fredag 27 maj 2016

K-Märkt

För exakt en vecka sedan släppte två svenska grupper som på helt olika sätt har påverkat mitt musiklyssnande genom åren nya album. Kent och Katatonia. Två grupper som kanske ändå har mer gemensamt än att de har samma begynnelsebokstav även om deras historia och musikaliska arv skiljer sig avsevärt.

Kent är en grupp som jag med varierande intresse följt ända sedan deras debut 1995. Ibland hängivet, emellanåt svalt och distanserande men aldrig utan att vara helt oberörd. Med Katatonia är det annorlunda men det var faktiskt dem jag kom i kontakt med först. Någon gång i början av 1990-talet minns jag när en kompis spelade upp skivan Dance of December Souls. Jag såg mig själv visserligen i detta skede av tonåren som någon slags hårdrockare men den gotiska dödsmetall som ljöd ur cd-spelaren fick mig knappast på fall. Det var för mörkt och saknade nyanser.  Jag blev mest lite rädd och mitt hårdrocksintresse utvecklades aldrig mer än till en ganska fånig och alldeles för välklippt pagefrisyr. Det kom att gå nästan 20 år innan jag fick upp ögonen för gruppens musik igen. Denna gång tack vare min storebror som sedan en tid förkovrat sig i gruppens musik. Denna gång lät det väldigt annorlunda.

Katatonia övergav den klassisk dödsmetall-gimmicken vid ett ganska tidigt skede. Redan i slutet av 1990-talet blev det ett av de ledande svenska doom metal-banden och sedan dess har det kommit att utveckla ett eget sound av stämningsfull, progressiv goth-metall som de delar tillsammans med bland annat kollegorna och vännerna i Opeth.  De tog dock ändå tid för mig att acceptera hur bra Katatonias musik egentligen är och att överge den bild jag hade skapat av gruppen två decennier tidigare. Det är egentligen för först med förra plattan, Dead End Kings, som jag på allvar fastnade för gruppens musik.


På senaste plattan, The Fall Of Hearts, låter de dessutom bättre än någonsin. Johan Renkses texter och sång är intakta men kanske har byte av trummis gett musiken än dimension till. För det finns ett driv i musiken som jag ibland har saknat på gruppens tidigare plattor som ger musiken mer luft under vingarna. Det här är ett album som kräver lyssnarens uppmärksamhet och koncentration för att nyanserna ska höras men ger du plattan den tiden får du dubbelt upp tillbaka. Det är ett album i ordets rätta bemärkelse och jag är övertygad om att det kommer tillhöra ett av mina favoritalbum när detta år ska summeras.


Med Kents album är det annorlunda. Jag gillar det och det finns låtar som etsar sig fast redan vid en första genomlyssning. Säkerligen deras bästa album sedan Tillbaka till samtiden från 2007. En värdig avslutning från en grupp som har en unik karriär bakom sig. Mig veterligen finns det inget svenskt band som har lyckats hålla sig på en sådan hög nivå under så pass lång tid. Men det det handlar mer om förträffliga låtar och textrader än ett sammansvetsad och helgjutet album.

I likhet med Katatonia har Jocke Berg med sina texter och med gruppens musik lyckats fånga ett svenskt vemod som alltid tilltalat mig. Även om Då Som Nu För Alltid har en ganska glättig och bitvis bombastisk yta med radiovänliga refränger så finns den dystra verkligheten alltid närvarande. Låtar som Andromeda, Vi är för alltid och Gigi är direkta rocklåtar som redan har gått varma i mina lurar under veckan som gått och säkerligen kommer fortsätta så under denna sommar. Dock kommer jag nog inte kunna rangordna detta album i nivå med favoriter som Hagnesta Hill eller Vapen & ammunition men med med en handfull låtar från detta album i bagaget ser jag fram emot att få uppleva dem live på höstens avskedsturné. Jag har nog redan hunnit lyssna mer på detta album på en vecka än vad jag har gjort på deras föregångare, Tigerdrottningen, trots att jag inte har några direkta invändningar mot den plattan.

Dessa två grupper är jämngamla men i helt olika skeden. De har de ofta varit. Men någon gång vid mitten av 2000-talet möttes nog deras musikaliska vägar för en kort sekund. Katatonia lyckas med det som Kent försökte med på skivan Du & jag döden. Sätta ord på det allra mörkaste i livet. Säkerligen delar de en del influenser i form av grupper som Sisters of Mercy och de mörkaste stunderna med Depeche Mode. Inte otänkbart heller att en del av de som går på Katatonias konsert på KB i Malmö i höst även kommer att befinna sig på Malmö arena senare i höst. Så de har nog ändå en del gemensamt. Kent och Katatonia. Mer än bara en begynnelsebokstav.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar