Få artister har jag följt lika troget som Kjellvander under de senaste tjugo åren. Allt sedan Loosegoats-skivan Her, the City, et al. Hans debut som soloartist var till stora delar alldeles lysande och håller än idag. En handfull utmärkta singer/songwriter-låtar som varit en bidragande orsak till att min skivsamling idag ser ut som den gör. Hans tredje soloalbum I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007) är i mitt tycke den bästa americana-platta som har gjorts i Sverige genom alla tider. Den efterföljande The Rough and Rynge (2010) var sedan ett slags avslut och sammanfattning på den första delen av Kjellvanders musikaliska resa. Därefter har han på de tre efterföljande plattorna ständigt sökt efter ett nytt musikaliskt uttryck med hjälp av relativt små medel. Stämningen, atmosfären, ljudbilden och lyriken har varit mer i fokus än låtarnas potential att nå ut i till lyssnaren. Resultatet har varit lite varierande även om jag tycker att en platta som A Village: Natural Light (2016) har vuxit med tiden. Den åldras väl. Men många gånger är det först när jag hört musiken från dessa skivor live som den gripit tag i mig på allvar. Produktionen på skiva har i mitt tycke inte alltid lyckats fånga det jag tänker mig att Kjellvander har eftersträvat att uppnå. Åtminstone har jag lämnat dem med en känsla av att något har saknats för att jag ska bli hänförd. Nu, när jag sitter med Doom Country i mina händer, kan jag dock med ett annat perspektiv se värdet i denna ganska tålmodiga musikaliska process.
När Kjellvander under ett par sensommardagar i Missionshuset i Österåker förenas med sina musikaliska själsfränder i Tonbruket och spelar in fyra låtar med okonventionell struktur är det som om han når den långa resans mål. Här finns den suggestiva atmosfären, dynamiken, lyriken och ödesmättad melankoli förenat i en fungerande symbios. Det är skrämmande vackert och Tonbrukets betydelse i sammanhanget bör inte underskattas. Beroendeframkallande musik. Det går att referera till Bill Callahan, Nick Cave, David Eugene Edwards och Leonard Cohen. Men det känns nästan överflödigt för jag har nog inget i min relativt stora skivsamling som låter så här.
För mig känns denna platta som ett slags avslut på Kjellvanders andra resa som soloartist. Kanske ser han det själv som en parentes, ett infall som han var tvungen att få ur sig. Men jag hoppas det blir början på något nytt. För Kjellvanders trygga domedagsröst, musikaliska nyfikenhet och ständiga sökande i kombination med den tillsynes oberoende position han lyckats skapa för sig själv känns mer angelägen och unik idag än någonsin tidigare. Den är ovärderlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar