The Undertones - Är det punk?

Under veckan som gått har den eviga frågan om vad som egentligen är punk återuppväckts i olika medier. Detta efter en händelse som skedde på P3-Guldgalan som andra säkert har betydligt bättre koll på än vad jag har. Men diskussionen engagerar mig ändå lite. Inte för att jag har något bra svar på vad punk är. Detta trots att det var med grupper som The Clash och Buzzcocks som jag en gång i tiden påbörjade mitt, sedan dess, ständiga sökande efter de perfekta pop- och rockplattorna i musikhistorien. Dessutom skrev jag för snart två decennier sedan en C-uppsats i historia som handlade om ungdomskulturer med fokus på just punken. Ändå har jag i dagsläget ingen aning om vad punk egentligen är. Det är nästan lika svårdefinierat som begreppet vikingar i  den svenska historien. Finns kanske inte så många likheter dessa begrepp emellan mer än att det varit många olika intressegrupper som velat göra det till sitt med vitt skilda politiska ambitioner. Och det har nog visat sig nästintill lika svårt att definiera vad en viking egentligen var som vem som är eller har varit en tvättäkta punkare. Jag inser att denna koppling är tämligen långsökt men hade jag orkat funderat lite mer är den ändå inte helt irrelevant i sammanhanget. Anakronismer går att finna hos dem båda.

Men det som är intressant är att det redan när det begav sig, under den senare delen av sjuttiotalet, pågick en diskussion om begreppet och hur olika sidor på den kulturpolitiska kartan försökte förhålla sig till det och i vissa fall göra det till sitt. Drygt fyrtio år senare är diskussionen nästintill densamma. Kan inte hitta någon annat genre-begrepp inom rockmusikhistorien som blivit lika värdeladdat för den breda massan som just punken. Mods, synth, pudelrock, thrash, grunge eller gangsta-rap skulle inte på samma sätt kunna få krönikörer på de större tabloiderna att gå i spinn på motsvarande sätt som punken fortfarande kan. Det är ett intressant fenomen som visar på vilken sprängkraft ett begrepp kan skapa.

Att placera punken på den ideologiska kartan har visat sig vara svårt eftersom den har tagit sig nya former och figurerat i diverse olika skepnader där det musikaliska släktskapet ibland är svårt att utröna. Det som dock har varit ett ledord i punkens begynnelse var att det var en anti-etablissemanget-attityd och för sin tid antagonister mot allt vad som skulle kunna förknippas med den borgerliga kulturen. På så sätt har vänstersidan rätt när de försöker ta sig an och göra begreppet till sitt. Men när punkarna har vuxit upp, etablerat sig och blivit en del av det etablissemang som de en gång i tiden var motståndare till så blir det genast mer komplicerat. Hur ska man då förhålla sig till begreppet punk?

Sitter och funderar på detta när jag en kväll som denna återupplivar den naiva, smått pubertala energin som återfinns i The Undertones självbetitlade fullängdsdebut från 1979 återutgiven på en samlings-CD från nittiotalets mitt. En på många sätt utmärkt platta som får mig att hävda att de bara med hjälp av slagkraftiga powerpop-låtar som Teenage Kicks, Family Entertainment, Heres Comes The Summer, Get Over You och Jimmy, Jimmy spöar  konkurrenter som The Ramones med hästlängder. Må vara att amerikanarna var först i jämförelse med sina nordirländska kollegor och sedan höll igång under längre tid. Men något säger mig att det inte var lika lätt att nå ut på marknaden när du hade ditt ursprung i Derry på Nordirland i jämförelse med New York.

Är det då punk? Jag har ingen aning. Men för mig är det nog det och det räcker gott nog.