Håll i hatten! Ny platta med Old Crow Medicine Show

För er som gillar modern upptappning av amerikansk roots-musik med mycket banjos och fioler som ingredienser bör kolla upp Old Crow Medicine Shows nya album Remedy. Underhållande och gediget, som så ofta förr när de bjudit på sin musik i albumformat. Kanske inte nyskapande men det har mindre betydelse i min musikvärld så länge det svänger.

I morgonkväll spelar de på Grand Ole Opry i Nashville, bara en sån sak, och i höst beger de sig ut på en kortare europaturné tillsammans med min nye favorit Parker Millsap. Hade ju ju varit för trevligt om de fick möjlighet att ta vägarna förbi Sverige...

Mastodon kommer med nytt - Rock on!

Det är inte särskilt många nutida hårdrocksband som jag följer med något större engagemang och intresse. Egentlig orsak till detta har jag inte något kortare eller särskilt välmotiverat svar på annat än att genren är gigantisk och min tid begränsad. Hårdrock kräver ofta mer tid och energi av lyssnaren i jämförelse med de musikaliska områden jag normalt sett oftast finner min musikaliska hemvist. Men ett av dem som jag håller koll på är albumaktuella Mastodon. Eftersom jag knappast är någon tvättäkta hårdrockare tycker jag att de blir mer och mer intressanta att lyssna på för varje skiva de ger ut.

I dagarna kommer de Atlanta-baserade amerikanerna ut med deras sjätte studioalbum, Once More 'Round the Sound. Av det lilla jag hört hitintills låter det minst lika bra som på föregångaren The Hunter (se tidigare inlägg) och det lutar mer åt rakare Thin Lizzy-rock'n'roll än den Genesis-thrash som präglade deras tidigare album. Något som i min smak är en utveckling i rätt riktning även om de alltid bjudit på intressant musik. I likhet med närbesläktade Baroness, ett annat av de band inom den dieseldoftande rocken som jag uppskattar, visar de att de är ett metalband som vågar ta ut svängarna och inte ser specifika genrekrav som ett självändamål. De vågar utmana sin publik och det är något som tyder på självförtroende och som i min värld gör dem intressanta för nutiden och mer relevanta för framtiden. Jag väntar med spänningen på att den beställda vinylen ska levereras med posten. Tills dess bjuder jag på denna Napoleon Dynamite-doftande video till inledande singeln High Road:

Give Fields A Chance

Jag fortsätter att njuta av Lee Fields senaste album Emma Jean, som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på bloggen för några veckor sedan. Vacker retrosoul med relevans för nuet. Inte minst uppskattar jag den funkiga västkust-dängan Standing By Your Side som ligger högt på min spellista just nu. Balladen Eye To Eye och den hjärtskärande avslutningen Don't Leave Me This Way låter också fantastiskt. Det finns i vilket fall flera godbitar på albumet som får mig att känna behagligt välmående i sommarkylan. Som inledningsspåret Just Can't Win. Lyssna!

The Antlers: Palace

Trots omdömesgilla musikvänners varma rekommendationer har jag inte köpt den amerikanska indierockgruppen The Antlers atmosfäriska lofi-americana fullt ut. Åtminstone inte på deras tidigare album. Jag har sett dem på någon spelning på Debaser Slussen för 4-5 år sedan men konserten lämnade aldrig några bestående intryck, hur sympatiska de än var på scen. Men kanske kommer jag att ändra uppfattning i och med deras senaste album Familiars som bemötts av idel lovord på musikforum runt om i världen. Jag gillar i alla fall öppningsspåret Palace. Främst tack vare det känslomässiga klimax som uppstår i låtens mitt. Stor musik! Om det sedan håller hela vägen har jag fortfarande inte tagit ställning till men det låter ju lovande.

John Fullbrights sånger håller

Jag har redan vid ett tidigare skede på denna blogg uppmärksammat John Fullbrights senaste album Songs. Främst hyllade jag det utsökta öppningsspåret  Happy. När jag nu fått tid till att lyssna på hela albumet i sin helhet vill jag uppmärksamma det än mer och givetvis få fler fler att uppskatta detta. För det är riktigt bra och ett steg i rätt riktning i förhållande till den löftesrika debuten From The Ground Up. Tillsammans med Parker Millsaps förträffliga debutalbum är det årets främsta behållning på den amerikanska singer/songwriter-scenen inom mitt snäva men alltid lika nyfikna perspektiv. I nivå med hur Rufus Wainwright, Ryan Adams och Ron Sexsmith lät på sina första skivor för sådär 15 till 20 år sedan. Sedan finns det ju massa referenser att dra till 70-talet men det blir man kanske inte klokare av. Det är ju lättare att bara lyssna på musiken. Jag tror ni kommer att gilla det.

Miranda Lambert blir årets sommarmusik!

Med tanke på i vilka populärkulturella kretsar jag har fostrats vore det lätt för mig att ha kritiska synpunkter på Miranda Lamberts till synes kommersiella, ytliga och glättiga framtoning. Det handlar ju om mainstream-musik från den amerikanska sydstaternas bredaste motorvägar. Även om videon nedan rent visuellt ger sken av något annat. Men om jag skulle komma med sådana tunna argument skulle jag ha fel och falla på eget grepp. Det är knappast vad en verklig musikvän eftersträvar. Hennes senaste album, Platinum, låter fantastiskt och ligger helt i linje med den kvinnliga "outlaw"- country som hon på egen hand och som medlem i Pistol Annies varit med och utvecklat de senaste åren. Hon har även haft en viss draghjälp av artister som Kacey Musgraves och Lindi Ortega. Åtminstone för att fånga min countryfierade del av musikhjärtat. En del som växt under det senaste decenniet.

Hennes kaxiga attityd, musikaliska talang kombinerat med träffsäkra melodier får mig att utnämna henne till en Dolly Parton för 2010-talet. Eller åtminstone en Linda Ronstadt, eftersom hon inte värjer sig för integrera rockmusik i sina låtar. Dessutom lite jämnare i låtmaterialet än vad hennes manliga motsvarighet, Eric Church, lyckades prestera på dennes senaste skiva även om jag med glädje lyssnar på dem båda just nu. Topparna är lika höga hos dem båda men Lambert vinner i högsta lägsta-nivå. Årets sommarmusik för timmar i bil och solsken. I väntan på något nytt. Ett barn kanske. Hen ska få heta Miranda. Jag ska bara förankra det hos min fru först...

Fyra konserter och en falafel

The War On Drugs (Mejeriet)

Jag har haft förmånen att gå på fyra konserter inom loppet av en månad. En utdelning som är ovanlig vid detta skede i livet. Givetvis inspirerande och jag är i huvudsak nöjd med dem alla. Den första var The War On Drugs på Mejeriet här i Lund. Det var den konsert som jag på förhand hade lägst förväntningar på eftersom jag tycker att gruppens centralgestalt, Adam Granduciel, visserligen låter fantastiskt i enskilda låtar men att soundet och känsloläget, där Spiritualized möter Tom Petty i Neil Youngs rymliga garage, blir aningen långrandigt i längden. I likhet med vad jag hitintills anser om den tidigare medlemmen Kurt Viles album. Konserten skapade samma känsla och överträffade tyvärr inte förväntningarna även om det var värt ett försök och bjöd på njutbara stunder.

