lördag 5 maj 2012

Spotifylista: Pub Rock

Graham Parker and the Rumours 1977
Att  sortera in pop- och rockmusik i allt snävare och mer specifika genres är en riktigt nördig sysselsättning. För en sån som mig kan det vara en roande sysselsättning som upptar allt för mycket av min tankeverksamhet och man kan givetvis fråga sig till vilken nytta? Räcker det inte och kalla det för pop och rock helt enkelt, eller varför inte bara musik, bra eller dålig? Visst kan genrebegrepp vara bra för att kunna beskriva musikens innehåll, men i dessa tider när musik är allt mer lättillgängligt är det inte längre nödvändigt eftersom det allt som oftast är ganska enkelt för lyssnaren själv att bedöma hur det låter och sedan placera musiken i "bra"- eller "dåligt"- facket. Ändå kan jag inte sluta roa mig med att försöka placera mina favoritartister inom olika genrebegrepp. På något sätt sammankopplar jag detta med att sortera min egen livshistoria i olika kapitel. Lite som att sortera sina foton i olika mappar på datorn och sedan sätta en rubrik som skapar ett sammanhang och en röd tråd genom livet. Det kanske också leder mig fram till min slutsats, att genreindelning inom rockmusiken till mångt och mycket handlar om identitetskapande för lyssnaren för att man ska kunna definiera vad för slags musik man egentligen gillar och på så sätt skapa sina egna stilmarkörer gentemot sin omgivning.

Hur som helst så tänkte jag denna vecka ägna mig åt begreppet och genren Pub Rock. Detta skapar ju säkerligen många associationer för de flesta och en del tänker kanske på ett skrålande coverband som spelar inför en inte helt nykter skara medelålders män, som inte blir nöjda förrän de till bandets förtret har fått sjunga en allsångsversion av Living Next Door to Alice eller något liknande. Det gjorde i allafall jag under lång tid när jag kom i kontakt med begreppet, men det är inte den musiken jag tänker på. Istället syftar jag på den musikstil som växte fram i mitten av 1970-talet, främst i England, och var en reaktion mot den progressiva, glamiga och symfoniska rocken som dominerade topplistorna vid denna tid. Många ser säkert punken som den verkliga reaktionen mot denna populärkulturella dominans, men pubrocken var faktiskt före med att försöka gå tillbaka till enkelheten i rockmusiken. Pubrocken var dock inte lika chokerande och där punkens företrädare hade ett behov att bryta med allt och alla för att i desperation och frustration låta nyskapande, så var pubrocken mer mogen och ödmjuk i sitt förhållningssätt till musikhistorien och återvände och hämtade inspiration från 1950- och 60-talets rockmusik. När punken genomförde sin revolt på ungdomsgårdar och klubbar, där de främst nådde  människor i åldern 15 till 20, så fångade pubrocken sin publik på just pubar och barer för en publik som hunnit passera 25-årsstrecket. Lite ironiskt i sammanhanget är att pubrocken idag många gånger låter mer tidlös i sitt sound än vad den tidiga punken gör och när det främsta punkbandet av dem alla, The Clash, kom att göra sin bästa skiva, London Calling, så hade de musikaliskt mer gemensamt med pubrocken än med punken. Ingen slump, eftersom bandets sångare Joe Strummer, inledde sin karriär just i ett pubrockband med namnet The 101'ers.

Ledande inom den genre som fått etiketten Pub Rock var grupper som Dr. Feelgood, Brinsley Schwarz, Graham Parker, Nick Lowe, Dave Edmunds med flera. Dessa artister är alla med på veckans spotifylista som just kretsar kring detta begrepp och fokuserar på musik som är inspelad under tidsperioden 1974 till 1980. En del har kanske synpunkter på att placera Elvis Costello, NRBQ och The Knack i denna genre, men beröringspunkterna finns där, både musikaliskt och estetiskt. Ibland är gränsdragningarna hårfina och vissa grupper rör sin i gränslandet mellan flertalet olika stilar, men det är också det som är kännetecknande för pubrocken. Egentligen är det ju inte så noga, det handlar ju bara om musik, så lyssna och placera sedan musiken i "bra"- eller "dåligt"-facket. För mig är valet givet:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar