Årets bästa skivor 2020 - I spåren av en pandemi

Att för mig summera 2020 i form av en årsbästalista är inte helt enkelt. Faktum är att det blir en större utmaning för varje år som går, jag har allt svårare att finna mig tillrätta i det moderna musikaliska landskapet som formas på ett annat sätt än då musiken formade mig. Även om jag tycker musik är precis lika viktigt och roligt som någonsin förr så har jag svårare att finna ny musik som skapar den där kittlande känslan av njutning och upptäckarglädje. Det är väl tyvärr ett ålderstecken. Det krävs något alldeles extra för att det ska brinna. 

2020 är dessutom ett år som inte har varit likt något annat jag upplevt. Därför har jag kanske haft ett större behov att luta mig tillbaks på bekanta röster som skänker en känsla av att den gamla världen trots allt finns kvar i skuggan av pandemi, klimatförändringar och nya politiska vindar. Jag tillhör inte dem som hävdar att det var bättre förr men det enda vi nog kan enas om var att det var annorlunda. Och då gäller det att finna sin plats i allt det nya vilket kan vara en utmaning.  

Ovan nämnda resonemang kan ge en förklaring till varför jag under det gångna året fastnade för Michael Stipes utgivna singel No Time For Love Like Now. Egentligen ingen märkvärdig låt, något som skulle kunna vara hämtat från R.E.M:s mindre intressanta period kring milleniumskiftet, men just i år fyllde den en funktion. Av kanske samma skäl blev Grandaddys R.I.P Coyote Condo #5 också en favorit. För övrigt har 2020 varit ett tämligen dystert år och det präglar också min lista över favoritalbum som detta år får bli i en fem-i-topp. 2020 förtjänar inte mer. Jag avslutar dock med plattor som jag nog kommer att ge fler chanser i framtiden och som förtjänar uppmärksamhet men finner ingen inspiration i att skriva om dem nu. 

1. Nick Cave Idiot Prayer - Alone At Alexandra Palace
En liveplatta på en ödslig konsertarena. Nick Cave ensam med sitt piano summerar en alldeles enastående karriär med musik som på ett ypperligt sätt tonsätter en pandemi. 2020 kan inte få ett bättre soundtrack. Redan efter förra årets Ghosteen var jag övertygad men nu är jag än mer fäst vid hans musik. Och ju mindre orkestrering desto mer framhävs hans storhet. Han har en förmåga att med små medel skapa en ödesdiger dramatik. Såväl nya låtar som Waiting For You eller den trettio år gamla The Ship Song blir i detta format smärre mästerverk. En tröst för en utebliven konsert på Globen. Och tyvärr tror jag att jag aldrig kommer att få chansen att se honom live. Men denna platta är en betydelsefull tröst. 

2. Christian Kjellvander  About Loving And Loving Again
När Christian Kjellvander fick ett genombrott med sin solodebut Songs From A Two-Room Chapel 2002 låg vägen öppen för honom att bli en inhemsk motsvarighet till Ryan Adams (även om det år 2020 inte är en lika smickrande jämförelse som det var då). Han kom helt rätt i tiden och med hänseende till att han hade tillbringat delar av sin uppväxt i Seattle i kombination med hans talang var det ingen svensk som kunde göra americana-rock med större trovärdighet och språklig finess. Hade han fortsatt på det spåret skulle han ett decennium senare varit en eftertraktad Så Mycket bättre-artist. Men redan på uppföljaren Faya från 2005 markerade han med tydlighet att hans ambitioner låg någon helt annanstans, målet var något större. Med förebilder som Richard Buckner, Townes Van Zandt, Leonard Cohen och Mickey Newbury visste han vart han vill styra skutan. Och med facit i hand är vi som tålmodigt följt hans musikaliska utveckling glada för det.  Kjellvander har aldrig agerat insmickrande eller inställsamt mot sin publik utan istället konsekvent sökt sig mot musikaliska marker där hans konstnärliga och musikaliska frihet kan få tillräckligt med utrymme.  De som vill får följa med på resan, de andra lämnar han därhän. Känslan är att 2020 är det år då han har nått sitt mål med dels en fantastisk soloplatta samt dessförinnan ett utmärkt samarbete med Tonbruket som resulterade i plattan Doom Country, som i mitt tycke var mer doom än country. Och med About Loving And Loving Again tar han steget allt längre bort från den singer-songwriter/americana-scen som han en gång var en betydande del av. Han har skapat sig en unik position inom den svenska musikscenen som gett honom en respekt och betydelse som inte mäts i publik eller antal lyssningar på streamningstjänster. Det han lyckats skapa är något större som på den inhemska scenen kan bäst jämföras med det som Pelle Ossler och Anna von Hausswolff lyckats med. Kanske krävdes det en pandemi för att Kjellvander skulle komma till sin rätt för hans musik har aldrig känts så viktig som precis just nu trots att tematiken på skivan inte gör någon som helst koppling den nuvarande samhällsutvecklingen. Istället är det en skiva om uppbrott, svek och försoning. Allmänmänskliga ting som skapar en känsla av tidlöshet. Precis som det Cohen skapade i sina bästa stunder.

3. Bohren & Der Club Of Gore Patchouli Blue
2020 blev det år då jag upptäckte skönheten i ett post-metaljazzband från Tyskland.  Om Kjellvander försökte sig på på Doom Country tillsammans med Tonbruket så är det här Doom Jazz i ordets rätta bemärkelse där Angelo Badalamentis filmmusik kan beskrivas som en partyhöjare i jämförelse. Inget för den som vill ha variation. Allt går i moll. Ett ljudlandskap där jag har känt mig hemma i och ständigt velat återvända till under året som gått. Lite paradoxalt men vemodigt vackert avslutas skivan med Meine Welt Ist Schön.

4. A.A. Williams Forever Blue
Ytterligare en ny upptäckt för detta år. A.A. Williams bedårande musik svävar i fritt i ett landskap där alla musikaliska genres är tillåtna. Hon gör det på ett sätt att man som lyssnare inte bryr sig om vilken sorts musik det är man lyssnar på. Det är ett kvalitetstecken. Årets största musikaliska utropstecken i min värld! Likt musikaliska själsfränder som Chelsea Wolfe, Anna von Hausswolff och Emma Ruth Rundle hämtar hon inspiration hos såväl PJ Harvey, Kate Bush, Portishead som mörk döds- och gothmetal.

5. Avishai Cohen Big Vicious
Trumpet kan vara ett enerverande instrument. Men i händerna på Avishai Cohen (inte den Avishai Cohen, utan den israeliske namne) så blir jag hänförd på en vacker musikalisk jazzresa från Beethoven till Massive Attack. Vackert!

Andra plattor från 2020 som jag haft behållning av och säkerligen kommer ha stor glädje av i framtiden då jag hunnit lyssna ännu mer:

Jason Isbell & the 400 Unit Reunions
Katatonia City Burials
Rolling Blackouts Coastal Fever Sideways To New Italy
Brandy Clark Your Life Is A Record
Taylor Swift Folklore
Courtney Marie Andrews Old Flowers
The White Buffalo On The Widow's Walk
The Strokes The New Abnormal
Emma Ruth Rundle & Thou May Our Chambers Be Full

Det var nog allt för mig för detta år. Gott nytt rockår!

 

TEMA 20: 2020 - En vinter utan jul. Ställ in! Boka av! Skjut upp! (Dec 2020)

2020 blev ett annorlunda år. Som inget annat jag har upplevt hitintills. Allt har inte var negativt men känslan har hela tiden präglats av att ingenting är som det borde vara. Så även julen kommer präglas av denna känsla. Kanske är det därför jag i år har haft ovanligt svårt med julmusik. Vid mer normala omständigheter brukar jag alltid vid denna tid på året försöka sammanställa listor med nyutkomna tolkningar av mer eller mindre kända julklassiker av artister som är verksamma inom country, folk och americana. Men detta år har inte lusten infunnit sig. Så istället fokuserade jag på låtar som helst utan att nämna ordet "Christmas" handlar om den mörkaste tiden på året. Kul, va!?  

Det smög sig visserligen in en och annan julrelaterad låt som Phosphorescents Christmas Down Under, Phoebe Bridges version av If We Make It Through December och Hiss Goldens Messengers tolkning av John Prines Christmas In Prison tillsammans med en ärrad Lucinda Williams. Men på något sätt kan jag relatera till dessa låtar på ett annat sätt i år än tidigare. Annars lyser julen med sin frånvaro på årets jullista. Kanske är Bonnie 'Prince' Billys tolkning av Roses In The Winter den mest trösterika låta jag kan lyssna på när vi vet att vi går mot mörkare tider innan det vänder. För så har ju vår statsminister sagt att det kommer att bli och då litar jag ju blint på hans ord.

Här är månadens lista. 

TEMA 20: November - En svensk (hård)rockhistoria 1967-1981

När i stort sett hela världen med viss krampaktig ångest följt det amerikanska presidentvalet och Bidens väg mot Vita huset har jag ägnat tiden åt att utforska den svenska hårdrockshistorien. Eller snarare frånvaron av den. Svensk hårdrock har egentligen inga tydliga inhemska rötter. Visst fanns det ett par grupper under inledningen av 1970-talet som brukar räknas dit. November och New Rose för att nämna några. Kanske bör även den kristna rockgruppen Jerusalem inkluderas även om de kommer in lite senare i historien. 

Men den svenska rockmusikens utveckling under 1970-talet hämmades möjligtvis av det starka ideologiska grepp som den svenska musikrörelsen, proggen, hade. Det gick inte att helt ostraffat plocka upp influenser från brittiska pionjärer som Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple. De var  grupper som i sina texter saknade den korrekta politiska analysen som självklart skulle komma från vänster. Riktmärket hos den svenska musikrörelsen, som vid denna tid drev den enda officiella musiktidsskriften Musikens Makt, var att den ultimata rockgruppen ska låta som Nynningen och baseras på en likartad värdegrund. Att försöka slå igenom med icke-radioanpassad musik utanför proggrörelsens ramar var inte helt enkelt i Sverige vid denna tid. 

Det märks inte minst i samband med punkens genombrott i England under slutet av sjuttiotalet som inledningsvis betraktas med skeptiska ögon från Musikens Makts chefsideologer. Det är egentligen först när Ebba Grön slår igenom och gör en cover på Blå Tågets Staten & kapitalet som stora delar av rörelsen byter sida. The Clash ideologiska inriktning och tydliga politiska budskap hade också en viss betydelse i sammanhanget bör kanske tilläggas. Men det är också början på slutet för proggrörelsens dominans inom svenskt musikliv och i samband med detta föds en musikjournalistik oberoende proggen. Det ger en ökad möjlighet för en större mångfald i svenskt musikliv och det är också då den inhemska hårdrocksscenen börjar växa. Det som med tiden skulle bli en framgångssaga med både kommersiella storheter som Europe, Yngwie Malmsteen och Hammerfall men också pionjärer inom mer extrema genrer som via Bathory, Candlemass, At the Gates och Entombed tog oss till In Flames, Opeth, Meshuggah och Ghost som blev internationella storheter inom sitt gebit.

Men det är inte denna del av rockhistorien som jag vill rikta fokus mot. Utan det som hände dessförinnan, under 70-talet. Grupper som tog hårdrocken till Sverige. Det blir också temat för månadens spotifylista (med maximalt 20-låtar). Samtidigt som den svenska proggrörelsens ideologiska bojor till viss del hämmade utvecklingen så fanns det en musikalisk spännvidd bland de grupper som rörde sig i utkanten av rörelsen. November har jag redan nämnt men även de tidiga upplagorna av Kebnekaise bör räknas dit. Trettioåriga krigets proggiga, musikaliska fälttåg snuddar också bitvis vid det samtida utländska aktörer, som brukar definieras som hårdrock, ägnade sig åt. Liksom det svenska bandet SAGA som rent estetiskt och textmässigt skapade något som går att koppla till samma genre. Sedan fanns det även renodlade proggband likt Motvind och Nationalteatern som rörde sig inom ett vitt spektrum av musikaliska genres och emellanåt ägnade sig åt svagt, dieseldoftande tunggung. Proggrörelsen innehöll trots allt en hel del kreativ musikalitet som är värd att uppmärksamma.

Sedan hävdar jag med med den nyktres osäkerhet att Tages It's My Life från deras klassiska Studio-album från 1967 är den första svenska hårdrockslåten. Gissar att det är flertalet som har invändningar mot detta påstående. Kanske till och med upphovsmännen själva.

Hur som helst så landade detta i en Spotifylista på 20 låtar som försöker ringa in begynnelsen av den inhemska svenska hårdrocksscenen. En scen som artisterna på listan själva inte ens visste att de tillhörde. Men det här med olika genres är ju ändå bara på låtsas. Dock kan inte listan ses som helt komplett då det kristna bluesrockbandet Vatten inte finns tillgängligt på Spotify. Albumet Tungt vatten från 1975 har, efter hyllningar från bland annat Opeths frontfigur Mikael Åkerlund, nått en kultstatus och blivit en svårtillgänglig dyrgrip på andrahandsmarknaden. Gruppens andliga och musikaliske frontfigur utgjordes av Tomas Ernvik som i mindre kretsar hyllas som en unik gitarrvirtuos. Gruppens musik är en anomali i den svenska rockhistorien där frikyrkan, genom sjuttiotalets hårdrockspsykedelia möter den svenska proggrörelsen. Hur motstridigt det än låter. Om någon sitter på mer information om denne Ernvik skulle jag vara intresserade av att ta del av detta. Jag önskar jag kunde läsa en intervju med honom eftersom gruppens musik fascinerar mig och dess säregenhet gör mig nyfiken. Det tog fem år för gruppen att göra en uppföljare och de fortsatte att släppa plattor på 80-talet i oregelbunden takt som jag inte har lyssnat på. Ernvik dog 2016, 65 år gammal, efter längre tids sjukdom. Gruppens verkliga betydelse för rockens utveckling i Sverige kan nog diskuteras men de utgör ändå ett bevis på att det fanns en alternativ scen i Sverige under denna tid som stod utanför proggrörelsen. Skivan är i mitt tycke tämligen ojämn men topparna är höga och med tanke på ur vilket sammanhang den växte fram blir det ett unikt inslag i den svenska rockhistorien. 

Här i alla fall min spotifylista över den svenska hårdrockens begynnelse:

TEMA 20: 2020 - Rocktober - Alive & kickin' (okt 2020)

Jag vet inte egentligen hur många konserter jag har gått miste om till följd av coronapandemin. Jag känner mig snuvad på Nick Caves spelning på Globen som jag hade biljetter till i slutet av maj. Det är en artist jag har uppskattat allt mer ju äldre jag blivit och om det kommer dyka upp något nytt tillfälle att se honom känns osäkert. Att arenatunga artister ska få börja turnera igen känns allt för avlägset för att jag ska våga hoppas och Cave själv tillhör ju snart en riskgrupp. 

För övrigt vet jag inte om jag egentligen har missat så mycket. De senaste åtta åren, sen dess att jag blev pappa, har jag väl egentligen bara snittat 3-5 konserter per år. Senaste konserten jag var på var Daniel Norgren på Vega i Köpenhamn i början av februari. Men vetskapen om att det inte är möjligt att gå på konserter har skapat ett tomrum och blivit en bekräftelse på att tillvaron inte längre är som vanligt. Den falska tryggheten är förlorad och det går längre inte att ta något för givet.

Men nedstängningen av denna typ av evenemang har gjort att mitt intresse för liveplattor har ökat. Liveinspelningar är något jag tidigare inte har gett så mycket för. Har tyckt att publikjubel bara förstör sinnesron då jag lyssnar på mina favoritartister. Nu tycker jag helt plötsligt att det känns exotiskt och fångar ytterligare en dimension av känslan. Dessutom är liveinspelningar ett tillfälle där de bästa artisterna har möjlighet att framföra sin bästa låtar då de befinner sig på topp rent musikaliskt. Som när R.E.M framför Fall On Me på 40 Watt Club i november 1992. Eller när Bob Dylan gör It Ain't Me, Babe under den magiska turnén Rolling Thunder Revue 1975. Att höra Springsteen göra en nedtonad och sparsmakad version av en smått uttjatat låt som Thunder Road på The Roxy i West Hollywood för ganska exakt 45 år sedan har fått mig att både förstå storheten i såväl låten som artisten. Som om jag inte har gjort det förr.

Därför blir månadens tematiska lista en sammanställning av några av mina favoritartisters bästa liveinspelningar. Det innefattar både artister jag har haft turen att få uppleva live såsom 16 Horsepower, My Morning Jacket och ovan nämnda Springsteen. Men främst innehåller listan artister jag aldrig har fått se och definitivt aldrig kommer att få uppleva som Leonard Cohen, Otis Redding, Thin Lizzy, Carole King, Aretha Franklin, Townes Van Zandt och Bill Withers. Att jag får se Neil Young eller Tom Waits live känns knappast sannolikt och jag grämer mig att jag inte tagit de chanser som erbjudits. Visst, jag såg ju en 76-årig Willie Nelson rocka loss i ett hyperaktivt tempo på Berns för ett decennium sedan så man ska väl aldrig säga aldrig. Det återstår att se hur det blir med Nick Cave. Det enda jag vet är att jag kommer värdera de möjligheter som erbjuds till att gå på konserter annorlunda i framtiden. För nu vet jag ju att inget är för evigt. Det krävdes en pandemi för att jag verkligen skulle inse det.

I vilket fall; här har ni en lista med 20 noga utvalda låtar över de liveinspelningar som jag funnit mest behållning i just nu. Begränsningen till 20 låtar gjorde att många favoritartister föll bort men konkurrensen gjorde listan desto bättre. Den känns mer relevant än någonsin tidigare. Rocktober - Alive & kickin'

And We Should Die of That Roar

Jag fick ett mail som jag höll på att sortera till min skräppost från en viss Hardy Hum. Trodde det var ett spam. Men bakom namnet, som jag refererade till en tänkbar karaktär i en Roald Dahl-berättelse, gömde sig tydligen en fullblodig, gotisk bluesartist från Norrköping med rötter från Balkan. Det förstod jag då jag läste innehållet i mailet för att sedan lyssna på musiken. Trots sitt redan romanklingande namn använder han sig av det betydligt mer svårbemästrade artistnamnet And We Should Die of That Roar. Väl förkortat till AWSDOTR. Ett namn som är svårt att lägga på minnet men säger desto mer om det sound som karakteriserar hans musik.

AWSDOTR lägger ribban högt och med den ökar fallhöjden. Det pretentiösa och teatraliska anslaget som finns i den gotiska americana-blues som AWSDOTR ägnar sig åt kräver en rejäl dos självdistans och humor men inte minst talang och en känsla av äkthet för att det ska kännas relevant. Med låttitlar som Deathbed Lullabies, Darkness Calling Me och I Rather Be Dead så får man som lyssnare en känsla av var vi är på väg bara genom att läsa låttitlarna. Med tydliga musikaliska referenser till Tom Waits och mer genrespecifika artister som Johnny Dowd är det lätt att falla in i klyschor på alltför upptrampade stigar. Jag får erkänna att jag med viss skepsis tog mig an den nyutkomna plattan Deathbed Lullabies. Hans tredje i ordningen om jag förstått saken rätt.  Men för mig det första jag hört från honom.

Det tog också några låtar in på det sjuspår långa albumet innan min skepsis omvandlades till beundran. Det var när jag hörde låten I'm Bad News som jag kände att det brann till. Det här är ingen dussinmusik. Det här är något som måste spridas vidare till den stora världen. Om jag förstått saken rätt spelar Hardy Hum det mesta av den sparsmakade men ytterst välljudande och genomtänkta orkestreringen på egen hand. Han kallar sin musik för Graveyardsoul-noir rock. Vad det egentligen innebär vet jag inte men det låter charmigt och intelligent. Referenser till Waits och Dowd har jag redan nämnt men svenska artister som Andi Almqvist, Pelle Ossler och delar av Lars Bygdéns senare plattor känns inte långt borta. Rötterna från Balkan kan jag också syna med hjälp av referenser till delar av Goran Bregovic mer rockorienterade produktioner. 

Jag är i slutändan ytterst imponerad av det jag hör. Jag hoppas fler upptäcker Hardy Hums musik. Denna blogg kan dock inte bidra till någon vidare spridningseffekt men kan jag dra mitt strå till stacken hjälper jag gärna till. Är det något jag känner behov av under detta år så är det att få höra plattor likt Deathbed Lullabies.

Terra - Underbara saker

Jag vet inte mycket om den Göteborgsbaserade gruppen Terra mer än att de släppt sin andra platta i år och att de spelar poppunkig rock på svenska som andas The Bear Quartet, Krunegård med flera och slungar mig tillbaka till den svenska indiepopscenen runt millenniumskiftet. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på deras debut men föll direkt då jag i våras hörde uppföljaren Underbara saker. Blev tvungen att göra en beställning. Och så här tre månader senare har jag fortfarande behållning av det jag hör. Nyskapande? Jag vet inte. Hör mycket Mattias Alkberg i sång och lyrik och bitvis förekommer Nirvanadoftande riff. Inget ont i det. Snarare tvärtom. I slutänden känns soundet ändå rätt unikt och skivan har mötts av mest bifall från musikjournalisterna. Det känns välförtjänt.

TEMA 20: 2020 - Dödsskön rock för september

September är kanske den bästa tiden på året för mitt musiklyssnande. Det är inte sällan under denna period på året som jag faller tillbaka till den musik som genom åren har betytt mest för mig. Det finns något i denna månad som fångar essensen av det som jag allra mest uppskattar med musik. Sommarens avsked och mörkrets smygande entré väcker känslor av vemod och nostalgi. Både på gott och ont. Känslan av ett ankommande mörker har fått sätta sin prägel på månadens tematiska lista vars röda tråd är något så diffust som gotisk romantik eller romantisk gotik.

Det som egentligen var startskottet till denna spellista var upptäckten av ett av The Walkabouts tidigare alster, New West Hotel från 1993. Ett album som kom innan jag upptäckte dem med storslagna och högtravande Devil's Road från 1995. Jag ångrar lite att jag inte redan då gav mig tid till att förkovra mig i deras tidigare alster men jag var då fullt upptagen med att söka mig vidare till de historiska föregångarna som Townes Van Zandt och Scott Walker samt samtida aktörer som Tindersticks och Lambchop. Idag kan jag nästan uppskatta deras mer punkiga och rockiga attityd som präglade deras tidigare plattor mer än de mer tillrättalagda och mer homogena efterföljarna som kom att bli deras signum.

I vilket fall var det den förföriskt vackra domedagscountryn i låten Sundowner som blev utgångspunkten för listan som sedan söker sig vidare till Nick Cave, 16 Horsepower, Mark Lanegan, PJ Harvey, Tom Waits och andra gamla favoriter låter inom samma känslospektra. Det är känslan mer än stil och ursprung som fått utgöra temat denna gång. Men även om det är en del gammal välsmakande skåpmat så får en del mer nyvunna favoriter plats. A.A. Williams senaste platta värderar jag högt och hon kändes given. Även Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Algiers får räknas till det mer moderna. Jag hade även velat få med Weyes Blood men det fick inte riktigt plats. Listan är tänkt som ett soundtrack till ytterligare en säsong av Peaky Blinders som aldrig blev av (?). Håll till godo. Det blir knappast bättre än så här. Du hittar listan här:

TEMA 20: 2020 - Au(gu)stralian pop! 1978-2020

Månadens tematiska Spotifylista har fokus på australiensisk pop- och rockmusik. Inte för att jag har så bra koll på den forna brittiska straffkolonins musikscen. Snarare tvärtom. Det hela började med att jag under våren började lyssna på Rolling Blackouts Coastal Fever och charmades av deras melodiösa gitarrpop som för tankarna till nittiotalets indierock. Då började jag fundera på vad jag egentligen visste om australiensisk pop- och rockmusik. Visst hade jag viss koll grupper som AC/DC, Midnight Oil, Men At Work och Kylie Minogue men egentligen aldrig lyssnat på dem särskilt mycket på. Nick Cave och Kasey Chambers tillhör dock artister som jag följt under de senaste två decennierna. Men för övrigt har jag lämnat stor delar av den australiensiska musikscenen därhän. 

Men det är ju aldrig försent att reparera eventuella skador. Därför blev månadens lista ett resultat över den delvis nyvunna australiensiska musik jag fattat tycke för. Det är spretigt men fokus ligger på pop- och rockmusik. Countrydoftande artister som Chambers och Audrey Auld passade inte riktigt in så de hamnade utanför. Jag valde även bort 60- och det tidiga 70-talet för att skapa några begränsningar. 

Jag har under arbetets gång insett att jag lätt faller för Crowded House lättsmälta och smäktande popmelodier samt att The Church är ett något förbisett rockband i allt sitt svårmod. 

Här är i vilket fall hela listan. Kom ihåg att begränsningen ligger på maximalt 20 låtar.

A.A. Williams

Det här låter intressant. A.A Williams är för mig en tämligen okänd brittisk artist. Kanske inte så konstigt eftersom hennes debutskiva, Forever Blue, först släpps i dagarna på skivbolaget Bella Union. Hon rör sig i ett musikaliskt landskap som låter som en slags hybrid av Angel Olsen och doom metal. PJ Harveys inledande plattor kan nämnas som en referens och även Chelsea Wolfe för att hämta något från nutid. Inte heller helt olikt det som Anna von Hausswolff experimenterat med under senare år. Williams har tydligen haft en del samarbete med det svenska metalbandet Cult of Luna. I vilket fall är det något jag med spänning kommer följa i fortsättningen. Lyssna!

TEMA 20: Sydstatssoul på CD-box Matters (Juli)

När jag minns tillbaka på sommaren 2020 kommer den att präglas av tre dominerande händelser; Coronapandemin, Black Lives Matter samt att det var året då jag började magasinera min CD-samling med hjälp av tunna plastfickor (med extra långbakficka förstås). Till och med en sådan inbiten försvarare av CD-skivan börjar därmed ge vika. Åja, inte helt. En bakomliggande orsak till att jag ägnar mig åt detta tidskrävande och tämligen kostsamma projekt är för att jag fortfarande, i ren desperation, försöker hålla min CD-samling relevant. Ett problem är dock det utrymme som en ständigt expanderande skivsamling tar. Så den egentliga anledningen är att jag vill frigöra plats så att jag kan fortsätta fylla på. Med såväl vinyl som CD. Och det är främst de skivor som jag har i förrådet som tillhör andrasorteringen som påverkas. Till min glädje upptäcker jag även vilka fantastiska plattor som har gömt sig där. De väcker minnen och bitterljuva känslor kopplat till omslag och melodier. Därför är det mestadels ett trivsamt nöje.

Det jag inser då jag utvärderar mina CD-skivor är att det finns åtminstone ett argument till att CD var ett gångbart och viktigt format. Hur starkt ifrågasatt det än må vara. Det handlar då främst om de omfattande CD-samlingsboxarna som ryms i min skivsamling, inte sällan innehållande soulmusik från 60- och 70-talen. Den tidsperiod då jag uppskattar soulmusiken som mest. Inte minst den som har sin förankring i de amerikanska sydstaterna och är kopplat i huvudsak till skivbolagen Stax, Kent och Atlantic. Ofta inspelad i Fame Studios i Muscle Shoals, Alabama. 

Kent Records, som införlivades i Ace Records redan på 60-talet, gav under 90-talet och 00-talet ut ett antal fantastiska soulsamlingar som innefattade omfattande texthäften med timtals av ljuv musikhistoria. En guldgruva för den som vill förkovra sig i det amerikanska sextiotalet och som inte minst går koppla till den växande medborgarrättsrörelsen som då växte sig allt starkare och lade grunden till dagens BLM-manifestationer. Precis som då fylls denna rörelse av såväl mer eller mindre sympatiska krafter och tongångar. Som historielärare betraktar jag med viss förskräckelse de som i aktivismens namn trampar på historiska personer och vill riva statyer och monument till höger och vänster. Det kan absolut finnas skäl att ta bort en staty, Leopold II i Belgien skulle kunna vara en sådan, men när rörelsen i Sverige börjar skrika på Carl von Linné och Gustav III som rasismens grundare och slavhandelns pådrivare så är vi ute på tunn is och riskerar att falla djupt ner i avgrunden.  Inte för att det inte finns fog för anklagelserna men riskerar att ge en tämligen skev bild av historien och deras gärningar. För mig utgör en staty mer av ett minnesmärke än en hyllning även om avsikten var det senare då den upprättades. 

I vilket fall hoppas jag rätt krafter inom rörelsen får näring och stöd, de som i första hand vill fokusera på att bygga upp istället för att riva ner. Det senare tenderar till att bli en destruktiv kraft och följer en dramaturgi som liknar flertalet av de katastrofer som vi har upplevt allt från den franska revolutionens dagar fram till folkmorden i Rwanda. Där offer blir förövare och anspelar på att vissa människor, genom dess börd och blod, bär på en historisk skuld som icke kan förlåtas på annat sätt än genom underkastelse. Dessutom kommer det att ge grogrund för en fortsatt polarisering som i slutändan enbart gynnar extremisterna. En rörelse måste kunna kritiseras och ifrågasättas utan att det innebär en konfrontation. Annars är det ingen bra rörelse. Jag är övertygad om att BLM behövs för att bekämpa och synliggöra rasism och orättvisor i all dess former, såväl i Sverige som i andra delar av världen och inte minst i USA som har en historia de måste göra upp med ordentligt. Men en del av rörelsens förespråkare som får uppmärksamhet skrämmer mig lika mycket som rörelsens motståndare. De som ser kampen och konflikten som ett självändamål, väl medvetna om att de är beroende av varandra för att få den plattform som jag innerst inne inte önskar att de ska få. Men just för tillfället ser det inte vidare ljust ut. Det handlar inte alltid vem som har rätten på sin sida utan hur de är beredda att agera mot och hantera sina motståndare och uttalade fiender. Det är där man som betraktare måste var observant för att undvika att historiens katastrofer upprepas.

I vilket fall var det med dessa tankar i huvudet som jag satte ihop månadens spellista där jag med inspiration från mina samlingsboxar på CD gjorde en spellista med sydstatssoul. Med stark inspiration från de soulsamlingar jag äger på CD. Jag har försökt röra mig utanför de mer självklara valen och hitta musik som för mig personligen ska kännas tämligen ny och oupptäckt, trots att de har 40 till 50 år på nacken. Visst får en del självklara artistval som Otis Redding, Carla Thomas, Arthur Alexander och Solomon Burke utrymme. Dock med låtar jag inte lyssnat mig trött på redan. Men det är alltid extra roligt att upptäcka grupper och artister som tidigare har varit tämligen okända för mig. Som Clyde McPhatter, The Tams, Willie Hightower, Clay Hammond och Shirley Walton. Artister som för mig bevisar att musikhistorien är oändlig. Dessutom har jag inte brytt mig om artisternas etniska tillhörighet utan enbart försökt skapa en sammanhängande lista där den geografiska platsen och tidseran fått utgöra det sammanfogande kittet. Därför får Charlie Rich, Dan Penn och Delaney & Bonnie plats. Danny Bryans countrytolkning av My Girl känns kan malplacerad eftersom denna Smokey Robinson-skrivna hitlåt är något vi främst förknippar med Motown och The Temptations tolkning, men eftersom det är Stax som gett ut den tyckte jag att det fanns skäl att ha den med. Även om Stax försök att ge sig in på countryscenen bör ses som en parentes i sammanhanget. 

Det blev ett svamligt inlägg denna gång. Men det främst för att jag själv ska minnas tillbaka på den tidpunkt då den magnifika spellista tillkom. Inget av egentligt allmänintresse och borde väl inte publiceras? Men denna blogg lever sitt egna liv. Det spretar.

The White Buffalo

The White Buffalo är ett artistnamn som kan ge dåliga associationer i dessa tider och få en att tänka på en amerikansk president med tvivelaktig moralisk kompass. Men bakom detta artistnamn döljer sig en skäggig rocktrubadur vid namn Jake Smith. Han har som skivartist varit aktiv under drygt 15 år men aldrig mött det där stora genombrottet. Möjligtvis med undantag för låten Come Join the Murder som användes i serien Sons of Anarchy.  

Men annars sticker inte The White Buffalos musik ut nämnvärt. Det handlar om traditionell singer/songwriter-rock med countryinfluenser i rakt nedstigande led från Waylon Jennings, David Allan Coe, Townes Van Zandt och Steve Earle. Hans darrande vibrato till röst får en inte helt osökt att referera till Eddie Vedder. Vid en första lyssning kan det kännas förutsägbart och tråkigt. Det finns ju hundratals nutida amerikanska artister med ett liknande anslag. Till synes ruffiga, långhåriga män som med sin gitarr som vapen sjunger om fylla, död, förtvivlan och ensamhet med en evig längtan efter tro, hopp och kärlek. The White Buffalo tillhör dock den kategori av artister som för varje album han har gett ut fångat min uppmärksamhet och nyfikenhet alltmer. Ju mer jag lyssnar desto fler guldkorn upptäcker jag i hans alltmer omfattande låtkatalog. Jake Smith har en röst som inrymmer många tonlägen och känslor. Dessutom är låtarna dynamiska i sitt uttryck. Det händer ofta något, ska kanske inte säga oväntat eller överraskande, där låten med relativt enkla medel får mig att haja till. Det kan handla om en tonartshöjning, ett knappt märkbart taktbyte, stråkarrangemang eller en bakgrundskör som smyger sig in. Han vet hur han ska utnyttja sina resurser för att få ut största möjliga effekt utan att det känns osammanhängande eller påklistrat.

Jake Smith har nyligen fyllt 46 år och är nu aktuell med sitt sjätte album under namnet The White Buffalo, On the Widows Walk, producerad av Shooter Jennings (Waylons son) som på något sätt knyter ihop säcken. Frågan är om det inte är hans starkaste album hitintills. Men kanske har jag lyssnat för lite på hans tidigare alster för att göra ett sådant uttalande. Det är främst de tre senaste plattorna jag har lyssnat in mig på. Jag hoppas i vilket fall att han äntligen når sitt stora genombrott för den större massan. Han förtjänar att vara däruppe någonstans tillsammans med Chris Stapleton, Sturgill Simpson och Jason Isbell. Det är den nivån vi snackar om. (För den som vill läsa en mer genomtänkt och välskriven recension kan klicka här.)

J.S. Ondara gör karantän-rock

J. S. Ondara är med sin bakgrund ett unikt inslag i singer/songwriter-världen. Åtminstone om vi utgår från den del av genren som vi ofta väljer att benämna som Americana. Ondara, med sina rötter i Kenya, står som företrädare för en egen genre som vi kan kalla för Afro-americana. Men det kanske redan finns en sådan genre? Vad vet jag.

Hur som helst är det inte på grund av hans bakgrund som jag intresserar mig för hans musik. Det är för hans låtskrivartalang och särpräglade röst. Hans föregående kritikerhyllade platta från fjolåret; Tales Of America, är ett utmärkt exempel på detta.  Det sägs att han inför sitt debutalbum hade ett hundratal låtar på lager varav elva kom med på skivan. Det lovar gott för framtiden

Nu har han släppt en ny platta på digitala streamningstjänster; Folk n' Roll Vol. 1: Tales Of Isolation. Precis som titeln antyder går det koppla till det dagsaktuella läget i världen till följd av en pandemi. Med låttitlar som Isolation Boredom Syndrome, Isolation Depression Syndrome, Isolation Anonymous och Isolation Blues är det möjligtvis bara vi i Sverige som inte känner igen oss i situationen. Såvida vi inte är 70+ eller tillhör en riskgrupp, vill säga. Musiken är sparsmakad och den är inspelad hemma hos en vän under mer spontana förhållande. Men Ondaras röst och låtar behöver inte ackompanjeras utav mer än handklapp för att fånga mitt intresse. Jag gillar det jag hör och hoppas att han blir upptäckt av fler. 

Om det blir en Vol. 2 på detta tematiska projekt vill inte Ondara själv avslöja. Kan förstå honom. Vi hoppas nog alla på att utvecklingen går i en annan riktning att han får skäl fokusera på något annat i framtiden. Men fram tills dess får Ondara mer än gärna utgöra ett soundtrack för vår tillvaro under en pandemi.

Tema 20: Åttiotalets Americana (Juni)

Jag har under de senaste två veckorna kollat på den ambitiösa och gediget gjorda dokumentärserien om Det svenska popundret på SVTplay. Intressant på många sätt och vis och den har fått mig att bli lite mer kunnig om musik jag annars inte ägnat någon större uppmärksamhet åt. Kommersiell svensk musik har inte varit mitt gebit inser när jag på ett dramaturgiskt och pedagogiskt välgjort sätt vägletts genom programserien från slutet av 60-talet fram till dags datum med den utmärkte reportern Magnus Broni som guide. Främst när det gäller de senaste femton åren och då handlar det nog även om internationell hitmusik. Och faktum är att jag tappar lite av intresset under de sista två avsnitten.

Visst tycker jag det är intressant att höra om Cheiron-studions, Max Martins och Shellbacks framfart på de internationella hitlistorna. De vinner min respekt för deras hängivenhet, hantverksskicklighet och fingertoppskänsla. Men produkten som kommer ut ur en industrialiserad musikverkstad blir tämligen ointressant. En låtskrivarprocess som liknar ett projektarbete där digitala ljudfiler skickas fram och tillbaka mellan oberoende parter blir något som mer påminner om utveckling av en ny app eller smartphone än konst. Jag är naiv och gubbrockig, jag vet, men ser fortfarande pop- och rockmusik som en konstform. Låt säga att vi skulle jämföra med konst och litteratur. Hur intressant skulle en roman bli om den processas fram av en handfull olika författare för att anpassas till att nå försäljningstoppen på snabbast möjliga sätt? Jämförelsen är kanske lite dum och en del menar väl på att popmusiken bara har gått tillbaka till sina rötter. Chess, Stax och Motown var hitfabriker av samma snitt där det handlade att inom tre minuter fånga lyssnarens uppmärksamhet i singelformat. Men när CD-skivan och albumet som konstform dog ut i slutet på det första årtiondet på 2000-talet så innebar det en förändring av hitlistornas utseende. Det var något som jag har uppskattat väldigt mycket som försvann.

Jag vet att hur jag än argumenterar i denna fråga så slutar det med att jag inser att det är jag som har åldrats och inte hängt med i utvecklingen. Det är, om inte annat, denna blogg ett tydligt bevis på. Jag romantiserar dåtiden och menar på att det var bättre förr. Fast jag är medveten om att det inte var så. Musiken är på många sätt lika intressant nu som då. Men den musik som intresserar mig har marginaliserats ytterligare. Försäljningstopplistorna på 80- och 90-talen var sällan särskilt intressanta. Men i jämförelse med idag kunde utpräglade albumartister ha en chans att nå toppen. The Smiths, Nick Cave, Bob Dylan, PJ Harvey, Bruce Springsteen, Kate Bush, Tom Petty, Björk, R.E.M, Nirvana, Depeche Mode och Kent skulle inte ha haft samma möjlighet att nå  ut i dagens musikklimat. Visst var dessa artister beroende av sina singlar men de var oftast tänkta som ett lockbete till albumet. Det tankesättet var dominerande ända in på detta årtusende och det hörs om inte annat när en hitmakare som Per Gessle uttalar sig i programserien. Han pratar fortfarande om album som något mer än enbart en samling låtar.

Jag tycker Jason Isbell är en artist av samma kaliber som ovan nämnda storheter, en av vår tids bästa låtskrivare och i min värld borde hans senaste utmärkta albumsläpp tillsammans med The 400 Units vara en stor händelse. Men så är inte fallet. Åtminstone inte i Sverige. En sån typ av artist når idag blygsamma placeringar vad gäller speltid på radiokanaler eller topplistor på streamningstjänster hur mycket ros de än får av alltmer betydelselösa musikjournalister. Det räcker inte långt.

Visst låter jag lite bitter men den pop- och rockmusikvärld jag fascineras mest av som kulturellt fenomen existerade mellan 1967 och 2006. Idag är den som bortblåst ur ett kommersiellt perspektiv. Men konstnärligt lever den ändå vidare. Och det finns inget som hindrar en åldrad själ att söka sig bakåt i tiden för att återupptäcka all den musik som format mitt intresse.

Jason Isbells albumsläpp fick mig att rikta fokus mot rötterna till den Americana-scen som växte stark på 90-talets senare del. Den scen som lade grunden för Isbells karriär. Denna gång begränsade jag mig till 80-talet. Därför blev månadens Spotifylista en om 1980-talets americana. Ett genrebegrepp som kan betyda mycket och ingenting på en och samma gång. Om ni lyssnar så hoppas jag ni fattar vad det är jag vill fånga. Främst handlar det om bra musik där ambitionen oftast var större än att bara få ur sig en hit.

Tema 20: Mitt i en pandemi (Maj)

Det blev visst en till spellista om corona. Pandemin har onekligen påverkat mig mer än vad jag skulle önska. Inte så att jag på något sätt är drabbad än. Vare sig personligen eller att någon av mina närmaste har farit illa. Jag är heller inte särskilt orolig för min egen hälsa. Trots det går allt för mycket av min vakna tid åt att tänka på hur denna pandemi kommer påverka oss i förlängningen. Ena stunden av ren vetenskaplig nyfikenhet för att sedan övergå i oro och tankar kring den moderna civilisationens undergång. Jag tänker på att det låter rimligt att dödligheten ligger på 0,6% och att det i så fall skulle innebära att antalet svenskar som har varit smittade i nuläget ligger mellan 6 och 10 procent och att om inte vaccin kommer inom ett år eller två borde ca 36 000 svenskar dö av COVID-19 innan vi når folkimmunitet. Men jag har givetvis fel. Jag är knappast beläst inom vare sig smittskydd eller epidemiologi. Men ställer ändå siffrorna i relation till när spanska sjukan skördade ca 10 000 offer bara i oktobermånad 1918. Jag läser Svante Nordins mycket läsvärda bok om Hitlers München och funderar på hur mycket den spanska sjukan egentligen påverkade den politiska utvecklingen i Europa under 20- och 30-talet. Det berör inte Nordin i sin bok men nu ser jag för första gången i realtid hur diktaturer kan uppstå med folkligt stöd. Förhoppningsvis temporärt men vad vet jag.

Som ni märker är dessa tankar knappast sunda för att skapa lugn och harmoni i mitt inre. Därför var jag tvungen att göra en uppdaterad lista för att ventilera mina känslor om att befinna sig mitt i en pandemi och politisk hysteri. Lyssna inte. Den gör er bara oroliga för något som knappast kommer hända. För det vi ändå vet är att de flesta framtidsprofetior oftast slår fel.

Jason Isbell hjälper till

Låten må vara lite tjatigt upprepande. Men det hindrar inte mig från att falla pladask för ännu en låt av Jason Isbell. Han är den starkaste rösten vi har inför den nya tiden som stundar. Lika viktig som såväl Petty, Mellencamp och Springsteen en gång varit. Och nu släpper han tillsammans med the 400 Units ett nytt album, Reunions. Det bådar för goda tider. Hur mörkt det en kan tyckas vara.

Orla Gartland

För ganska exakt tretton år sedan upptäckte jag Leslie Feist bedårande popmusik som hon i slutet på 00-talet bjöd på i form av ett par utsökta album. Efter att sett det gripande känslodramat Normala Människor på SVT, efter roman av Sally Rooney, upptäckte jag låten Did It To Myself med Orla Gartland. Vet inte mycket om henne  som artist för övrigt. Men jag får samma energikick som jag en gång i tiden fick då jag hörde Feist för första gången. Det räcker för mig.

Tema 20: April After All (solskenspop)

Nä, gott folk, nu behöver vi ett lyckopiller! Ett artificiellt rus som får oss att njuta av den ankommande våren med sol, ljus och värme. En vår som för de flesta av oss kommer att göra intåg med en helt annan kuliss än vad som är brukligt. Det kom en pandemi som satte grus i maskineriet. Eller snarare gjort att allt helt plötsligt tog tvärstopp. Den imponerande medicinska utveckling mänskligheten har bedrivit under hela 1900-talet har kommit och bitit oss själva i svansen och hela den moderna civilisationen känns handfallen och för första gången på 75 år hotad på allvar.

Men musiken består. Åtminstone den redan inspelade. Och när allt känns som mest olyckligt i världen, då kliver jag in i en bubbla, tänker på att jag är glad över att nära och kära fortfarande håller sig friska, för att sedan drömma mig bort till sextiotalets solskenspop. Det är därför jag fortfarande har kvar denna blogg. För att kunna kliva in i en bubbla där musiken får utgöra livets mening. Om så bara för en kort, kort stund. Jag vet att min skivsamling inte har svaret på alla livets mysterier eller ger mig evigt liv. Men älskar känslan av att lura mig själv att så är fallet.

Mitt nyuppväckta intresse för sextiotalets psykedeliska solskenspop började tidigare i veckan då jag passade på att besöka en av stans kvarvarande skivaffärer innan allt bommar igen eller går i konkurs. Där hittade jag två Nuggets-samlingar  på vinyl till överkomligt pris. Kvalitén på låtmaterialet var bitvis varierat men främst gav det inspiration till att söka mig lite djupare i en genre jag tidigare inte riktat så mycket uppmärksamhet emot. Poppig sextiotalsrock med psykedeliska undertoner och blommiga superkrafter. Det landade i en Spotifylista som ni kan se nedan.

Visst, den rymmer en hel del bekanta namn; Small Faces, The Who, Simon & Garfunkel, Everly Brothers och The Byrds, Inga artistval som förvånar. Men att jag även tar med The Monkees och The Animals visar på att jag försökt tänja på mina snäva ramar något. Sedan har grupper som för mig tidigare varit helt okända; The Cyrkle, The Salt, The Holy Mackarel, Strawberry Alarm Clock, The Electric Prunes för att nämna några, getts utrymme. Det är främst tack vare ovan nämnda samlingsplattor. Hur dessa grupper sammanlänkas och hänger samman kan jag nog inte riktigt svara på mer än tidseran och tonläget. För mig  har ambitionen varit att skapa en låtlista som gör mig lycklig i olyckliga tider. Lycklig musik känns som mest trovärdig och intressant när den bottnar i ett mörker. Den desperata jakten av att ta sig hel ur en tillsynes hopplös situation har genom historien bidragit till en drivkraft att uträtta stordåd. Det gäller även rockmusik. Men jag är dock väl medveten att den kraften lätt tenderar till att bli destruktiv istället. Så det gäller att välja rätt musik i dessa tider.

Begränsning ligger i 20 låtar men den här listan hade givetvis kunnat göras betydligt längre. Kanske kommer det en fortsättning.

Sound of Corona: covid-19 in my ears

Hur hanterar vi en pandemi? En fråga som under de senaste decennierna sopats under mattan i offentligheten för att nu aktualiseras med besked i och med coronavirusets utbrott i vår del av världen. Helt plötsligt drabbas de ledande i samhället av panik. Insikten om att vi kan dö och att vårt samhälle kan raseras med grunden slår ner som bomb. Som om vi var helt omedvetna om att det skulle kunna ske trots att det är en få saker som med en tämligen återkommande regelbundenhet figurerat i mänsklighetens historia och många gånger varit  mer förödande än de krig och konflikter som vi har fått lära oss desto mer om i skolans historieundervisning. Som historielärare känner jag en viss skuld i frågan. Vi har ibland en förmåga att fokusera på fel orosmoln. Det svåra med sjukdomar är att vi inte riktigt vet var vi ska rikta udden. På vem ska vi lägga skulden? Vi har att göra med en fiende utan ansikte. Dramaturgin, som vi så ofta vill skapa för att förstå världen, där det goda bekämpar det onda går inte att tillämpa på samma sätt. Pesten, tuberkulos, smittkoppor, kolera, spanska sjukan, malaria, HIV/AIDS och ebola tycks inte ha gett oss i västvärlden den kunskap  och erfarenhet som vi dagsläget såväl hade behövt. Att få lite perspektiv på tillvaron och insikt att liv och välfärd aldrig är något vi kan ta för givet.

Jag är övertygad om att de som håller sig mest kyliga i denna prekära situation är de som har funderat på frågan under lång tid och forskat kring det i det tysta. De som drabbas av panik och vill stänga av allt och alla och tillfälligt inför sträng diktatur är de som blivit mest tagna på sängen men yrvaket vill framstå som handlingskraftiga. Att det kommer kosta liv är tragiskt, fruktansvärt, men hur vi än hanterar en pandemi som denna så kommer det att göra det.

Hur hanterar då jag en pandemi? Jag gör en spellista som får utgöra ett soundtrack om skiten. Det är mitt botemedel. Mitt vaccin mot nedstämdhet.

Tema 20: Doom Jazz i Mars

Projektet med månadsvisa listor på olika teman fortsätter. Min ursprungliga plan var att listan för mars skulle bli lite mer uppåt. Lite gladare än de två första. Ljusets ankomst skulle få väcka lite mer lustfyllda känslor till liv. Men det blev precis tvärtom. Min lista innehåller ambient jazzmusik med undergångstoner.

Det är kanske resultatet av en ovanligt mörk, utebliven vinter. Det gäller inte bara vädret. Då jag betraktar nyhetsflödet, samhällsklimatet och utvecklingen i världen under den senaste tiden vill jag bara fly in i vemodet för att söka ljuset. En annan, kanske mer direkt, inspirationskälla har varit Christian Kjellvanders lyckade samarbete med Tonbruket som resulterade i skivan Doom Country som jag skrev om här på bloggen för någon vecka sedan. Sedan blir jag ofta påverkad av melodifestivalen vare sig jag vill eller ej. Som förälder till barn i åldern 5 till 8 år är det näst intill oundvikligt. Jag söker aktivt en kontrast till det lättsmälta och glättiga. Detta resulterade i listan Doom Jazz i Mars.

Flertalet av de artister som figurer på listan var för mig obekanta då jag för en dryg månad sedan påbörjade projektet. Med dagens digitala teknik är det ingen större utmaning att söka sig fram på rätt stig i musikdjungeln. Men det är sällan jag blir så pass nöjd med resultatet som jag är denna gång. Utgångspunkten blev upptäckten av det tyska jazzbandet Bohren & der Club of Gore och deras nysläppta album Patchouli Blue. Gruppen består av en trio (tidigare kvartett) musiker som har släppt plattor med ett jämnt flöde under drygt två decennier. Deras referenser och inspirationskällor vad gäller såväl musik som estetik går att finna i nittiotalets hårdrocksscen och främst mörk domedagsmetal. Det gäller flertalet av de tjugo artister som figurerar på listan. Främst vad gäller listans första hälft. Även Angelo Badalamentis ande vilar tungt över en del av spåren. Att Twin Peaks - karaktären Dale Cooper fått ge namn till en av grupperna är en fingervisning om tonläget. Andra halvan av listan innehåller mer traditionella jazzartister, flertalet med koppling till det högaktade skivbolaget ECM. Jan Garbarek, EST, Bobo Svenssons trio och tidigare nämnda Tonbruket ges utrymme. Jóhann Jóhanssons musik kanske egentligen inte ska definieras som jazz men med koppling till tonläget kunde jag inte undgå att ta med honom och i likhet med flertalet av låtarna tenderar musiken att snarare övergå i ambient, klassisk musik. Gränsen mellan jazz och klassisk musik är vag och egentligen helt irrelevant. Under listans andra hälft är nyanserna lite fler och ljuset sipprar in. Det är förhoppningsvis en föraning om tider som väntar.

Flertalet av grupperna vet jag inte särskilt mycket om överhuvudtaget. Men jag gillar det jag hör och det är det viktigaste. Jag hoppas fler finner njutning i detta.

Tiotalets hundra bästa låtar! - Hela listan

Det andra decenniet på det tredje årtusendet har nått sitt slut. Listan presenterades här på bloggen i tio separata inlägg under hösten.  Men för att ni inte ska riskera att missa något oumbärligt så kommer hela listan komplett nedan. Med en Spotifylänk.

1. My Morning Jacket Circuital, från albumet Circuital (2011)

2. Jason Isbell Cover Me Up, från albumet Southeastern (2013)

3. Mastodon The Motherload, från albumet Once More 'Round the Sun (2014)

4. David Bowie Lazarus, från albumet Blackstar (2016)

5. Nick Cave & The Bad Seeds Waiting For You, från albumet Ghosteen (2019)

6. Leonard Cohen Almost Like The Blues, från albumet Popular Problems (2014)

7. Jim James New Life, från albumet Regions of Light and Sound of God (2013)

8. Tift Merritt Spring, från albumet Traveling Alone (2012)

9. Susanne Sundfør Undercover, från albumet Music for People In Trouble (2017)

10. The War On Drugs Holding On, från albumet A Deeper Understanding (2017)
11. Sturgill Simpson Welcome To Earth (Pollywog), Från albumet A Sailor's Guide To Earth (2016)
12. Fleet Foxes Helplessness Blues, från albumet Helplessness Blues (2011)
13. Chris Stapleton Daddy Doesn't Pray Anymore, från albumet Traveller (2015)
14. Michael Kiwanuka Cold Little Heart, från albumet Love & Hate (2016)
15. Margo Price Hands Of Time, från albumet Midwest Farmer's Daughter (2016)
16. Lloyd Cole Like A Broken Record, från albumet Broken Record (2010)
17. The National Sorrow, från albumet High Violet (2010)
18. Daniel Norgren Are We Running Out of Love?, från albumet The Green Stone (2015)
19. The Decemberists Rise To Me, från albumet The King Is Dead (2011)
20. John Grant Queen of Denmark, från albumet Queen of Denmark (2010)
21. Lana Del Rey The Blackest Day, från albumet Honeymoon (2015)
22. The New Basement Tapes Kansas City, från albumet Lost On The River (2014)
23. Bat For Lashes Laura, från albumet The Haunted Man (2014)
24. Father John Misty Leaving LA, från albumet Pure Comedy (2017)
25. Gojira Only Pain, från albumet Magma (2016)
26. Midlake Winter Dies, från albumet The Courage of Others (2010)
27. Broken Bells The High Road, från albumet Broken Bells (2010)
28. PJ Harvey The Words That Maketh Murder, från albumet Let England Shake (2011)
29. Jonathan Johansson Centrum, från albumet Klagomuren (2011)
30. The Tallest Man On Earth The Dreamer, från albumet Sometimes The Blues Is Just... (2012)
31. Phosphorescent Song for Zula, från albumet Muchacho (2013)
32. Parker Millsap Old Time Religion, från albumet Parker Millsap (2014)
33. Doug Paisley Our Love, från albumet Strong Feelings (2014)
34. Gillian Welch The Way It Goes, från albumet The Harrow & The Harvest (2011)
35. Bon Iver Minnesota, WI, från albumet Bon Iver (2011)
36. Queens of the Stone Age The Way You Used To Do, från albumet Villains (2017)
37. Anna von Hausswolff Old Beauty/Du kan nu dö, från albumet Singing From the Grave (2010)
38. Kanye West Monster, från albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy (2010)
39. The Elected This Will Be Worth It, från albumet Bury Me In My Rings (2011)
40. Rayland Baxter Oh My Captain, från albumet Imaginary Man (2015)
41. Kacey Musgraves Merry Go 'Round, från albumet Same Trailer Different Park (2015)
42. Charles Bradley Changes, från albumet Changes (2016)
43. The Lonely Wild  Buried In the Murder, från albumet The Sun As It Comes (2013)
44. Laura Marling Goodbye England (Covered In Snow). fån albumet I Speak Because I Can (2010)
45. Common & John Legend Glory, från soundtracket till Selma (2014)
46. Daft Punk Giorgio by Moroder, från albumet Random Access Memories (2013)
47. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats S.O.B, från albumet Rateliff & The Night... (2015)
48. Damien Jurado Working Titles, från albumet Maraqopa (2012)
49. Dawes I Can't Think About It Now, från albumet All Your Favorite Bands (2015)
50. John Fullbright Jericho, från albumet From the Ground Up (2012)
51. Kendrick Lamar King Kunta, från albumet To Pimp A Butterfly (2015)
52. Baroness Back Where I Belong, från albumet Yellow & Green (2012)
53. Lee Ann Womack All The Trouble, från albumet The Lonely, The Lonesome & The Gone (2017)
54. Kasey Chambers & Shane Nicholson Adam & Eve, från albumet Wreck & Ruin (2012)
55. The Mastersons Fight, från albumet Transient Lullaby (2017)
56. Christian Kjellvander Good Child, från albumet A Village: Natural Light (2016)
57. Eilen Jewell Rio Grande, från albumet Sundown Over Ghost Town (2015)
58. St. Vincent Los Ageless, från albumet MASSEDUCATION (2016)
59. Säkert! Allting flyter, från albumet Däggdjur (2017)
60. Cody Chesnutt Don't Wanna Go Other Way, från albumet Landing On A Hundred (2012)
61. Ashley Monroe Dixie, från albumet The Blade (2015)
62. Sólstafír Bláfjall, från albumet Berdreyminn (2017)
63. Brandy Clark Stripes, från albumet 12 Stories (2014)
64. Agnes Obel The Curse, från albumet Aventine (2013)
65. Loney Dear Hulls, från albumet Loney Dear (2017)
66. Band of Horses Factory, från albumet Infinite Arms (2010)
67. Bill Fay Jesus, Etc, från albumet Life Is People (2012)
68. Brent Cobb Let The Rain Come Down, från albumet Shine On A Rainy Day (2016)
69. Andrew Bird Lusitania, från albumet Break It Yourself (2012)
70. Miranda Lambert Runin' Just In Case, från albumet The Weight of These Wings (2016)
71. case/lang/veirs Behind The Armory, från albumet case/lang/veirs (2016)
72. Kent Svart snö, från albumet Tigerdrottningen (2014)
73. Iron & Wine Tree By The River, från albumet Kiss Each Other Clean (2011)
74. Sean Rowe The Very First Snow, från albumet New Lore (2017)
75. Blake Mills If I'm Unworthy, från albumet High Ho (2014)
76. Jonathan Wilson Future Vision, från albumet Fanfare (2013)
77. Lost In The Trees This Dead Bird Is Beautiful, från albumet A Church That Fits Your... (2012)
78. Lars Bygdén The Hole, från albumet LB (2012)
79. The Roots TheOtherSide, från albumet Undun (2011)
80. John Gorka Procrastination Blues, från albumet Bright Side of Down (2014)
81. Deportees Island & Shores, från albumet Island & Shores (2011)
82. Joan Shelley Where I'll Find You, från albumet Joan Shelley (2017)
83. Wilco Art of Almost, från albumet The Whole Love (2011)
84. Tyler Childers Universal Sound, från albumet Purgatory (2017)
85. Strand of Oaks Weird Ways, från albumet Eraserland (2019)
86. Wovenhand Go Ye Light, från albumet Star Treatment (2016)
87. Opeth Cusp Of Eternity, från albumet Pale Communion (2014)
88. Ghost Rats, från albumet Prequelle (2018)
89. Eric Church Knives of New Orleans, från albumet Mr. Misunderstood (2015)
90. Robyn Missing U, från albumet Honey (2018)
91. Hästpojken Samma himlar, singel (2012)
92. R.E.M Oh My Heart, från albumet Collapse Into Now (2011)
93. James Blake Retrograde, från albumet Overgrown (2013)
94. Dawn McCarthy & Bonnie 'Prince' Billy Breakdown, från albumet What The Brother... (2013)
95. The xx A Violent Noise, från albumet I See You (2017)
96. Billie Eilish bad guy, från albumet WHEN WE FALL ASLEEP... (2019)
97. Viktor Olsson Fjärilar vid Floden, från albumet Viktor Olsson (2018)
98. The Highwomen Highwomen, från albumet The Highwomen (2019)
99. Xenia Kriisin Psalm, från albumet Hymn (2013)
100. Kail Baxley Mirrors of Paradise, från albumet A Light That Never Dies (2015)

KjellvanderTonbruket: Doom Country

Christian Kjellvander förenas med några av Sveriges mest respekterade musiker inom såväl jazz, rock och visa och skapar välljudande, pretentiös domedags-americana. Det här var precis vad jag behövde höra just nu.

Få artister har jag följt lika troget som Kjellvander under de senaste tjugo åren. Allt sedan Loosegoats-skivan Her, the City, et al. Hans debut som soloartist var till stora delar alldeles lysande och håller än idag. En handfull utmärkta singer/songwriter-låtar som varit en bidragande orsak till att min skivsamling idag ser ut som den gör. Hans tredje soloalbum I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007) är i mitt tycke den bästa americana-platta som har gjorts i Sverige genom alla tider. Den efterföljande The Rough and Rynge (2010) var sedan ett slags avslut och sammanfattning på den första delen av Kjellvanders musikaliska resa. Därefter har han på de tre efterföljande plattorna ständigt sökt efter ett nytt musikaliskt uttryck med hjälp av relativt små medel. Stämningen, atmosfären, ljudbilden och lyriken har varit mer i fokus än låtarnas potential att nå ut i till lyssnaren. Resultatet har varit lite varierande även om jag tycker att en platta som A Village: Natural Light (2016) har vuxit med tiden. Den åldras väl. Men många gånger är det först när jag hört musiken från dessa skivor live som den gripit tag i mig på allvar. Produktionen på skiva har i mitt tycke inte alltid lyckats fånga det jag tänker mig att Kjellvander har eftersträvat att uppnå. Åtminstone har jag lämnat dem med en känsla av att något har saknats för att jag ska bli hänförd. Nu, när jag sitter med Doom Country i mina händer, kan jag dock med ett annat perspektiv se värdet i denna ganska tålmodiga musikaliska process.

När Kjellvander under ett par sensommardagar i Missionshuset i Österåker förenas med sina musikaliska själsfränder i Tonbruket och spelar in fyra låtar med okonventionell struktur är det som om han når den långa resans mål. Här finns den suggestiva atmosfären, dynamiken, lyriken och ödesmättad melankoli förenat i en fungerande symbios. Det är skrämmande vackert och Tonbrukets betydelse i sammanhanget bör inte underskattas. Beroendeframkallande musik. Det går att referera till Bill Callahan, Nick Cave, David Eugene Edwards och Leonard Cohen. Men det känns nästan överflödigt för jag har nog inget i min relativt stora skivsamling som låter så här.

För mig känns denna platta som ett slags avslut på Kjellvanders andra resa som soloartist. Kanske ser han det själv som en parentes, ett infall som han var tvungen att få ur sig. Men jag hoppas det blir början på något nytt. För Kjellvanders trygga domedagsröst, musikaliska nyfikenhet och ständiga sökande i kombination med den tillsynes oberoende position han lyckats skapa för sig själv känns mer angelägen och unik idag än någonsin tidigare. Den är ovärderlig.

2020 - So Far, So Good... So What!?

Det tredje årtiondet på det tredje årtusendet har börjat lite oroligt. En vinter, som i stora delar av landet, helt lyser med sin frånvaro gör att en stundande klimatkris känns alltmer närliggande och hotfull. Det i kombination med ett okontrollerbart virus som sprider sig världen över så får alarmister av alla dess slag, från höger till vänster på den politiska skalan, vatten på sina kvarnar och polariseringen i samhället blir allt skarpare. Nivån på det offentliga samtalet sjunker likt Arktis glaciärer och i mitt inre har jag svårt att skapa ordning. Tankar och känslor de flyger och far mellan hopp, vemod och becksvart mörker. Och jag som hade hoppats på det glada 20-talet...

Som tur har jag musiken att falla tillbaka på. I musiken kan jag som vanligt finna sinnesro. Eller som Joakim Berg formulerade det i låten Var är vi nu?.

Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag 

Så här är min Spotifylista över den musik som kommit under detta år och som är under pågående konstruktion året ut. Min smak spretar som aldrig förr vilket kanske är en spegling av hur mitt inre förhåller sig till världen utanför. Det har i alla fall kommit en hel del bra under de två månader som har gått och det får jag ju ändå säga är något positivt med 2020. Och det är lång tid kvar innan 20-talet ska summeras. Det blir kanske glatt till slut.

TEMA 20: Rocklyrik på svenska - Till minne av Magnell

Ola Magnells död har onekligen påverkat mig. Han var en svensk artist jag sedan 20 år tillbaka i tiden har värderat högt i samband med att jag upptäckte skivorna Nya Perspektiv (1975) och Höstkänning (1977). Två guldklimpar i den svenska rockhistorien som framhäver Magnells unika förmåga att skriva rocklyrik på svenska som saknar motstycke. Dessutom besatt han en röst med många nyanser. Jag har efter nyheten om hans bortgång ägnat uppmärksamheten åt hans efterföljande produktion som i mitt tycke blir mer ojämn men innehåller en del toppar värda att uppmärksamma. Inte minst i hans Dylan-tolkningar; Rättså Hettså (Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine))  och Ta det kallt, det är allt (Don't Think Twice, It's All Right).

Det jag uppskattar hos Magnell, hans styrka som också skulle blottlägga hans svaghet, var hur ständigt vägrade rätta sig i ledet. Han befann sig alltid i ett utanförskap och slogs verbalt mot allt och alla. Till höger och till vänster, inåt och utåt. I det perspektivet går det att betrakta Magnell som en svensk Dylan. Han förtjänade mer uppmärksamhet och respekt än den som han uppnådde under sin livstid

Magnells tragiska bortgång blev en inspiration till en ny låtlista på temat 2020. Denna gång blev den gemensamma nämnaren rocklyrik på svenska med Magnell som utgångspunkt. Från dåtid till nutid. För övrigt är det en salig blandning som innefattar såväl Mikael Rickfors och Ulf Dageby som Annika Norlin och Anna Järvinen. Finns ingen logik i dessa val men något i det svenska vemodet förenar. Allt till Magnells ära.

The Undertones - Är det punk?

Under veckan som gått har den eviga frågan om vad som egentligen är punk återuppväckts i olika medier. Detta efter en händelse som skedde på P3-Guldgalan som andra säkert har betydligt bättre koll på än vad jag har. Men diskussionen engagerar mig ändå lite. Inte för att jag har något bra svar på vad punk är. Detta trots att det var med grupper som The Clash och Buzzcocks som jag en gång i tiden påbörjade mitt, sedan dess, ständiga sökande efter de perfekta pop- och rockplattorna i musikhistorien. Dessutom skrev jag för snart två decennier sedan en C-uppsats i historia som handlade om ungdomskulturer med fokus på just punken. Ändå har jag i dagsläget ingen aning om vad punk egentligen är. Det är nästan lika svårdefinierat som begreppet vikingar i  den svenska historien. Finns kanske inte så många likheter dessa begrepp emellan mer än att det varit många olika intressegrupper som velat göra det till sitt med vitt skilda politiska ambitioner. Och det har nog visat sig nästintill lika svårt att definiera vad en viking egentligen var som vem som är eller har varit en tvättäkta punkare. Jag inser att denna koppling är tämligen långsökt men hade jag orkat funderat lite mer är den ändå inte helt irrelevant i sammanhanget. Anakronismer går att finna hos dem båda.

Men det som är intressant är att det redan när det begav sig, under den senare delen av sjuttiotalet, pågick en diskussion om begreppet och hur olika sidor på den kulturpolitiska kartan försökte förhålla sig till det och i vissa fall göra det till sitt. Drygt fyrtio år senare är diskussionen nästintill densamma. Kan inte hitta någon annat genre-begrepp inom rockmusikhistorien som blivit lika värdeladdat för den breda massan som just punken. Mods, synth, pudelrock, thrash, grunge eller gangsta-rap skulle inte på samma sätt kunna få krönikörer på de större tabloiderna att gå i spinn på motsvarande sätt som punken fortfarande kan. Det är ett intressant fenomen som visar på vilken sprängkraft ett begrepp kan skapa.

Att placera punken på den ideologiska kartan har visat sig vara svårt eftersom den har tagit sig nya former och figurerat i diverse olika skepnader där det musikaliska släktskapet ibland är svårt att utröna. Det som dock har varit ett ledord i punkens begynnelse var att det var en anti-etablissemanget-attityd och för sin tid antagonister mot allt vad som skulle kunna förknippas med den borgerliga kulturen. På så sätt har vänstersidan rätt när de försöker ta sig an och göra begreppet till sitt. Men när punkarna har vuxit upp, etablerat sig och blivit en del av det etablissemang som de en gång i tiden var motståndare till så blir det genast mer komplicerat. Hur ska man då förhålla sig till begreppet punk?

Sitter och funderar på detta när jag en kväll som denna återupplivar den naiva, smått pubertala energin som återfinns i The Undertones självbetitlade fullängdsdebut från 1979 återutgiven på en samlings-CD från nittiotalets mitt. En på många sätt utmärkt platta som får mig att hävda att de bara med hjälp av slagkraftiga powerpop-låtar som Teenage Kicks, Family Entertainment, Heres Comes The Summer, Get Over You och Jimmy, Jimmy spöar  konkurrenter som The Ramones med hästlängder. Må vara att amerikanarna var först i jämförelse med sina nordirländska kollegor och sedan höll igång under längre tid. Men något säger mig att det inte var lika lätt att nå ut på marknaden när du hade ditt ursprung i Derry på Nordirland i jämförelse med New York.

Är det då punk? Jag har ingen aning. Men för mig är det nog det och det räcker gott nog.

TEMA 20: Adult Oriented Progressive Shoegazed Metal Rock

En god vän har utmanat mig i att månadsvis göra Spotifylistor med ett visst tema. Symboliskt har vi valt 20 låtar som en begränsning för att uppmärksamma året 2020.

Min första lista för januari blev musik som går att knyta samman i någon slags metallisk rockmusik. Det spretar vad gäller artisternas bakgrund och såväl musikaliska som fysiska hemvist men det känslomässiga tonläget förenar även om aggressiviteten varierar. En spellista som ska motsvara det känsloläge jag oftast befinner mig i under januari månad när mörkret är som mest påträngande och intensivt. Inget för de som vill muntras upp. Mer för den som vill grotta ner sig i melankolin. Passa på, innan vårsolen blir allt för förförande.

Ha så skoj när ni lyssnar på listan. Det hade inte jag...