Christian Kjellvander (Tivoli)

Därefter var det gamla favoriter som Damien Jurado på Babel i Malmö, Christian Kjellvander på Tivoli i Helsingborg och i lördags, slutligen, Wovenhand på Babel. Tre rutinerade herrar som befinner sig i liknande lägen i sina respektive karriärer. Samtliga är artister som inom sina genres för med sig respekt och aldrig ruckat på trovärdigheten utan konsekvent jobbat med att utveckla och förfina sitt sound. Något som jag uppskattar även om jag periodvis har efterfrågat mer variation hos dem alla. En önskan som delvis infriats på deras senaste album. Dock har de karriärer där deras kommersiella topp ligger ett drygt decennium bakom dem och att utvecklingen kanske inte riktigt pekar uppåt ur den aspekten. De har däremot lyckats bygga upp en tämligen trogen skara av fans som visserligen inte blir yngre med åren men troligtvis utvecklat så pass starka band till sin publik att det kommer vara trogna lång tid framöver. Utifrån dessa tre konserter betraktat verkar de vara tämligen nöjda över situationen och visar samtliga på en övertygande självsäkerhet i sitt utövande och det är något de kommer att vinna på i längden när rockhistorien ska summeras.

Damien Jurado (Babel)

Wovenhand, eller David Eugene Edwards (tidigare Sixteen Horsepower) som han egentligen heter, var nog den som övertygade mest på mig. Hans senaste skiva har jag redan hyllat här på bloggen och därför var förväntningarna höga, vilket han levde upp till. I likhet med senaste skivan var nog denna konsert den hårdaste av de sex tillfällen då jag har fått bevittna hans storhet live. Och av dessa en av den bästa även om konserten på Berns i Stockholm 2003, då han fortfarande var en del av 16 HP, står i en klass för sig. 75 minuter gitarrmanglande rock som doftade mer diesel än hästkrafter (vilket i och för sig inte är någon motsägelse) och den country som så ofta utgjort basen i hans musicerande tog sig mer uttryck i bandets estetiska utseende än i deras musikaliska framtoning. Inte mig emot eftersom variation berikar. Visst fanns det saker jag önskade mig men som inte infriades. Som att han aldrig spelade några extranummer, vilket kan vara konsertarrangörens fel, eller att jag innerst inne någon gång vill höra min favoritlåt Hutterite Mile live. Jag vet ju att han har framför den emellanåt även om det är en skapelse från 16 HP-tiden. Men det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när hårdrockslåtar som Hiss, Field of Hedon och Good Shepherd var helt fantastiska även i det levande formatet.

Wovenhand (Babel)

Så efter en omtumlande kväll på Babel, för övrigt en utsökt konsertlokal med rätt historia för detta ändamål, där publiken under en dryg timmes tid själsligen balanserade mellan mörk avgrund och himmelriket gick jag nöjd därifrån och köpte mig en falafel på Möllan. Som en fin avslutning på en perfekt kväll.

Ensam med sin gitarr... trodde jag.

Jag undrade om det gick att bli mer ensam med sin gitarr än vad Damien Jurado är i detta filmklipp. Men då dök plötsligt en hel kör upp. Och vackert blir det. Låten, Metallic Cloud, tillhör en av de bästa låtarna från senaste skivan som kom tidigare i år.

Jag får passa på att säga att den konsert han bjöd på Babel i Malmö i slutet av maj var riktigt bra. Över förväntan med tanke på det avskalade formatet. Då var han helt ensam med sin gitarr. Men han fick ändå nästan hela publiken med sig. Det är stort.

Hallå Skåne! Ikväll är det Wovenhand på Babel. Gå dit!

Svensk konsertsommar kunde knappast ha börjat bättre. Förra helgen slog Håkan Hellström publikrekord på Ullevi och denna helg spelar Wovenhand på Babel i Malmö. Okej, publiktrycket är kanske inte lika högt men det jämnas ut av högre kvalité på musiken.

Om ni hade frågat mig om detta event för några veckor sedan hade min förväntningar varit tämligen låga men med tanke på hur överraskat positiv jag är till senaste skivan Refractory Obdurate så har min förväntan övergått till ett barnsligt "pirr i mage"-nivå. Jag vet ju vad David Eugen Edwards kan i sina bästa stunder. Här kan ni se honom göra en Bob Dylan-cover.

Vi ses på Babel!

Sturgill Simpson

Jag är lite betänksam vad gäller ljudproduktionen på Sturgill Simpsons senaste album, Metamodern Sound In Country Music. Kanske gick det lite väl snabbt att göra en uppföljare trots allt. Men för övrigt håller ju låtarna högsta kvalité. Country som är mer psykedlisk i sin yttre form än i sitt musikaliska innehåll vilket följande video är ett tydligt exempel på:

Turtles All the Way Down - Sturgill Simpson from Sturgill Simpson on Vimeo.

Skivmässa i Lund den 6:e september

Sommaren närmar sig med storsteg. Men den är kort och därefter finns det andra ljuspunkter att se fram emot. Den 6:e september är det dags för nästa skivmässa i Lunds stadshallar. Fram tills dess ska jag spatsera runt i solen, äta glass och lyssna på John Fullbright:

Andrew Bird mitt i kvinnofängelset

Jag har precis tittat färdigt på det första avsnittet av den andra säsongen av Orange Is the New Black och får väl erkänna att jag var måttligt road trots att jag var fängslad, i ordets rätta bemärkelse, av första säsongen. Det som roade mest denna gång var musiken och främst att de tog hjälp av min favorit Andrew Bird. För er som inte sett avsnittet än så placerar jag inte låten i något sammanhang utan uppmuntrar er enbart till att lyssna här.

Bird är för övrigt aktuell med ett nytt album bestående av tolkningar av den alternativa countryduon The Handsome Family, som i sin tur fått ökad kultstatus på grund av en helt annan TV-serie. Albumet finns tillgängligt på Spotify och ni får även ett smakprov här:

Fields tolkar Cale och gör det så mycket bättre

Lee Fields är en ny bekantskap för mig trots att han har ägnat sig åt att spela in funkig soulmusik sedan slutet av 60-talet. Sedan några år tillbaka har hans karriär fått någon slags renässans tillsammans med det betydligt yngre kompbandet The Expressions. Nu är de tillsammans aktuella med ett nytt album, Emma Jean, som vid första avlyssningsförsöken låter helt fantastiskt. Skön retro-soul som doftar 70-tal men känns relevant och aktuell även för nutiden. Ungefär som när Solomon Burke spelade in Don't Give Up On Me i början av 2000-talet eller Charles Bradleys skivor på senare år.

Singeln Magnolia, vars video ni kan se nedan, är en tolkning av J.J Cale som skrev och spelade in låten i början av 1970-talet. Inget ont om Cale men i nuläget uppskattar jag Fields version mest. Lyssna och njut av fantastisk soulmusik:

Joe Henry i lagom doser

Joe Henrys album från 2011, Reverie, har jag på dubbelvinyl trots att det nog räknas som ett enkelalbum. Ett format som i de flesta fall är lite väl omständigt även i min smak trots dess ljudmässiga fördelar. Frekventa sidbyten kan göra att helheten försvinner av ständigt springande mellan soffan och skivspelaren. Men just i Henrys fall passar det mig bra. Hans röst har alltid, åtminstone sen jag började lyssna på hans alltid lika snygga och stilsäkra produktioner för ett tiotal år sedan, kunnat bli lite väl ansträngd i min smak vilket gjort jag uppskattat hans musik som mest i små doser. Därför passar det just i detta fall med en LP med 2-3 låtar på varje sida.

Nu är Henry aktuell med en uppföljare; Invisible Hour. Och när jag lyssnar låtar som Sparrow, Water Between Us och Sign (som ni kan se och höra nedan) så faller jag ännu en gång för hans jazziga americana med doft av en Tom Waits utan barnsliga cirkuskonster. Ljudproduktionen är lika stilsäker som alltid och musikerna är av högsta rang. Helheten är för tidigt för mig att säga något om än, jag tar ju bara tre låtar i taget och i den takten är jag nöjd. Här kan ni lyssna på en av dem: