Fula omslag - Vacker musik - del 2

Jag vet inte vad som hänt, men den senaste tiden har jag funnit en rad skivor med bedrövliga omslag som innehåller bra musik. Så därför väljer jag att utöka den tidigare publicerade listan med några nya, till ytan, smaklösa alster. Innehållet är däremot vackert. (Klicka på omslagen så länkas ni direkt till skivorna på spotify om ni inte bara vill titta utan även lyssna.)

Steve Forbert - Jackrabbit Slim (1978)
Jag undrar hur diskussionen gick bakom utformningen av layouten på detta album med en ung Steve Forbert. "Ah, det här var ju inte så roligt omslag, men om vi gör skjortan grön och sätter en röd ram runt så blir det ju iallafall lite färgglatt", eller något i den stilen? Att Forbert, trots sina 24 år, ser ut som en valpig tonåring gör kanske inte saken bättre. Men musiken är bra, riktigt bra och vid denna tidpunkt var Forbert en kritikerfavorit som spåddes en lysande karriär. Det går att dra paralleller till nutida Joe Nolan, som jag skrev om i ett inlägg för en kort tid sedan, eller Dylan LeBlanc. Ung, lovande och med en förmåga att låta mer livserfaren än vad man kan vara innan 25 års ålder. Han jämfördes med Bob Dylan och Bruce Springsteen och förväntades nå en stjärnstatus i nivå med de största, men nu blev det inte riktigt så och om det kan ni läsa mer om i Per Bjurmans intervju med den sympatiske Forbert ifrån tidningen Sonic, som ni kan hitta här. Bli inte lurade av omslaget, detta är ett album du inte bör missa, liksom hans debut från året innan; Alive or Arrival.

Ian Gomm - Summer Holiday (1978)
Det här är fult, riktigt fult faktiskt, men eftersom jag skriver om det här så  vet ni att jag trots detta gillar musiken. Ian Gomm var framträdande inom den brittiska pubrocken, som jag försökte lansera via en spotifylista här på bloggen för någon vecka sedan. Han var tidigare medlem i Brinsley Schwarz, där även Nick Lowe ingick, och var på det tidiga 1970-talet en hyllad gitarrist. Detta är hans andra soloskiva och musiken är en enkel och melodistark pop, som pendlar mellan den brittiska pubrockens flörtande med 50- och 60-talsrock och det soulinfluerade, amerikanska väsktkustsoundet. Utöver det fula konvolutet, där Gomm påminner lite om Jeff Daniels i filmen Dum & dummare, är skivan prydd med bilder på, den drygt 30-årige, Gomm tillsammans med sin familj på semester och det är också albumets tematik. Inte särkilt mycket rock'n'roll över det, men med starka låtar som Sad Affair, Hold On och Twenty Four Hour Service så har man all anledning att uppmärksamma detta album, trots omslaget och att låten Airplane låter som ett svenskt dansband.

Dave Edmunds - Repeat When Necessary (1979)
Ytterligare ett album hämtat från den brittiska pubrocken. Dave Edmunds var medlem i, tidigare nämnda, Rockpile och släppte 1979 detta album under eget namn, men med gruppen som kompband. Den spelades in vid samma inspelningssejour som när Nick Lowe gjorde sin skiva Labour of Lust, med samma musiker och med i princip lika fula omslag. Musiken har också samma rötter och innehåller starka låtar som Elvis Costellos Girls Talk, countrydoftande Queen of Hearts och rockdängan Dynamite. Edmunds visar att han är en skicklig musiker och träffsäker rocksångare och framför musiken med driv och energi. Han överlät dock låtskrivandet åt andra och ägnade sig främst åt att återvinna rock´n´roll-musik från 1950- och 60-talen. Inget nyskapande, men väl värt att lyssna på för den som vill njuta av lite klassisk, rak och enkel retrorock.

Nu tror jag att det får vara slutskrivet om fula skivomslag på denna blogg för ett tag, men hoppas kunna fortsätta skriva om vacker musik.

Rock on!