Musik av stål

Jag tänkte passa på att rekommendera två nya industridoftande album som förgyller min tillvaro just nu. Det ena albumet har sina rötter i Jokkmokk och det andra härstammar ifrån den brittiska industristaden Sheffield. Kan tyckas som två oförenliga platser på jorden, men stålet och musiken för dem samman.

Förra året fastnade jag för Magnus Ekelund & Stålets låt Utan er, där en pånytfödd Jakob Hellman gästade på sång och fick en att tänka tillbaks på Perssons Pack samarbete med samme Hellman i Tusen dagar härifrån. En fantastisk låt, men resterande låtar på Ekelunds album, Svart Flagg, gick mig ganska obemärkt förbi. Med sitt nya album Det definitiva drevet blir jag dock mer imponerad av helheten. Magnus Ekelund har under ett antal år gett ut popmusik under artistnamnet Elmo, där han sjungit på engelska, men det är med sin nya konstellation och med texter på svenska som han verkar ha hittat hem och förtjänar att nå en större publik även söder om Dalälven. Jag uppmanar er därför att lyssna på Det definitva drevet och ge det en ärlig chans. Tillsammans med Kents senaste och Love Antells soloskiva är det den bästa musiken på svenska just nu, men inte riktigt lika anpassad till P3:s lyssnare utan rör sig närmare det Mattias Alkberg har ägnat sig åt vid sidan av The Bear Quartet.

Sheffieldsonen Richard Hawley har under ett drygt decenium gett ut några riktigt bra skivor och växt fram som en värdig förvaltare och utvecklare av det Scott Walker gjorde på slutet av 1960-talet. Jag upptäckte honom med låten Coles Corner, som kom i mitten av föregående decenium och är i mitt tycke en av 2000-talets bästa låtar. I albumformat nådde han ännu högre höjder med det atmosfäriska, suggestiva och mörka Truelove´s Gutter från 2009. På sitt nya album, Standing at The Sky´s Edge, har Hawley valt att behålla det mörka soundet från föregångaren men låter distade gitarrer vara i centrum istället för stråkar och han backas upp av ett komplett band, vilket skapar en rockigare ljudbild än på föregångarna. Bitvis är det riktigt bra även om det tenderar att drunkna i sin mastiga produktion och resultatet får ett 90-talsskimmer över sig. Dock inget större fel i det och för Hawleys del så var det nog nödvändigt att hitta nya vägar för att fortsätta utvecklas. I låtar som Seek It, Don´t Stare at The Sun och Before känns dock soundet igen från föregångarna och med den tunga inledningen i form av She´s Bring The Sunlight och titelspåret växer det till ett riktigt starkt album efter några genomlyssningar. Så lyssna på detta och om ni inte redan upptäckt Hawley ska ni givetvis ge hans förgångare den tid de förtjänar.

Får avsluta med att tacka min bror för en utmärkt present i form av en lyxig vinylutgåva med utmärkt ljud av Hawleys senaste album. Rekommenderas, även om det kräver en del möda i att vända sidor efter varannan låt, men eftersom en CD-utgåva medföljde med så gör det inte så mycket. Albumet går även att hitta på Spotify (se länk ovan) och med en nyinköpt D/A-omvandlare så blir ljudet inte så illa i detta format heller. Lite väl Hi-Fi-nördig avslutning kanske, men det är väl lika bra att löpa linan ut när man ändå redan är en förlorad själ i rockmusikens förtrollande värld.