearbetar sina inre demoner med vardagscynism, sarkasm och humor. Men inte utan ett stort mått av finess, känsla och självdistans ackompanjerat med en bitterljuv underton och eleganta popmelodier. Det är balansen mellan dessa känsloyttringar som ger skivan dess behållning. När han på uppföljaren från 2013 började modernisera sin musik med elektronik hyllades han av kritikerkåren men jag förstod inte riktigt. Jag tycker det lät bättre förr. Som här:

Sunt förnuft, Legend och en utmärkt förebild

Det känns som om filmen Selma, som har premiär i Sverige i början mars, kommer upplevas som mer aktuell än vad man önskade att den skulle år 2015. Filmen handlar om medborgarrättsrörelsen under Martin Luther Kings tid och dennes kamp för lika rättigheter mellan svart och vita. I detta specifika fall i Alabama. Kopplingarna till händelser i Ferguson och New York känns dessvärre inte allt för långsökta.


Jag hoppas att de som söker upprättelse har Luther King som förebild och inte lockas av konfrontationsförespråkare och andra våldsverkare. Jag tycker att Common och John Legend uttrycker det på ett utmärkt sätt i låten Glory som är hämtad från filmens soundtrack. Sunt förnuft och vacker musik i fungerande symbios. Budskapet går att applicera på många aktuella konflikter runt om i världen. Jag hoppas rätt folk lyssnar.

måndag 12 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #48

#48: The Roots Undun (2011)


Det är inte sällan under det senaste decenniet som jag har varit beredd att helt och hållet ge upp intresset för modern hiphop och r'n'b. Kanske är det så att jag i princip redan har gjort det. Okej, det ska erkännas att jag aldrig haft ambitionen att vara någon riktig hiphop-snubbe, vad nu det är, men i likhet med hårdrock är det en musikstil jag periodvis har uppskattat att ta min tillflykt till då jag ledsnat på bredbent rock, countyrutsmyckade kvinnor, missnöjda män med gitarrer eller navelskådande indieskrammel. Under slutet av 1990-talet, i kölvattnet efter Fugees framgångar, föll jag för en del av den som av vissa ansågs vara den "mogna och intellektuella" hiphop-våg och företräddes av artister likt The Roots, Gang Starr, Common, Mos Def och Talib Kweli. Idag lyssnar jag ytterst sällan på hiphop och kan knappast anses vara kvalificerad att värdera album ur denna genre. På denna blogg spelar dock sådant ingen som helst roll. Här får ju jag göra precis vad jag vill.

När jag väl får upp ögonen för någon hiphopakt är det ofta besläktat med The Roots. Direkt eller indirekt. Kanske beror det på att de brukar tillskrivas beskrivningen "hiphopens bästa rockband". Därför är steget från den traditionella rockmusik, som jag allt som oftast har min hemvist i, aldrig särskilt långt. Inte minst fattade jag tycke för 2011 års album Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit över den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är upplyftande att de där tar hjälp av en egensinnig indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.

torsdag 8 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #49

#49: Slim Cessna's Auto Club The Bloudy Tenent Truth Peace (2004)



Slim Cessna's Auto Clubs musik skapar en känsla av att hamna mitt i en film av Coen-bröderna. Det vackra och allvarliga blandas med galenskap, humor och förvirring. Inget känns normalt men allt känns igen. Musiken kan liknas vid att The Louvin Brothers återuppstått som ett amerikanskt punkband uppträdandes på CBGB's. Det handlar om punkig countrygospel från Denver och centralgestalterna, Slim Cessna och Jay Munly, får det att låta som den mest självklara musiken i världen. 

SCAC:s album, med undantag från debuten, innehåller alla guldkorn men The Bloudy Tenant Truth Peace är det album där jämnheten är högst. Därför förtjänar det en självklar plats på denna lista även om de gör sig ännu bättre live än på skiva. Därför ett liveklipp med albumets fantastiska inledning: This Is How We Do Things In The Country.

/div>

tisdag 6 januari 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #50

#50: Nick Cave & The Bad Seeds No More Shall We Part (2001)



När det här albumet kom ansåg jag att Nick Cave var ett passerat kapitel i mitt musikaliska sökande. Jag gillade visserligen den nedtonade föregångaren, The Boatman's Call, men ansåg att Cave var en alltför pompös, teatralisk, dogmatisk och sarkastisk artist för att passa in i min då alltför smala mall för hur god musik skulle låta. Det gjorde att jag missade detta album med sisådär ett decennium. Men jag är ändå glad att jag idag kan konstatera att jag nu vet bättre. För aldrig har Nick Cave låtit lika ödmjuk, uppriktig och själfull som på detta album där det mänskliga och andliga flyter samman och tro och tvivel går hand i hand. Inte minst i titellåten som fångar det mesta och det bästa av soundet på detta album.  På det hela taget tolv mäktiga låtar som inte snålar på känsloyttringar. Dessutom bjuder den svårmodige australiensaren på vackrare sång än jag någonsin hört från honom. Den enda invändningen skulle då vara att albumet må vara i längsta laget men det kan man ju leva med. Inspelat i Abbey Road-studion och systrarna McGarrigle bjuder på finstämd körsång. Mycket musikhistoria bara där. Dessutom dansar Jarvis Cocker disco i videon nedan, hämtad från en av låtarna på detta smått fantastiska album.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - Topp 50 (enligt Macke)

De inledande femton åren av det andra millenniets första århundrade har nu snart passerat och det börjar bli dags att summera. Det finns egentligen ingen som helst meningsfull anledning till detta men eftersom jag tycker att sådant här nörderi är så ofantligt kul kan jag inte låta bli. Att lista saker skapar ett lugn och en sinnesro hos en rastlös musikjägare. Jag kommer publicera listan med ojämna mellanrum under 2015 och börjar nedräkningen bakifrån. Ett inlägg per platta. Jag kompletterar även med en Spotifylista där jag väljer ut tre låtar från varje album som tillhör mina favoriter och som byggs på efterhand. Det är inte säkert att jag hinner klart med listan under året, om jag nu överhuvudtaget kommer kunna avsluta detta ambitiösa projekt, men det är av mindre betydelse för någon annan en upphovsmannen själv.

Det skulle vara lätt att kritisera denna lista och framhäva det betydelselösa i den eftersom den är fullständigt subjektivt utformad av en relativt nybliven tvåbarnsfar som borde lägga sin överblivna tid på mer relevanta ting. Men den här listan ska främst ses som självterapi för en nörd som kämpar med sitt åldrande, beklagar utvecklingen och som söker bekräftelse genom sin musiksmak. Därför är den relevant för mig och det är själva motiveringen till varför den finns. Håller den?

Hur som helst, här kommer den. 2000-talets bästa album! Nedräkningen börjar alldeles strax. Håll ut.

fredag 2 januari 2015

2015 börjar med Adia Victoria

Det finns saker och ting som gör att jag ser fram emot 2015 med en positiv känsla. Denna känsla förstärks när jag hör den unga amerikanska singer/songwriter-talangen Adia Victoria som kommer med sitt debutalbum under våren. Gotisk bluesrock från södern som fångar den där genuina känslan av att ha rötterna på rätt ställe.


Vad jag förstått är detta det enda som Adia Victoria har gett ut hitintills men kompletterar även med detta YouTube-klipp jag kom över. Jag hoppas på mer så jag lägger namnet på minnet.

torsdag 1 januari 2015

Gott nytt år! - Så här lät mitt 2014

2014 är slut och här summeras året med min Spotifylista med de 100 bästa låtarna under årets som gått. Dock saknas en del guldkorn. Doug Paisley finns inte med på Spotify, liksom Bonnie 'Prince' Billy och Ty Segall. Det gör ju att listan inte blir komplett. Men den visar ändå på att 2014 har varit ett fantastiskt musikår. Hoppas på att 2015 blir lika gott!