lördag 4 juni 2016

Vila i frid, Freddie Wadling

För en månad sen försvann Olle Ljungström. Nu har ytterligare en unik röst lämnat detta jordeliv, Freddie Wadling. Två artister som på ett säreget sätt har gjort bestående avtryck på svensk musikliv under de senaste 35 åren och på mitt musikintresse under snart ett par decennier.

De hade en del gemensamt, i sitt uttryck och i sina livshistorier, men om jag främst gillade Ljungström för hans mångbottnade texter så föll jag för Wadling i första hand på grund av hans unika röst. Hans tolkningar av svenska visor och psalmer är nog det som berört mig mest oavsett om det har handlat om Bellman, Evert Taube, Astrid Lindgren eller Lina Sandell.



Wadling lämnade sällan en oberörd. Det kändes som om hela hans levnadsöde involverades i all den musik han tog sig an. Min första musikaliska kontakt med honom kom egentligen först med den förträffliga låten Som glas. En duett med Nina Persson, framförd tillsammans med Fläskkvartetten på deras album Jag ger vad som helst för lite solsken. Perssons och Wadlings röster visade sig även i låten Flyg min väg, från den bitvis utmärkta plattan Jag är monstret (2005), vara en framgångsrik kombination av finkänsla och sårbarhet som lyckades förmedla spänningen mellan det vackra och det fula. Mellan lycka och sorg.

För ett par år sedan läste jag biografin Freak - Boken om Freddie Wadling, skriven av journalisten Robert Lagerström, och fick då bevittna ett liv som knappast kan var likt någon annans. Det gjorde avtryck i musiken. Att han lyckades överleva så pass länge som han ändå gjorde känns nästan som ett under i sig. Dessutom kunde han ge ut fängslande musik in i det sista. Som inledningsspåret från den senaste plattan Efter regnet, som med facit i hand känns nästan lika starkt som Bowies avskedsbrev Lazarus.



Tack för musiken! Vila i frid, Freddie Wadling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar