onsdag 30 april 2014

Det är bara rock 'n roll... och jag gillar det.

Rockmusik behöver inte vara komplicerad för att kännas relevant. Främst under våren, när sol och värme börjar bli en del av tillvaron igen, brukar jag fastna för det enkla och primitiva i musiken. Sköna melodier kombinerat med lite småtuffa gitarriff och trallvänliga refränger utan anspråk på att varken vara nyskapande eller revolutionärt får mig att dansa inombords.

Detta gäller inte minst Desert Noises album 27 Ways som gavs ut tidigare i våras. Gruppen består av ett gäng amerikanska ungtuppar (visst, jag börjar bli gammal) mellan 20 och 25 med förankring i delstaten Utah. Musiken låter som någon slags mix av The Hellacopters och Band of Horses. Främst en rockigare variant av de senare, ungefär som de lät på de lite hårdare bitarna av albumet Cease To Begin. Senaste albumet 27 Ways låter lite stadigare och mognare än det lilla jag hört från Desert Noises tidigare album. Ja, det är ju bara att lyssna och döma själva. Skivan finns på Spotify. Inget nyskapande, du slipper tänka och det svänger. Perfekt vårmusik helt enkelt.



söndag 27 april 2014

Pop på svenska - Del I: 1967-1978

Jag tänkte, som den nörd jag är, försöka sortera och organisera mitt intresse för pop- och rockmusik på det svenska språket med hjälp av spotifylistor. Så jag kommer här lansera första delen i denna tänkta odyssé som inom en rimlig framtid ska nå fram till dags datum.

Min första lista omfattar tidsperioden 1967 till och med 1978. Orsaken till denna tidsindelning går att ifrågasätta men av någon anledning kändes den rätt. Ska dock medge att det inte var en lätt början. Jag har ett ambivalent förhållande till det svenska 70-talet eftersom proggrörelsens ideologiska ramar allt för ofta stod i vägen för den fria tanken och därmed även för den goda musiken. Men visst smyger det sig in en och annan proggare även på denna lista och det finns en givetvis en del guldkorn från denna era, främst av de artister som befann sig någonstans i utrymmet mellan proggen och melodifestivalen. Som Ola Magnell, Monica Törnell och John Holm för att nämna några.

Går det verkligen att ha med Björn Skifs och Sylvia Vrethammar på samma lista som Nationalteatern och Kebnekajse? Kan instrumental musik vara på svenska? Jo, jag tyckte det och därför blev det så. Resultatet blev i alla fall en spretig lista mellan högt och lågt som kommer att vara under ständig rekonstruktion. Så ingenting står säkert mer än att den är klart värd att lyssna på.  Här hittar ni listan.

lördag 26 april 2014

Wovenhand igen...

David Eugene Edwards är med sitt Wovenhand aktuell med nytt album; The Refractory Obdurate. Som vanligt kan jag inte låta bli att vara nyfiken på hur det låter denna gång trots att jag egentligen redan vet. Han har ju en benägenhet att vara konsekvent i sitt sound. Det är på sätt och vis aldrig dåligt men frågan om det någonsin kommer bli lika bra som på de sista albumen med 16 Horsepower eller de inledande plattorna på egen hand. Men visst, låten Field Of Hedon som ni kan se nedan sticker ändå ut lite i sitt befriande gitarrmanglande. I juni kommer han till Malmö för konsert på Babel.

söndag 20 april 2014

Spanish Gold

De senaste fem åren har My Morning Jackets karriär, med undantag för för 2011 års briljanta album Circuital, präglats av diverse soloutflykter och sidoprojekt. Förra året gav Jim James ut sin fullängdsdebut under  eget namn och innan dessa hade han även medverkat i "supergruppen" Monsters of Folk. Gitarristen Carl Broemel gav redan 2010 ut soloalbumet All Birds Say och nu är det dags för trummisen Patrick Hallahan att ge sig ut på egna äventyr då han medverkar i projektet Spanish Gold. Gruppen är egentligen mer av ett soloprojekt som leds av Dante Schwebel som till vardags är gitarrist i det Texasförankrande bandet Hacienda. Här kan ni få ett smakprov i form av en live-inspelning för en radiostation som spelades in under årets upplaga av den alternativa rockfestivalen SXSW. Två låtar och lite mellansnack som ger viss mersmak trots att ljudkvalitén inte är topp. Albumet, South of Nowhere, kommer att ges ut i fysiskt format den 27:e Maj. Återstår att se om det håller hela vägen eller om det stannar vid ett sidoprojekt.



Spanish Gold finns i nuläget inte på Spotify men väl på Soundcloud. Så om ni istället vill höra studioinspelningen kan ni alltid lyssna här också:


fredag 11 april 2014

Basko Believes på en riktig road trip

Här kommer lite mer amerikansk naturromantik kombinerat med svenskt vemod iscensatt av Basko Believes (a.k.a Johan Örjansson), vars album  jag skrev om i föregående inlägg.

torsdag 10 april 2014

Svensk americana med Basko Believes och Mathias Lilja

Om ni gillar Midlakes tvärflöjtspräglade skogsmulle-americana bör ni  kolla upp Johan Örjanssons nya soloprojekt Basko Believes. Hallänningen Örjansson, som för mig enbart varit bekant vid namn, har tidigare gjort ett par skivor på svensk mark men begav sig för en tid sedan till andra sidan Atlanten, efter vissa påtryckningar från medlemmar ur just Midlake, för att göra en nystart på karriären under ett mer internationellt gångbart namn. Han har även hunnit med att turnera med Israel Nash Gripka och det är musiker bakom dessa artister som har varit med och kompat på del alldeles färska albumet Idiot's Hill som nu finns tillgängligt på Spotify. Ett album att varmt rekommendera för alla er som utöver Midlake även gillat produktioner med Sean Rowe och Tallest Man On Earth men likt undertecknad är besviken på det senaste albumet med Lost In the Trees. Lyssna på det här istället. Vackert vemod som trots många referenser håller sig stadigt och upprätt på egna ben. Börja till exempel med låten Rain Song. Den är nästan magiskt bra och låter som en korsbefruktning mellan Jason Isbell och Van Morrison. En bra kombo om ni frågar mig. Läs gärna mer om Örjanssons projekt och musikaliska resa på hans hemsida.


Om ni är nyfikna på mer svensk americana vill jag även rekommendera Mathias Lilja som är aktuell med sin debut som soloartist. Såvitt jag förstått har han varit aktiv musiker i olika konstellationer med förankring i Örebro sedan mitten av 1990-talet. Det här är dock det första av hans produktioner som nått mina öron och det är jag tacksam över. Vill ni veta mer om Liljas bakgrund kan ni alltid använda er av denna länk.

Musiken är knappast något nytt och revolutionerande i dess yttre form. Det handlar om behaglig countryrock med inspiration från det tidiga 70-talets singer/songwriter-tradition som tagit vägen genom det amerikanska 90-talet där grupper som Jayhawks, Wilco och Son Volt får stå som främsta representanter. Inga dåliga referenser och till stora delar låter det riktigt bra. Jag gillar att det finns variation i tempo och ljudbild vilket annars kan vara en bristvara inom denna tidlösa genre. Kvalitén upprätthålls nästan hela vägen på en hög nivå i såväl låtar, musicerande som sång. Stämningsfull steelguitar i bakgrunden kompletteras emellanåt av lite mer distade gitarrpålägg och tillsammans med Liljas vältajmade och avslappnade röst ger det en solid helhetsbild utan störande skavanker. Jag gillar främst när Lilja vågar bryta av mot den traditionella formen för att skapa lite suggestivt vemod i låtarna, som i låten In The Distance. Det är dock den mindre okonventionella och vemodiga balladen Don't Fade On Me som gjort störst intryck hos mig än så länge. Låter riktigt bra det här också och den själbetitlade debuten hittar ni här på Spotify. Att han tolkar Townes Van Zandt känns kanske lite förutsägbart men det är å andra sidan att satsa på en säker häst och visar dessutom på omdöme och god smak.

Nedan kan ni se ett videoklipp med Lilja, där han framför låten Don't Fade On Me, som filmats av Kevin Triplett. Denna Triplett ligger bakom dokumentären Duct Tape Messiah som handlar om Blaze Foley vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg. Håll till godo!

tisdag 8 april 2014

Jesse Winchester får också vila i frid

Jag läste i tidningen i dag att Jesse Winchester har trillat av pinn efter några års kamp mot en elakartad cancersjukdom. Winchester skulle ha fyllt 70 i år och tillhörde den våg av skickliga nordamerikanska låtskrivare som förgyllde inledningen av 1970-talet med ett par utmärkta plattor. En gyllene era vad gäller countrydoftande singer/songwriter-musik. Winchester fick under inledningen draghjälp av bland annat Robbie Robertson och Todd Rundgren och det är hans två första album som har fångat mitt intresse för denne exilamerikans musik. Han bytte senare nationalitet till Kanada för att undvika Vietnamkriget. Främst albumet Third Down, 110 To Go från 1972 innehåller några riktiga guldkorn. 13 små låtar trängs om utrymmet på knappa halvtimmen och musiken påminner bitvis om artister som Fred Neil och James Taylor. Skivan finns tillgänglig på Spotify så det är bara att lyssna. Missa inte låtar som den  folkbluesiga inledningen i Isn't That So, den skönt lunkande Do It eller den tårdrypande avslutningen i All Of Your Stories.

torsdag 3 april 2014

Blaze Foley - Drunken Angel

Jag läste att Doug Seegers, sensationen från avslutningen på Jills veranda, Nashville skulle komma på Sverigeturné i sommar. Det kan ju bli en fortsättning på en riktig solskenshistoria eller i värsta fall ett stort antiklimax. Jag hoppas att rätt personer tar hand om arrangemanget och att han får spela på de scener han förtjänar. Jag vet inte mycket om Doug Seegers mer än att jag gillar låten, Going Down To The River, som framfördes i programmet. Om han ska klara en turné gäller det dock att han har lite mer bjuda på vilket inte är otänkbart med tanke på att han trots allt verkar ha varit med ett tag. Seegers får mig i vilket fall att tänka på en annan outsider som under sin levnad aldrig lyckades få det erkännande som hans talang förtjänade. Omständigheterna ville annat och person jag tänker på är Blaze Foley. En man som hade inre demoner att kämpa mot och med facit i hand får man nog konstatera att demonerna vann. Men trots allt finns det en del av hans hjärtskärande musik kvar för eftervärlden och den förtjänar all uppmärksamhet som den kan få.


Blaze Foley, eller Michael David Fuller som han egentligen hette, växte upp i en gospelsjungande familj och började under slutet av 1970-talet etablera sig inom den countrydoftande singer/songwriter-scen som hade sin förankring i Texas och innefattade "outlaws" som Townes Van Zandt, Guy Clark, Steve Young med flera. Initierade musikpersonligheter såg relativt tidigt potential i Foleys artisteri och han gavs flertalet möjligheter till att spela in ett studioalbum. Problemet som genomgående skulle förfölja hans karriär var att något alltid strulade till sig längs vägen och något studioalbum blev aldrig utgivet under hans livstid. Knarkrazzior, inbrott och allmän förvirring kom emellan. Blaze Foleys liv, främst på 1980-talet då han polade med bland annat en Van Zandt på dekis, skulle präglas av ett omfattande alkoholintag vilket givetvis påverkade beslut och omdöme. Därför består hans katalog mestadels av liveinspelningar, knastriga demos och postuma studioalbum. Sällan något för renodlade audiofiler att jubla över men flertalet av låtarna tillhör det absoluta toppskiktet inom den amerikanska låtskrivartraditionen. Blaze Foley känns som en förlaga till Will Oldham (Bonnie 'prince' Billy, Palace Music) men samtidigt varandras motsatser vad gäller skivproduktion. Hans låtar har i vilket fall plockats upp och tolkats av storheter som Merle Haggard, Lyle Lovett och John Prine. Lucinda Williams gjorde på sitt hyllade album Car Wheels On A Gravel Road en låt tillägnade Foley med den passande titeln Drunken Angel. Även Townes Van Zandt har skrivit en låt tillägnad hans talang, Blaze's Blues, och Foleys vän Gurf Morlix spelade för några år sedan in ett helt album bestående av hans låtar; Blaze Foleys 113th Wet DreamSå postumt har han trots allt fått ett värdigt erkännande.

Blaze Foleys liv tog ett tragiskt och dramatiskt slut 1989 då han blev mördad av en kompis son i samband med något slags familjegräl. För er som är nyfikna på Foleys minst sagt bisarra och märkliga levnadsöde bör se dokumentären Duct Tape Messiah som i nuläget finns tillgänglig på You Tube.

Ska ni lyssna på Blaze Foley kan ni ta del av min lista på Spotify som är ett urval från de inspelningar som i nuläget finns tillgängliga. Listan hittar ni här. Det album som tillhör mina favoriter är ett livealbum som först gavs ut som kassett och spelades in ett par månader innan hans tragiska bortgång. Foley är vid dessa inspelningar både fokuserad och något sånär nykter och visar på att hans talang förtjänade ett annat öde, kanske det öde som väntar Seegers? Skivan Live at the Austin Outhouse gavs ut på CD i slutet på 1990-talet och finns idag tillgängligt på Spotify. Som vid så många andra musikaliska upptäckter inom den den amerikanska countryrocken var det den numera framlidne musikjournalisten Lennart Persson som fick mig att få upp ögonen för denna opolerade musikskatt när han, om jag nu minns rätt, på nätsajten Feber recenserade Merle Haggard någon gång i början av 2000-talet. Blaze Foleys tolkning av sin alldeles egna If I Could Only Fly är på denna inspelning nästan magiskt bra. Missa inte detta album.

För er som vill ha mer polerade inspelningar kan ta del av min spotifylista bestående av andra artister som tolkar Foleys låtar. En del låtar återkommer flera gånger men de är så pass bra att det kan man stå ut med: