Visst tycker jag det är intressant att höra om Cheiron-studions, Max Martins och Shellbacks framfart på de internationella hitlistorna. De vinner min respekt för deras hängivenhet, hantverksskicklighet och fingertoppskänsla. Men produkten som kommer ut ur en industrialiserad musikverkstad blir tämligen ointressant. En låtskrivarprocess som liknar ett projektarbete där digitala ljudfiler skickas fram och tillbaka mellan oberoende parter blir något som mer påminner om utveckling av en ny app eller smartphone än konst. Jag är naiv och gubbrockig, jag vet, men ser fortfarande pop- och rockmusik som en konstform. Låt säga att vi skulle jämföra med konst och litteratur. Hur intressant skulle en roman bli om den processas fram av en handfull olika författare för att anpassas till att nå försäljningstoppen på snabbast möjliga sätt? Jämförelsen är kanske lite dum och en del menar väl på att popmusiken bara har gått tillbaka till sina rötter. Chess, Stax och Motown var hitfabriker av samma snitt där det handlade att inom tre minuter fånga lyssnarens uppmärksamhet i singelformat. Men när CD-skivan och albumet som konstform dog ut i slutet på det första årtiondet på 2000-talet så innebar det en förändring av hitlistornas utseende. Det var något som jag har uppskattat väldigt mycket som försvann.
Jag vet att hur jag än argumenterar i denna fråga så slutar det med att jag inser att det är jag som har åldrats och inte hängt med i utvecklingen. Det är, om inte annat, denna blogg ett tydligt bevis på. Jag romantiserar dåtiden och menar på att det var bättre förr. Fast jag är medveten om att det inte var så. Musiken är på många sätt lika intressant nu som då. Men den musik som intresserar mig har marginaliserats ytterligare. Försäljningstopplistorna på 80- och 90-talen var sällan särskilt intressanta. Men i jämförelse med idag kunde utpräglade albumartister ha en chans att nå toppen. The Smiths, Nick Cave, Bob Dylan, PJ Harvey, Bruce Springsteen, Kate Bush, Tom Petty, Björk, R.E.M, Nirvana, Depeche Mode och Kent skulle inte ha haft samma möjlighet att nå ut i dagens musikklimat. Visst var dessa artister beroende av sina singlar men de var oftast tänkta som ett lockbete till albumet. Det tankesättet var dominerande ända in på detta årtusende och det hörs om inte annat när en hitmakare som Per Gessle uttalar sig i programserien. Han pratar fortfarande om album som något mer än enbart en samling låtar.
Jag tycker Jason Isbell är en artist av samma kaliber som ovan nämnda storheter, en av vår tids bästa låtskrivare och i min värld borde hans senaste utmärkta albumsläpp tillsammans med The 400 Units vara en stor händelse. Men så är inte fallet. Åtminstone inte i Sverige. En sån typ av artist når idag blygsamma placeringar vad gäller speltid på radiokanaler eller topplistor på streamningstjänster hur mycket ros de än får av alltmer betydelselösa musikjournalister. Det räcker inte långt.
Visst låter jag lite bitter men den pop- och rockmusikvärld jag fascineras mest av som kulturellt fenomen existerade mellan 1967 och 2006. Idag är den som bortblåst ur ett kommersiellt perspektiv. Men konstnärligt lever den ändå vidare. Och det finns inget som hindrar en åldrad själ att söka sig bakåt i tiden för att återupptäcka all den musik som format mitt intresse.
Jason Isbells albumsläpp fick mig att rikta fokus mot rötterna till den Americana-scen som växte stark på 90-talets senare del. Den scen som lade grunden för Isbells karriär. Denna gång begränsade jag mig till 80-talet. Därför blev månadens Spotifylista en om 1980-talets americana. Ett genrebegrepp som kan betyda mycket och ingenting på en och samma gång. Om ni lyssnar så hoppas jag ni fattar vad det är jag vill fånga. Främst handlar det om bra musik där ambitionen oftast var större än att bara få ur sig en hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar