Roger McGuinn är mest känd för sitt gitarrspelande i The Byrds under 1960-talets slutskede där han fick sitt genombrott. Som en av gruppens mest bestående och centrala medlemmar blev hans 12-strängande Rickenbacker-sound smått legendariskt och inspirerade framtida gitarrhjältar som bland annat Peter Buck i R.E.M och Tom Petty. Likt flertalet av de övriga Byrds-medlemmar gick även McGuinn solo efter att gruppen splittrats i början av 1970-talet. Men till skillnad från några av de övriga bandmedlemmarna som Gram Parsons, Gene Clark och David Crosby har hans solokarriär aldrig nått något större erkännande mer än för de mest inbitna. Lite synd, för även om hans solokarriär är ojämn finns det åtminstone ett par plattor som är värda att uppmärksamma. Dels hans självbetitlade debut från 1973 men det album som jag fastnat mest för är 1976 års Cardiff Rose..jpg)
Plattan är till stor del en produkt av Bob Dylans mytomspunna och legendariska turné i mitten av 70-talet; Rolling Thunder Revue, där McGuinn deltog och lärde då känna Bowies tidigare glamrockspartner, gitarristen Mick Ronson. De fattade tycke för varandra och inledde ett samarbete som resulterade i 1976 års Cardiff Rose. Ronson agerar både gitarrist och producent och spelar en betydande roll i sammanhanget. Övriga musiker på skivan medverkade också på Rolling Thunder-turnén och McGuinn tar, precis som på sin solodebut och Dylan hade gjort på skivan Desire, hjälp i sitt låtskrivande av teater- och musikalregissören Jacques Levy.
Det finns en del likheter med Dylans 70-talsplattor men framförallt är Cardiff Rose rockigare än något annat som McGuinn varit inblandad i tidigare, åtminstone av det som jag har hört, vilket säkerligen Ronsons produktion bidrog till. Och det är i sammanhanget något positivt. Det gör att skivan blir mer variationsrik än debuten och det är något så ovanligt som ett exempel på när country-influerad americana, folkmusik och brittisk glamrock förenas i en fungerande symbios. Lyssna framförallt på låtar som Jolly Roger, Partners In Crime och Pretty Polly och jag hoppas ni håller med. Rock And Roll Time låter för övrigt som The Clash möter New York Dolls, vilket är något man kanske inte förväntar sig av en tidigare Byrds-medlem. Men skivan varieras av lugnare bitar utan att tappa tråden eller fokus.
Det är i vilket fall en skiva som har fått oförskämt lite uppmärksamhet och förtjänar ett bättre öde. Det går säkert att hitta ett billigt exemplar på vinyl i någon skivbörs därute, hittade den själv hos min lokala skivhandlare Repeat Records för 40 kronor, och jag uppmanar er att slå till om samma händer er. Det är den väl värd. Men om ni inte litar på mina lovord kan ni ju för säkerhets skull börja med att lyssna på den här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar