Sturgill Simpson på rätt spår

Jag gillade Sturgill Simpsons debut. Som en traditionell countryplatta sprungen ur 1970-talets outlaw-mylla. Jag gillade även den smått psykedeliska uppföljaren Metamodern Sounds In Country Music även om jag inte ställde mig helt okritisk till hyllningskörerna. Ljudbilden och inramningen var lite väl pårökt för min smak, trots fina toppar. Den distanserade och nästan brusiga produktionen fick mig aldrig att känna att musiken berörde fullt ut även om den var mer egensinnig och unik i sitt slag än sin föregångare.

På hans alldeles nya album, A Sailor's Guide To Earth, känns det som om han har hittat en balans i musiken mellan tradition och nyskapande. Den känns, i ordets rätta bemärkelse, mer jordnära men ändå har Kentucky-sonen bibehållit det unika som utvecklades på föregångaren. Dessutom med en befriande injektion av av amerikansk sydstatssoul utan att det på något sätt känns krystat. Hans röst är lika övertygande som den alltid har varit vilket inte minst hörs i Nirvana-covern In Bloom. Det här är en platta som borde inspirera en och annan singer/songwriter där ute, vars produktion stått i stå, för att finna nya vägar att vandra.