Dom 999 skivor jag aldrig skulle köpa, dom vägs upp av 999 värre skivor jag redan har köpt

De sjunger om Michael Bolton, Pepsi och om att tända grillen och jag kan inte sluta lyssna. Det känns av någon anledning motvilligt att erkänna, men återigen faller jag handlöst för ett pånyttfött Kent. När jag sätter låten på repeat ännu en gång, inser jag att den handlar om just den känslan jag får när jag tvingas erkänna att det är ju detta jag gillar. Jag gillar ju stadiumrockande grupper i medelåldern och jag har nyligen köpt ännu ett nytt album av Bruce Springsteen. Jag är knappast så unik som jag en gång i min enfald och ungdom trodde eller hoppades på att jag skulle bli.

Hur som helst så är Eskiltunagruppens nya singel 999 det bästa jag hört från dem på väldigt länge. Kanske det bästa någonsin. De har har lagt undan synthar och trummaskiner för att istället åter plocka fram arenarockande gitarrer och bakgrundskörer som kombineras med piano och galopperande trummor. Det går att dra kopplingar till både Scott Walkers We Came Through och Arcade Fires Intervention. Låten är en betraktelse över att träda in i medelåldern och inse att det inte inte blir som man har tänkt sig eller hoppats på, då ungdomens idealism övergår i ålderdomens cynism. Eller kanske insikten att ens liv inte är unikt utan att man faller in i mallen och att livet blir precis som alla andra har tänkt sig. Jag vet inte riktigt och jag ska inte inte ge mig in på någon djupare analys, det är ju bara att lyssna själv, men det är i vilket fall svårt att inte på något sätt känna sig träffad av Jocke Bergs text som framförs med både energi och känsla. Låten når sitt klimax efter dryga fem minuter då titeln framförs och etsar sig fast i ens medvetande långt efter att låtens knappa sju minuter har tickat färdigt. Lika effektfullt som i deras tidigare rockepos; 747 och Ensammast i Sverige. Stor musik från ett band jag aldrig kan sluta tycka om, hur mycket jag än försöker.