Hur hanterar vi en pandemi? En fråga som under de senaste decennierna sopats under mattan i offentligheten för att nu aktualiseras med besked i och med coronavirusets utbrott i vår del av världen. Helt plötsligt drabbas de ledande i samhället av panik. Insikten om att vi kan dö och att vårt samhälle kan raseras med grunden slår ner som bomb. Som om vi var helt omedvetna om att det skulle kunna ske trots att det är en få saker som med en tämligen återkommande regelbundenhet figurerat i mänsklighetens historia och många gånger varit mer förödande än de krig och konflikter som vi har fått lära oss desto mer om i skolans historieundervisning. Som historielärare känner jag en viss skuld i frågan. Vi har ibland en förmåga att fokusera på fel orosmoln. Det svåra med sjukdomar är att vi inte riktigt vet var vi ska rikta udden. På vem ska vi lägga skulden? Vi har att göra med en fiende utan ansikte. Dramaturgin, som vi så ofta vill skapa för att förstå världen, där det goda bekämpar det onda går inte att tillämpa på samma sätt. Pesten, tuberkulos, smittkoppor, kolera, spanska sjukan, malaria, HIV/AIDS och ebola tycks inte ha gett oss i västvärlden den kunskap och erfarenhet som vi dagsläget såväl hade behövt. Att få lite perspektiv på tillvaron och insikt att liv och välfärd aldrig är något vi kan ta för givet.
Jag är övertygad om att de som håller sig mest kyliga i denna prekära situation är de som har funderat på frågan under lång tid och forskat kring det i det tysta. De som drabbas av panik och vill stänga av allt och alla och tillfälligt inför sträng diktatur är de som blivit mest tagna på sängen men yrvaket vill framstå som handlingskraftiga. Att det kommer kosta liv är tragiskt, fruktansvärt, men hur vi än hanterar en pandemi som denna så kommer det att göra det.
Hur hanterar då jag en pandemi? Jag gör en spellista som får utgöra ett soundtrack om skiten. Det är mitt botemedel. Mitt vaccin mot nedstämdhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar