The White Buffalo

The White Buffalo är ett artistnamn som kan ge dåliga associationer i dessa tider och få en att tänka på en amerikansk president med tvivelaktig moralisk kompass. Men bakom detta artistnamn döljer sig en skäggig rocktrubadur vid namn Jake Smith. Han har som skivartist varit aktiv under drygt 15 år men aldrig mött det där stora genombrottet. Möjligtvis med undantag för låten Come Join the Murder som användes i serien Sons of Anarchy.  

Men annars sticker inte The White Buffalos musik ut nämnvärt. Det handlar om traditionell singer/songwriter-rock med countryinfluenser i rakt nedstigande led från Waylon Jennings, David Allan Coe, Townes Van Zandt och Steve Earle. Hans darrande vibrato till röst får en inte helt osökt att referera till Eddie Vedder. Vid en första lyssning kan det kännas förutsägbart och tråkigt. Det finns ju hundratals nutida amerikanska artister med ett liknande anslag. Till synes ruffiga, långhåriga män som med sin gitarr som vapen sjunger om fylla, död, förtvivlan och ensamhet med en evig längtan efter tro, hopp och kärlek. The White Buffalo tillhör dock den kategori av artister som för varje album han har gett ut fångat min uppmärksamhet och nyfikenhet alltmer. Ju mer jag lyssnar desto fler guldkorn upptäcker jag i hans alltmer omfattande låtkatalog. Jake Smith har en röst som inrymmer många tonlägen och känslor. Dessutom är låtarna dynamiska i sitt uttryck. Det händer ofta något, ska kanske inte säga oväntat eller överraskande, där låten med relativt enkla medel får mig att haja till. Det kan handla om en tonartshöjning, ett knappt märkbart taktbyte, stråkarrangemang eller en bakgrundskör som smyger sig in. Han vet hur han ska utnyttja sina resurser för att få ut största möjliga effekt utan att det känns osammanhängande eller påklistrat.

Jake Smith har nyligen fyllt 46 år och är nu aktuell med sitt sjätte album under namnet The White Buffalo, On the Widows Walk, producerad av Shooter Jennings (Waylons son) som på något sätt knyter ihop säcken. Frågan är om det inte är hans starkaste album hitintills. Men kanske har jag lyssnat för lite på hans tidigare alster för att göra ett sådant uttalande. Det är främst de tre senaste plattorna jag har lyssnat in mig på. Jag hoppas i vilket fall att han äntligen når sitt stora genombrott för den större massan. Han förtjänar att vara däruppe någonstans tillsammans med Chris Stapleton, Sturgill Simpson och Jason Isbell. Det är den nivån vi snackar om. (För den som vill läsa en mer genomtänkt och välskriven recension kan klicka här.)