torsdag 22 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #6

#6: The White Stripes White Blood Cells (2001)



Det räcker inte med talang. Det krävs vilja också. Och givetvis hårt arbete. Denna klyscha går säkert att diskutera utifrån flertalet olika aspekter men stämmer väl in på Jack White. Hans vilja att ta sig fram och bli en odödlig legend inom rockmusiken går inte att ta miste på. Likt en ung Bob Dylan, ett nybildat Led Zeppelin eller varför inte the Clash, framstod det som om White var beredd att gå över lik för att nå målet. Ja, kanske inte fysiska lik av mänsklig natur, men över musikaliska lik som gömt sig i rock'n'roll- och blueshistorien. Han har aldrig dragit sig för stjäla riff och textrader från sina hjältar för att sedan transformera dem in i 2000-talet. Stölderna har, precis som i fallen Dylan och Led Zeppelin, varit uppenbara men den uppriktiga och spontana energin i framförandet smittar av sig och bidragit till att man som lyssnare har överseende med det mesta. Det handlar lika mycket om hyllning till det förgångna som en stöld för egen vinnings skull.

The White Stripes, gruppen som Jack White drev tillsammans med sin ex-fru Meg, släppte 2001 skivan White Blood Cells. Deras tredje i ordningen men den första som jag fick nys om och jag var knappast ensam. Den var med den plattan de fick sitt genombrott för en bredare publik. För mig blev det inte bara en fantastiskt underhållande platta att lyssna på utan även en ögonöppnare för vidare vyer i musikhistorien. Visserligen mot musikaliska landskap jag redan var på väg emot men med White Stripes som som inspiratörer påskyndade det en oundviklig process. Främst när det gäller den amerikanska musikhistorien i form av blues och country.

White Blood Cells är knappast tidlös i sitt sound. Albumet blev ett av flaggskeppen för den garagerock som erövrade populärkulturen i början av 2000-talet tillsammans med grupper som The Strokes, Black Rebel Music Club,The Hives med flera. Men till skillnad från dessa grupper så fanns det en djupare förankring i rockhistorien i White Stripes musik vilket gjorde att de överlevde trenden och hade möjlighet att vidareutveckla musiken i fler riktningar. Här går det att finna fler likheter med grupper som Led Zeppelin och The Clash och det är den typen av musik som senare får ett större värde mer än bara som ett nostalgiskt minnesmärke. I likhet med dessa två giganter inom rockhistorien uppmanade The Whites Stripe med sin musik unga moderna människor att börja lyssna på musikhistorien med nya öron.

Plattan är spretig, 16 låtar på dryga 40 minuter, och i ärlighetens namn är inte allt oumbärligt. Men det finns en drös av fängslande låtar som är sprängfyllda med rockhistoria och där det finns en kombination av träffsäkra gitarriff, trallvänliga popmelodier och fyndiga texter som pendlar mellan det triviala och det mörka i livet. Texter som etsar sig fast och ger näring åt att gå motvals med rådande trender och förväntningar. Jack Whites hänsynslösa entusiasm och nästintill spirituella inlevelse i musiken smittar av sig på mig som lyssnare än idag.

På senare år har Jack Whites musik, främst på hans soloplattor, fått en mer konventionell struktur och blivit lite mer fast i formerna. Hantverksmässigt ofta stilrena album men även om jag lyssnar på dem med viss behållning så finns det något jag saknar i musiken. Kanske är det den ungdomliga entusiasmen och spontaniteten som präglar White Stripes första plattor. Det är i vanlig fall inget jag eftersträvar när jag idag lyssnar på musik men i White Stripes fall är det annorlunda och jag hoppas det inte enbart är av nostalgiska skäl för det här är ju bra på riktigt. Visst är det!?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar