Med Parker Millsap kan jag fira den siste april

Jag blir nästan upprymd. Jag hade ju nästan glömt bort den här känslan. Att få gå vänta på ett helt ospelat album i över en månad, bygga upp en massa förväntningar, för att sedan bege sig med en pappersavi till närmaste utlämningställe, hämta paketet och med en barnslig förtjusning lägga plattan på skivtallriken och bara njuta av varje ny låt som ljuder ur högtalarna. För det låter fantastiskt, Parker Millsaps nya album The Very Last Day. Från början till slut. En dryg halvtimmes välljudande americana som trots väl beprövade verktyg och toner får musiken att kännas helt unik.

Jag uppskattade hans kritikerhyllade (visserligen mest i amerikansk press) och självbetitlade föregångare som kom 2014 och som fick honom att nå de större scenerna för att agera uppvärmare för etablerade artister som Jason Isbell och Old Crow Medicine Show. Den nya plattan är ytterligare ett steg i rätt riktning där influenserna är fler och det visserligen något valpiga men samtidigt så charmiga förhållningssättet till amerikansk musikhistoria förädlats med mer självsäkerhet och pondus. Här möts irländska tongångar med amerikansk soul. Självfallet en massa blues och country. Men i centrum befinner sig allt som oftast Millsaps utomordentliga röst och träffsäkerhet som till mångt och mycket är unikt i sitt slag.

Jag är rädd att detta album aldrig kommer lanseras på den svenska marknaden. Det är synd för jag hoppas jag kan få tillfälle att se honom live inom en snar framtid men jag är glad över att i vuxen ålder hitta en ny favorit som är född nästan ett och ett halvt decennium senare än mig själv. Det lovar gott inför framtiden. Det här är musik som är en kontrast till siste april-firande i studentikos lundabygd. Det betyder så mycket mer. The Very Last Day.