Årets bästa album - 2019

2019 har varit ett bra musikår. Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte lägger lika mycket tid på att leta ny musik som jag gjorde förr. Därför är denna lista, likt det mesta på denna blogg, överflödig och tämligen irrelevant för allmän beskådan. Men ett år blir inte komplett om jag inte har gjort någon årsbästalista. Så här kommer en topp-tio över mina favoriter från 2019:

1. Nick Cave & The Bad Seeds Ghosteen
Mörkret faller tungt över detta album som tydligt kopplas samman med Caves tonåriga sons bortgång för ett par år sedan. Men trots allt mörker lyckas denna platta skänka en förtröstan i all svärta. På ett mer nyanserat och lättillgängligt sätt än på föregångaren Skeleton Tree.

2. Michael Kiwanuka Kiwanuka
Han övertygar mer och mer för varje album som han ger ut. Balansen mellan vackra melodislingor och mer progressiva passager blir allt mer tonsäker och resulterar i smäktande soulmusik. Med Kiwanukas talang som låtskrivare och sångare har han skapat ett album väl i nivå med sjuttiotalets klassiker inom samma genre.

3. Daniel Norgren Wooh Dang
Daniel Norgrens mest homogena men samtidigt varierade platta hitintills. Spänner musklerna något och det musikaliska uttrycket vidgas även om referenserna fortfarande hittas i den amerikanska rockhistorien. Men vid det här laget har Norgren utvecklad ett eget sound som får mig att referera till Västergötland. Den västgötska rocken. Det är ett sound som kommer att gå till historien.

4. Opeth In Cauda Venenum
Jag är uppfostrad med att progressiv metal är både tråkigt och lite töntigt. Opeth har med sina fyra senaste plattor omvänt mig och fått över mig på andra sidan. In Cauda Venenum är i mitt tycke deras bästa hitintills. Väl medveten om att jag skulle få deras mesta hängivna fans emot mig som säkert hävdar att de var bättre på den mörka medeltiden då Åkerlund fortfarande growlade. Men jag tycker hans röst är som bäst just nu. Då han sjunger på engelska.

5. Bonnie Bishop The Walk
Som ung fostrades Bishop med soulmusik och brukade tydligen uppträda vid familjesammankomster med låtar av Aretha Franklin och Otis Redding. Det märks. För även om det skulle vara lätt att  placera Bishop i country/americana-facket så är detta album främst en soulplatta. En bra sådan.

6. J. S. Ondara Tales of America
Med rötter i Kenya har Ondara tagit sig till USA och påbörjat den resa som hans förebilder och influenser, Dylan och Young, vandrade för femtio - sextio år sedan. Tankar förs till nutida aktörer som Father John Misty och Damien Rice men med en röst och ett anslag som känns unikt. Stark debutplatta!

7. Baroness Gold & Grey
Baroness avslutar sin tematiska svit av kulöra variationer med såväl stil som finess. En utmärkt rockplatta om än kanske i längsta laget.

8. Strand of Oaks Eraserland
Uppbackad av musikerna i My Morning Jacket och med ett knippe utmärkta sånger med varierande stil har Tim Showalter lyckats skapa sitt hitintills starkaste album.

9. Skraeckoedlan Earth
Stonerrock från Norrköping med texter om mammutar, sagoväsen och utdöda vidunder. Det låter märkvärdigt. Och det är precis vad det är.

10. The Tallest Man On Earth I Love You, It's A Fever Dream
En skiva som har gått tämligen obemärkt förbi. Kanske för att den knappast bjöd på några överraskningar för den som tidigare har lyssnat på Kristian Matssons sparsmakade med välsnickrade trubadur-låtar. Men det här håller över tid.

Nästan med (eller kanske borde varit med): Angel Olsen, Andrew Bird, Here Be Wolves, Yola, Big Thief, Calexico/Iron & Wine, Lana Del Rey