David Allan Coe tillhörde den våg av Outlaw-countryartister som rosade marknaden och gav countrymusiken ett nytt liv vid sjuttiotalets mitt då de förenade Nashvillescenen med en rebellisk attityd hämtad från den samtida rockmusiken. Coe hade en brokig uppväxt och hans levnadshistoria präglades från unga år av återkommande besök på diverse anstalter. Det var under en fängelsevistelse som han beslöt sig för att satsa på musiken och väl frisläppt, i början av sjuttiotalet, etablerade han sig som låtskrivare i Nashville då han bland annat låg bakom Tanya Tuckers hit Would You Lay With Me (In A Field Of Stone). Han fick senare ett genombrott som soloartist med Steve Goodmans och John Prines låt You Never Even Called Me By My Name. När han väl blev accepterad som en talangfull artist fortsatte han att vara kontroversiell. Han var den lite mer ruffigare och oslipade cowboyen vid sidan av Willie Nelson, Merle Haggard och Waylon Jennings. Han hymlade vare sig med sin kriminella bakgrund eller sitt återkommande bruk av diverse mer eller mindre lagliga substanser. Han har återkommande varit mån att om att definiera i vilken genre han är verksam och namedroppar gärna kollegor och förebilder i sina låtar. Samtidigt som han framhäver sitt ego. Något som för tankarna till amerikansk hiphop.
För den som är intresserad av hans inledande och kanske mest intressanta del av karriären ger plattan For The Record - The First 10 Years från 1984 en bra översikt. Jag ska dock erkänna att jag inte fullt ut fastnat för Coes rebelliska men emellanåt lite klyschiga countrysånger. Därför var det med viss förvåning jag efter ett besök på Roadhouze Records i Helsingborg kom hem med LP:n Castles In The Sand från 1983 i kassen. Utöver att jag tidigare inte varit något större fan av Coes musik så köper jag sällan countryplattor från 1980-talet som jag inte har hört innan. Är lite rädd sedan barnsben för det decenniet. Men jag blev positivt överraskad när jag väl hemma slängde på plattan på skivtallriken. Med hjälp av en av countrymusikens mest respekterade producenter, Billy Sherrill, framhåller Castles In the Sand ett mer slipat, homogent och något mer tillbakalutat uttryck hos Coe än det jag hört från honom tidigare.
Plattan innehåller en av Coes största hits och i mitt tycke bästa låtar; The Ride. Skivan är dedikerad till Bob Dylan och innehåller en dansant cover på dennes gospellåt Gotta Serve Somebody. Men utöver detta finner jag den främsta behållningen i den inledande folkcountrylåten Cheap Thrills. På titellåten låter han mer Dylan än vad jag någonsin hört förr och är en låt som jag på förhand inte skulle förknippa med Coe. Plattan avslutas med två sammetslena men fina kärleksballader. Skulle vilja rekommendera denna platta för alla som har någon som helst förkärlek för countrymusik. En underskattad platta från en i mitt tycke kanske något överskattad artist.
För att synliggöra Coes brokiga karriär är hans något oväntade (men samtidigt självklara) samarbete med medlemmar från metalgruppen Pantera i början av 2000-talet ett bra exempel. Samarbetet, som innefattade samtliga Pantera-medlemmar utom Phil Anselmo, resulterade i plattan Rebel Meets Rebel. Bitvis inte helt oävet och för alla som likt mig någon gång fallit för Volbeats melodiösa hybrid av thrashmetal, rock 'n' roll och country bör kunna finna ett och annat guldkorn på denna platta även om låtmaterialet är ojämnt. Men låtar som Heart Worn Highways och titellåten håller sig i mitt tycke ganska bra. Låttitlar med textrader som Cowboys Do More Dope (than Rock n' rollers) säger en del om den intellektuella ambitionsnivån. På något sätt bekräftar de min tes att David Allan Coe är countryns motsvarighet på Ice-T. Eller om det är tvärtom. Ice-T är gangstarapens svar på David Allan Coe. Därom tvistar de lärda.
För den som är intresserad av hans inledande och kanske mest intressanta del av karriären ger plattan For The Record - The First 10 Years från 1984 en bra översikt. Jag ska dock erkänna att jag inte fullt ut fastnat för Coes rebelliska men emellanåt lite klyschiga countrysånger. Därför var det med viss förvåning jag efter ett besök på Roadhouze Records i Helsingborg kom hem med LP:n Castles In The Sand från 1983 i kassen. Utöver att jag tidigare inte varit något större fan av Coes musik så köper jag sällan countryplattor från 1980-talet som jag inte har hört innan. Är lite rädd sedan barnsben för det decenniet. Men jag blev positivt överraskad när jag väl hemma slängde på plattan på skivtallriken. Med hjälp av en av countrymusikens mest respekterade producenter, Billy Sherrill, framhåller Castles In the Sand ett mer slipat, homogent och något mer tillbakalutat uttryck hos Coe än det jag hört från honom tidigare.
Plattan innehåller en av Coes största hits och i mitt tycke bästa låtar; The Ride. Skivan är dedikerad till Bob Dylan och innehåller en dansant cover på dennes gospellåt Gotta Serve Somebody. Men utöver detta finner jag den främsta behållningen i den inledande folkcountrylåten Cheap Thrills. På titellåten låter han mer Dylan än vad jag någonsin hört förr och är en låt som jag på förhand inte skulle förknippa med Coe. Plattan avslutas med två sammetslena men fina kärleksballader. Skulle vilja rekommendera denna platta för alla som har någon som helst förkärlek för countrymusik. En underskattad platta från en i mitt tycke kanske något överskattad artist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar