fredag 12 januari 2018

Nittiotalet - ett försvarstal. Igen.

Det ska erkännas direkt. Det här är ett sätt att bearbeta en annalkande 40-årsdag. Med åldern tar nostalgin ett allt starkare grepp om ens musikhjärta. Nostalgi brukar ur ett postmodernistiskt och populärkulturellt perspektiv knappast betraktas med blida ögon. Något som bör förfäktas med näbbar och klor. Det är här och nu som räknas och den som hävdar på något sätt att det var bättre förr är en bitter föredetting som inte längre finner sin plats i tillvaron. Sådana påstående biter dock inte på mig och jag kan inte låta bli att söka mig tillbaka till 90-talet. Ett årtionde som på många sätt har format min personlighet mer än något annan era och inte minst mina musikval genom livet. Under denna tid gick jag från att inleda mina tonår till att bli en vuxen som skulle klara av att stå på egna ben. Det var också under denna tidsperiod som musiksamlandet började utgöra en central del av mitt liv. Något som bara fortsatt utan några egentliga uppehåll.

Jag är inte av åsikten att det var bättre förr. Det är på många sätt enklare att leva ett liv runt 40 när saker och ting snurrar på av sig själv än att vara 17 år och leva i villfarelsen att man har, eller åtminstone tror sig kunna finna, svaren på livets alla mysterier. Men jag kan sakna den naiva tilltron jag hade till vad den musik en artist eller grupp skapade skulle kunna betyda. Det var vid en tid då jag trodde att New Musical Express eller tidningens Pops utrop om att nästa musikaliska revolution var här var på riktigt. Att ett album kan förändra världen eller åtminstone mig själv och min omgivning. Att popmusik kunde rädda liv. Med åldern kom insikten om att så inte är fallet. Artisterna jag dyrkade visade sig vara vanliga dödliga människor av samma skrot och korn som en själv men med en större musikalisk begåvning. Visst kom det banbrytande och genreskapande album som utgjorde stilmarkörer för delar av en generation men det är inte musiken som river murar och skapar revolution och tur är kanske det. Men vi var uppväxta med en föräldrageneration som upplevt Beatles och Elvis Presley. Punken var fortfarande ett närliggande fenomen och artister som Michael Jackson, Prince och Madonna var superstjärnor som saknar motsvarigheter i dagens digitala värld. Hårdrocken ansågs fortfarande kunna vara farlig och tilltron till musikens påverkan var obestridd.

Idag spelar inte popmusiken samma roll. Den naiva tilltron till pop- och rockmusikens betydelse som jag växte upp med har försvunnit. Med de digitala nedladdnings- och streamningstjänsterna har albumet hamnat i periferin och det är inte längre nya plattor som skapar skiljelinjer och stilmarkörer hos unga människors idag. Nuförtiden är det Dreamhack som samlar fler ungdomar än vad en rockfestival i Småland skulle kunna göra. Kidsen kollar inte på MTV längre, istället finns det tv-kanaler som visar e-sport dygnet runt.

Nittiotalet (och de decennium dessförinnan) var även en tid då vanliga svenska familjers hem fortfarande möblerades med en hifi-utrustning centralt placerat i vardagsrummet. På barnens rum uppgraderades stereoutrustningen med stigande ålder från en enkel kassettbandspelare till en bergsprängare som senare även skulle innefatta en cd-spelare. I många av de moderna hem som jag besökt den senaste tiden har de flesta rationaliserat bort alla sådan attiraljer för att istället pryda hemmet med... ingenting alls. Skivor i olika format är i bästa fall förpackat i kartonger på vinden och i värsta fall är de slängda på tippen. Varför ha skivor som dammar och tar plats när allt finns tillgängligt på nätet? Det finns givetvis något snusförnuftigt över detta synsätt men ur mitt perspektiv gör det våra hem livlösa och tråkiga och är ett tydligt tecken på albumets avtagande betydelse. De ljudkällor som många använder för att fylla ett stort vardagsrum är en liten aktiv högtalare från Sonos, Samsung eller Bose som inte kostar mer än ett par nya Nudiejeans. Lägger vi sedan ett 99-kronors abonnemang på Spotify så tycker vi oss ha allt. Kör vi ett familjeabonnemang räcker det med att barnen har ett par hörlurar från Claes Ohlson så har vi löst det och kan lägga pengarna på en ny resa till nästa trendiga resmål istället. Sedan samlas vi framför tv-underhållning likt Så mycket bättre och funderar på varför tidigare så framgångsrika och hyllade artister måste sitta där och gråta ut och blottlägga sina privata tillkortakommande för att vinna folkets uppmärksamhet och sympati. Så att de sedan sk kunna ge sig ut på en ny sommarturné i folkparkerna. Det kanske är en helt logisk utveckling.

På 70- och det tidiga 80-talet var det inte ovanligt att nästan motsvarande en hel månadslön lades på inköp av skivspelare, förstärkare och högtalare som utgjorde en livsinvestering likt en ny soffa eller en Jetsonfåtölj. Idag lever vi med insikten att allt är föränderligt och utbytbart. Ingen idé att lägga pengar på någon specifik ljudkälla för det kommer ändå att snart bytas ut mot något nytt. Ingenting är statiskt eller långsiktigt. Denna insikt sker på bekostnad av musikens centrala plats i många svenskars hem.

Jo, jag romantiserar dåtiden. Den tid då popmusik kändes viktigt och var en gemensam referenspunkt i vår sociala tillvaro. 90-talet var det sista årtionde då musiken fortfarande kunde utgöra detta. Jag är medveten om att jag låter bitter över det moderna livets utveckling men jag vill ändå inte hävda att allt var bättre förr. Men en del saker var det. För att bearbeta denna bitterhet över detta och min åldersnoja kommer jag under våren att lista 90-talets bästa album ur ett rent subjektivt perspektiv. Jag gör en topp 25 över album som spelat en betydelse för mina musikval både under men även efter den tid som präglades av flanell, Rederiet, Seinfeld, triphop, minimjölksreklam, drum'n'bass, Seven, eurodisco, Hassan, Peter Forsberg, Z-TV, Glenn Killing och Peppe Eng. En tid då Bonniers rocklexikon fortfarande utgjorde min främsta källa till musikhistorien.

Jag kommer börja med nedräkningen inom kort. Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Men ingen behöver hålla med eller ens läsa det. Detta årtionde kommer jag aldrig kunna bedöma objektivt. Det tillhör egentligen inte mitt favoritdecennium ur ett musikaliskt perspektiv. Flertalet av min favoritskivor är hämtade från andra tider men det utgör på flera sätt en av de mest avgörande tidsperioderna ur mitt liv och därför kommer musiken från period alltid att betyda lite mer än vad musiken förtjänar. På gott och ont.

Om denna lista kommer att slutföras är det ingen som vet. Det får framtiden utvisa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar